Konsten att vara nöjd med en kvartsfinalförlust

Det finns naturligtvis en uppsjö av infallsvinklar att tillämpa för att förklara gårdagens kvartsfinalförlust, varav den mest uppenbara handlar om de sportsliga förutsättningarna. Marknadsvärdet på Englands trupp har uppskattats som 8 gånger större än Sveriges. Deras spelare har klubbadresser som Man United och Tottenham medan våra håller till i Leeds, AIK och Al Ain. Om man var en tråkig Kalle Karlsson-människa hade man givetvis kunnat stanna där i sin analys; de är tt bättre lag, de vann. Raheem Sterling är för snabb, Emil Krafth är för oerfaren och dålig, vårt vassaste anfallsvapen på bänken är en spelare som gjort 1 mål på 23 landskamper och så vidare, och så vidare...

Anledningen till att jag trots allt vill dyka djupare i analysen om Sveriges uttåg är att jag 1) inte är en tråkig Kalle Karlsson-människa och 2) vill ställa båda mig själv och andra frågan om Sverige ändå inte hade kunnat göra mer? Om vi inte hade kunnat frammana en insats som fått oss att lämna turneringen med stoltheten kvar och flaggan i topp, eller kanske till och med gett oss själva chansen att vinna matchen. Jag har nämligen en känsla att vi hade kunnat göra det, om bara några viktiga mentala pusselbitar hade fallit på plats.

"Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst."

Det är i princip omöjligt att inte, med svenska ögon sett, jämföra årets turnering med 94-bronshistorien. Inte minst påminns man ju ständigt i för- och eftersnackssändingarna, där ikoniska scener från 94-krönikan klipps in och bildar glädjemontage tillsammans med bilder från vinsterna den här sommaren. "Kan vi våga drömma om en lika underbar VM-sommar som då?" frågade sig André Popps för femtielfte gången i studion. "Kommer det sluta med att vi står där i Rålis igen, dansandes och sjungandes?"

Naturligtvis är det en dålig idé att som fullfjädrad fotbollsautist och genom alla år emotionell slav inför det svenska landslagets prestationer börja TRO på något så magiskt som en semifinalplats, en bronsmedalj... om att vinna VM? Åtminstone är det en dålig idé om man bryr sig om sitt psykiska välmående. Därför har åtminstone jag genomgående helgarderat mig med ett tjockt lager av realism och skepticism och hela tiden varit förberedd på att vi skulle åka mot England. 

Samtidigt hoppades jag att min cynism och objektiva nykterhet inte delades av de svenska spelarna och framför allt inte av ledarna i laget. Jag hoppades att de istället skulle vara tjurskalliga, envisa och fortfarande förvissade om att de kunde slå ut vilket lag som helst. För om de själva inte trodde på det, hur skulle de då kunna uträtta något nytt mirakel? 

Här når jag så fram till min första 94-parallell:

I den klassiska krönikan berättar dåv. förbundskapten Tommy Svensson att han redan under gruppspelet snackat med några av spelarna om att de faktiskt kunde gå hela vägen. På något sätt, berättar han, infann sig en tro i laget om att man till och med kunde bli världsmästare; en tro som senare skulle bli avgörande för att sedan kunna vara som allra bäst i de avgörande lägena. 

Ett annat exempel på den inställningen är när Tomas Brolin berättar om irritationen han kände när Bulgarien inledningsvis ägde spelet i bronsmatchen och det såg ut som att Sverige skulle få åka hem tomhänta. Om de inte hade vunnit den matchen hade ju resten av deras fina insats varit förgäves, tyckte han.

Mitt argument är naturligtvis inte att Janne Andersson redan i gruppspelet borde snackat med Forsberg, Granqvist och grabbarna om att de borde sikta på att gå till final. Tvärtemot tycker jag att ambitionerna låg på helt rätt nivå i de tre första matcherna: de skulle vidare från gruppen! Och som så många journalister och experter redan slagit fast lyckades de uppnå det målet genom att gång på gång se till att få utlopp för sina största styrkor: sammanhållningen, den defensiva organisationen och framför allt inställningen att varenda spelare skulle vara beredd att kriga till döden för lagkamraten bredvid.

Summan av det outsinliga självförtroendet och det ständigt hårda jobbet gav oss en mirakulös andraplats i en kvalgrupp med världslag som Frankrike och Holland, en helt ofattbar playoff-seger mot Italien och sedan en FÖRSTAPLATS i en grupp med motståndare som Tyskland och Mexiko. Det räckte till och med så långt att vi kunde slå ut Schweiz och därmed nå vår första kvartsfinal i ett VM på 24 år.

Frågan är bara: Vad hände sen?

Karin Boye skrev att den bästa dagen är en dag av törst. Hur många av de svenska spelarna och ledarna var fortfarande törstiga inför Englandsmatchen?

"Börjar vi ge upp nu, eller vad är det frågan om?"

Efter vinsten i åttondelsfinalen fick vi se intervjuer med både svenska spelare och ledare som såg minst sagt tagna ut av stunden. Janne Andersson kallade vinsten surrealistisk och förkunnade hur jävla, jävla, JÄVLA stolt han var över grabbarna som ju "hade gett precis allt där ute". Det var så otroligt häftigt, tyckte han. Samtidigt stod Marcus Berg med tårar i ögonen och höll med om Frida Nordstrands påstående att, ja, nu hade hans pojkdröm gått i uppfyllelse. Ola Toivonen hade redan tidigare brutit ihop i tårar, då efter Mexico-vinsten. Det här var ju "så stort, så stort"...

Under dagarna som följde öppnade lagkapten Andreas Granqvist för att kanske åka hem till Sverige för att träffa sin fru och sitt nyfödda barn. Bara en snabbis såklart, han skulle hinna tillbaka till matchen så vi behövde inte oroa oss! Senare, i sin intervju precis inför matchen mot England ville han understryka att pressen låg på motståndarna och att det inte gjorde något om vi förlorade. De skulle vara stolta över sin insats ändå.

Får man som fotbollsspelare vara glad över att ha vunnit den största matchen i sitt liv? Självklart. Får en representant för Sveriges landslag fälla glädjetårar över en stor och makalös prestation? Klart man får. Men att som elitidrottare vara nöjd innan man står som slutgiltig segrare? Nej. Det får man fan aldrig.

