TOTTENHAM-ASTON VILLA 2-0
Jag hade väntat länge på den här kvällen. Inte för att den var så fantastiskt fin (ösregn och buffring i Flogsta, och inte mycket bättre vad det verkade i norra London), inte för att fotbollen var fantastiskt, inte heller för att Tottenham klättrade i tabellen och nu är uppe på tredjeplats. Jag hade väntat på att se en match som Tottenham bara vann. För att de var bättre, för att de var Tottenham. Gastkramning är underbart och utan den skulle vi förmodligen inte med våra masochistiska hjärnor dregla vid fotbollens fötter såsom vi gör, men hejar man på Tottenham och Hammarby blir gastkramningen och överraskningarna efter ett tag lite väl mycket vardag, och Den Stabila Ledningen I Halvtid Som Man Sedan Förvaltar Med Trygghet Och Stil får alltmer karaktären av en ouppnåelig dröm. Men så i måndags tog väntan slut.
Aston Villa är inget dåligt lag, de är förmodligen bäst av de PL-lag som inte fått spela Champions League under 2000-talet, och har varit fortsatt svårslagna i år. Därför är segern extra meriterande, och som sagt var tryggheten i sättet man förvaltade sin ledning på. För första gången i år kändes de 100 procent säkert bakåt, och bollinnehavet påmindeom, vågar jag säga det? Barcelona. Ibland. Lennon hopsar fortfarande bort lite för många dupledsbollar för att Katalonien till fullo ska infinna sig. Men passningarna som Modric, Parker och Bale står för räcker gott, och när nu även Adebayor hittat tillbaks till målet besitter Tottenhams spel en skönhet, som jag tänker mig är av det slag man finner hos sin fästmö när man kommer hem efter att ha legat och haft kallbrand i en skyttegrav i Flandern i tre år: trygg, ansvarsam och beständig. Det är en skönhet som anstår ett lag som med full rätt befinner sig på en tredjeplats i världens bästa liga.
En sista eloge ska naturligtvis Harry Redknapp ha för sin efterlängtade återkomst till bänken. Dels för att han överhuvudtaget är tillbaka och därmed ingjuter Själen med stort S i laget, men också för den taktiska triumf som Villamatchen faktiskt var. Birminghamgänget ställde upp defensivt och köttade till kanterna i ett försök att hejda Bale och Lennons respektive framfarter. Spurs visade då upp stor taktiskt elasticitet genom att idka kortpassningsspel och mitt-instick tills dess att ettan satt, för att sedan när Villa tvingades pressa återgå till det patenterade Blitzkrieget i djupled.
BETYG:
Friedel: +++
Hade nog rätt tråkigt.
Walker: ++++
Fortsatt pigg och farlig. Växer för varje match.
Kaboul: ++++
För en gångs skull riktigt säker, stod dessutom för lite farligheter framåt.
King: ++++
KUNG.
Benoit Assou-Ekotto: +++
Fem plus till nya frissen, som emellertid var det enda sant uppseendeväckande från kamerunesens sida den här kvällen.
Lennon: ++++
En tillgång som vanligt, sprang röven av Villa stup i kvarten.
Modric: +++
Hade mycket boll och gjorde några fina grejer. Är dock aningen överpretentiös i passningsspelet ibland.
Parker: ++++
Utgör tillsammans med kapten Ledley en svårforcerad centrallinje, och när Parker-King är det nya Maginot bakåt, gör Scott det han ska och lite till framåt.
Bale: +++
Inte självlysande på samma sätt som mot QPR och Fulham, men fortfarande av hög klass.
van der Vaart: +++
Kunde ha gjort mål ett antal gånger, men är så gott som alltid där när det händer.
Adebayor: ++++
Gör man två mål varav en cykelspark ska man ha gott betyg. Måste dock ställa in kikarsiktet lite bättre emellanåt, borde ha gjort hat-trick och kanske mer därtill på de chanser han fick.
torsdag 24 november 2011
torsdag 17 november 2011
EM - lag för lag
Jag orkar inte ha en fotbollsblogg längre för ingen läser den så nu får alla läsa vad jag skriver om allt i hela världen oavsett vad dom är intresserade av, inkluderat fotboll. Inkluderat den här texthoran!
EM 2012 - EN GUIDE LAND FÖR LAND!
Länderna presenteras i ungefärlig Öst-Västlig ordning.
Ryssland: tillbaka efter fyra års baksmälla
Ryssland tog Europa med storm EM 2008 och efter att ha nått semifinalerna trodde många experter att Ryssland skulle inte (eller återta) en position bland Europas fotbollsstormakter. Så har det inte riktigt blivit. Ryssland missade VM 2010 och stjärnor som Arsjavin och Pavluchenko vittrar bort på regnkalla bänkar i norra London. Nu är man efter ett starkt kval åtminstone tillbaka i slutspelet, backade av alltifrån vodkafryntliga supportrar till nationalsentimentala oljemiljardärer.
Talar för: Har ett brett utbud av spelare från en av Europas mest spännande och snabbast växande ligor. Arvet från demontränaren Hiddink är inte borta, och "den lille tsaren" Arsjavin bör kunna återfinna sambatakterna när han drar på sig landslagströjan
Talar mot: Ryska folket har ofta orimligt höga förhoppningar på sitt landslag (2006 tippade t.ex. flera tusen personer att Ryssland skulle vinna Vm trots att de överhuvudtaget inte kvalificerat sig), och spelarna riskerar knäckas under pressen.
Kuriosa:
Besserwisserkunskap att briljera med i tevesoffan: "Alltså, anledningen till att ryssarna sällan lyckas i Europeiska klubblag är nog att de längtar hem. Många ryssar flyttar inte hemifrån förrän vid 25 och unga spelare i typ London klarar sig inte utan morsan. True Story!"
Nationalsången: +++++ Klassisk s inihelvete. Bör skrämma slag på tyskar, polacker, ukrainare m. fl.
Lyssna för att bli pepp:
Eduard Khil – I Am Very Glad, Because I'm Finally Returning Back Home (Trololo)
City Of Prague Philharmonic – Lara's Theme - From Doctor Zhivago
P-Bros – Tingaliin - Tingeling Russian Bass Lovers Remix
Ukraina: på bekant men osäker jord
Värdlandet Ukraina plågas av inflation, korruption och instabilitet, men inget av detta kan dämpa 100 år av entusiasm för sporten i det forna Sovjets fotbollsmecka. Laget är direktkvalificerat och har därmed inte prövats mot ordentligt motstånd, 0-1 mot Sverige är väl det närmsta man kommer, vilket inte direkt gör att man får hicka).
