Konsten att vara nöjd med en kvartsfinalförlust

Det finns naturligtvis en uppsjö av infallsvinklar att tillämpa för att förklara gårdagens kvartsfinalförlust, varav den mest uppenbara handlar om de sportsliga förutsättningarna. Marknadsvärdet på Englands trupp har uppskattats som 8 gånger större än Sveriges. Deras spelare har klubbadresser som Man United och Tottenham medan våra håller till i Leeds, AIK och Al Ain. Om man var en tråkig Kalle Karlsson-människa hade man givetvis kunnat stanna där i sin analys; de är tt bättre lag, de vann. Raheem Sterling är för snabb, Emil Krafth är för oerfaren och dålig, vårt vassaste anfallsvapen på bänken är en spelare som gjort 1 mål på 23 landskamper och så vidare, och så vidare...

Anledningen till att jag trots allt vill dyka djupare i analysen om Sveriges uttåg är att jag 1) inte är en tråkig Kalle Karlsson-människa och 2) vill ställa båda mig själv och andra frågan om Sverige ändå inte hade kunnat göra mer? Om vi inte hade kunnat frammana en insats som fått oss att lämna turneringen med stoltheten kvar och flaggan i topp, eller kanske till och med gett oss själva chansen att vinna matchen. Jag har nämligen en känsla att vi hade kunnat göra det, om bara några viktiga mentala pusselbitar hade fallit på plats.

"Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst."

Det är i princip omöjligt att inte, med svenska ögon sett, jämföra årets turnering med 94-bronshistorien. Inte minst påminns man ju ständigt i för- och eftersnackssändingarna, där ikoniska scener från 94-krönikan klipps in och bildar glädjemontage tillsammans med bilder från vinsterna den här sommaren. "Kan vi våga drömma om en lika underbar VM-sommar som då?" frågade sig André Popps för femtielfte gången i studion. "Kommer det sluta med att vi står där i Rålis igen, dansandes och sjungandes?"

Naturligtvis är det en dålig idé att som fullfjädrad fotbollsautist och genom alla år emotionell slav inför det svenska landslagets prestationer börja TRO på något så magiskt som en semifinalplats, en bronsmedalj... om att vinna VM? Åtminstone är det en dålig idé om man bryr sig om sitt psykiska välmående. Därför har åtminstone jag genomgående helgarderat mig med ett tjockt lager av realism och skepticism och hela tiden varit förberedd på att vi skulle åka mot England. 

Samtidigt hoppades jag att min cynism och objektiva nykterhet inte delades av de svenska spelarna och framför allt inte av ledarna i laget. Jag hoppades att de istället skulle vara tjurskalliga, envisa och fortfarande förvissade om att de kunde slå ut vilket lag som helst. För om de själva inte trodde på det, hur skulle de då kunna uträtta något nytt mirakel? 

Här når jag så fram till min första 94-parallell:

I den klassiska krönikan berättar dåv. förbundskapten Tommy Svensson att han redan under gruppspelet snackat med några av spelarna om att de faktiskt kunde gå hela vägen. På något sätt, berättar han, infann sig en tro i laget om att man till och med kunde bli världsmästare; en tro som senare skulle bli avgörande för att sedan kunna vara som allra bäst i de avgörande lägena. 

Ett annat exempel på den inställningen är när Tomas Brolin berättar om irritationen han kände när Bulgarien inledningsvis ägde spelet i bronsmatchen och det såg ut som att Sverige skulle få åka hem tomhänta. Om de inte hade vunnit den matchen hade ju resten av deras fina insats varit förgäves, tyckte han.

Mitt argument är naturligtvis inte att Janne Andersson redan i gruppspelet borde snackat med Forsberg, Granqvist och grabbarna om att de borde sikta på att gå till final. Tvärtemot tycker jag att ambitionerna låg på helt rätt nivå i de tre första matcherna: de skulle vidare från gruppen! Och som så många journalister och experter redan slagit fast lyckades de uppnå det målet genom att gång på gång se till att få utlopp för sina största styrkor: sammanhållningen, den defensiva organisationen och framför allt inställningen att varenda spelare skulle vara beredd att kriga till döden för lagkamraten bredvid.