Narrativet™ kring det här landslaget har hela tiden varit att man aldrig skulle ge sig, att motståndarna skulle behöva stå för en världsklassinsats för att slå dem. Det fanns en energi i gruppen som fick dem att känna sig ostoppbara. Vi åskådare fick se prov på det inför Mexiko-matchen när mikrofonerna fångade upp ord från spelargången: "vi gör allt för laget, allt för Sverige" peppade Albin Ekdal, och flera fyllde i. Det var uppenbart att de såg både möjligheten de stod inför och var medvetna om vad de behövde göra för att ta sig dit.

Och absolut, jag håller med, det blir lite framkrystad dramaturgi när man betonar såna ögonblick för mycket. Men jag undrar ändå, varför var den elden plötsligt släckt när vi såg spelarna i halvtid under Englandsmatchen? Bara Sebastian Larsson verkade vilja peppa, medan resten var lika dödstysta som de var likbleka. Skulle det inte kräva en världsklassinsats av motståndarna för att slå det här svenska laget, eller hur var det? För någon sådan match kan ingen säga att engelsmännen behövde göra för att slå oss - inte ens i närheten.

--

När Rumänien stänkte in 2-1 efter tio spelade förlängningsminuter i kvartsfinalen mot Sverige 1994 såg det onekligen mörkt ut. Ännu mer nattsvart måste det känts när Stefan Schwarz blev utvisad någon minut senare. Kenneth Andersson undrade var det var frågan om - hade de börjat ge upp nu helt plötsligt? Men när laget samlades fem minuter senare i pausen mellan de båda förlängningskvartarna var budskapet tydligt: "vi ger oss aldrig, vi har fortfarande chansen".

Igår mot England hade våra ledare både på planen och bänken redan gett upp efter Maguires 1-0 mål. Kanske hade de gett upp tidigare än så.

"Man har rätt att bli arg nån gång."

England kallades av många för en perfekt motståndare för Sverige. Men varför såg vi då slagna ut redan på förhand?

Gareth Southgate hade förberett en smart strategi. Istället för att försöka sig på en tokpress mot ett lågt sittande Sverige (vilket Holland, Frankrike, Italien och Tyskland försökt tidigare) hade engelsmännen istället blivit instruerade att lämna över initiativet till Sverige, låta oss ha bollen och försöka spela oss upp i planen. Det visade sig innebära en matchbild som svenskarna var både ovana och obekväma med.

Ändå var vi med i matchen fram tills att Harry Maguire tilläts nicka in 1-0 på en hörna. England är asbra på fasta situationer - det kände väl alla till på förhand. Samtidigt är defensiva fasta en av Sveriges starkaste sidor, en av våra förtjänster som det dessutom ältats om i all evinnerlighet: den "solida defensiva organisationen". Hur kan det komma sig att Andreas Granqvist plötsligt går bort sig totalt i den första hörnan vi får mot oss efter blott 29 spelade minuter? Hade han verkligen gjort det om det varit samma 0-0-läge i någon av gruppspelsmatcherna? När törsten fortfarande var stark.

Och varför blev det inte mer än två (2!!!) frisparkar i hela första halvlek? Inte en ENDA halvlek i VM har haft så få frisparkar. Är det inte ett välkänt fenomen att om man inte kan hävda sig på samma individuella skicklighetsnivå med bollen så får man komma in i matchen på andra sätt? Genom att vinna duellspelet, genom att på olika sätt vara irriterande och jobbig, gå in med halvfula tacklingar, få motståndarna störda och ur balans. Kort och gott: visa att man är där och att man faktiskt VILL VINNA!

I semifinalen mot Brasilien 94 skällde Tommy Svensson ut vissa av spelarna i halvtid för att de inte presterade sitt bästa. "Man har rätt att bli arg, ibland" tyckte han. Om några inte gör sitt bästa, eller inte riktigt är med i matchen, då krävs det att en ledare påpekar det.

Varför skedde inte samma sak i den här kvartsfinalen? Varför sammanfattar våra ledare det som en bra insats och pratar om att vi "ändå ska vara stolta" några minuter efter slutsignalen?

--

Om Harry Kane hade linkat av planen igår, halvskadad med dobbmärken på vaderna, om Dele Alli varit hisnande nära ett andra gult efter att ha skrikit könsord åt Albin Ekdal efter den tredje armbågen i bakhuvudet, om Southgate i sin post-match intervju hade uttryckt sin bestörthet över hur fult Sverige spelat och vilket dilemma det skulle bli nu när 2-3 spelare kanske inte skulle kunna komma till start i semifinalen. Om allt eller något av det där hade hänt hade det antagligen betytt att Sverige gjort mer för att vinna matchen än de visade igår. Minns ni Holland-Spanien-finalen 2010? Holland var väl medvetna om att de inte hade samma kvalitet som Spanien. Så istället såg de till att hålla sig kvar i matchen med att spela fysiskt istället och det hade räckt om inte domaren missat en solklar utvisning på Puyol. Det var inte vackert, men de gjorde vad de kunde för att vinna.

Men nä, Sverige gjorde ju inget av det där.  Istället pratades det efteråt om vilken "fin" och "ren" insats Sverige hade gjort. Grattis. Får vi nåt Fair Play-pris, eller? Jag menar såklart inte att vi skulle gå in för att medvetet skada motståndarna, men det finns ett mellanting mellan det och att spela en match helt utan vilja och närkontakt.

Jag hade inte haft den minsta kritik mot Sverige om de hade visat med sin inställning att de var där för att vinna; att de inte var nöjda med att bara ha tagit sig dit. Det hade antagligen inte räckt till något annat än förlust ändå, men hade det inte känts jävligt mycket bättre efteråt?

Såg ni Kroatien-Ryssland förresten? Vilken satans kontrast. Där hade vi ett Ryssland som knappast kan anses vara fotbollsmässigt skickligare än Sverige. Ändå gav de Kroatien en mardrömsmatch där de sprang, sprang och sprang i 120 minuter och aldrig gav upp. SE OCH LÄR, Sverige.

--

Självklart ska Janne, Granen och hela landslaget ha en stor eloge för ett fantastiskt utfört mästerskap. De har stått för en överprestation man aldrig kunde se komma. Men jag efterlyser ändå självkritik. Som ledare får man inte vara nöjd med att kasta bort den största matchen i svensk fotbollshistoria på 24 år.

Vetenskaplig ranking av alla lag som är med i VM

Hej bloggen!