Talar för: Hemmaplan. En gammal sanning som nästan alltid stämmer är att hemmalagen höjer sig flera snäpp. Ukraina är dessutom inte den blåbärsnation som folk vill få det att framstå från: kvartsfinalplatsen i VM 2006 visar att man fortfarande vet hur man lyckas i mästerskap.
Talar mot: Splittringen inom landet avspeglas även på fotbollsplan, där olika språk och kulturer ofta hamnat i konflikt med varandra på senare tid.
Kuriosa:
Besserwisserkunskap: "under orangea revolutionen stödde både coachen och lagkaptenen den moskvatrogna regeringen, snacka om dålig lagkänsla!"
Nationalsång: ++ Oepisk och långsam. Lär dock låta rätt tungt när 100 000 sjunger med i Kiev.
Lyssna för att bli pepp:
Ruslana – Wild Dances
The Band Of HM Royal Marines – Great Gate Of Kiev
Grekland: big wheel keep on turning
Greklands dödgrävarfotboll ledde till mångas förtret fram till EM-guldet 2004, men det skulle vara en engångsföreteelse. Var det tänkt. Så blev det inte, Grekland har man-man-försvarat sig till tre av fyra mästerskap sedan dess och manövrerade senast i VM ut Lagerbäcks nigerianer. Den tunga, stabila spelstilen står i bjärt kontrast till landets inrikespolitiska kaos.
Talar för: Rutinen. Tränaren Otto Rehagel styr med järnhand ett lag som har brottat omkull de flesta av Europas jättar.
Talar mot: Bristen på innovation. Som en äkta diktator har inte Rehagel låtit mycket förändras sedan man vann 2004, och motståndarna börjar lära sig hur allt fungerar.
Kuriosa:
Besserwisserkunskap: ”Länge brydde sig grekerna bara om klubblagen. Kanske är det just under svåra tider som man tyr sig till nationella symboler, som landslaget?”
Nationalsång: +++ Käck, men borde med tanke på historien kunnat vara med episk.
Lyssna:
Kostas Papadopoulos – Zorba The Greek
Kroatien: frös och svalt men segrade ändå
Balkans märkligt nog ända representant har alltsedan bronset 1998 skaffat sig ett rykte som disciplinerat och svårslaget, ett rykte som kommit lite på skam sedan man förlorat sig bort från gruppsegern i en av kvalets lättaste grupper. Respekten bör dock vara återställd efter att man krossat Turkiet i lejonets egen kula i Istanbul.
Talar för: Luka Modric. Jag må vara part i målet här, men Modric har i Tottenham utvecklats till en av världens bästa innermittfältare. Till skillnad från många andra stjärnor bör han också ha förmågan att från sin position lyfta sina spelare i stället för att, som Zlatan, låsa dem.
Talar mot: Uddlöst och med en ganska tunn trupp är Kroatien ett skugga av sitt forna betong-jag.
Kuriosa och annat nödvändigt:
Besserwisserkommentaren: ”Kroatien tog VM-brons 1998. Då hade man bara varit självständigt i fem år. Tänk vad det måste ha betytt för den unga nationen!”
Nationalsången: ++ Fanns inte när jag föddes lol
Lyssning:
Cornelis Vreeswijk – Blues för Dubrovnik
Tjeckien: Hur fan kom ni hit?
Till att börja med hamnar man i en grupp bestående av Alpgetter, Postsovjetiska stressyndrom och säckpipeblåsare. Sen lyckas man komma tvåa i den gruppen. I följande lottning har man tillförskaffat sig en så pass bra ranking att man möter ett lag som knappt finns på riktigt. Några tvivelaktiga domslut senare behöver man bara hålla nollan och se! Trots att man är saknar det mesta i fotbollsväg har man lyckats kvalificera sig till EM.
Talar för: Rutin. Typ. Och kanske Rosiscky.
Talar mot: Att truppen är tunn. Som ett jaevla rakblad.
Kuriosa:
Besserwisserkommentar: ”Ett riktigt EM-lag, i alla fall på senare tid när man ofta går långt i EM, för att sedan inte ens kvalificera sig till VM! Men ett lag som gick till VM-final så sent som 1962 förtjänar respekt.”
Nationalsången: ++ Torskade halva nationalsången när Slovakien avföll.
Lyssna:
Muse – Prague
Polen: sämst nu när det gäller
Polen har inte varit vad det nu är, en gång i tiden var det en gedigen fotbollsnation som kammade hem både medaljer och skytteligatitlar. Nu ser det dock skralt ut och bristen på mästerskapsrutin är påtaglig.
Talar för: Hemmaplan och en sjysst seedningsgrupp. Utöver detta ser det mörkt ut
Talar mot: Tunn trupp, dålig mästerskapstradition, brist på rutin, you name it.
Kuriosa:
Besserwisserkommentaren: ”Deras bästa spelar var svart men efter ett antal rasistiska påhopp förpassades han till kulisserna” (följes med fördel av en med vishet och sorg impregnerad skakning på huvudet)
Nationalsången: +++ Heter Än är Polen Ej Förlorat. Än lol.
Lyssning:
Joy Division – Warsaw
Sverige: vad skogens väldighet än må dölja
Sverige är kanske det lag som på sin väg mot EM fått bekänna minst färg. Visserligen slog man Holland i sista matchen, men Holland hade inget att spela för och övriga lag i gruppen var knappast vad man kan kalla för kvalificerat motstånd. Tillsvidare får dock ett lag som förlorar mot Ungern och har problem med Finland gälla som underdog, mycket hänger på om man lyckas inkorporera fixstjärnan Ibrahimovic i spelsystemet.
Talar för: ett starkt kollektiv som många gånger genom fotbollshistorien lyckats få ett och ett att bli tre. Har en bra mix av unga spelare och äldre med välbehövlig mästerskapsrutin.
Talar mot: En minst sagt svajig defensiv, där alternativen dessutom är få. En av Europas historiskt största fotbollsnationer har kanske även ärvt en alltför stor kostym att fylla ut.
Kuriosa:
Besserwisserkunskap: ”Svenskt landslag? 10 av 11 spelare är från Västergötland eller Skåne. Där ser man vad milda vintrar kan göra!”
