tisdag 27 september 2011
söndag 18 september 2011
inget stoppar den som bara rullar fram
MANCHESTER U - CHELSEA 3-1
Objektivt sätt spelades omgångens match på Old Trafford där United visade tecken på att vara det som Barca och Spanien redan är: för bra för att förlora. Med vad som kändes som vänstra handen desarmerade man effektivt ett av Europas bästa lag defensivt medan man med några distinkta aktioner framåt säkrade ännu en klar och bekväm seger. De nya spelarna lyser av hunger och vilja och inte ens en straffmiss kunde utplåna det leende som numera ständigt vilar på Wayne Rooneys läppar. Som utomstående betraktare uppmärksammade jag tre saker från detta toppmöte:
1. De Gea. Att fylla luckan efter Van Der Saar är inget man gör i en handvändning, men sitt fjuninga hipsterskägg och flackande blick till trots tycks Manchesters nye keeper vara redo att axla manteln. Räddningen på Ramirez friläge utstrålade världsklass.
2. Torres. Fernando Torres har bespottats i princip utan uppehåll sedan han kom till Chelsea i våras, och att han idag stod för något som mycket väl kan vara århundradets miss lär inte tysta kritikerna. Den dragning av sagda De Gea som ledde fram till sagda friläge, samt det kliniska avlutet vid reduceringen, vittnar om att ett trendbrott kan vara på gång. Torres är en klasspelare i grunden, och hittar han tillbaks till sitt gamla jag har många PL-målvakter anledning att bäva.
3. Domsluten. United förtjänade vinsten, men två av målen var klara Offside, och känslan är att det inte är första gången Man U får den typen av domslut med sig. Man U är tungviktare, som omedvetet utövar makt gentemot alla inblandade, domarna inkluderat. Ett fenomen som måste noteras och förhindras på central nivå.
För Tottenham var det bra att Chelsea förlorade, dels för att man knaprar in tre poäng på en viktig rival om CL-platserna, men också för att det visar att det inte är någon skam att förlora klart mot Manchester United på Old Trafford såsom de nu spelar. Emellertid ska sägas att Chelsea var betydligt närmre att skaka de röda djävlarna än vad Spurs var, och dessutom hade en rad tveksamma domslut mot sig. Vill man vara bäst i London i år behöver Tottenham fortfarande höja sig några snäpp.
Objektivt sätt spelades omgångens match på Old Trafford där United visade tecken på att vara det som Barca och Spanien redan är: för bra för att förlora. Med vad som kändes som vänstra handen desarmerade man effektivt ett av Europas bästa lag defensivt medan man med några distinkta aktioner framåt säkrade ännu en klar och bekväm seger. De nya spelarna lyser av hunger och vilja och inte ens en straffmiss kunde utplåna det leende som numera ständigt vilar på Wayne Rooneys läppar. Som utomstående betraktare uppmärksammade jag tre saker från detta toppmöte:
1. De Gea. Att fylla luckan efter Van Der Saar är inget man gör i en handvändning, men sitt fjuninga hipsterskägg och flackande blick till trots tycks Manchesters nye keeper vara redo att axla manteln. Räddningen på Ramirez friläge utstrålade världsklass.
2. Torres. Fernando Torres har bespottats i princip utan uppehåll sedan han kom till Chelsea i våras, och att han idag stod för något som mycket väl kan vara århundradets miss lär inte tysta kritikerna. Den dragning av sagda De Gea som ledde fram till sagda friläge, samt det kliniska avlutet vid reduceringen, vittnar om att ett trendbrott kan vara på gång. Torres är en klasspelare i grunden, och hittar han tillbaks till sitt gamla jag har många PL-målvakter anledning att bäva.
3. Domsluten. United förtjänade vinsten, men två av målen var klara Offside, och känslan är att det inte är första gången Man U får den typen av domslut med sig. Man U är tungviktare, som omedvetet utövar makt gentemot alla inblandade, domarna inkluderat. Ett fenomen som måste noteras och förhindras på central nivå.
För Tottenham var det bra att Chelsea förlorade, dels för att man knaprar in tre poäng på en viktig rival om CL-platserna, men också för att det visar att det inte är någon skam att förlora klart mot Manchester United på Old Trafford såsom de nu spelar. Emellertid ska sägas att Chelsea var betydligt närmre att skaka de röda djävlarna än vad Spurs var, och dessutom hade en rad tveksamma domslut mot sig. Vill man vara bäst i London i år behöver Tottenham fortfarande höja sig några snäpp.