Nu ska jag ranka alla lag som har gått till VM. Jag börjar med det sämsta laget och jobbar mig uppåt för då blir det dramaturgiskt roligt. Jag kommer nog göra en till genomgång av alla lag grundligt sen men jag vill få ur mig den här listan snabbt nu för jag vill bara ha en ursäkt för att kunna tänka så mycket som möjligt på VM hela tiden. För pedagogikens skull har jag delat in listan i kategorier också, så att man ska fatta när jag verkligen gör ett statement med att skilja på två lag och när jag bara okynnesrankat lite olika lag. Håll till godo.

Kategori I: Blåbär

I den här kategorin återfinns lag som jag inte vet nånting om men som jag i mitt hjärta vet kommer vara dåliga och inte ha något med slutspelsplatserna att göra. Okända och dåliga lag helt enkelt!

32. Panama

Som protestantisk västerlänning blir man först förbannad över att Panama är med, och undrar hur FIFA kunnat tilldela centralamerika så många platser på bekostnad av fina protestantiska länder såsom Nordirland och Holland. Säkert någon ond PK-sammansvärjning, tänker man. Men tittar man närmre på FIFA:s fördelning av platser ser man att att man kanske måste PK-revidera sin första reaktion. Att hela tre länder får gå vidare från det urlöjliga CONACAF-kvalet har nämligen inte med Centralamerika att göra, utan med det protestantiska Nordamerika! Nord- och Centralamerika delar nämligen på kvalplatser, och det är en officiell hemlighet att den tredje CONACAF-platsen finns till för att garantera att USA, det västerländskaste av alla västerländer, inte ska kunna missa kvalet. Nu har dock USA varit så extremt dåliga att dom ändå gjorde det, och därför tog urdåliga Panama hand om den tredje platsen. Men låt oss därför se Panamas kommande tre raka gruppspelsförluster som ett uttryck för det protestantiska västerlandets makt, snarare än det katolska Panamas enskilda tursamhet just denna gång! Landets medverkan kommer också kunna leda till en del bra skämt om kanaler slussar och sånt, vilket kommer att ge välbehövlig inspiration till alla stackars Robert Perlskogar som ska sitta och kommentera deras annars urtråkiga matcher.

31. Australien

En gång i tiden (2006) var Australien en charmig nykomling som tog världen med storm, som alla hade sympati för när de blev utfilmade av Italien i åttondelsfinalen. Sedan dess har världen förändrats, och Australien är nu allmänt hatade eftersom de mellan playoffmatcherna inte lät sina fattiga honduranska (honduriska?) motståndare flyga med på sin egen australiensiska lyxjet. Istället fick Honduras åka nånslags interkontintental Ryanair-rutt och mellanlanda Los Angeles, vilket gjorde att dom var helt jetlaggade och chanslösa när returen väl spelades. Att Australien dessutom under senare år gjort sig känt för att behandla flyktingbåtar från Asien på samma sätt som Harry Potter behandlade grott-iferierna i slutet av sjätte boken gör att de förmodligen kommer få hela världens godhetsmaffia emot sig i sommar. Och vilken fest det därmed kommer att bli för godhetsmaffian! Australien är nämligen riktigt dåliga, och hade väldiga problem i det Svaga 

Australiens premiärminister Malcolm Turnbull förhindrar en grupp
rasifierade flyktingar från att ta sig i land på Australiens fastland.

Asiatiska Kvalet. Att Aaron Mooy är den stora stjärnan säger väl det mesta, eftersom ett lag vars största stjärna spelar i botten av Premier League rimligen är lika bra som typ Joshua Kings Norge. Och jag behöver väl inte påminna någon om hur dåliga Norge är på fotboll. Jävlar vad dåliga dom är.

30. Saudiarabien

Saudiarabien är av någon obegriplig anledning alltid med i VM. Jag vet ingenting om någon enda spelare i det här laget men rimligen är de riktigt dåliga för när har Saudiarabien någonsin inte varit jättedåliga? Vill egentligen sätta dem på 31:a plats men där har jag ju Australien, och hur stolt jag än är som protestant kan jag inte bortse från det faktum att Saudiarabien faktiskt kom före Australien i sin grupp. Så grattis alla sunnimuslimer, ni är bättre än Australien!

29. Tunisien

Enligt många bedömare har Tunisien "något intressant på gång", då truppen innehåller många unga och lovande spelare. Detta må mycket väl vara sant, men icke desto mindre lider laget på en extrem brist på mästerskapsrutin, och med den extrema ryska islamofobin som fond talar inget för att sommarens medverkan blir något annat än ett gästspel. Höjer dock redan nu ett varningens sunnifinger för laget i Qatar 2022.

Kategori II: Mystiska blåbär

I den här kategorin återfinns fler lag som jag inte har någon koll på. Men varningssignaler sprungna ur fördomar säger mig dock att dessa länder inte är LIKA dåliga som de renodlade blåbären, varför de föräras med en egen kategori.

28. Japan
Jag har flaggat för Japan som en tänkbar uppstickare i tre (3) VM i rad och blivit besviken och förrådd varenda gång när de vägt för lätt(TM) mot idel starkare lag. Den här gången tänker jag inte göra om samma misstag, och mycket talar för att Japan i sig självt blivit svagare sedan senaste gången det begav sig. Kagawa är inte lika bra längre, Okazaki har liksom hela Leicester tappat i lyskraft och därutöver finns det absolut ingen som jag tror är bra. Att de ändå inte kommer att återfinnas hos de tydligaste blåbären baserar jag endast på gravt förenklade stereotyper om shintoistisk arbetsmoral och allmän duglighet.

27. Marocko

Marocko borde egentligen vara lika dåliga som Tunisien och eftersom jag inte känner till en enda spelare i deras lag borde jag kanske placera dem i samma kategori som sina Maghrebiska bröder. Dock kommer man inte från att Marocko slog ut Yaya Tourés Elfenbenskusten, som visserligen inte är lika bra som de brukar vara, men som likväl inte är ett lag som vem som helst kan slå. Marocko förtjänar därför sin status som Mystiska Blåbär.

26. Sydkorea

Till skillnad från de andra Mystiska Blåbären har Sydkorea en spelare av internationell toppklass, nämligen Tottenhams Hyung Min Son. Den lille teknikern har dock fungerat som en joker snarare än en bärande spelare i klubblaget, och att han likt Gareth Bale ska bära en stryknation på sina axlar ett helt mästerskap är därför inte särskilt troligt. Emellertid har laget det senaste 20 åren visat en förmåga att stå upp bra i mästerskap, och bör kunna åka hem med åtminstone hedern i behåll.

