lördag 16 juni 2012
Sverige
drar till landet nu. Tänker låta granarnas tysta lugn sluka mig och skydda mig mot allt det onda och hemska. Gud vet att jag inte klarar av det på egen hand. Jag tänker ströva över vidderna. Jag tänker vandra bland bergen. Jag tänker följa stigen till havets rand och finna Sanningen. Jag tänker bli ett med Sverige. Mitt land. Mitt älskade land. Kanske kommer det, när jag står där vid havets rand, förbi en inavlad liten engelsman. Kanske börjar engelsmannen dra torra skämt om det svenska försvaret. Kanske låter han bli att be om ursäkt för alla de brott mot mänskligheten som hans vidriga land genomfört genom åren. Kanske blåser det då upp en vind från norr. Kanske kommer nordanvinden farande emot oss. Kanske sveper den med engelsmannen högt upp i luften tills han skriker högt i sin panik och sin skräck. Kanske kastas han hänsynslöst mot den hårda graniten och krossas likt ett billigt lerkrus från Tesco. Kanske står jag stadigt kvar. Ligt berget. Likt skogen. Fotboll betyder så jävla lite.
måndag 11 juni 2012
fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthorav fitthora fitthora fitthora fitthora fitthoravv fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthorav fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthoravv fitthora fitthora fitthora fitthorav fitthora fitthoravv fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthorav fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthorav fitthora fitthorav fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthoravv fitthora fitthorav fitthora fitthoravvv fitthorav fitthora fitthorav fitthora
And here it goes again
Jag var seriös med min eviga skilsmässa med fotbollen som jag förklarade efter MATCHEN som för alltid kommer att ha den försvunna biten av mitt mod att sätta mina känslor på spel på sitt samvete. Jag var allvarlig när jag sa att jag ALDRIG skulle kolla på fotboll igen, FULLKOMLIGT jävla allvarlig. EM inleddes, jag brydde mig inte, visste inte vad som hände, vem som vann eller förlorade. Jag kom hem från Umeå/Beyond the Wall och så tvingade min brorsa mig att se på England-Frankrike. Och jag brydde mig ju egentligen inte. Men så såg jag Benzemas jävla kattegenskaper i boxen, Ribérys innersidor och Gerrardförnedrande speed och Nasris vridlighet. Och så började det kännas i magen varje gång de blå- eller vitklädda närmade sig varandras straffområden. Och så är det Sverige-Ukraina snart. Och nu... FAN. Jag älskar ju fotboll. Men jag kommer ju gråta över den igen snart, det vet jag ju också. Fan.
Walcott?
Jag vet egentligen lika väl som alla andra att Theo Walcott bara är en blek kopia av Aaron Lennon som tror att Harry Potter och De Vises Sten är en vuxenbok. Men. Hur fan kan inte få starta idag? Hur fan kan FUCKING Milner få göra det istället? Att Hodgson är tråkig visste vi innan, men så jävla tråkig? Särskillt märkligt blir det när Oxlade-Chamberlain, den modiga lilla grisen, får starta. Han är ju nämligen i sin tur bara en blek kopia av Walcott....
AVGÅ
söndag 10 juni 2012
Återkomsten
Hej allihop!
Som ni säkert har märkt har den här bloggen legat nere ett tag. Det har främst haft att göra med att stora delar av den här bloggens personal greps av förtvivlan och depression efter Matchen-Som-Inte-Får-Nämnas-Vid-Namn. Man kände helt enkelt att man inte kunde ta fler smällar, och att det kanske var läge att helt och hållet skita i alltihop. Naturligtvis tänkte man fel. Naturligtvis har den här turneringens två första dagar en gång för alla bevisat varför fotboll fortsätter vara världens största sport fastän den dagligen åskammar så mycket sorg och lidande. Det är helt enkelt så fruktansvärt intressant att du kan inte slita dig. Så nu sitter jag här igen, med huvudet fullt av förhoppningar, förundringar och förväntningar. Jag inser väl någonstans att jag kommer bli sparkad och trampad på ganska snart igen, men just nu bryr jag mig inte. Just nu är det bara äntligen EM och det så grymt och vackert och VERKLIGT att man blir lycklig ända in i den allra innersta delen av sin märg.
Och det bästa är att det inte finns några pauser. Ikväll är det dags igen.