Hoppets återfödelse 2.0
TOTTENHAM-LIVERPOOL 4-0
Inför matchen mot Liverpool nämndes ordet "Ödesmatch" lite varstans av olika experter och tyckare, och även om det snacket i vanlig ordning var något överdrivet, kan jag när jag smälter de angenäma intrycken från Tottenhams 4-0-seger känna att dagens tre poäng väger riktigt tungt. Tottenham hade mycket att bevisa för sig själva och för White Hart Lane den här dagen. Dels handlade om tre för tabellen viktiga poäng, dels handlade det om prestigen hos ett i grunden klassiskt möte, dels skulle de niya förvärven visa vad de gick för mot kvalificerat mostång, och slutligen skulle vi få svaret på om Manchesterdebacklerna var engångsföreteelser eller sanningsenliga indikationer på att Tottenham är ett lag som inte har med toppstriden att göra i år. 90 minuter senare hade de flesta av dessa frågetecken rätats ut.
Styrkebesked som väcker minnen till liv
Liverpool och Tottenham är i grunden jämbördiga i år, men just den här eftermiddagen var det klasskillnad, och 4-0 var inte i underkant. För första gången sedan i vintras visade Tottenham upp det fartfyllt markbundna spel som gav en kvartsfinalplats i Premier League, och detta främst tack vare Gareth Bale som tycks ha vaktnat från sin svårstörda slummer. Två utvisningar på Liverpool hjälpte naturligtvis till, men båda domsluten var helt korrekta och direkta resultat av att Liverpool även med 11 spelare kroniskt låg steget efter.
Parker: den Linderoth man väntat på
De nya rekryterna var precis så bra som man hoppats. Aktiviteten under Silly Season var relativt låg hos Tottenham, men med Parker och Adebayor tycks Redknapp än en gång lyckats plocka hem precis det som laget behöver utan att ha sprängt några budgetvallar. Målprotokollet talar sitt tydliga språk angående Adebayors lyckosamhet, och han var även inblandad och aktiv i flera andra situationer över hela planen. Trots detta är det inte vår togolesiske kamrat, utan Scott Parker som känns som den största förbättringen i startelvan. Att se Tottenhams försvarsspel den senaste tiden har haft samma feel-goodfaktor som en Bergmanfilm, dock utan att varesig målvakt eller backlinje gjort några exceptionellt dåliga insatser. Det som har fattats är en spelare som kan ge försvaret understöd centralt samtidigt som han skapar och arbetar framåt, en "Linderoth" helt enkelt. Vill man spela en så modern, snabb och flytande fotboll som Redknapp vill är denna spelare ett måste, och nu finns han äntligen hos oss i form av Scott Parker, som stup i ett slog intelligenta och vägvinnande passningar samtidigt som Liverpool inte kom någonstans på offensiv planhalva. Givetvis spelar andra faktorer in här, främst två utvisningar för motståndarna och Ledley Kings återkomst i backlinjen, men Parkers spelartyp är en som snarare märks än syns, och jag hoppas och tror att det stabilaförsvarsläget idag i mångt och mycket var hans förtjänst.
Mersmaken som uppstår...
Framförallt var dagens vinst psykologisk. Den injicerade nytt liv i drömmen om en Champions Leagueplats och återupprättar både status och heder hos Spurs. Redan nu har man bara tre poäng upp till en kvalplats, poäng som mycket väl kan komma i den försenade matchen mot Everton, och med Lennon, Dawson och VDV (som visserligen hoppade in idag men knappast är tillbaka 100%) har man återigen anleding att vara full av tillförsikt inför hösten. Största utmaningen just nu känns som att det är att få Adebayor att fortsätta leverera utan att strula och tjura utanför planen, något som varken Arsenal, City eller Real riktigt lyckats med tidigare. Kanske är detta ett jobb för den självutnämnde människokännaren Harry Redknapp?
SPELARBETYG:
Brad Friedel +++
Hade inte mycket att göra, men agerar med stor auktoritet. Ytterligare en nolla lär stärka självförtroendet
Kyle Walker ++++
Sattes visserligen inte på några riktiga prov bakåt, men gjorde mer grejor framåt än vad jag sett Corluka göra på ett år.