25. Ryssland

Det var länge en allmänt vedertagen sanning att hemmanationen alltid går bra. De senaste tio åren har den moderna fotbollens globaliserande förmåga ifrågsatt denna dogm, efter att Schweiz, Österrike, Sydafrika, Polen och Ukraina på hemmaplan åkt ut direkt i gruppspel, medan Brasilien i VM senast inte direkt verkar ha hjälpts av sitt hemmastöd. Mot bakgrund av detta utfärdar jag därför stor floppvarning för Ryssland, som spelare för spelare ser svagare ut än på länge. Endast seedningen, och möjligheten till en riktigt svag grupp, kan bädda för en rolig rysk sommar.


Kategori III: Lag som England kommer spela 0-0 mot

Dessa lag kommer få svårt att gå till slutspel, men har kvaliteter och kan ställa till med problem. 

24. Iran

Många minns säkert hur Iran för fyra år sedan delade upp fotbollsvärlden i två läger när man medelst bussparkering sånär lyckades uppnå oavgjort mot Argentina i gruppspelet. Det ena läget, anförda av den liberalkonservative skribenten Thomas Wilbacher, ansåg att insatsen var heroisk, medan det andra lägret, anförda av den postmarxistiske sociologen Emil Duhlin, anklagade kung Kyros arvingar för fotbollsmord. Risken finns att denna infekterade debatt kommer att blossa upp igen i sommar, för Iran har i kvalet visat upp en formidabel förmåga att gneta sig till precis det resultat man behöver, när man behöver det. Landet var först ut av alla utom Brasilien med att garantera en plats i slutspelet, och även om spelarmaterialet är svagt bör alla lag ta sig i akt för att underskatta Iran. 

23. Costa Rica

Anförda av gringnagaren Celso Borges förstörde Costa Rica VM:s roligaste grupp förra gången genom sin dödgrävarfotboll, och denna gång hoppas jag att de åker ut riktigt tidigt. En hel del talar för att jag får min önskan uppfylld, för truppen är svag och laget hade vissa problem i sin pajasföreställning till kvalgrupp. Dock vaktas målet av Keylor Navas, och i ett mästerskap, där matcherna ofta blir slutna affärer som avgörs av tillfälligheter, kan betydelsen av en målvakt i världsklass inte underskattas. 

22. Peru

Peru är som mina medskribenter redan påpekat skandalöst högt rankade av FIFA, vilket är ett resultat av en massa slump och att de bor på hög höjd. Likväl går det inte att komma ifrån att de i det Tuffa Sydamerikanska Kvalet eliminerade lag som Paraguay och Chile, och anförda av den gamle bundesligabekantingen Paolo Guerero kan de kanske trots allt ställa till med ett och annat. Icke desto mindre klar önskemotståndare från lottningsskål 2.

21. Island

Lite elakt kanske, trots allt vann Island mot Kroatien i kvalet och det går inte att komma ifrån att de Gjort Det Bra. Men ändå. Jag är så innerligt trött på alla jävla dagisanalyser av att Island "kan slå alla lag" och är så härliga med sin sammanhållning dumma raketramsa och sin tränare som är tandläkare. Haha! Tandläkare! Island är nämligen inte alls härliga för de är inte bra EGENTLIGEN, de är en bluff som gått på myten om sig själva och utnyttjat motståndares undeskattning och det faktum att de bor på en jävla tundra. I VM i Ryssland kommer de få duktigt med stryk av motståndare som vet hur man slår dåliga lag när det verkligen gäller, och förhoppningsvis kommer vi aldrig mer behöva höra hur alla Gabriel Wikströmpersoner på twitter berättar hur få människor som bor på Island. Aldrig. Mer. Likväl naturligtvis ett lag som England kan spela 0-0 mot.

Kategori IV: Slutspelskandidater

Det här är bra lag lag, so mycket väl KAN gå till slutspel även om de inte BÖR göra det. Mycket kan avgöras av vilken seedningsskål de hamnar i.

20. Schweiz

Liksom Peru har det dumma lilla landet Schweiz länge haft en oförtjänt hög ranking som resulterat i oförtjänt lätta kvalgrupper, vilket i sin tur genererat oförtjänt smickrande resultat. Till exempel tyckte många synd om Schweiz när de vann alla sina matcher utom en i kvalet, men ändå inte vann sin grupp. Det dessa klåpare glömde att tänka på var att Schweiz hade vunnit dessa matcher mot Andorra, Ungern, Lettland och Färöarna, precis som vilket lag som helst borde ha gjort. I kvalet hade man sedan stora problem med Nordirland, och behövde hjälp av en feldömd straff för att gå vidare. Visst har Schweiz många bra spelare, men resultat och attityd har inte imponerat, och alla bloggens läsare kan betrakta floppvarningen här som utfärdad.

19. Senegal

Senegal har ett starkt kval bakom sig, och anförs av en storstjärna som ett flertal gånger offrat både restimmar och hälsa för sitt landslag. Rykten går om att Akon kommer att ge alla spelare varsinn motivationsdiamant att ha bakom benskyddet när de spelar, och även om detta kanske är falskt är nyfikenheten på dessa västafrikaner stor. Ovanan vid VM-spel kan dock bli ett minus.

18. Egypten

Utöver Mohammed Salah finns det inte mycket vid första anblick ger en skrämselhicka hos Egpyten, men laget har visat prov på något som brukar vara ovanligt hos afrikanska lag, nämligen kontinuerlig kvalitet över tid. Andra platsen i ACN talade sitt tydliga språk, och med rutinerade Hector Cuper på bänken kan Egypten ställa till med mycket i sommar.

17. Danmark

Genom sin femettan i returmötet i El Alkoholistico visade Danmark prov på en mycket hög högstanivå, och spelarmaterialet består inte bara av namnkunniga svennebekantingar från PL, utan även av intressanta hipsterspelare såsom Thomas Delaney. Formkurvan pekar också spikrakt uppåt sedan Åge Hareide tog över. Det stora frågetecknet står efter lagets förmåga att hantera press, hemmastatistiken var horribelt kvalet igenom och i VM kommer Danmark inte ha råd med blundrar likt förlusten mot Montenegro borta.


Kategori V: Utmanare

De här lagen bör ha slutspel som målsättning, och kan kosta på sig att ha siktet inställt än högre. Möjligen finns det till och med medaljkandidater här.