Nationalsång: +++ Inte det mest episka som har skrivits, men vacker i sin saktmodighet
Lyssning:
Jussi Björling – Sverige
Roger Pontare – När Vindarna Viskar Mitt Namn
Benny Andersson – Klinga mina klockor
Danmark: det nya Sverige
Många svenskar asocierar Danmark med en gladfotboll som ligger bekvämt i linje med andra danskheter som god och fet mat, slappa alkohollagar och porr. Riktigt så enkel är inte verkligheten, särskillt sedan Danmark på senare lagt sig till med en spelstil som är både defensiv och köttig. Svensk helt enkelt. Danskarna tycks också ha tagit över Sveriges förmåga att straffa giganter, i kvalgruppen lyckades man komma före Portugal.
Talar för: Besitter kaxigheten. Den aegte.
Talar mot: Var märkbart stabbiga i VM senast, och kan få svårt med snabbflytande lag.
Kuriosa:
Besserwisserkommentaren: ”Glada amatörer, det är verkligen Danmarks melodi! Ända fram till 70-talet vägrade man låta professionella spelare spela i landslaget. Och resultaten blev därefter.”
Nationalsången: Har behandlats tidigare i den här bloggen, men är faktiskt inte så dum i all sin småborgerlighet.
Lyssning:
VM Holdet – Re-Sepp-Ten
Olsen Brothers – Smuk Som Et Stjerneskud
Tyskland: Tall, Tan, Young and Lovely
Från att ha varit allas tråkiga, gråa och målsnåla hatobjekt har Tyskland på bara några år förvandlats till fotbollsvärldens älskling: offensivt, multikulturellt och ungdomligt har har ”det nya Tyskland” tagit de flesta med storm. En sak har dock inte förändrats: de vinner fortfarande nästan alltid. Joachim Löws fotbollsmaskin tuggar ner det mesta i sin väg, och har bara stoppats av ett enda lag, Spanien, de senaste två mästerskapen.
Talar för: En enormt bred trupp, särskilt på mittfältet, där det finns nära nog två världsklasspelare på varje position. Har trots ungdomen etablerat en enorm vinnarkultur.
Talar mot: När man inte kunnat kontrollera matchen och varit tvungna att överge plan A har man ibland visat tendenser att låsa sig. Dessa matcher är dock relativt lätträknade.
Kuriosa:
Besserwisserkommentaren: ”Det är ett sånt typiskt politikerbeteende från Angela Merkel att låta Özil få representera den lyckade integrationen. Grabben spelar ju bara fotboll!”
Nationalsång: ++++ Haydn kunde sina grejer, Deutschlandlied är både vacker och kraftfull. Efter könsbytet 1945 är dessutom det politiska budskapet bekvämt uppdaterat.
Lyssning:
Budapest Symphony Orchestra – Ride Of The Valkyries :D:D:D:D:D:D:D
Kraftwerk – Autobahn
Die Alpenkracher – Berliner Luft
Mofeta & Jerre – Bättre i Berlin
Holland: Snabbt, effektivt och ont.
Holland har gjort samma resa som Tyskland, fast tvärtom. Hippielaget nummer ett vars mittback hade Love Beads 1974 har blivit benknäckande, beräknande och effektiva. Men precis som Tyskland är man fortfarande otäckt bra. med van der Vaart, Snejder och Huntelaar i laget lider man inte direkt brist på spetskompetens.
Talar för: lyckas kombinera snabbhet med teknik på ett sätt som får motståndare kan stå emot.
Talar mot: Visar ibland upp en attityd som är arrogant, osportslig och skadlig för det egna laget. Negativ energi kan sprida sig snabbt.
Kuriosa:
Besserwisserkommentaren: ”Man säger att Sverige aldrig kan bli ett topplag för att vi är ett för litet lag: men se på Holland! Där kan vi allt lära oss av en annan kultur.”
Nationalsång: ++ Seg som Rollokolorna på ålderdomshemmet.
Lyssning:
David Bowie – Amsterdam
Italien: en dag på jobbet
Italien är med. Som vanligt. Är ifrågasatt. Som vanligt. Men genererar ändå enorma mängder respekt. Som vanligt. Och lär förmodligen gå vidare från gruppen. Som vanligt. Trots att de kan vara något mördande tråkigt över italiensk fotboll finns det något väldigt starkt i sättet som Italien lyckas hålla sig kvar på fotbollens olympos år efter år. 2012 års Italien ger en inga mardrömmar, men man slipper de gärna i sin grupp.
Talar för: En stark defensiv och ett grymt självförtroende. Varje spelare som iklär sig den azurblåtröjan höjer sig ett snäpp (utom Luca Toni).
Talar mot: Gjorde praktfiasko i VM senast och frågan är om den svaga truppen blivit särskilt mycket bättre sedan dess.
Kuriosa:
Besserwisserkommentaren: ”Har vunnit fyra VM-guld, men ett av de var fusk, eftersom Mussolini mutade domaren i finalen 1934. Och domaren, han var svensk. Där ser man hur onda vi var under kriget.”
Nationalsången: ++++ Käck!
Lyssning:
Studio Orchestra – Amarcord
Luciano Pavarotti – O Sole Mio
Frankrike: from the ashes a fire shall be woken?
För tio år sen var Frankrike en stormakt, en spottloska, en horroskopsläsande tränare och x antal divalater senare skrattar världen mest åt fransmännen. Så borde det inte behöva vara för ett lag som har både Ribery och Nasri. Kan återupprätta hedern i sommar, men svajigheten i kvalet förebådar annat.
Talar för: Slipper spela med favoritstämpel och kan slå ur underläge.
Talar mot: Dras fortfarande med splittringar inom gruppen och många spelare kommer inte till sin rätt.
KURIOSA:
Besserwisserkommentaren: ”Trots att man är världsmästare är fotbollen ingen självklar nummer ett i Frankrike. Både cykling och Rugby konkurrerar, särskilt i de sydvästra, mer agrara, delarna av landet.”
Nationalsången: +++++ Fetast av de feta. Kan få vem som helst att dra till närmsta herrgård och halshugga sig en adelsman, hans fru, hans barn och alla hans jävla hushållerskor.
Lyssning:
Joe Dassin – Les Champs-Elysées
Edith Piaf – Les amants de Paris
Spanien: för bra för att förlora
Det mesta har sagts, ropats och skrikits om detta spanska lag som kortpassat sig fram till allt som går att vinna. Det spelar ingen roll att spelarna saknar patriotisk motivation, att tränaren petar världsklasspelare och att man egentligen alltid spelar på samma sätt (tiqi-taca, en slags utmattningstaktik som går ut på att passa runt bollen till motståndaren rullar runt och skriker på marken av frustration), Spanien vinner alltid, för Spanien har de bästa spelarna i världen. Vad du än gör med dem: de vinner. Och de lär vinna det här också. Tyvärr.