Ledley King +++
Blotta närvaron av en av lagets mest älskade spelare inger en känsla av trygghet och tyngd. Gjorde det han skulle och fick viktig matchträning
Yones Kaboul +++
Säker i sitt agerande, och dessutom en rejäl tillgång framåt på fasta situationer. Möjlig konkurrent med King när Dawson kommer tillbaka
BEA ++++
Visserligen var den här matchen som gjord för en offensiv ytterback utan ansvarskänsla, men från att ha varit något av en belastning för klubben är BEA nu på väg att etablera sig som en av ligans bästa backar. Bra samspel med Bale
Niko Krancjar ++
Något osynlig, byttes ut i halvlek.
Luka Modric: ++++
Efter några mindre omdömesgilla turer i pressen angående klubbpreferenser och annat, följt av under-isen-prestationer mot City och Wolves, tycks norra Londons favoritkroat åter fokusera på det väsentliga: att prestera på topp för sitt lag. 1-0 var en delikatess, och Modric var nära att näta flera gånger.
Scott Parker: ++++
Stark Fyra. Parker var överallt och verkar stortrivas i sin roll. Med lite bättre pricksäkerhet hade han även återfunnits i målprotokollet.
Gareth Bale +++
En klart godkänd insats och ett tydligt tecken på att det Walesiska fartfenomenet är tillbaka på allvar. Saknar fortfarande lite självförtroende i passningsspelet.
Jermaine Defoe +++
Missar mycket chanser, men skapar lika mycket. 2-0 var en prestation som vittnar om att Defoe kan bättre än han hittills visat. Bra samspel med Adebayor.
Emmanuel Adebayor ++++
Med tre mål på två matcher kan man inte kalla nyförvärvet för något annat än en succe. En spelare som stundtals genom sin karriär visat prov på bristande engagemang och nonchalans överraskade glatt med att jobba för laget, hämta bollar djupt och slita ordentligt för att skapa chanser för sina medspelare. Fortsätt så.
Inför matchen mot Liverpool nämndes ordet "Ödesmatch" lite varstans av olika experter och tyckare, och även om det snacket i vanlig ordning var något överdrivet, kan jag när jag smälter de angenäma intrycken från Tottenhams 4-0-seger känna att dagens tre poäng väger riktigt tungt. Tottenham hade mycket att bevisa för sig själva och för White Hart Lane den här dagen. Dels handlade om tre för tabellen viktiga poäng, dels handlade det om prestigen hos ett i grunden klassiskt möte, dels skulle de niya förvärven visa vad de gick för mot kvalificerat mostång, och slutligen skulle vi få svaret på om Manchesterdebacklerna var engångsföreteelser eller sanningsenliga indikationer på att Tottenham är ett lag som inte har med toppstriden att göra i år. 90 minuter senare hade de flesta av dessa frågetecken rätats ut.
Styrkebesked som väcker minnen till liv
Liverpool och Tottenham är i grunden jämbördiga i år, men just den här eftermiddagen var det klasskillnad, och 4-0 var inte i underkant. För första gången sedan i vintras visade Tottenham upp det fartfyllt markbundna spel som gav en kvartsfinalplats i Premier League, och detta främst tack vare Gareth Bale som tycks ha vaktnat från sin svårstörda slummer. Två utvisningar på Liverpool hjälpte naturligtvis till, men båda domsluten var helt korrekta och direkta resultat av att Liverpool även med 11 spelare kroniskt låg steget efter.
Parker: den Linderoth man väntat på
De nya rekryterna var precis så bra som man hoppats. Aktiviteten under Silly Season var relativt låg hos Tottenham, men med Parker och Adebayor tycks Redknapp än en gång lyckats plocka hem precis det som laget behöver utan att ha sprängt några budgetvallar. Målprotokollet talar sitt tydliga språk angående Adebayors lyckosamhet, och han var även inblandad och aktiv i flera andra situationer över hela planen. Trots detta är det inte vår togolesiske kamrat, utan Scott Parker som känns som den största förbättringen i startelvan. Att se Tottenhams försvarsspel den senaste tiden har haft samma feel-goodfaktor som en Bergmanfilm, dock utan att varesig målvakt eller backlinje gjort några exceptionellt dåliga insatser. Det som har fattats är en spelare som kan ge försvaret understöd centralt samtidigt som han skapar och arbetar framåt, en "Linderoth" helt enkelt. Vill man spela en så modern, snabb och flytande fotboll som Redknapp vill är denna spelare ett måste, och nu finns han äntligen hos oss i form av Scott Parker, som stup i ett slog intelligenta och vägvinnande passningar samtidigt som Liverpool inte kom någonstans på offensiv planhalva. Givetvis spelar andra faktorer in här, främst två utvisningar för motståndarna och Ledley Kings återkomst i backlinjen, men Parkers spelartyp är en som snarare märks än syns, och jag hoppas och tror att det stabilaförsvarsläget idag i mångt och mycket var hans förtjänst.