Summan av det outsinliga självförtroendet och det ständigt hårda jobbet gav oss en mirakulös andraplats i en kvalgrupp med världslag som Frankrike och Holland, en helt ofattbar playoff-seger mot Italien och sedan en FÖRSTAPLATS i en grupp med motståndare som Tyskland och Mexiko. Det räckte till och med så långt att vi kunde slå ut Schweiz och därmed nå vår första kvartsfinal i ett VM på 24 år.

Frågan är bara: Vad hände sen?

Karin Boye skrev att den bästa dagen är en dag av törst. Hur många av de svenska spelarna och ledarna var fortfarande törstiga inför Englandsmatchen?

"Börjar vi ge upp nu, eller vad är det frågan om?"

Efter vinsten i åttondelsfinalen fick vi se intervjuer med både svenska spelare och ledare som såg minst sagt tagna ut av stunden. Janne Andersson kallade vinsten surrealistisk och förkunnade hur jävla, jävla, JÄVLA stolt han var över grabbarna som ju "hade gett precis allt där ute". Det var så otroligt häftigt, tyckte han. Samtidigt stod Marcus Berg med tårar i ögonen och höll med om Frida Nordstrands påstående att, ja, nu hade hans pojkdröm gått i uppfyllelse. Ola Toivonen hade redan tidigare brutit ihop i tårar, då efter Mexico-vinsten. Det här var ju "så stort, så stort"...

Under dagarna som följde öppnade lagkapten Andreas Granqvist för att kanske åka hem till Sverige för att träffa sin fru och sitt nyfödda barn. Bara en snabbis såklart, han skulle hinna tillbaka till matchen så vi behövde inte oroa oss! Senare, i sin intervju precis inför matchen mot England ville han understryka att pressen låg på motståndarna och att det inte gjorde något om vi förlorade. De skulle vara stolta över sin insats ändå.

Får man som fotbollsspelare vara glad över att ha vunnit den största matchen i sitt liv? Självklart. Får en representant för Sveriges landslag fälla glädjetårar över en stor och makalös prestation? Klart man får. Men att som elitidrottare vara nöjd innan man står som slutgiltig segrare? Nej. Det får man fan aldrig.

Narrativet™ kring det här landslaget har hela tiden varit att man aldrig skulle ge sig, att motståndarna skulle behöva stå för en världsklassinsats för att slå dem. Det fanns en energi i gruppen som fick dem att känna sig ostoppbara. Vi åskådare fick se prov på det inför Mexiko-matchen när mikrofonerna fångade upp ord från spelargången: "vi gör allt för laget, allt för Sverige" peppade Albin Ekdal, och flera fyllde i. Det var uppenbart att de såg både möjligheten de stod inför och var medvetna om vad de behövde göra för att ta sig dit.

Och absolut, jag håller med, det blir lite framkrystad dramaturgi när man betonar såna ögonblick för mycket. Men jag undrar ändå, varför var den elden plötsligt släckt när vi såg spelarna i halvtid under Englandsmatchen? Bara Sebastian Larsson verkade vilja peppa, medan resten var lika dödstysta som de var likbleka. Skulle det inte kräva en världsklassinsats av motståndarna för att slå det här svenska laget, eller hur var det? För någon sådan match kan ingen säga att engelsmännen behövde göra för att slå oss - inte ens i närheten.

--

När Rumänien stänkte in 2-1 efter tio spelade förlängningsminuter i kvartsfinalen mot Sverige 1994 såg det onekligen mörkt ut. Ännu mer nattsvart måste det känts när Stefan Schwarz blev utvisad någon minut senare. Kenneth Andersson undrade var det var frågan om - hade de börjat ge upp nu helt plötsligt? Men när laget samlades fem minuter senare i pausen mellan de båda förlängningskvartarna var budskapet tydligt: "vi ger oss aldrig, vi har fortfarande chansen".

Igår mot England hade våra ledare både på planen och bänken redan gett upp efter Maguires 1-0 mål. Kanske hade de gett upp tidigare än så.

"Man har rätt att bli arg nån gång."

England kallades av många för en perfekt motståndare för Sverige. Men varför såg vi då slagna ut redan på förhand?