16. Serbien

Efter år av dåliga kval och inre slitningar har Serbien tillskansat sig en löjligt dålig ranking, och få om ens någon trodde att man skulle klara sig hela vägen till Ryssland. Jag skulle dock vilja utfärda en riktigt stor skrällvarning här. Serbien vann en grupp där motståndarna en och en inte var särskilt starka, men där minorna var desto fler. Serbien undvek dem allihop, och tittar man på truppen ser man att det finns rejält med riktigt, riktigt hög kvalitet. Nemaja Matic kommer förmodligen att utgöra fixstjärnan, och med den hävdvunna vänligheten serber och ryssar emellan kommer laget till skillnad från de flesta av sina motståndare förmodligen trivas på plats under mästerskapet.

15. Mexiko

Mexiko anförs för femtioelfte gången av Chicharito, och bör för femtioelfte gången i rad gå till åttondelsfinal. Man kan det här med mästerskap, och lyckas ofta bygga riktigt bra lag där alla drar åt samma håll. Spelarmaterialet är dock svagare än många andras, och det var längesedan man lyckades slå ett lag ur underläge.

14. Sverige

Vad kul det kommer bli på lottningen när Janne Andersson stöter på nån jävla mexikan eller korean eller saudier som ba hej va kul att ni är här! Hur kom ni hit? Och Janne ba joråsåateeeh vi eeeh slog ut Holland och slog Frankrike hemma och sen eeeeeeeh så SLOG VI UT ITALIEN så ja det är helt enkelt väldigt svårt att säga något annat än att Sverige mer än något annat land förtjänat sin plats i VM. Därefter blir det svårare att göra någon ordentlig bedömning. De seedade lagen kommer tvivelsutan frukta Sverige, med vad händer när vi har förväntningar på oss, eller möter lag där vi själva innehar favoritskapet? Och hur hanterar man bristen på VM-rutin? Sverige är ett svårläst lag, men om man klarar av att slå de lag man ska slå finns det på riktigt inget lag som är omöjligt att ta sig förbi. Och därmed kan finns det inget högre tak för hur långt vi faktiskt kan gå. Stora frågetecken finns dock kring hur man ska lyckas undvika att hamna i PK-strid med ryska huliganer kring exempelvis Jimmy Durmaz antinorm-kampanj för HM för några år sedan. Att vara en moralisk stormakt har sina baksidor.

13. Colombia

Colombia är möjligen inte lika starkt som för fyra år sedan, men där finns mycket kvalitet som tvivelsutan kommer att vakna till liv när vallmofälten och knarkkartellernas andar kallar dem. En centrallinje bestående av David Ospina, Davinson Sanchez, "James" och Radamel Falcao inger respekt hos många, även om formen hos de två senare lämnat en del övrigt att önska på sistone. Tog sig igenom det Tuffa Sydamerikanska Kvalet med bravur.

Kategori VI: Med drömmar om medalj

Nu börjar det osa hett. De här laget har krav på sig att gå vidare från gruppen, och vill åtminstone gå till kvartsfinal.

12. Polen

När det gäller Polen är det viktigt att komma ihåg att ett lag kan vara överskattat utan att vara dåligt, för Polen är verkligen inget dåligt lag. Robert Lewandowski är enligt mången hipster världens egentligen bästa spelare, och mittfältet är starkt. Dock oroar formkurvan en hel del, efter att man fått storstryk av Danmark hemma och stått för en rad svaga insatser i vänskapmatcher. Under alla omständigheter är förstaseedningen överdriven, och ett resultat av att Polen spelat färre vänskapsmatcher än andra, mer än någonting annat. Visst finns det kvalitet, men en kvartfsinalplats bör ses som mer än godkänt.

11. Nigeria

Med en enormt stark fotbollskultur, och en demografikurva som får världens samlade alternativhöger att dansa polska över tangentbordet av rädsla är frågan inte ifall Nigeria någonsin kommer att kunna utmana på allvar, utan snarare varför de inte gjort det för längesedan. Det finns gott om riktigt bra spelare att välja på, med internationell rutin genom spelare som Iwobi, Ieahanacho och Musa. Hittills har organisation, inre stridigheter och inkomptens satt käppar i hjulet för The Super Eagles, men ett stabilt kval och en imponerande vänskapsseger mot Argentina inger hopp om att sådan problem inte ska plåga Nigeria denna gång.

10. England

Liksom i fallet Polen är det viktigt att skilja på överskattning och inkomptens här. England kommer inte att vinna VM, och tar man medalj är det en stor sensation. Likväl går det inte att säga att det inte finns MYCKET kvalitet i det här laget, och om bara Southgate kan skingra spelarnas hjärnspöken bör man kunna undvika ett nytt gruppspelsfiasko. Problemet med England har ofta varit att spelare från 

Harry Winks, skicklig bollhållare och kommande offer
för helig nationell falklandsvrede efter att ha missat
avgörande straff mot Argentina i åttondelen.

olika klubblag inte lyckats smälta samman till en enhet, och många vill därför se att England bygger sin stomme kring spelare från ETT lag, likt Italien gjorde med Juventus 2006. Hipstrerna vill naturligtvis att detta lag ska vara Tottenham vilket banar väg för det unga stjärnskottet Harry Winks, men om någon någonsin har haft ordet STRAFFMISS skrivet i pannan är det väl ändå han? Ut i åttondelen på straffar bör därför vara ett rimligt tips.

9. Kroatien

Jag blir aldrig riktigt klok på Kroatien. De är inte bara på pappret ett av världens starkaste lag, utan spelar ofta en bländande fotboll i mästerskap mot riktigt bra lag. Samtidigt verkar man ha en nästan tvångsmässig tendens att fucka upp saker med jämna mellanrum, såsom exempelvis mot Island borta eller mot Portugal i EM. Det är dessa plumpar som gör att Kroatien sedan VM 98 saknar de stora internationella framgångar man borde ha skördat, och det är också därför laget inte utgör en självklar medaljkandidat denna gång. Vilket är sorgligt, för materialet finns onekligen där.

Kategori VII: De tunga kandidaterna

Det här är extremt bra fotbollslag, som har möjlighet att ta hem alltihop. Allt annat än en kvartsfinalplats kommer att utgöra ett misslyckande.

8. Uruguay

Uruguay saknar bredden som de andra toppnationerna har, men har samtidigt kvaliteter i toppskiktet som få andra kan matcha. Cavani och Suarez har inte tappat någon av sin kvalitet sedan senaste VM:et, Godin är extremt solid i backlinjen och på sina håll skymtar en ny, spännande generation framåt. Under kvalet visade man också att man kan stå upp mot de allra främsta. Det stora frågetecknet utgörs naturligtvis av vad som händer om någon av de stora går sönder, och om Suarez kan upprätthålla den moraliska disciplin som krävs.

7. Belgien

Här vill jag egentligen bara skriva "All Is Said", eftersom analysen kring Belgien i praktiken har varit densamma sen 2013. Här finns talang och kvalitet i överflöd, men brist på sammanhållning och dålig attityd gör att laget inte alltid fungerar som en enhet. Möjligen har attityden förändrats under den hyperoffensive Roberto Martinez, men frågan är vad som händer när det svagare ytterförsvaret sätts på hårda prov mot de allra bästa.

6. Argentina

Argentina borde egentligen rankas ännu lägre efter det horribla kvalet och den pinsamma förlusten mot Nigeria häromdagen, men likväl är det Argentina vi pratar om och är de med så utgör de en guldkandidat. Messis hattrick i Anderna gjorde honom älskad i hemlandet på ett sätt som inte varit fallet tidigare. Tro inget annat än att den lille dverjen kommer att göra allt för att vinna den titel som kommer att döda alla diskussioner kring vem som egentligen är tidernas störste.

5. Portugal

Det känns märkligt att kalla de regerande europamästarna för underskattade Outsiders, men med tanke på diskursen de senaste åren är jag faktiskt beredd att göra det. När Portugal vann EM gjorde man det genom flyt, taktiskt kunnande och extremt många resultado ideal, men det senaste årets fläckfria kval vittnar om att vi kommer kunna få se något mer i sommar. Utöver den givne huvudrollsinnehavaren finns här spelare som Bernardo Silva och Cedric, och med mästarens oförtvinliga själkänsla i ryggen kommer Portugal inte att frukta något lag i Ryssland.

Kategori VIII: Favoriterna

4. Spanien

 Kataloniens president Carles Puigdemont, extremt lik alla i
Beatles och det största hotet mot en spansk VM-seger i sommar.

Spanien har kanske VM:s allra bästa trupp, och massakrerade Italien hemma i höstas. Det som talar mot dem är dels seedningen (Spanien har inte kommit topp tio i någon av sina senaste två turneringar) och dels den politiska situationen i landet. Nu verkar det visserligen som att Katalonien har lugnat ned sig lite sedan Kataloniens Beatlesfrisyrpresident Carles Puigdemont flydde till Belgien, men ifall självständighet utropas innan sommaren kommer laget förmodligen tappa ett antal nyckelspelare. Det troliga är dock att landet och därmed också laget håller ihop, och i grunden är Spanien också tillräckligt bra för att slippa oroa sig för eventuella mardrömslottningar. Om allt bara stämmer för dem kan de gå in som favoriter mot vilket lag som helst.

3. Frankrike

Frankrikes kval innehöll vissa fadäser, men som historien visat var insatserna mot Sverige ett resultat av svensk kompetens snarare än franskt underpresterande. Historien har också visat att Frankrike ofta presterar som allra bäst när man på förhand är ifrågasatta (1998, 2006), och oron kring Deschamps lag bör därför inte nödvändigtvis innebära något negativt. Laget kom trots allt också tvåa i EM senast, vilket absurt nog ses sågs som ett svaghetstecken av många, trots att silvermedaljen bärgades efter en mycket tung seger mot Tyskland. En stor utmaning lär bestå i att få till en accepterad förstaelva, då det finns ett överflöd av kompetens på nästan alla positioner.

2. Brasilien

Brasilien gick igenom kvalet med bravur, och mönstrar sitt starkaste anfall på länge, anförda av Neymar och Gabriel Jesus. Stora delar av truppen är också vana vid spel i Östeuropa (typ Willian), och lägger man till en rejäl skopa revanschlusta till detta är det inte svårt att se varför många håller Brasilien som huvudfavoriter till Guldet. Vänskapsmatcherna mot England och Japan ingav dock ingen skrämselhicka, och frågor har ställts kring Neymars fokus. 

1. Tyskland

Tyskland har tappat en del namnkunniga spelare sen sist, och många av de stora namn som är kvar (Özil) har tappat i lyskraft. Men bakom allt detta har en ny generation givit nytt liv till Tyskland, och triumferna i U21-EM och För-VM i somras visar att det finns en rakt av löjlig bredd i tysk fotboll just nu. Och med en topp bestående av spelare som Sané (PL:s bästa spelare denna höst?), Leon Goretzka, Julian Draxler och en Toni Kroos som på intet sätt har gått ner sig har jag svårt att se hur något annat lag ska kunna rankas högre. Till skillnad från fallen Frankrike, Spanien och Brasilien finns det inte heller några tvivel om att Tyskland har en tränare som kan få sina spelare att fungera som en grupp. VM-guldet 2014 är Jogi Löws att förlora.

"TIL Osama bin Laden was an Arsenal fan"

http://www.reddit.com/r/soccer/comments/2rajjn/til_osama_bin_laden_was_an_arsenal_fan/

Nyårssammanfattning av Premier League

1. Chelsea (46p):

Under Mourinhos fortsatt ondskefulla styre under säsongen 14/15 har Chelsea, inte helt oväntat, blivit allt mäktigare och ondare. Legoknektar som Cesc Fabregas och Diego Costa har rekryterats till Mordors arméer och har därmed anslutit till PL:s just nu bäste spelare, Eden Hazard, och ett mittbackspar innehållande världens bästa mittback, Gary Cahill. Tillsammans har dessa spelare, på ett sällan skådat disciplinerat och välorganiserad vis, avverkat motståndare efter motståndare och parkerar nu därför också på en förstaplats, om än delad, i ligan. Mr. Mous tyranniska styre över Premier League såg närmast obevekligt ut fram tills att först Alan ”8-års-kontrakt” Pardew och nu senast, Harry ”Superman” Kane såg till att Chel53a bröt den ”Invincibles”-svit som dittills hade hausats något oerhört av engelska tabloider.

När Chelsea först kopplade greppet om ligan kändes det närmast som ett sånt där dödsgrepp som Darth Vader tar i Stars Wars Episode IV: The New Hope på en undersåte som ifrågasätter Vaders religiösa föreställningar. Detta dödsgrepp har dock tappat något i kraft och den gemene PL-tittande svennen lär därmed också återfått hoppet om att det kan bli ett gediget titelrace under våren ändå (även om den andra titelkandidaten är lika ond och hänsynslös som sin utmanare). Men som den som följer fotboll och i övrigt lever ett någorlunda normalt liv vet så kan hoppet vara en väldigt farlig och förrädisk känsla.