Mersmaken som uppstår...
Framförallt var dagens vinst psykologisk. Den injicerade nytt liv i drömmen om en Champions Leagueplats och återupprättar både status och heder hos Spurs. Redan nu har man bara tre poäng upp till en kvalplats, poäng som mycket väl kan komma i den försenade matchen mot Everton, och med Lennon, Dawson och VDV (som visserligen hoppade in idag men knappast är tillbaka 100%) har man återigen anleding att vara full av tillförsikt inför hösten. Största utmaningen just nu känns som att det är att få Adebayor att fortsätta leverera utan att strula och tjura utanför planen, något som varken Arsenal, City eller Real riktigt lyckats med tidigare. Kanske är detta ett jobb för den självutnämnde människokännaren Harry Redknapp?
SPELARBETYG:
Brad Friedel +++
Hade inte mycket att göra, men agerar med stor auktoritet. Ytterligare en nolla lär stärka självförtroendet
Kyle Walker ++++
Sattes visserligen inte på några riktiga prov bakåt, men gjorde mer grejor framåt än vad jag sett Corluka göra på ett år.
Ledley King +++
Blotta närvaron av en av lagets mest älskade spelare inger en känsla av trygghet och tyngd. Gjorde det han skulle och fick viktig matchträning
Yones Kaboul +++
Säker i sitt agerande, och dessutom en rejäl tillgång framåt på fasta situationer. Möjlig konkurrent med King när Dawson kommer tillbaka
BEA ++++
Visserligen var den här matchen som gjord för en offensiv ytterback utan ansvarskänsla, men från att ha varit något av en belastning för klubben är BEA nu på väg att etablera sig som en av ligans bästa backar. Bra samspel med Bale
Niko Krancjar ++
Något osynlig, byttes ut i halvlek.
Luka Modric: ++++
Efter några mindre omdömesgilla turer i pressen angående klubbpreferenser och annat, följt av under-isen-prestationer mot City och Wolves, tycks norra Londons favoritkroat åter fokusera på det väsentliga: att prestera på topp för sitt lag. 1-0 var en delikatess, och Modric var nära att näta flera gånger.
Scott Parker: ++++
Stark Fyra. Parker var överallt och verkar stortrivas i sin roll. Med lite bättre pricksäkerhet hade han även återfunnits i målprotokollet.
Gareth Bale +++
En klart godkänd insats och ett tydligt tecken på att det Walesiska fartfenomenet är tillbaka på allvar. Saknar fortfarande lite självförtroende i passningsspelet.
Jermaine Defoe +++
Missar mycket chanser, men skapar lika mycket. 2-0 var en prestation som vittnar om att Defoe kan bättre än han hittills visat. Bra samspel med Adebayor.
Emmanuel Adebayor ++++
Med tre mål på två matcher kan man inte kalla nyförvärvet för något annat än en succe. En spelare som stundtals genom sin karriär visat prov på bristande engagemang och nonchalans överraskade glatt med att jobba för laget, hämta bollar djupt och slita ordentligt för att skapa chanser för sina medspelare. Fortsätt så.
söndag 11 september 2011
torsdag 8 september 2011
Tankar och tips inför playoff m.m.
Följande lag är klara för Slutspelet:
Tyskland
Italien
Spanien
Följande lag är I PRINCIP klara:
Holland
England
Dessa fem får också gälla som klara favoriter. Därutöver tillkommer enligt mina profetior:
Frankrike
Ryssland
Portugal
Kroatien
varpå tvårna blir:
Turkiet
Irland
Serbien
Bosnien
Sverige
Montenegro
Tjeckien
(Danmark är enligt denna beräkning bästa tvåa och kvalificerar sig därmed direkt)
Enligt fifas ranking blir seedningsgrupperna som följer:
Grekland Turkiet
Sverige Irland
Serbien Bosnien
Tjeckien Montenegro
Inga av dessa lag är drömmotståndare för Sverige, som hade haft goda chanser mot både Tjeckien och Grekland. Montenegro ser ju på pappret inte ut att orsaka hicka, men kan bevisligen spela bra mot bra lag och, vad värre är för sverige, slå medelmåttiga lag. Irland och Bosnien är hugget som stucket, möjligen att ett åldersdigert och segt Irland passar sverige bättre än snabba och disciplinerade Bosnier. Turkiet bör i alla lägen undvikas, turkarna är fruktansvärda när de fått upp vittring och höjer sig alltid några pinnhål när det hettar till. Gud give att Skottland går vidare istället för Tjeckien så att Turkarna hamnar på samma sida som vi.