Talar för: Världens bästa spelarmaterial som dessutom är rejält samspelat.
Talar mot: eeh… några av spelarna kanske pikade för något år sen? Spelar roll, de är fortfarande bättre än alla andra.
Kuriosa:
Besserwisserkommentaren: ”Spanien tycks ha övervunnit de motsättningar mellan katalaner och Madridspelare som tidigare slet laget sönder och samman. Man har till och med en bask i laget! En sådan härligt avslappnad mångkultur har vi minsann inte här hemma i Sverige. Vi kan inte dansa flamenco heller, det är vi för uppdämda för att göra.”
Nationalsången: + Har inte ens en text.
Lyssning:
Rodrigo – Spain
Portugal: i skuggan av en douchebag
Ett kul spel, en offensiv anda och en charmigt svajjig defensiv. Varför älskar inte världen Portugal? Troligen eftersom några spelare ägnar större delen av matcherna till att kasta sig i gräset och gnälla på domaren. Anföraren, ärkegnällspiken själv? Christiano Ronaldo, dykningarnas okrönte konung.
Talar för: När Ronaldo inte övar Röst och Rörelse är han en dödligt bra fotbollspelare som kan slå till närsomhelst. Även Nani besitter en stor potential.
Talar mot: Attityden, som sagt. Och att glappet truppen borträknat Ronaldo och Nani är ganska grå.
Kuriosa:
Besserwisserkommentaren: ”Christiano Ronaldo kommer ifrån Azorerna, mitt i Atlanten! Det finns det minsann ingen som gör i Sverige. Vi har inte ens en spelare från Gotland.”
Nationalsången: +++ Ja, vafan ska man säga? En jävla nationalsångsjävel helt enkelt.
Lyssning:
Margareta Kjellberg – I Lissabon
England: i skuggan av sig självt
England brukar komma till mästerskapen med en haussad trupp fylld med namnkunniga spelare, som sedan krossas av press och orimliga förväntningar. De namnkunniga spelarna lyser i stor utsträckning med sin frånvaro i årets trupp, men pressen och förväntningarna lär finnas kvar. Anförda av tidernas troligen mest osköna tränare, Fabio Capello, är det ingen lågoddsare att engelsmännen kommer att få grava psykologiska problem att brottas med i sommar. Dock som alltid en stämningshöjare av rang.
Talar för: många unga och hungriga spelare slipper den yttersta pressen, och kan komma at blomma ut lagom till EM. Joe Hart i målet är redan där.
Talar mot: Wayne Rooney är Englands enda spelare av odiskutabel världsklass, och han kommer troligen inte få spela i EM. Vem som än ska axla oket efter honom har ett tufft jobb framför sig.
Kuriosa:
Besserwisserkommentaren: ”England har många svarta spelare, men få araber och INGA indier, trots att dessa är gigantiska invandrargrupper i dagens England. Det är nog för att dom är rasister i England.”
Nationalsång: +++ Borde byta till ”Jerusalem”. Men nog är det mäktigt när hela klacken sjunger ”LONG TO REIGN ALL OF US” om en 85-årig tant.
Lyssning:
The Kinks – Waterloo Sunset
Sex Pistols – God Save The Queen
Blur – Parklife
The Clash – The Guns Of Brixton
Elvis Costello & The Attractions – Oliver's Army
Lord Of The Rings 3 Soundtrack-The Return Of The King – The Ride Of The Rohirrim
The Royal Philharmonic Orchestra – Jerusalem
Gerry & The Pacemakers – You'll Never Walk Alone
Irland: Man Måste Dö Några Gånger Innan Man Kan Leva
Få länder i Europa är så tätt förknippade med lidande som Irland och även fotbollen har under de senaste åren präglats av prövning och sorg: man har missat fler playoffs än något annat lag och åkte senast ut efter att Henry gjort mål för Frankrike med handen. Nu är man dock äntligen i ett mästerskap, och då är glädjen desto större. Spelmässigt är Irland i mångt och mycket (och nu vänder sig 15 keltiska frihetskämpar i sina gravar) en sämre version av England: det är crossbollar, kuta och kör som gäller.
Talar för: Klyssjigt nog: inställningen. Irland visar alltid upp enorm kämpavilja och engagemang när de spelar, och vid sidan av plan brukar fansen bära fram det egna laget och vinna andra länders hjärtan (något som engelsmän finner märkligt: ”ni super, sjunger och svär, vi super, sjunger och svär, varför älskar alla er och hatar oss?”).
Talar emot: Att man, spelare för spelare, är för dåliga helt enkelt. Många är dessutom gamla och tröga och lär få problem när de stora lagen lägger in högre växlar.
Kuriosa:
Besserwisserkommentaren: ”Många irländska spelare är födda och uppvuxna i England och USA, men väljer ändå att spela för Irland. Det visar vilken bäring och kraft den irländska identiteten har. Till skillnad från den svenska. Vi svenskar är så dåliga på att vara nationalistiska. Varför är det så?”
Nationalsången: ++++ ”The Soldiers’ Song” fungerar lika bra som käck fyllevisa som finstämd hymn.
Lyssning:
Dolores Keane – Galway Bay
The Dubliners – The Rocky Road To Dublin
The Wolfe Tones – The Star of the county Down
Liam Clancy – Galway Races
Harry Potter And The Goblet Of Fire Soundtrack – The Quidditch World Cup
The Pogues – The Broad Majestic Shannon
EM 2012 - EN GUIDE LAND FÖR LAND!
Länderna presenteras i ungefärlig Öst-Västlig ordning.
Ryssland: tillbaka efter fyra års baksmälla
Ryssland tog Europa med storm EM 2008 och efter att ha nått semifinalerna trodde många experter att Ryssland skulle inte (eller återta) en position bland Europas fotbollsstormakter. Så har det inte riktigt blivit. Ryssland missade VM 2010 och stjärnor som Arsjavin och Pavluchenko vittrar bort på regnkalla bänkar i norra London. Nu är man efter ett starkt kval åtminstone tillbaka i slutspelet, backade av alltifrån vodkafryntliga supportrar till nationalsentimentala oljemiljardärer.
Talar för: Har ett brett utbud av spelare från en av Europas mest spännande och snabbast växande ligor. Arvet från demontränaren Hiddink är inte borta, och "den lille tsaren" Arsjavin bör kunna återfinna sambatakterna när han drar på sig landslagströjan
Talar mot: Ryska folket har ofta orimligt höga förhoppningar på sitt landslag (2006 tippade t.ex. flera tusen personer att Ryssland skulle vinna Vm trots att de överhuvudtaget inte kvalificerat sig), och spelarna riskerar knäckas under pressen.
Kuriosa:
Besserwisserkunskap att briljera med i tevesoffan: "Alltså, anledningen till att ryssarna sällan lyckas i Europeiska klubblag är nog att de längtar hem. Många ryssar flyttar inte hemifrån förrän vid 25 och unga spelare i typ London klarar sig inte utan morsan. True Story!"
Nationalsången: +++++ Klassisk s inihelvete. Bör skrämma slag på tyskar, polacker, ukrainare m. fl.
Lyssna för att bli pepp:
Eduard Khil – I Am Very Glad, Because I'm Finally Returning Back Home (Trololo)
City Of Prague Philharmonic – Lara's Theme - From Doctor Zhivago
P-Bros – Tingaliin - Tingeling Russian Bass Lovers Remix
Ukraina: på bekant men osäker jord
Värdlandet Ukraina plågas av inflation, korruption och instabilitet, men inget av detta kan dämpa 100 år av entusiasm för sporten i det forna Sovjets fotbollsmecka. Laget är direktkvalificerat och har därmed inte prövats mot ordentligt motstånd, 0-1 mot Sverige är väl det närmsta man kommer, vilket inte direkt gör att man får hicka).
Talar för: Hemmaplan. En gammal sanning som nästan alltid stämmer är att hemmalagen höjer sig flera snäpp. Ukraina är dessutom inte den blåbärsnation som folk vill få det att framstå från: kvartsfinalplatsen i VM 2006 visar att man fortfarande vet hur man lyckas i mästerskap.
Talar mot: Splittringen inom landet avspeglas även på fotbollsplan, där olika språk och kulturer ofta hamnat i konflikt med varandra på senare tid.
Kuriosa:
Besserwisserkunskap: "under orangea revolutionen stödde både coachen och lagkaptenen den moskvatrogna regeringen, snacka om dålig lagkänsla!"
Nationalsång: ++ Oepisk och långsam. Lär dock låta rätt tungt när 100 000 sjunger med i Kiev.
Lyssna för att bli pepp:
Ruslana – Wild Dances
The Band Of HM Royal Marines – Great Gate Of Kiev
Grekland: big wheel keep on turning
Greklands dödgrävarfotboll ledde till mångas förtret fram till EM-guldet 2004, men det skulle vara en engångsföreteelse. Var det tänkt. Så blev det inte, Grekland har man-man-försvarat sig till tre av fyra mästerskap sedan dess och manövrerade senast i VM ut Lagerbäcks nigerianer. Den tunga, stabila spelstilen står i bjärt kontrast till landets inrikespolitiska kaos.
Talar för: Rutinen. Tränaren Otto Rehagel styr med järnhand ett lag som har brottat omkull de flesta av Europas jättar.
Talar mot: Bristen på innovation. Som en äkta diktator har inte Rehagel låtit mycket förändras sedan man vann 2004, och motståndarna börjar lära sig hur allt fungerar.
Kuriosa:
Besserwisserkunskap: ”Länge brydde sig grekerna bara om klubblagen. Kanske är det just under svåra tider som man tyr sig till nationella symboler, som landslaget?”
Nationalsång: +++ Käck, men borde med tanke på historien kunnat vara med episk.
Lyssna:
Kostas Papadopoulos – Zorba The Greek
Kroatien: frös och svalt men segrade ändå
Balkans märkligt nog ända representant har alltsedan bronset 1998 skaffat sig ett rykte som disciplinerat och svårslaget, ett rykte som kommit lite på skam sedan man förlorat sig bort från gruppsegern i en av kvalets lättaste grupper. Respekten bör dock vara återställd efter att man krossat Turkiet i lejonets egen kula i Istanbul.
Talar för: Luka Modric. Jag må vara part i målet här, men Modric har i Tottenham utvecklats till en av världens bästa innermittfältare. Till skillnad från många andra stjärnor bör han också ha förmågan att från sin position lyfta sina spelare i stället för att, som Zlatan, låsa dem.
Talar mot: Uddlöst och med en ganska tunn trupp är Kroatien ett skugga av sitt forna betong-jag.
Kuriosa och annat nödvändigt:
Besserwisserkommentaren: ”Kroatien tog VM-brons 1998. Då hade man bara varit självständigt i fem år. Tänk vad det måste ha betytt för den unga nationen!”
Nationalsången: ++ Fanns inte när jag föddes lol
Lyssning:
Cornelis Vreeswijk – Blues för Dubrovnik
Tjeckien: Hur fan kom ni hit?
Till att börja med hamnar man i en grupp bestående av Alpgetter, Postsovjetiska stressyndrom och säckpipeblåsare. Sen lyckas man komma tvåa i den gruppen. I följande lottning har man tillförskaffat sig en så pass bra ranking att man möter ett lag som knappt finns på riktigt. Några tvivelaktiga domslut senare behöver man bara hålla nollan och se! Trots att man är saknar det mesta i fotbollsväg har man lyckats kvalificera sig till EM.
Talar för: Rutin. Typ. Och kanske Rosiscky.
Talar mot: Att truppen är tunn. Som ett jaevla rakblad.
Kuriosa:
Besserwisserkommentar: ”Ett riktigt EM-lag, i alla fall på senare tid när man ofta går långt i EM, för att sedan inte ens kvalificera sig till VM! Men ett lag som gick till VM-final så sent som 1962 förtjänar respekt.”
Nationalsången: ++ Torskade halva nationalsången när Slovakien avföll.
Lyssna:
Muse – Prague
Polen: sämst nu när det gäller
Polen har inte varit vad det nu är, en gång i tiden var det en gedigen fotbollsnation som kammade hem både medaljer och skytteligatitlar. Nu ser det dock skralt ut och bristen på mästerskapsrutin är påtaglig.
Talar för: Hemmaplan och en sjysst seedningsgrupp. Utöver detta ser det mörkt ut
Talar mot: Tunn trupp, dålig mästerskapstradition, brist på rutin, you name it.