Italien-Spanien, 18:00
Den första av matcherna är den som lär hålla överlägset högst nivå, jag har faktiskt svårt att se någon annan gruppspelsmatch där så mycket kompetens kommer att ingå, möjligtvis undantaget Tyskland-Holland. Spanien är naturligtvis stora förhandsfavoriter. Det är visserligen alltid ett vanskligt tillstånd för ett lag att befinna sig i, men finns det några som visat att de klarar av att hantera favoritskap så är det väl just Spanien. Italienarna slår alltså ur underläge, men är långt ifrån chanslösa. Ju mer jag ögnar igenom den azurblå truppen, desto mer farlig och intressant ser den ut.
Nyckeln till succé för Italien återfinns förmodligen i anfallet. Här huserar herrarna Cassano och Balotelli. Två världsspelare. Två gigantiska personligheter. Och två potentiella praktfiaskon. Låt mig illustrera det hela genom att använda den slitna men ack så användbara ordboks-metaforen: slår man upp "bångstyrig" i ordboken så är chansen stor, för att inte säga överhängande, att man möts av antingen Marios eller Antionios uppsyn (förmodligen kniper Cassano platsen eftersom Balotelli redan lagt beslag på bildrutan brevid uttrycken "sjövild", "oberäknelig" och "upptågsmakare" i samma ordbok). Att få dessa två att fungera tillsammans med varandra och resten av laget är en uppgift som heter duga för vilken tränare som helst, och jag tvivlar starkt på att Prandelli har tillräckligt med auktoritet och pondus för att få anfallarna att göra vacker tass. Istället ligger ansvaret hos spelarna själva. Och jag har tillräckligt med vett i kroppen för att avstå från spekulationer om vad Mario Balotelli tänker, och därmed också kommer, göra ikväll.
Även om Italien får ihop anfallspelet ikväll är det inte säkert att det kommer att generera i varken mål eller farligheter. Spanien mönstrar nämligen EM:s troligen bästa mittbackspar i form av Ramos och Pique, och bakom dessa vaktar ikonen Casillas en bur som han genom åren gjort till sin och ingen annans. Det är lätt att glömma bort dessa faktum bland alla hyllningskörer för det spanska mittfältet, men om Spanien vinner det här mästerskapet (vilket jag tror att de kommer att göra) så kommer troligen vara tack vare defensiven.
Irland-Kroatien
Här ställs alltså två små katolska, härdade och stolta nationer mot varandra. Som bloggens läsare förmodligen redan är införstådda i (inte för att ni läser bloggen utan för att ni känner mig) så har jag längtat länge och omsorgsfullt på den här matchen. Äntligen är Irland tillbaka i hetluften. Äntligen kommer jag få se Damien Duff sjunga nationalsången. Äntligen är det mest besjungna, beskrivna och förhärligade av alla världens länder representerat i ett stort mästerskap. Jag ska inte säga att jag älskar det irländska landslaget, men jag är utan tvekan väldigt, väldigt pepp. Därmed inte sagt att jag kommer bli knäckt apa om (när) Irland förlorar. Konceptet Irland bygger nämligen ytterst lite på hur det går i de faktiska matcherna. Det räcker så bra med att de bara är där. Och att de kämpar till den sista blodsdroppen.
Tur är väl det, för Irland är fan inte bra i år. Intrycket man får är av ett lag som harvar någonstans i mitten av engelska andradivisionen. Att startelvan till stor del hämtas från Aston Villa säger väl egentligen det mesta, och lägger man dessutom till det faktum att en av de tänkta målskyttarna spelar för Wolverhampton (Wolverhampton!), och att storstjärnorna Given, Keane och Duff nådde sin pik ungefär samtidigt som Darin var med i Idol så blir frågan inte huruvida Irland kommer att ha en chans mot Kroatien, utan snarare hur de lyckades ta sig till Polen överhuvudtaget. Icke desto mindre har jag lyckats hitta några punkter som gör att Irland kanske (möjligen, hypotetiskt) skulle kunna hota Kroatien:
1. Gruff
Kroatien är ett småvuxet och lättviktigt lag, med Irland har både tyngd, kraft och längd. Irländarna kommer spela på gränsen konstant, och kanske lyckas man därmed skrämma och störa Kroaterna så till den milda grad att de inte förmår hitta rytm i anfallsspelet. Dessutom känns Irland överlag som ett betydligt mer kämpande landslag.
2. Shay Given.
Förutom att han (nästan) heter samma sak som Tyrion Lannisters konkubin och är väldigt gammal, så är Given dessutom en väldigt bra målvakt, som dessutom (här kommer klyssjan, tugga och svälj) varit med i hetluften förut. Det krävs inte många kvalificerade räddningar för att t.ex. Jelavic ska börja minnas de otaliga 0-0-matcher Villa Park som Given har varit med och kreerat.