Bästa spelare (hittills denna säsong): Eden Hazard 

Tippad slutplacering: 1:a

2. Manchester City (46p):

Min ärade bloggkollega, Hoegadelns_Bane, uttryckte det tämligen väl när han beskrev entiteten Manchester City genom att jämföra dem med Chelsea på följande vis: ”Chelsea är både onda och vidriga, men det finns åtminstone en distinkt känska kring dem; en känsla som känns både genuin och verklig. City, däremot, är som en diffus rök – en icke-grej” (obs. kan vara något felciterat). Just så är känslan kring City. Man vet inte riktigt vilka de är, vad de står för eller vad de håller på med. De bara finns där och är jävligt bra. De har Agüero, Silva och Touré. Som vanligt är Man City jävligt bra och ligger, i skrivande stund, på exakt samma målskillnad och poäng som sina rivaler(?) från London.

Den stora mediegrejen med City i år har varit tillskottet av NYCFC-lånet och Chelsea-ikonen Frank Lampard; en övergång som på många sätt representerar allt som är fel med Den Moderna Fotbollen. Lampard har med sina många avgörande mål den här säsongen gjort avtryck i Den Blådimmiga Rökens lag och har också säkerligen föranlett mången asiatiskt, amerikanskt, australiensiskt eller kanske t.o.m. svenskt Chelsea-fan att genomgå denna process. Jag är övertygad om att alla neutrala, samt rökdimmiga fans hoppas innerligt på ett avgörande Lampard-mål på ”Bridgen” i vår.

Bästa spelare (hittills denna säsong): Sergio Agüero 

Tippad slutplacering: 2:a

3. Manchester United (37p):

Vid en första anblick på Uniteds tabellplacering och poängmängd kan man kanske tänka sig att United har hittat tillbaka till sina mytomspunna ’winning ways’. Trots min iver att omedelbart förkunna att Louis van Gaal direkt skulle ha trollat fram ett bländade spel och en ny gyllene generation i United, måste jag hålla mig aningen reserverad. Uniteds genomsnittliga spel har nämligen varit på sin höjd mediokert.

Den stjärnspäckade trebackslinjen, featuring spelare som Smaldini, McNesta och Blackenbauer, har tjongat bollar till Rooney och van Persie som lyckats göra mål lite då och då. Samtidigt har David De Gea befäst sig som en av världens bästa målvakter i det allmänna fotbollsmedvetandet genom ett antal omöjliga, matchvinnande räddningar. Hypen kring den spanske målvakten har varit bortom all kontroll. Men att en målvakt nämns som den stora stjärnan i ett lag som Manchester United… det vittnar onekligen om problem på andra positioner.

Den stora skillnaden mellan den här säsongens upplaga av United, jämfört med förra (…), förutom att man värvat en hel uppsjö både bra och samtidigt bräckliga spelare, är dock att man lyckats förvandla sitt stundtals usla spel till vinster. Trots en fullständigt horribel bortaform (2/10 vinster) har United lyckats gneta sig till en topp4-placering, så här vid årsskiftet, mycket genom sin förmåga att något oförtjänt vinna sina s.k. sexpoängsmatcher. Detta har i sin tur genererat en hel del självförtroende i spelartruppen, en tillgång som lyste med sin frånvaro under fjolårssäsongen.

Samtidigt faller det sig på det förmånliga viset att konkurrenterna även de har underpresterat, vilket gör att LvGs rätt så mediokra United av egen kraft bör kunna behålla sin topp4-placering. När Di Maria kommer tillbaka från skada – just det, Di Maria är i United nu! – finns det även förhoppningar om att spelet ska börja se bättre ut också.

Bästa spelare (hittills denna säsong): David de Gea 

Tippad slutplacering: 3:a

4. Southampton (36p):

Praxis inom svensk fotbollsjournalistik är att man varje säsong identifierar ett eller max två lag i Premier League som inte återfinns bland de tippade förhandsfavoriterna – ett hipsterlag, helt enkelt – som onekligen ”gör det bra”. Tränaren för laget i fråga höjs konsekvent till skyarna, helst i början av säsongen när lagets avtryck är som tydligast, och slås i slutändan oftast bara av titelvinnarnas tränare i de årliga ”LISTA: Top 5 Managers i Premier League”-bloggarna. Ett varningens hipsterfinger brukar höjas för det ”tuffa decemberschemat” och vanligtvis är laget, dess spelare och dess tränare helt bortglömda runt mars månad och vid april eller senast maj har den svenska dokumentationen helt upphört.

I fjol var det Southampton, Crystal Palace och till viss del Hull City som kämpade om att utgöra kärnan i denna ”gör-det-bra”-diskurs hos svenska fotbollsbloggare. I år har dock de förstnämnda lagt rätt så tydligt beslag på den statusen, endast smått hotade av West Ham. I sann surdegsbak- och vinylspelande anda har spelare som Dusan Tadic, Graziano Pellé och Victor Wanyama fått oss PL-tittande svennar att utbrista: ”Ojdå, han blir nog inte kvar i Southampton så länge”. Den enda skillnaden i år är att detta hipsterbygge ala Ronald Koemann går oväntat bra och faktiskt har klarat det ökända decemberschemat rätt så hyfsat. Det känns nästan som att Kalle Karlsson FC på allvar har förutsättningarna för att nå en CL-plats i år, mycket på grund av grova underprestationer från lag som Arsenal, Everton och Liverpool. Skulle en sådan händelseutveckling bli aktuell kan vi rimligen förvänta oss någon form av implosion inom den svenska fotbollsbloggosfären.

Bästa spelare (hittills denna säsong): Morgan Schneiderlin 

Tippad slutplacering: 5:a

5. Tottenham Hotspur (34p):

Lads, it’s Totten-

Eller vänta lite… Händelseutvecklingen de senaste dagarna gör att det blir svårare att ta den frasen i bruk. Det var nämligen så att Mordors arméer anlände till 3 Points Lane på nyårsdagen för att, ja, ta hem 3 poäng helt enkelt. De hade med sig Matic, de hade med sig Hazard, de hade med sig Courtois, Terry, Fabregas och Diego Costa. Och framför allt, de hade med sig Mourinho. Allt var upplagt för en blå promenadseger.