Kuriosa:
Besserwisserkommentaren: ”Deras bästa spelar var svart men efter ett antal rasistiska påhopp förpassades han till kulisserna” (följes med fördel av en med vishet och sorg impregnerad skakning på huvudet)
Nationalsången: +++ Heter Än är Polen Ej Förlorat. Än lol.
Lyssning:
Joy Division – Warsaw
Sverige: vad skogens väldighet än må dölja
Sverige är kanske det lag som på sin väg mot EM fått bekänna minst färg. Visserligen slog man Holland i sista matchen, men Holland hade inget att spela för och övriga lag i gruppen var knappast vad man kan kalla för kvalificerat motstånd. Tillsvidare får dock ett lag som förlorar mot Ungern och har problem med Finland gälla som underdog, mycket hänger på om man lyckas inkorporera fixstjärnan Ibrahimovic i spelsystemet.
Talar för: ett starkt kollektiv som många gånger genom fotbollshistorien lyckats få ett och ett att bli tre. Har en bra mix av unga spelare och äldre med välbehövlig mästerskapsrutin.
Talar mot: En minst sagt svajig defensiv, där alternativen dessutom är få. En av Europas historiskt största fotbollsnationer har kanske även ärvt en alltför stor kostym att fylla ut.
Kuriosa:
Besserwisserkunskap: ”Svenskt landslag? 10 av 11 spelare är från Västergötland eller Skåne. Där ser man vad milda vintrar kan göra!”
Nationalsång: +++ Inte det mest episka som har skrivits, men vacker i sin saktmodighet
Lyssning:
Jussi Björling – Sverige
Roger Pontare – När Vindarna Viskar Mitt Namn
Benny Andersson – Klinga mina klockor
Danmark: det nya Sverige
Många svenskar asocierar Danmark med en gladfotboll som ligger bekvämt i linje med andra danskheter som god och fet mat, slappa alkohollagar och porr. Riktigt så enkel är inte verkligheten, särskillt sedan Danmark på senare lagt sig till med en spelstil som är både defensiv och köttig. Svensk helt enkelt. Danskarna tycks också ha tagit över Sveriges förmåga att straffa giganter, i kvalgruppen lyckades man komma före Portugal.
Talar för: Besitter kaxigheten. Den aegte.
Talar mot: Var märkbart stabbiga i VM senast, och kan få svårt med snabbflytande lag.
Kuriosa:
Besserwisserkommentaren: ”Glada amatörer, det är verkligen Danmarks melodi! Ända fram till 70-talet vägrade man låta professionella spelare spela i landslaget. Och resultaten blev därefter.”
Nationalsången: Har behandlats tidigare i den här bloggen, men är faktiskt inte så dum i all sin småborgerlighet.
Lyssning:
VM Holdet – Re-Sepp-Ten
Olsen Brothers – Smuk Som Et Stjerneskud
Tyskland: Tall, Tan, Young and Lovely
Från att ha varit allas tråkiga, gråa och målsnåla hatobjekt har Tyskland på bara några år förvandlats till fotbollsvärldens älskling: offensivt, multikulturellt och ungdomligt har har ”det nya Tyskland” tagit de flesta med storm. En sak har dock inte förändrats: de vinner fortfarande nästan alltid. Joachim Löws fotbollsmaskin tuggar ner det mesta i sin väg, och har bara stoppats av ett enda lag, Spanien, de senaste två mästerskapen.
Talar för: En enormt bred trupp, särskilt på mittfältet, där det finns nära nog två världsklasspelare på varje position. Har trots ungdomen etablerat en enorm vinnarkultur.
Talar mot: När man inte kunnat kontrollera matchen och varit tvungna att överge plan A har man ibland visat tendenser att låsa sig. Dessa matcher är dock relativt lätträknade.
Kuriosa:
Besserwisserkommentaren: ”Det är ett sånt typiskt politikerbeteende från Angela Merkel att låta Özil få representera den lyckade integrationen. Grabben spelar ju bara fotboll!”
Nationalsång: ++++ Haydn kunde sina grejer, Deutschlandlied är både vacker och kraftfull. Efter könsbytet 1945 är dessutom det politiska budskapet bekvämt uppdaterat.
Lyssning:
Budapest Symphony Orchestra – Ride Of The Valkyries :D:D:D:D:D:D:D
Kraftwerk – Autobahn
Die Alpenkracher – Berliner Luft
Mofeta & Jerre – Bättre i Berlin
Holland: Snabbt, effektivt och ont.
Holland har gjort samma resa som Tyskland, fast tvärtom. Hippielaget nummer ett vars mittback hade Love Beads 1974 har blivit benknäckande, beräknande och effektiva. Men precis som Tyskland är man fortfarande otäckt bra. med van der Vaart, Snejder och Huntelaar i laget lider man inte direkt brist på spetskompetens.
Talar för: lyckas kombinera snabbhet med teknik på ett sätt som får motståndare kan stå emot.
Talar mot: Visar ibland upp en attityd som är arrogant, osportslig och skadlig för det egna laget. Negativ energi kan sprida sig snabbt.
Kuriosa:
Besserwisserkommentaren: ”Man säger att Sverige aldrig kan bli ett topplag för att vi är ett för litet lag: men se på Holland! Där kan vi allt lära oss av en annan kultur.”
Nationalsång: ++ Seg som Rollokolorna på ålderdomshemmet.
Lyssning:
David Bowie – Amsterdam
Italien: en dag på jobbet
Italien är med. Som vanligt. Är ifrågasatt. Som vanligt. Men genererar ändå enorma mängder respekt. Som vanligt. Och lär förmodligen gå vidare från gruppen. Som vanligt. Trots att de kan vara något mördande tråkigt över italiensk fotboll finns det något väldigt starkt i sättet som Italien lyckas hålla sig kvar på fotbollens olympos år efter år. 2012 års Italien ger en inga mardrömmar, men man slipper de gärna i sin grupp.
Talar för: En stark defensiv och ett grymt självförtroende. Varje spelare som iklär sig den azurblåtröjan höjer sig ett snäpp (utom Luca Toni).
Talar mot: Gjorde praktfiasko i VM senast och frågan är om den svaga truppen blivit särskilt mycket bättre sedan dess.
Kuriosa:
Besserwisserkommentaren: ”Har vunnit fyra VM-guld, men ett av de var fusk, eftersom Mussolini mutade domaren i finalen 1934. Och domaren, han var svensk. Där ser man hur onda vi var under kriget.”
Nationalsången: ++++ Käck!
Lyssning:
Studio Orchestra – Amarcord
Luciano Pavarotti – O Sole Mio
Frankrike: from the ashes a fire shall be woken?
För tio år sen var Frankrike en stormakt, en spottloska, en horroskopsläsande tränare och x antal divalater senare skrattar världen mest åt fransmännen. Så borde det inte behöva vara för ett lag som har både Ribery och Nasri. Kan återupprätta hedern i sommar, men svajigheten i kvalet förebådar annat.
Talar för: Slipper spela med favoritstämpel och kan slå ur underläge.
Talar mot: Dras fortfarande med splittringar inom gruppen och många spelare kommer inte till sin rätt.
KURIOSA:
Besserwisserkommentaren: ”Trots att man är världsmästare är fotbollen ingen självklar nummer ett i Frankrike. Både cykling och Rugby konkurrerar, särskilt i de sydvästra, mer agrara, delarna av landet.”
Nationalsången: +++++ Fetast av de feta. Kan få vem som helst att dra till närmsta herrgård och halshugga sig en adelsman, hans fru, hans barn och alla hans jävla hushållerskor.
Lyssning:
Joe Dassin – Les Champs-Elysées
Edith Piaf – Les amants de Paris
Spanien: för bra för att förlora
Det mesta har sagts, ropats och skrikits om detta spanska lag som kortpassat sig fram till allt som går att vinna. Det spelar ingen roll att spelarna saknar patriotisk motivation, att tränaren petar världsklasspelare och att man egentligen alltid spelar på samma sätt (tiqi-taca, en slags utmattningstaktik som går ut på att passa runt bollen till motståndaren rullar runt och skriker på marken av frustration), Spanien vinner alltid, för Spanien har de bästa spelarna i världen. Vad du än gör med dem: de vinner. Och de lär vinna det här också. Tyvärr.
Talar för: Världens bästa spelarmaterial som dessutom är rejält samspelat.
Talar mot: eeh… några av spelarna kanske pikade för något år sen? Spelar roll, de är fortfarande bättre än alla andra.
Kuriosa:
Besserwisserkommentaren: ”Spanien tycks ha övervunnit de motsättningar mellan katalaner och Madridspelare som tidigare slet laget sönder och samman. Man har till och med en bask i laget! En sådan härligt avslappnad mångkultur har vi minsann inte här hemma i Sverige. Vi kan inte dansa flamenco heller, det är vi för uppdämda för att göra.”
Nationalsången: + Har inte ens en text.
Lyssning:
Rodrigo – Spain
Portugal: i skuggan av en douchebag
Ett kul spel, en offensiv anda och en charmigt svajjig defensiv. Varför älskar inte världen Portugal? Troligen eftersom några spelare ägnar större delen av matcherna till att kasta sig i gräset och gnälla på domaren. Anföraren, ärkegnällspiken själv? Christiano Ronaldo, dykningarnas okrönte konung.
Talar för: När Ronaldo inte övar Röst och Rörelse är han en dödligt bra fotbollspelare som kan slå till närsomhelst. Även Nani besitter en stor potential.
Talar mot: Attityden, som sagt. Och att glappet truppen borträknat Ronaldo och Nani är ganska grå.
Kuriosa:
Besserwisserkommentaren: ”Christiano Ronaldo kommer ifrån Azorerna, mitt i Atlanten! Det finns det minsann ingen som gör i Sverige. Vi har inte ens en spelare från Gotland.”
Nationalsången: +++ Ja, vafan ska man säga? En jävla nationalsångsjävel helt enkelt.
Lyssning:
Margareta Kjellberg – I Lissabon
England: i skuggan av sig självt
England brukar komma till mästerskapen med en haussad trupp fylld med namnkunniga spelare, som sedan krossas av press och orimliga förväntningar. De namnkunniga spelarna lyser i stor utsträckning med sin frånvaro i årets trupp, men pressen och förväntningarna lär finnas kvar. Anförda av tidernas troligen mest osköna tränare, Fabio Capello, är det ingen lågoddsare att engelsmännen kommer att få grava psykologiska problem att brottas med i sommar. Dock som alltid en stämningshöjare av rang.
Talar för: många unga och hungriga spelare slipper den yttersta pressen, och kan komma at blomma ut lagom till EM. Joe Hart i målet är redan där.
Talar mot: Wayne Rooney är Englands enda spelare av odiskutabel världsklass, och han kommer troligen inte få spela i EM. Vem som än ska axla oket efter honom har ett tufft jobb framför sig.
Kuriosa:
Besserwisserkommentaren: ”England har många svarta spelare, men få araber och INGA indier, trots att dessa är gigantiska invandrargrupper i dagens England. Det är nog för att dom är rasister i England.”
Nationalsång: +++ Borde byta till ”Jerusalem”. Men nog är det mäktigt när hela klacken sjunger ”LONG TO REIGN ALL OF US” om en 85-årig tant.
Lyssning:
The Kinks – Waterloo Sunset
Sex Pistols – God Save The Queen
Blur – Parklife
The Clash – The Guns Of Brixton
Elvis Costello & The Attractions – Oliver's Army
Lord Of The Rings 3 Soundtrack-The Return Of The King – The Ride Of The Rohirrim
The Royal Philharmonic Orchestra – Jerusalem
Gerry & The Pacemakers – You'll Never Walk Alone
Irland: Man Måste Dö Några Gånger Innan Man Kan Leva
Få länder i Europa är så tätt förknippade med lidande som Irland och även fotbollen har under de senaste åren präglats av prövning och sorg: man har missat fler playoffs än något annat lag och åkte senast ut efter att Henry gjort mål för Frankrike med handen. Nu är man dock äntligen i ett mästerskap, och då är glädjen desto större. Spelmässigt är Irland i mångt och mycket (och nu vänder sig 15 keltiska frihetskämpar i sina gravar) en sämre version av England: det är crossbollar, kuta och kör som gäller.
Talar för: Klyssjigt nog: inställningen. Irland visar alltid upp enorm kämpavilja och engagemang när de spelar, och vid sidan av plan brukar fansen bära fram det egna laget och vinna andra länders hjärtan (något som engelsmän finner märkligt: ”ni super, sjunger och svär, vi super, sjunger och svär, varför älskar alla er och hatar oss?”).
Talar emot: Att man, spelare för spelare, är för dåliga helt enkelt. Många är dessutom gamla och tröga och lär få problem när de stora lagen lägger in högre växlar.
