"TIL Osama bin Laden was an Arsenal fan"

http://www.reddit.com/r/soccer/comments/2rajjn/til_osama_bin_laden_was_an_arsenal_fan/

Nyårssammanfattning av Premier League

1. Chelsea (46p):

Under Mourinhos fortsatt ondskefulla styre under säsongen 14/15 har Chelsea, inte helt oväntat, blivit allt mäktigare och ondare. Legoknektar som Cesc Fabregas och Diego Costa har rekryterats till Mordors arméer och har därmed anslutit till PL:s just nu bäste spelare, Eden Hazard, och ett mittbackspar innehållande världens bästa mittback, Gary Cahill. Tillsammans har dessa spelare, på ett sällan skådat disciplinerat och välorganiserad vis, avverkat motståndare efter motståndare och parkerar nu därför också på en förstaplats, om än delad, i ligan. Mr. Mous tyranniska styre över Premier League såg närmast obevekligt ut fram tills att först Alan ”8-års-kontrakt” Pardew och nu senast, Harry ”Superman” Kane såg till att Chel53a bröt den ”Invincibles”-svit som dittills hade hausats något oerhört av engelska tabloider.

När Chelsea först kopplade greppet om ligan kändes det närmast som ett sånt där dödsgrepp som Darth Vader tar i Stars Wars Episode IV: The New Hope på en undersåte som ifrågasätter Vaders religiösa föreställningar. Detta dödsgrepp har dock tappat något i kraft och den gemene PL-tittande svennen lär därmed också återfått hoppet om att det kan bli ett gediget titelrace under våren ändå (även om den andra titelkandidaten är lika ond och hänsynslös som sin utmanare). Men som den som följer fotboll och i övrigt lever ett någorlunda normalt liv vet så kan hoppet vara en väldigt farlig och förrädisk känsla.

Bästa spelare (hittills denna säsong): Eden Hazard 

Tippad slutplacering: 1:a

2. Manchester City (46p):

Min ärade bloggkollega, Hoegadelns_Bane, uttryckte det tämligen väl när han beskrev entiteten Manchester City genom att jämföra dem med Chelsea på följande vis: ”Chelsea är både onda och vidriga, men det finns åtminstone en distinkt känska kring dem; en känsla som känns både genuin och verklig. City, däremot, är som en diffus rök – en icke-grej” (obs. kan vara något felciterat). Just så är känslan kring City. Man vet inte riktigt vilka de är, vad de står för eller vad de håller på med. De bara finns där och är jävligt bra. De har Agüero, Silva och Touré. Som vanligt är Man City jävligt bra och ligger, i skrivande stund, på exakt samma målskillnad och poäng som sina rivaler(?) från London.

Den stora mediegrejen med City i år har varit tillskottet av NYCFC-lånet och Chelsea-ikonen Frank Lampard; en övergång som på många sätt representerar allt som är fel med Den Moderna Fotbollen. Lampard har med sina många avgörande mål den här säsongen gjort avtryck i Den Blådimmiga Rökens lag och har också säkerligen föranlett mången asiatiskt, amerikanskt, australiensiskt eller kanske t.o.m. svenskt Chelsea-fan att genomgå denna process. Jag är övertygad om att alla neutrala, samt rökdimmiga fans hoppas innerligt på ett avgörande Lampard-mål på ”Bridgen” i vår.

Bästa spelare (hittills denna säsong): Sergio Agüero 

Tippad slutplacering: 2:a

3. Manchester United (37p):

Vid en första anblick på Uniteds tabellplacering och poängmängd kan man kanske tänka sig att United har hittat tillbaka till sina mytomspunna ’winning ways’. Trots min iver att omedelbart förkunna att Louis van Gaal direkt skulle ha trollat fram ett bländade spel och en ny gyllene generation i United, måste jag hålla mig aningen reserverad. Uniteds genomsnittliga spel har nämligen varit på sin höjd mediokert.

Den stjärnspäckade trebackslinjen, featuring spelare som Smaldini, McNesta och Blackenbauer, har tjongat bollar till Rooney och van Persie som lyckats göra mål lite då och då. Samtidigt har David De Gea befäst sig som en av världens bästa målvakter i det allmänna fotbollsmedvetandet genom ett antal omöjliga, matchvinnande räddningar. Hypen kring den spanske målvakten har varit bortom all kontroll. Men att en målvakt nämns som den stora stjärnan i ett lag som Manchester United… det vittnar onekligen om problem på andra positioner.

Den stora skillnaden mellan den här säsongens upplaga av United, jämfört med förra (…), förutom att man värvat en hel uppsjö både bra och samtidigt bräckliga spelare, är dock att man lyckats förvandla sitt stundtals usla spel till vinster. Trots en fullständigt horribel bortaform (2/10 vinster) har United lyckats gneta sig till en topp4-placering, så här vid årsskiftet, mycket genom sin förmåga att något oförtjänt vinna sina s.k. sexpoängsmatcher. Detta har i sin tur genererat en hel del självförtroende i spelartruppen, en tillgång som lyste med sin frånvaro under fjolårssäsongen.

