Försenade tankar om en lättflytande måndagskväll

TOTTENHAM-ASTON VILLA 2-0

Jag hade väntat länge på den här kvällen. Inte för att den var så fantastiskt fin (ösregn och buffring i Flogsta, och inte mycket bättre vad det verkade i norra London), inte för att fotbollen var fantastiskt, inte heller för att Tottenham klättrade i tabellen och nu är uppe på tredjeplats. Jag hade väntat på att se en match som Tottenham bara vann. För att de var bättre, för att de var Tottenham. Gastkramning är underbart och utan den skulle vi förmodligen inte med våra masochistiska hjärnor dregla vid fotbollens fötter såsom vi gör, men hejar man på Tottenham och Hammarby blir gastkramningen och överraskningarna efter ett tag lite väl mycket vardag, och Den Stabila Ledningen I Halvtid Som Man Sedan Förvaltar Med Trygghet Och Stil får alltmer karaktären av en ouppnåelig dröm. Men så i måndags tog väntan slut.

Aston Villa är inget dåligt lag, de är förmodligen bäst av de PL-lag som inte fått spela Champions League under 2000-talet, och har varit fortsatt svårslagna i år. Därför är segern extra meriterande, och som sagt var tryggheten i sättet man förvaltade sin ledning på. För första gången i år kändes de 100 procent säkert bakåt, och bollinnehavet påmindeom, vågar jag säga det? Barcelona. Ibland. Lennon hopsar fortfarande bort lite för många dupledsbollar för att Katalonien till fullo ska infinna sig. Men passningarna som Modric, Parker och Bale står för räcker gott, och när nu även Adebayor hittat tillbaks till målet besitter Tottenhams spel en skönhet, som jag tänker mig är av det slag man finner hos sin fästmö när man kommer hem efter att ha legat och haft kallbrand i en skyttegrav i Flandern i tre år: trygg, ansvarsam och beständig. Det är en skönhet som anstår ett lag som med full rätt befinner sig på en tredjeplats i världens bästa liga.

En sista eloge ska naturligtvis Harry Redknapp ha för sin efterlängtade återkomst till bänken. Dels för att han överhuvudtaget är tillbaka och därmed ingjuter Själen med stort S i laget, men också för den taktiska triumf som Villamatchen faktiskt var. Birminghamgänget ställde upp defensivt och köttade till kanterna i ett försök att hejda Bale och Lennons respektive framfarter. Spurs visade då upp stor taktiskt elasticitet genom att idka kortpassningsspel och mitt-instick tills dess att ettan satt, för att sedan när Villa tvingades pressa återgå till det patenterade Blitzkrieget i djupled.

BETYG:

Friedel: +++
Hade nog rätt tråkigt.

Walker: ++++
Fortsatt pigg och farlig. Växer för varje match.

Kaboul: ++++
För en gångs skull riktigt säker, stod dessutom för lite farligheter framåt.

King: ++++
KUNG.

Benoit Assou-Ekotto: +++
Fem plus till nya frissen, som emellertid var det enda sant uppseendeväckande från kamerunesens sida den här kvällen.

Lennon: ++++
En tillgång som vanligt, sprang röven av Villa stup i kvarten.

Modric: +++
Hade mycket boll och gjorde några fina grejer. Är dock aningen överpretentiös i passningsspelet ibland.

Parker: ++++
Utgör tillsammans med kapten Ledley en svårforcerad centrallinje, och när Parker-King är det nya Maginot bakåt, gör Scott det han ska och lite till framåt.

Bale: +++
Inte självlysande på samma sätt som mot QPR och Fulham, men fortfarande av hög klass.

van der Vaart: +++
Kunde ha gjort mål ett antal gånger, men är så gott som alltid där när det händer.

Adebayor: ++++
Gör man två mål varav en cykelspark ska man ha gott betyg. Måste dock ställa in kikarsiktet lite bättre emellanåt, borde ha gjort hat-trick och kanske mer därtill på de chanser han fick.