Kuriosa:
Besserwisserkommentaren: ”Många irländska spelare är födda och uppvuxna i England och USA, men väljer ändå att spela för Irland. Det visar vilken bäring och kraft den irländska identiteten har. Till skillnad från den svenska. Vi svenskar är så dåliga på att vara nationalistiska. Varför är det så?”
Nationalsången: ++++ ”The Soldiers’ Song” fungerar lika bra som käck fyllevisa som finstämd hymn.
Lyssning:
Dolores Keane – Galway Bay
The Dubliners – The Rocky Road To Dublin
The Wolfe Tones – The Star of the county Down
Liam Clancy – Galway Races
Harry Potter And The Goblet Of Fire Soundtrack – The Quidditch World Cup
The Pogues – The Broad Majestic Shannon
tisdag 8 november 2011
Skandal
Det är så inihelvete pinsamt att Zlatan får Guldbollen igen, Kin Källström har betytt så otroligt mycket mer än Zlatan det här året och hade verkligen förtjänat den i år. Hoppas Källström gör det rätta och tar guldbollen för vad den är: ett skitpris som delas utav en tidning vars reportrars huvudsakliga syssla är att tävla om vem som med ömmast läppar kan suga av mr. Z.
FF på Craven Cottage
Spurs fortsätter vinna i ligan - den här gången utan att förtjäna det.
Det har funnits många tillfällen då jag undrat om Den Allsmäktige har bestämt sig för att lägga krokben för just mitt lag. Det är givetvis trams, det inser även jag när jag nyktrat till från de värsta känslostormarna, men både Sveriges, Hammarbys och Tottenhams elvor har med jämna tillfällen förlorat matcher pga. en sån utstuderad och grym otur att man inte funnit någon annan förklaring än att någon där upp vill mitt lag väldigt, väldigt illa. Nästa gång en sådan situation infinner sig ska jag därför försöka komma ihåg Fulham-Tottenham den 6 November 2011. Den dagen var gud, försynen eller kanske helt enkelt bara turen, på vår sida.
Tottenham är ett mycket bättre fotbollslag än Fulham, och visade stundtals upp kvalitéer som Fulham inte har, särskilt under den första halvleken. Båda målen höll hög klass och producerades av den farfyllda men ändå tekniskt fulländade fotboll som Redknapps Tottenham håller på att göra till sitt signum. I söndags eftermiddag visade dock laget också upp en annan, mindre rolig, egenhet som utvecklats under hösten: att släppa till ett tidigt mål i andra halvlek och sedan springa runt likt yra höns, som mötte man ett Barcelona i storform.
Harry Redknapp var inte närvarande pga. hjärtoperation, och om Tottenham uppträder som ett gäng livsglada, talangfulla men något ansvarslösa tonåringar, så var det hög FF-faktor på tillställningen vid Themsens norra strand i Söndags. Reservcoacherna kunde inte (och borde inte) utöva den auktoritet och kontroll som Redknapp kan, och när matchen började svänga till Fulhams fördel var det tydligt att varken spelare eller ledare hade någon backup-plan. Tacka fan för att Ledley King är hel och frisk, annars hade inte ens Friedels storspel hjälpt mot Fulhamanstormningen.
I slutändan var det alltså dock främst Försynen som räddade Spurs, när Dempsey missade friläge efter friläge, när Modric halft omedvetet räddade på mållinjen och allra mest när domaren missade Walkers solklara handboll i målgården, på tilläggstid. Defoes mål var otroligt oförtjänt, och just därför också otroligt tillfredställande.
Jag tror och hoppas att laget och spelet blir lugnare när Redknapp och framförallt Dawson är tillbaka igen, men samtidigt funderar jag över vad en tränare och en mittback kan göra åt problem som framförallt uppstår på mitten av planen. Det gick väldigt lätt för Fulhams mittfältare att erövra bollen, vända upp och bryta in på Spurs' planhalva, och de man-mandueller som Tottenham vann var lätt räknade. Kanske saknas någonting tungt, pressande och hårt på Tottenhams mittfält, kanske en Sandro eller en Huddlestone. Problemet är bara att jag har väldigt svårt att se vem av mittfältarna, som allihop har blivit mig ytterst kära genom höstens livsbejakande spel, som i så fall får gå åt sidan. Bale och Parker är givna, Modric är kärnan och hjärnan i det offensiva spelet, och Lennon visade idag att han är tillbaka på allvar. Det delikat problem, men ett problem alltjämt.
BETYG
Friedel: ++++
Avgörande räddningar i slutet. En matchvinnare
Walker: +++
Fin framspelning till 1-0, annars osynlig. Uttagen till landslagsmatchen mot Sverige, gud give att Rasmus Elm skonar knän och annat.
Kaboul: ++
Gör att man saknar Dawson mer för varje match som går. Onödigt självmål. Svajjig.
King: +++
Tung och säker, inte minst psykiskt, vilket är livsviktigt i sådana här matcher. Lite trög i vissa situationer, och "framspelet" till självmålet var farsartad.
BAE: +++
Oroskapande i första halvlek, liskom hela laget osäkrare i andra. Tog dock sitt ansvar defensivt
Lennon: ++++
Målet i sig värt tre plus, men Lennon var farlig, aggressiv och snabb under hela matchen.
Parker: +++
Sliter i vanlig ordning kopiöst, men var delaktig i många bollförluster på mitten i andra. Onödigt slarvig i passningsspelet. Uttagen mot Sverige.
Modric: ++
Inte Luka Modrics typ av match, hade uppenbara problem mot ett storväxt Fulham. Visade hur beroende han är av att få rätt bollar.
Bale: ++++
Snudd på femma, världens farligaste ytter är nu definitivt tillbaka. Besitter både kraft, styrka och finess. Bäst på plan.
van der Vaart: ++
För första gången på länge en undermålig insats, kändes slö i första och var spelmässigt isolerad i andra.
Adebayor: +
Totalt osynlig, så när som på några felpass och ojusta tacklingar mot slutet. Måste börja visa klass igen. Snart.
INHOPPARE:
Sandro: +++
Märktes inte mycket, men spelet blev klart lugnare efter att han kommit in.
Defoe: ++++
Gjorde precis det han skulle, dvs. mål. En "supersub" som kan fortsätta vara en tillgång på bänken, så länge han själv vill. En engelsk landslagsman vill nog få mer speltid än så här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)