Givet lagens nuvarande standard anser jag de fyra starkaste vara:
Serbien
Turkiet
Irland
Sverige
Vilket gör att följande 16 blir klara för slutspel:
Polen Holland Ryssland Serbien
Ukraina England Kroatien Turkiet
Spanien Italien Frankrike Irland
Tyskland Portugal Danmark Sverige
Tyskland
Italien
Spanien
Följande lag är I PRINCIP klara:
Holland
England
Dessa fem får också gälla som klara favoriter. Därutöver tillkommer enligt mina profetior:
Frankrike
Ryssland
Portugal
Kroatien
varpå tvårna blir:
Turkiet
Irland
Serbien
Bosnien
Sverige
Montenegro
Tjeckien
(Danmark är enligt denna beräkning bästa tvåa och kvalificerar sig därmed direkt)
Enligt fifas ranking blir seedningsgrupperna som följer:
Grekland Turkiet
Sverige Irland
Serbien Bosnien
Tjeckien Montenegro
Inga av dessa lag är drömmotståndare för Sverige, som hade haft goda chanser mot både Tjeckien och Grekland. Montenegro ser ju på pappret inte ut att orsaka hicka, men kan bevisligen spela bra mot bra lag och, vad värre är för sverige, slå medelmåttiga lag. Irland och Bosnien är hugget som stucket, möjligen att ett åldersdigert och segt Irland passar sverige bättre än snabba och disciplinerade Bosnier. Turkiet bör i alla lägen undvikas, turkarna är fruktansvärda när de fått upp vittring och höjer sig alltid några pinnhål när det hettar till. Gud give att Skottland går vidare istället för Tjeckien så att Turkarna hamnar på samma sida som vi.
Givet lagens nuvarande standard anser jag de fyra starkaste vara:
Serbien
Turkiet
Irland
Sverige
Vilket gör att följande 16 blir klara för slutspel:
Polen Holland Ryssland Serbien
Ukraina England Kroatien Turkiet
Spanien Italien Frankrike Irland
Tyskland Portugal Danmark Sverige
Grupp I
Med gott om ordinarie Premier Leaguespelare i laget och stjärnor som David Fletcher att toppa med borde Skottland kunna ha utmanat tjeckerna om andraplatsen i gruppen, men med två matcher kvar att spela ser det ut som att det blir ännu ett debackel för skottarna. Tjeckien har ingalunda imponerat, tomrummet efter Nedved och Kollers generation är fortfarande inte fyllt, men tack vare litauers och skottars förmåga till genomklappning ser de ut att kunna gå mot ett playoff där världsmålvakten Cech med sin rutin lär vara ett större plus än någonsin. Spanien tycks ha mist förmågan att förlora och det faktum att de redan är kvalificerade bör inte innebära att tjecker och skottar har någon större chans att knipa åt sig poäng. Liksom i Hollands fall är Spaniens bänk fylld av världsklasspelare som ser sådana här matcher som goda möjligheter att stärka sina aktier.
1. Spanien 30p
2. Tjeckien 11p
1. Spanien 30p
2. Tjeckien 11p
Grupp G
Även om Montenegro mycket väl kan slå de kroniskt arroganta engelsmännen hemma så måste de fortfarande göra en 8-9 mål på två matcher (dvs öka sin målproduktion med 200%) för att ta gruppsegern. England ser alltså ut att på ett ovanligt tryggt sätt ta sig till slutspel och har stundtals visat upp en fotboll som gjuter nytt liv i en gammal sanning: när England slipper press och abnorma förväntningar är de i stånd till att producera fotboll av absolut världsklass. Montenegro hotas aningen av Schweiz, men bör kunna hålla undan. Wales ett av kvalets stora besvikelser.
Tips:
1. England 18p
2. Montenegro 13p
Tips:
1. England 18p
2. Montenegro 13p
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)