Problemet var bara att de inte hade tagit med en viss akademifostrad 20-åring i beräkningarna.

I kontrast till en i övrigt brokig säsong för de vitklädda, fixade denne 20-åring, vid namn Harry Kane, en otänkbar seger; en triumf som Spurs-fansen verkligen kunde jubla över. Den tidigare smått ifrågasatte Mauricio Pochettino fick därmed också ta sin första (och antagligen enda) Mr, Mou-skalp. Samtidigt skulle det vara något naivt att utifrån detta mirakelresultat föra ett resonemang om att Tottenham plötsligt skulle vara #top4contenders. Chadli, Eriksen och Kane är duktiga. Likaså Lloris. I övrigt är dock frekvensen av både intetsägande, nordafrikanska innermittfältare samt förutsägbara engelska yttrar slående hög. Detta i kombination med Tottenhams närmast professionella förmåga att, som de säger: ”Bottle it”, gör att sannolikheten att scenariot ”Bale återvänder till White Hart Lane iförd något annat än en United-tröja under säsongen 15/16” blir ytterst låg. Lamela är för övrigt skitdålig.

Bästa spelare (hittills denna säsong): Harry Kane 

Tippad slutplacering: 6:a

6. Arsenal (33p):

Måhända är den största skrällen så långt i denna PL-säsong att Arsenal faktiskt ligger under både Tottenham och West Ham i tabellen; ett läge som innebär ett fullständigt underkänt betyg för Arsene Wenger, såklart. Till den gamles försvar bör dock nämnas att en skadelista längre än avståndet mellan Nicklas Lidström och Niklas Jihde i legendstatus har förföljt laget under hösten. Spelare som Özil, Giroud, Debuchy, Koscielny, Walcott, Podolski, Wilshere och Ramsey är bara några av de många spelare som frekventerat den listan under relativt långa perioder.

Frågan är dock om detta är tillräckligt för att ursäkta den sjätteplats man faktiskt innehar, samt det spel som lämnat så mycket att önska. Avsaknaden av en riktig världsklasstriker är alltjämt lika stor; ett ihållande problem sedan Van Persie lämnade, alltså. Welbeck-värvningen var väl… intressant, men det fanns såklart en anledning till att United var beredda att göra sig av med honom. Lika saknad som en riktig målgörare är dessutom en stabil, defensiv mittfältare. Khedira hade väl varit en rätt så klockren värvning? Enda ljuset i mörkret har varit nyförvärvet Alexis Sanchez som fått vikariera både som spelfördelare och striker i sina nya klubbkollegors frånvaro.

Den stora snackisen kring Arsenal har såklart varit Wengers vara eller icke vara i klubben; ett oundvikligt dilemma när resultaten ser ut som de gör men som samtidigt splittrar Gunners-fansen. Den franske legendarcochen har återigen kritiserats för sin envisa ovilja att det minsta frångå sin filosofi i de stora matcherna. Arsenal förlorade bl.a. mot Chelsea även denna höst, men inte innan Wenger iscensatte en av de mer surrealistiska fotbollshändelserna anno 2014.

Bästa spelare (hittills denna säsong): Alexis Sanchez 

Tippad slutplacering: 4:a

7. West Ham (32p):

”Big Sam” verkar verkligen ha något ytterst intressant på gång med sitt East End-lag, då han med hjälp av aviga spelartyper som Diafra Sakho och Alex Song har lyckats…

Nää, vet ni vad? I samklang med praxis på Merely Playerz vad gäller sammanfattningar av Premier League-lags prestationer åkallar jag här min rätt att slippa analysera lag som inte kan anses tillhöra en pre-existerande kanon av engelska storklubbar. Så var det med det. Moving on!

8. Liverpool (29p):

”Brendan Rodgers: The Carefully Chosen One”. Ja, hur jävla carefully är han chosen egentligen? Det är en fråga vi måste ställa oss när vi försöker förstå Liverpools återtåg ner i kronisk mediokritet efter det som nu närmast måste beskrivas som en uppstickarsäsong i fjol. En som inte har varit speciellt carefully chosen är i alla fall den italienske anfallare som för ett par år sedan kvalade in som guldmedaljör på Merely PlayerZ Douchebags-inom-fotbollen-lista. Mario Balotelli har har efter halva säsongen spelad ännu inte gjort mål i Premier League.

Det faktum att Merely Playerz i princip legat på is ända sedan Liverpool vann den där matchen med 3-2 mot Manchester City i april har nog aldrig känts mer synd. Det var matchen då Liverpool på allvar kopplade greppet om ligatiteln och Steven Gerrard höll det där talet till sina medspelare om att ”this does not focking slip, listen, this does not focking slip”. Att det känns så synd beror ju naturligtvis på hur den där historien slutade: Att Gerrard focking slipped, gav bollen till Demba Ba som gjorde mål och därmed själv blev syndabocken för att Liverpool i slutändan skänkte bort titeln till Manchester City. Hur kunde vi missa att dokumentera det!? Gerrard har nu i vilket fall som helst bestämt sig för att lämna sitt kära Liverpool för alltid. Ett värdigt beslut, kan man nog sammanfatta i rimlighetens namn. Men vad lämnar han efter sig? Ett jävligt oklart lagbygge, skulle jag säga.

Rodgers velighet när det gäller spelsystem har varit ytterst påtagligt säsongen 14/15 och dessutom skadligt för laget, kan anses. Under fjolårssäsongen, med både Suarez och Sturridge tillgängliga, var det tydligt hur Brendan ville att hans lag skulle spela; en tydlighet som är helt bortblåst vid det här laget. Det har varit allt från trebackslinje med Jordan Henderson som wingback till 4-4-2 där man alternat mellan Borini, Balotelli och Lambert i Sturridge ständiga frånvaro. Över huvud taget känns årets transfertillskott fel avvägda, oprecisa och överbetalda. Southampton-trion Lallana, Lambert och Lovren kostade sammanlagt 50 miljoner pund och kan knappast sägas ha levt upp till den prislappen. Lazar Markovic, som endast spelats ytterst sparsamt, kostade ytterligare 20 millar. Nej, det är inte mycket som talar för att blir något topplag vare sig i år eller de närmsta åren.

Bästa spelare (hittills denna säsong): Raheem Sterling 

Tippad slutplacering: 7:a

Never forget "HIF:s helgon"

Det är smidigt för Luis Suarez acklimatiseringsprocess i Barcelona att han redan talar språket sedan sin tid i Uruguay.