Samtidigt faller det sig på det förmånliga viset att konkurrenterna även de har underpresterat, vilket gör att LvGs rätt så mediokra United av egen kraft bör kunna behålla sin topp4-placering. När Di Maria kommer tillbaka från skada – just det, Di Maria är i United nu! – finns det även förhoppningar om att spelet ska börja se bättre ut också.

Bästa spelare (hittills denna säsong): David de Gea 

Tippad slutplacering: 3:a

4. Southampton (36p):

Praxis inom svensk fotbollsjournalistik är att man varje säsong identifierar ett eller max två lag i Premier League som inte återfinns bland de tippade förhandsfavoriterna – ett hipsterlag, helt enkelt – som onekligen ”gör det bra”. Tränaren för laget i fråga höjs konsekvent till skyarna, helst i början av säsongen när lagets avtryck är som tydligast, och slås i slutändan oftast bara av titelvinnarnas tränare i de årliga ”LISTA: Top 5 Managers i Premier League”-bloggarna. Ett varningens hipsterfinger brukar höjas för det ”tuffa decemberschemat” och vanligtvis är laget, dess spelare och dess tränare helt bortglömda runt mars månad och vid april eller senast maj har den svenska dokumentationen helt upphört.

I fjol var det Southampton, Crystal Palace och till viss del Hull City som kämpade om att utgöra kärnan i denna ”gör-det-bra”-diskurs hos svenska fotbollsbloggare. I år har dock de förstnämnda lagt rätt så tydligt beslag på den statusen, endast smått hotade av West Ham. I sann surdegsbak- och vinylspelande anda har spelare som Dusan Tadic, Graziano Pellé och Victor Wanyama fått oss PL-tittande svennar att utbrista: ”Ojdå, han blir nog inte kvar i Southampton så länge”. Den enda skillnaden i år är att detta hipsterbygge ala Ronald Koemann går oväntat bra och faktiskt har klarat det ökända decemberschemat rätt så hyfsat. Det känns nästan som att Kalle Karlsson FC på allvar har förutsättningarna för att nå en CL-plats i år, mycket på grund av grova underprestationer från lag som Arsenal, Everton och Liverpool. Skulle en sådan händelseutveckling bli aktuell kan vi rimligen förvänta oss någon form av implosion inom den svenska fotbollsbloggosfären.

Bästa spelare (hittills denna säsong): Morgan Schneiderlin 

Tippad slutplacering: 5:a

5. Tottenham Hotspur (34p):

Lads, it’s Totten-

Eller vänta lite… Händelseutvecklingen de senaste dagarna gör att det blir svårare att ta den frasen i bruk. Det var nämligen så att Mordors arméer anlände till 3 Points Lane på nyårsdagen för att, ja, ta hem 3 poäng helt enkelt. De hade med sig Matic, de hade med sig Hazard, de hade med sig Courtois, Terry, Fabregas och Diego Costa. Och framför allt, de hade med sig Mourinho. Allt var upplagt för en blå promenadseger.

Problemet var bara att de inte hade tagit med en viss akademifostrad 20-åring i beräkningarna.

I kontrast till en i övrigt brokig säsong för de vitklädda, fixade denne 20-åring, vid namn Harry Kane, en otänkbar seger; en triumf som Spurs-fansen verkligen kunde jubla över. Den tidigare smått ifrågasatte Mauricio Pochettino fick därmed också ta sin första (och antagligen enda) Mr, Mou-skalp. Samtidigt skulle det vara något naivt att utifrån detta mirakelresultat föra ett resonemang om att Tottenham plötsligt skulle vara #top4contenders. Chadli, Eriksen och Kane är duktiga. Likaså Lloris. I övrigt är dock frekvensen av både intetsägande, nordafrikanska innermittfältare samt förutsägbara engelska yttrar slående hög. Detta i kombination med Tottenhams närmast professionella förmåga att, som de säger: ”Bottle it”, gör att sannolikheten att scenariot ”Bale återvänder till White Hart Lane iförd något annat än en United-tröja under säsongen 15/16” blir ytterst låg. Lamela är för övrigt skitdålig.

Bästa spelare (hittills denna säsong): Harry Kane 

Tippad slutplacering: 6:a

6. Arsenal (33p):

Måhända är den största skrällen så långt i denna PL-säsong att Arsenal faktiskt ligger under både Tottenham och West Ham i tabellen; ett läge som innebär ett fullständigt underkänt betyg för Arsene Wenger, såklart. Till den gamles försvar bör dock nämnas att en skadelista längre än avståndet mellan Nicklas Lidström och Niklas Jihde i legendstatus har förföljt laget under hösten. Spelare som Özil, Giroud, Debuchy, Koscielny, Walcott, Podolski, Wilshere och Ramsey är bara några av de många spelare som frekventerat den listan under relativt långa perioder.

