Sverige

drar till landet nu. Tänker låta granarnas tysta lugn sluka mig och skydda mig mot allt det onda och hemska. Gud vet att jag inte klarar av det på egen hand. Jag tänker ströva över vidderna. Jag tänker vandra bland bergen. Jag tänker följa stigen till havets rand och finna Sanningen. Jag tänker bli ett med Sverige. Mitt land. Mitt älskade land. Kanske kommer det, när jag står där vid havets rand, förbi en inavlad liten engelsman. Kanske börjar engelsmannen dra torra skämt om det svenska försvaret. Kanske låter han bli att be om ursäkt för alla de brott mot mänskligheten som hans vidriga land genomfört genom åren. Kanske blåser det då upp en vind från norr. Kanske kommer nordanvinden farande emot oss. Kanske sveper den med engelsmannen  högt upp i luften tills han skriker högt i sin panik och sin skräck. Kanske kastas han hänsynslöst mot den hårda graniten och krossas likt ett billigt lerkrus från Tesco. Kanske står jag stadigt kvar. Ligt berget. Likt skogen. Fotboll betyder så jävla lite.