3. Modric är faktiskt lite överskattad.
Modric är faktiskt lite överskattad. I egenskap av Tottenhamsupporter borde jag väl egentligen hylla den lilla prestationsprinzessan precis som alla andra. Men ju mer jag sett av honom, desto mer inser jag att han i mångt och mycket är en tevelirare, som gör många snygga och tydliga saker när han har bollen, men inte så mycket mer. Omgiven av van der Vaart och Parker utgör inte detta något större problem, men i Kroatien är han en ensam mittfältsstjärna som måste bära sitt lag på ett helt annat sätt. Jag tvivlar på att den tunne och ofta lynnige Modric kommer att kunna/vilja göra detta. Men här kan jag verkligen vara astronomiskt fel ute.
Om man ska säga något övrigt om det kroatiska laget så är det väl egentligen bara att konstatera att det är ett lag som förtjänar stor respekt. Fotbollen på Balkan tenderar ofta att negligeras här i Sverige, för faktum är att de postjugoslaviska ländernas fotbollkultur har rötter som går djupt, djupt ner i fotbollens mylla. I denna kutlur återfinns nämligen det främsta kvarvarande arvet från Donauskolans doktriner, själva motorn i den europeiska fotbollens utveckling. Kroatien är ett litet land, men spelare som Jelavic, Krancjar och Mandzukic gör att man har all anledning att vara stolt över sitt lag.
TIPS: Spanien-Italien 1-0, Irland Kroatien 1-0
Som ni säkert har märkt har den här bloggen legat nere ett tag. Det har främst haft att göra med att stora delar av den här bloggens personal greps av förtvivlan och depression efter Matchen-Som-Inte-Får-Nämnas-Vid-Namn. Man kände helt enkelt att man inte kunde ta fler smällar, och att det kanske var läge att helt och hållet skita i alltihop. Naturligtvis tänkte man fel. Naturligtvis har den här turneringens två första dagar en gång för alla bevisat varför fotboll fortsätter vara världens största sport fastän den dagligen åskammar så mycket sorg och lidande. Det är helt enkelt så fruktansvärt intressant att du kan inte slita dig. Så nu sitter jag här igen, med huvudet fullt av förhoppningar, förundringar och förväntningar. Jag inser väl någonstans att jag kommer bli sparkad och trampad på ganska snart igen, men just nu bryr jag mig inte. Just nu är det bara äntligen EM och det så grymt och vackert och VERKLIGT att man blir lycklig ända in i den allra innersta delen av sin märg.
Och det bästa är att det inte finns några pauser. Ikväll är det dags igen.
Italien-Spanien, 18:00
Den första av matcherna är den som lär hålla överlägset högst nivå, jag har faktiskt svårt att se någon annan gruppspelsmatch där så mycket kompetens kommer att ingå, möjligtvis undantaget Tyskland-Holland. Spanien är naturligtvis stora förhandsfavoriter. Det är visserligen alltid ett vanskligt tillstånd för ett lag att befinna sig i, men finns det några som visat att de klarar av att hantera favoritskap så är det väl just Spanien. Italienarna slår alltså ur underläge, men är långt ifrån chanslösa. Ju mer jag ögnar igenom den azurblå truppen, desto mer farlig och intressant ser den ut.
Nyckeln till succé för Italien återfinns förmodligen i anfallet. Här huserar herrarna Cassano och Balotelli. Två världsspelare. Två gigantiska personligheter. Och två potentiella praktfiaskon. Låt mig illustrera det hela genom att använda den slitna men ack så användbara ordboks-metaforen: slår man upp "bångstyrig" i ordboken så är chansen stor, för att inte säga överhängande, att man möts av antingen Marios eller Antionios uppsyn (förmodligen kniper Cassano platsen eftersom Balotelli redan lagt beslag på bildrutan brevid uttrycken "sjövild", "oberäknelig" och "upptågsmakare" i samma ordbok). Att få dessa två att fungera tillsammans med varandra och resten av laget är en uppgift som heter duga för vilken tränare som helst, och jag tvivlar starkt på att Prandelli har tillräckligt med auktoritet och pondus för att få anfallarna att göra vacker tass. Istället ligger ansvaret hos spelarna själva. Och jag har tillräckligt med vett i kroppen för att avstå från spekulationer om vad Mario Balotelli tänker, och därmed också kommer, göra ikväll.