Gareth Southgate hade förberett en smart strategi. Istället för att försöka sig på en tokpress mot ett lågt sittande Sverige (vilket Holland, Frankrike, Italien och Tyskland försökt tidigare) hade engelsmännen istället blivit instruerade att lämna över initiativet till Sverige, låta oss ha bollen och försöka spela oss upp i planen. Det visade sig innebära en matchbild som svenskarna var både ovana och obekväma med.

Ändå var vi med i matchen fram tills att Harry Maguire tilläts nicka in 1-0 på en hörna. England är asbra på fasta situationer - det kände väl alla till på förhand. Samtidigt är defensiva fasta en av Sveriges starkaste sidor, en av våra förtjänster som det dessutom ältats om i all evinnerlighet: den "solida defensiva organisationen". Hur kan det komma sig att Andreas Granqvist plötsligt går bort sig totalt i den första hörnan vi får mot oss efter blott 29 spelade minuter? Hade han verkligen gjort det om det varit samma 0-0-läge i någon av gruppspelsmatcherna? När törsten fortfarande var stark.

Och varför blev det inte mer än två (2!!!) frisparkar i hela första halvlek? Inte en ENDA halvlek i VM har haft så få frisparkar. Är det inte ett välkänt fenomen att om man inte kan hävda sig på samma individuella skicklighetsnivå med bollen så får man komma in i matchen på andra sätt? Genom att vinna duellspelet, genom att på olika sätt vara irriterande och jobbig, gå in med halvfula tacklingar, få motståndarna störda och ur balans. Kort och gott: visa att man är där och att man faktiskt VILL VINNA!

I semifinalen mot Brasilien 94 skällde Tommy Svensson ut vissa av spelarna i halvtid för att de inte presterade sitt bästa. "Man har rätt att bli arg, ibland" tyckte han. Om några inte gör sitt bästa, eller inte riktigt är med i matchen, då krävs det att en ledare påpekar det.

Varför skedde inte samma sak i den här kvartsfinalen? Varför sammanfattar våra ledare det som en bra insats och pratar om att vi "ändå ska vara stolta" några minuter efter slutsignalen?

--

Om Harry Kane hade linkat av planen igår, halvskadad med dobbmärken på vaderna, om Dele Alli varit hisnande nära ett andra gult efter att ha skrikit könsord åt Albin Ekdal efter den tredje armbågen i bakhuvudet, om Southgate i sin post-match intervju hade uttryckt sin bestörthet över hur fult Sverige spelat och vilket dilemma det skulle bli nu när 2-3 spelare kanske inte skulle kunna komma till start i semifinalen. Om allt eller något av det där hade hänt hade det antagligen betytt att Sverige gjort mer för att vinna matchen än de visade igår. Minns ni Holland-Spanien-finalen 2010? Holland var väl medvetna om att de inte hade samma kvalitet som Spanien. Så istället såg de till att hålla sig kvar i matchen med att spela fysiskt istället och det hade räckt om inte domaren missat en solklar utvisning på Puyol. Det var inte vackert, men de gjorde vad de kunde för att vinna.

Men nä, Sverige gjorde ju inget av det där.  Istället pratades det efteråt om vilken "fin" och "ren" insats Sverige hade gjort. Grattis. Får vi nåt Fair Play-pris, eller? Jag menar såklart inte att vi skulle gå in för att medvetet skada motståndarna, men det finns ett mellanting mellan det och att spela en match helt utan vilja och närkontakt.

Jag hade inte haft den minsta kritik mot Sverige om de hade visat med sin inställning att de var där för att vinna; att de inte var nöjda med att bara ha tagit sig dit. Det hade antagligen inte räckt till något annat än förlust ändå, men hade det inte känts jävligt mycket bättre efteråt?

Såg ni Kroatien-Ryssland förresten? Vilken satans kontrast. Där hade vi ett Ryssland som knappast kan anses vara fotbollsmässigt skickligare än Sverige. Ändå gav de Kroatien en mardrömsmatch där de sprang, sprang och sprang i 120 minuter och aldrig gav upp. SE OCH LÄR, Sverige.

--

Självklart ska Janne, Granen och hela landslaget ha en stor eloge för ett fantastiskt utfört mästerskap. De har stått för en överprestation man aldrig kunde se komma. Men jag efterlyser ändå självkritik. Som ledare får man inte vara nöjd med att kasta bort den största matchen i svensk fotbollshistoria på 24 år.