TOTTENHAM-ARSENAL 2-1
Stora och viktiga matcher tenderar ta fram både det bästa och det sämsta hos de inblandade. De stora matcherna visar vilka stjärnorna är, de gör de stora spelarna stora lika mycket som de gör de små spelarna små. På White Hart Lane igår fanns både små och stora spelare, men störst av alla var i mina ögon mannen vid linjen för Tottenham, Harry Redknapp. Genom genuin fingerspitzgefühl och ingjutande av sann fotbollsglädje hos sina spelare visade han varför han förtjänar sin plats som tränare till et av Europas mest krävande tränarjobb.
Ända sedan han kom till Spurs har jag varit svag för denne rödmosige och intill omöjlighetens rand brittiske mysfarbror, inte bara för att han var den som gjorde Spurs till ett storlag igen och tog dem tillbaka Champions League. Redknapp är också något som fotbollen idag lider stor brist på: en människa som förstår att sätta sig själv och sitt lag i ett sammanhang. En glöggfryntlig fyrbåk att söka sig till för alla oss som inte accepterar den moderna fotbollens enfaldiga och giriga tendenser.
Missförstå mig nu inte när jag säger girghet. Jag hyser inga illusioner som skyler det faktum att Redknapp ingår i ett Tottenham som är lika mycket av en mångmiljoncirkus som alla andra storklubbar idag. Harry Redknapp är en fotbollskapitalist uti fingerspetsarna och mycket av hans framgång ligger just i att han köpt och sålt frejdigt, men också ekonomiskt smart. Med girighet menar jag alltså inte den rent monetära girigheten, utan den allmänna girighet efter seger, prestige och ära som tycks vara det allenarådande idealet bland Europas coacher idag.
Det började med Mourinho, vars utspel mot domare, motståndare och alla andra som inte ingick i hans lag först sågs som ren brist på hyfs, men som numera accepteras som taktiska manövrer syftandes till att stärka det egna laget, (ett lag som aldrig heller bör kritiseras, har man gjort en plattmatch är det enklare att skylla på domarn, UEFA eller CIA). Mot Anders Frisk drog sig inte Mourinho för att använda rena personpåhopp för att komma dit han ville. Numera anammar alltfler coacher hans doktrin, där alla psykiska medel är tillåtna för att ge sitt lag segern.
Det är denna ”högstadiementalitet” jag är så glad att Harry Redknapp väljer att stå över. Harry har absolut sagt sin beskärda del av dumheter (”jag vill hellre värva svarta än vita spelare” är ett av de klart märkligaste försöken till politisk korrekthet jag hört) genom åren, men han är en av få coacher som kan ”sänka” sig till att erkänna ett dåligt byte, eller hylla en motståndare även efter matchen. Han har även en sällsynt förmåga att säga vettiga saker som rör annat än fotboll. Efter att Tottenham t.ex. blivit felaktigt bortdömda ur en match mot United förra året uppmärksammade Redknapp domslutet, men passade även på att hylla domarinsatsen i stort och öppet förklara sitt förtroende för domaren. Redknapp har även en skön distans till fotbollen i stort som saknas bland de humorlösa ”mourinhisterna”: när han fick frågan hur han skulle fira avancemanget till champions league förra året förklarade han fryntligt att han skulle skynda sig hem eftersom hans fru hade fixat honom en (säkert jätteäcklig) baconsandwich. På frågan vad som är det bästa med att coacha Tottenham ska han ha svarat ”I like to see them play” (vilket i sin tur kan förklara varför Tottenham oftare är underhållande än vinstsäkra). Redknapp inser helt enkelt att det finns sånt som också är viktigt förutom att Tottenham Hotspur F.C. vinner så många matcher som möjligt.
I Söndags var Redknapps seger emellertid inte enbart av det filosofiska slaget, utan främst (och för ovanlighetens skull) en taktiskt sådan. Arsenal på 90-talet känt som ”boring Arsenal”, vars specialitet det var att stänga 1-0 matcher genombetongtätt försvarsspel och finurliga offsidefällor. Idag är försvarsspelet osäkrare än en wannabe-hipster på Marie Laveau och Reddknapp valde att satsa friskt med två rena anfallare plus den hyperoffensive van der Vaart som högerytter. Detta betalade sig och trots att Arsenal hade ett massivt bollinnehav var det Tottenham som skapade de farliga chanserna (1-0 borde ha suttit redan i sjunde minuten). 1-0 var ett klassmål som berodde mer på van der Vaarts urstyrka än på Mertesackers svaghet.