Även om Italien får ihop anfallspelet ikväll är det inte säkert att det kommer att generera i varken mål eller farligheter. Spanien mönstrar nämligen EM:s troligen bästa mittbackspar i form av Ramos och Pique, och bakom dessa vaktar ikonen Casillas en bur som han genom åren gjort till sin och ingen annans. Det är lätt att glömma bort dessa faktum bland alla hyllningskörer för det spanska mittfältet, men om Spanien vinner det här mästerskapet (vilket jag tror att de kommer att göra) så kommer troligen vara tack vare defensiven.
Irland-Kroatien
Här ställs alltså två små katolska, härdade och stolta nationer mot varandra. Som bloggens läsare förmodligen redan är införstådda i (inte för att ni läser bloggen utan för att ni känner mig) så har jag längtat länge och omsorgsfullt på den här matchen. Äntligen är Irland tillbaka i hetluften. Äntligen kommer jag få se Damien Duff sjunga nationalsången. Äntligen är det mest besjungna, beskrivna och förhärligade av alla världens länder representerat i ett stort mästerskap. Jag ska inte säga att jag älskar det irländska landslaget, men jag är utan tvekan väldigt, väldigt pepp. Därmed inte sagt att jag kommer bli knäckt apa om (när) Irland förlorar. Konceptet Irland bygger nämligen ytterst lite på hur det går i de faktiska matcherna. Det räcker så bra med att de bara är där. Och att de kämpar till den sista blodsdroppen.
Tur är väl det, för Irland är fan inte bra i år. Intrycket man får är av ett lag som harvar någonstans i mitten av engelska andradivisionen. Att startelvan till stor del hämtas från Aston Villa säger väl egentligen det mesta, och lägger man dessutom till det faktum att en av de tänkta målskyttarna spelar för Wolverhampton (Wolverhampton!), och att storstjärnorna Given, Keane och Duff nådde sin pik ungefär samtidigt som Darin var med i Idol så blir frågan inte huruvida Irland kommer att ha en chans mot Kroatien, utan snarare hur de lyckades ta sig till Polen överhuvudtaget. Icke desto mindre har jag lyckats hitta några punkter som gör att Irland kanske (möjligen, hypotetiskt) skulle kunna hota Kroatien:
1. Gruff
Kroatien är ett småvuxet och lättviktigt lag, med Irland har både tyngd, kraft och längd. Irländarna kommer spela på gränsen konstant, och kanske lyckas man därmed skrämma och störa Kroaterna så till den milda grad att de inte förmår hitta rytm i anfallsspelet. Dessutom känns Irland överlag som ett betydligt mer kämpande landslag.
2. Shay Given.
Förutom att han (nästan) heter samma sak som Tyrion Lannisters konkubin och är väldigt gammal, så är Given dessutom en väldigt bra målvakt, som dessutom (här kommer klyssjan, tugga och svälj) varit med i hetluften förut. Det krävs inte många kvalificerade räddningar för att t.ex. Jelavic ska börja minnas de otaliga 0-0-matcher Villa Park som Given har varit med och kreerat.
3. Modric är faktiskt lite överskattad.
Modric är faktiskt lite överskattad. I egenskap av Tottenhamsupporter borde jag väl egentligen hylla den lilla prestationsprinzessan precis som alla andra. Men ju mer jag sett av honom, desto mer inser jag att han i mångt och mycket är en tevelirare, som gör många snygga och tydliga saker när han har bollen, men inte så mycket mer. Omgiven av van der Vaart och Parker utgör inte detta något större problem, men i Kroatien är han en ensam mittfältsstjärna som måste bära sitt lag på ett helt annat sätt. Jag tvivlar på att den tunne och ofta lynnige Modric kommer att kunna/vilja göra detta. Men här kan jag verkligen vara astronomiskt fel ute.
Om man ska säga något övrigt om det kroatiska laget så är det väl egentligen bara att konstatera att det är ett lag som förtjänar stor respekt. Fotbollen på Balkan tenderar ofta att negligeras här i Sverige, för faktum är att de postjugoslaviska ländernas fotbollkultur har rötter som går djupt, djupt ner i fotbollens mylla. I denna kutlur återfinns nämligen det främsta kvarvarande arvet från Donauskolans doktriner, själva motorn i den europeiska fotbollens utveckling. Kroatien är ett litet land, men spelare som Jelavic, Krancjar och Mandzukic gör att man har all anledning att vara stolt över sitt lag.
TIPS: Spanien-Italien 1-0, Irland Kroatien 1-0
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)