Frågan är dock om detta är tillräckligt för att ursäkta den sjätteplats man faktiskt innehar, samt det spel som lämnat så mycket att önska. Avsaknaden av en riktig världsklasstriker är alltjämt lika stor; ett ihållande problem sedan Van Persie lämnade, alltså. Welbeck-värvningen var väl… intressant, men det fanns såklart en anledning till att United var beredda att göra sig av med honom. Lika saknad som en riktig målgörare är dessutom en stabil, defensiv mittfältare. Khedira hade väl varit en rätt så klockren värvning? Enda ljuset i mörkret har varit nyförvärvet Alexis Sanchez som fått vikariera både som spelfördelare och striker i sina nya klubbkollegors frånvaro.

Den stora snackisen kring Arsenal har såklart varit Wengers vara eller icke vara i klubben; ett oundvikligt dilemma när resultaten ser ut som de gör men som samtidigt splittrar Gunners-fansen. Den franske legendarcochen har återigen kritiserats för sin envisa ovilja att det minsta frångå sin filosofi i de stora matcherna. Arsenal förlorade bl.a. mot Chelsea även denna höst, men inte innan Wenger iscensatte en av de mer surrealistiska fotbollshändelserna anno 2014.

Bästa spelare (hittills denna säsong): Alexis Sanchez 

Tippad slutplacering: 4:a

7. West Ham (32p):

”Big Sam” verkar verkligen ha något ytterst intressant på gång med sitt East End-lag, då han med hjälp av aviga spelartyper som Diafra Sakho och Alex Song har lyckats…

Nää, vet ni vad? I samklang med praxis på Merely Playerz vad gäller sammanfattningar av Premier League-lags prestationer åkallar jag här min rätt att slippa analysera lag som inte kan anses tillhöra en pre-existerande kanon av engelska storklubbar. Så var det med det. Moving on!

8. Liverpool (29p):

”Brendan Rodgers: The Carefully Chosen One”. Ja, hur jävla carefully är han chosen egentligen? Det är en fråga vi måste ställa oss när vi försöker förstå Liverpools återtåg ner i kronisk mediokritet efter det som nu närmast måste beskrivas som en uppstickarsäsong i fjol. En som inte har varit speciellt carefully chosen är i alla fall den italienske anfallare som för ett par år sedan kvalade in som guldmedaljör på Merely PlayerZ Douchebags-inom-fotbollen-lista. Mario Balotelli har har efter halva säsongen spelad ännu inte gjort mål i Premier League.

Det faktum att Merely Playerz i princip legat på is ända sedan Liverpool vann den där matchen med 3-2 mot Manchester City i april har nog aldrig känts mer synd. Det var matchen då Liverpool på allvar kopplade greppet om ligatiteln och Steven Gerrard höll det där talet till sina medspelare om att ”this does not focking slip, listen, this does not focking slip”. Att det känns så synd beror ju naturligtvis på hur den där historien slutade: Att Gerrard focking slipped, gav bollen till Demba Ba som gjorde mål och därmed själv blev syndabocken för att Liverpool i slutändan skänkte bort titeln till Manchester City. Hur kunde vi missa att dokumentera det!? Gerrard har nu i vilket fall som helst bestämt sig för att lämna sitt kära Liverpool för alltid. Ett värdigt beslut, kan man nog sammanfatta i rimlighetens namn. Men vad lämnar han efter sig? Ett jävligt oklart lagbygge, skulle jag säga.

Rodgers velighet när det gäller spelsystem har varit ytterst påtagligt säsongen 14/15 och dessutom skadligt för laget, kan anses. Under fjolårssäsongen, med både Suarez och Sturridge tillgängliga, var det tydligt hur Brendan ville att hans lag skulle spela; en tydlighet som är helt bortblåst vid det här laget. Det har varit allt från trebackslinje med Jordan Henderson som wingback till 4-4-2 där man alternat mellan Borini, Balotelli och Lambert i Sturridge ständiga frånvaro. Över huvud taget känns årets transfertillskott fel avvägda, oprecisa och överbetalda. Southampton-trion Lallana, Lambert och Lovren kostade sammanlagt 50 miljoner pund och kan knappast sägas ha levt upp till den prislappen. Lazar Markovic, som endast spelats ytterst sparsamt, kostade ytterligare 20 millar. Nej, det är inte mycket som talar för att blir något topplag vare sig i år eller de närmsta åren.

Bästa spelare (hittills denna säsong): Raheem Sterling 

Tippad slutplacering: 7:a