Arsenal kom sedan tillbaka och andra halvlek blev onödigt nervös, särskillt på vänsterkanten där Gervinho var lika snabb som hans frisyr är konstig (seriöst, den är så jävla konstig). Redknapp tog då det smått kontroversiella beslutet att byta ut målskytten van der Vaart mot mer anonyme Sandro. Bytet var dock helt korrekt och bekräftar en av Redknapps egna käpphästar: coachning behöver inte vara så svårt som t.ex. Mourinho får det att låta. Receptet för att säkra högerkanten var helt enkelt att byta ut en offensiv ytter mot en defensiv ytter. Enkelt och effektivt. Tottenham kunde sedan genom fortsatt Redknappsk anfallstro och ren klasskillnad på flera positioner relativt enkelt ro hem segern.
Efter förra inlägget fick jag kritik ifrån en del sydsvenska läsare för min överdrivna optimism, varför jag nu tillstår att allt faktiskt inte var frid och fröjd, och att orosmoln faktiskt finns där. Främst är det naturligtvis försvaret som fortfarande ser skakigt ut, hade det inte varit för det medicinska undret Ledley King hade vi knappast kunnat avgå med segern. Många har pekat på att Totttenham ställde upp med två innermittfältare mot Arsenals tre, och de lyckades onekligen trockla sig igenom mittplan lite för lätt ett antal gånger, trots att Parker stod för en ny stabil insats. Samtidigt var det minst lika nervöst i boxen under långa stunder. Dawson behöver komma tillbaka, och det snart. Även anfallet stod för en del anmärkningsvärda missar. Särskillt Defoe måste börja leta lite mer enkla lösningar istället för att springa runt i cirklar av upphetsning varje gång han närmar sig straffområdet, och Adebayor har inte råd att missa sådana lägen som han idag. Tottenham saknar tydligt förmågan att stänga matcher och då måste anfallarna leverera även när man har en till synes betryggande ledning.
Ändå går det inte att vara annat än nöjd i dagsläget. Tottenham är tillbaka i toppen, Bale har återfått både farten och glädjen (Arsenals högerkant hade en synnerligen dålig dag på jobbet) och Ledley King har klarat av att spela fyra matcher i rad för första gången på jag vet inte hur länge. Allra mest positivt känns det att sinnesläget verkar vara genuint harmoniskt och gjädjefullt i laget. Manchestermatchernas utslagna armar och uppgivna gester har ersatts av energifyllda blickar och leenden även när man missat eller trampat fel. Och konstigt vore väl annars. Tottenham är nya kungar av norra London, snart kanske av hela London, och med ett realistiskt hopp om en ny topp-fyraplacering. Harry Redknapp har gjort sig förtjänt av en riktigt god nattmacka även den här gången.
BETYG:
Friedel +++
Gjorde ingen stormatch men fortsätterutstråla pondus
Walker ++++
Inte bara matchvinnare utan även tongivande under hela matchen med sina löpningar, dribblingar och inlägg. Behöver jobba på det rent försvarsmässiga
King ++++
”Tottenhams själ” har återuppstått när han behövs som mest, en av få spursförsvarare som inte tappar fattningen i för snabba situationer. Skrämmande placeringssäker.
Kaboul ++
Stod för många av skakigheterna bakåt. Stabbig.
BAE +++
Fortsatt stabil, bra samspel med Bale
van der Vaart ++++
Högt betyg trots nästintill obefintligt försvarsspel. Ett sådant mål, i farten, mot farten och med bollen under sig, finns det inte många spelare som klarar av att göra.
Parker ++++
Fortsatt mycket intelligent i sitt agerande, skapar lugn bakåt och farligheter framåt. Borde gjort mål på sitt friläge.
Modric +++
Något osynlig, men när han blixtrar till så blixtrar det onekligen till.
Bale +++++
Inget annat än världsklass, trots att det troligen finns mer att ta av. Förutom speeden även riktigt skottfarlig, och var dessutom precis i sina framspelningar. Bästa insatsen sedan Inter förra året.
Adebayor +++
Borde ha satt sitt friläge, men jobbar kopiöst långt ner i banan samtidigt som han lyckas vara med när det händer längst fram. Verkar trivas.
Defoe ++
Innefektiv och repetitiv i sina lösningar, fart tjänar ingenting till om man stannar upp så fort man får bollen. Måste dessutom lära sig offsideregeln någon jävla gång.
OM MOTSTÅNDET
Såsom distanssupporter har jag aldrig skolats in i rivaliteten mot Arsenal, och jag lider faktiskt med den klubb som har stått för så mycket underhållning och påhittighet det senaste decenniet. Särskillt lider jag eftersom jag ser att Arsenal faktiskt förtjänar ligga mycket högre upp än vad dom gör, för de spelar fortfarande stundtals riktigt bra. Sagnas skada fördjupade krisen, men jag är övertygad om att ”Gunners” kommer, om inte vara tillbaks i den absoluta toppen i år, så åtminstone segla upp rejält i tabellen. Wenger är nere för räkning, men räkna inte ut honom än.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar