Guardiola efter matchen:

All my players were good . Toni Kroos is an exceptional player and can play all around the world. [Philipp] Lahm is the most intelligent player I have ever trained in my career. The challenge to train him makes me happy to be here. Lahm is on another level.

Reflektioner från gårdagens match

1. Det är oklart huruvida Ribery var påverkad av att han precis utnämnts till världens bästa spelare och därför spelade bättre eller om han bara spelade precis som vanligt. Hursomhelst kan man med säkerhet konstatera att Ribery, trots sin position som mest onde muslim i världen, inte är något mindre än en fotbollsgud.

2. Petr Cech gör en sådan där match som får en att undra om han ändå inte är världens bästa målvakt. Tror han gör 3 eller 4 helt omänskliga och totalt avgörande räddningar när Chelsea spelar med 10 man. Men sen slutar man undra. För på andra sidan står Manuel fucking Neuer.

3.  Hur var det där med att Kroos hade 'gått ner sig', Martin? Müller och Kroos ska (och kommer) i alla fall starta för Bayern så länge de fortsätter spela som de har gjort under en längre tid och som de gjorde igår. Prinsen från Dortmund får väl gå och "nöta lite avslut på träningarna" innan han tar en startplats i världens bästa lag.

4. David Luiz är inte en människa. Det är inte blod som flyter genom hans ådror och det är inte ett mänskligt hjärta som pumpar runt det (vad det nu är) i hans totalt känslofrånkopplade "kropp". Jävla robot-Luiz.

5. Supercupen må vara en påhittad icke-match men det är lagen själva som avgör om titeln betyder något. Prägeln som sattes på matchen igår av de båda lagens inställningar var att det handlade om betydligt mer än en plojmatch.

Bayern vs Chelsea: 2-2 (5-4)

Okej, vet att matchen som spelades ikväll bara var en plojmatch EGENTLIGEN. Fan... mästaren i Europa League möter CL-mästaren.... vem fan bryr sig egentligen? Men den här matchen var ju så mycket mer FAKTISKT. Ondskan mot Godheten. Grejen var att jag inte ens såg den. Jag satt och blev asfull på något ölhak efter att jag såg Torres göra 1-0. Det är då man inser hur djupt rotat den traumatiska matchen från 2012 är i ens själ. Jag BRYR mig ju inte ens om den här matchen. Måste jag dra och bli full så fort Fernando Torres gör 1-0? Tydligen. Sen får jag smsuppdateringar från min brorsa om förlängning och straffläggning. Och det är en sådan ÅNGEST som griper mig när jag får de där smsen. Är jag inte förbi det där? Tydligen INTE. Så jag stänger av min mobil och försöker bli fullare för att hantera Bayerns förlust på straffar (som jag förväntar mig). Sen börjar snacka om fotboll med en senegales på Nivå 22 (ja jag var där för fjärde gången den veckan martin). Och vi börjar snacka om Henri Camarra (om det nu stavades så, jag är ganska full). Och jag inser att det finns fucking värre saker än att Bayern Muchen förlorar en straffläggning mot Chelsea i Supercupen. Sen sätter jag på mobilen igen. Och min brorsas sms regnar in. Bayern har vunnit. Ondskan är diminished. Och är det lutet på den fruktansvärda mardröm som varit mitt liv efter CL-finalen 2012. Chelsea (eller ja, ONDSKAN) får smaka på sin egen jävla medicin. Utjämning i sista minuten. Strafförlust. Sug min kuk. Kan jag gå vidare nu? Jag tror fan det. Sug min kuk. Ja jag är full nu men fan... eller ja det var väl det jag ville säga. Sug min jävla kuk CHelsea

Vet inte...

Vet inte om jag är sen på den här bollen, men hur lika är Cardiff City FC och House Targaryen?

Trehövdad röd drake

Fire and Blood

The Mad King

Enhövdad röd drake

Fire and Passion

Craig Bellamy

Inte kung

Kung

30 April 2005, Bundesliga, Werder Bremen – Arminia Bielefeld
Miroslav Klose went down in the box under the challenge of Bielefeld goalkeeper Mathias Hain, the ‘keeper was booked and a penalty was awarded. But Klose appealed to the referee that the goalkeeper had touched the ball first and that it was not a penalty. The referee overturned the decision and rescinded the yellow card. Klose received a fair play award and said: "It's a bighonour for me to receive this award. But I am also a bit irritated. For me, it was something you should always do. I would do it again - always."

Jag och mitt hat (förlåt)

Jag har tidigare i mitt liv varit en hatisk person. Jag har hatat många saker av imponerande spridd natur; folk med vissa klädesplagg, folk som gillar vissa artister, Argentina, demokrati och så vidare. Den mest intensiva hatkänslan har jag emellertid alltid hyst mot saker inom fotbollen. Kanske inte så konstigt... fotbollen engagerar ju bevisligen de som accepterat grundförutsättningarna (det är spännande med 22 män eller kvinnor, ja till och med elefanter, som sparkar på en boll) till den grad att misshandel, självmord, mord, tårar... ja ni vet allt det där, sker när en boll går en centimeter hit eller dit. Fotbollen är visserligen fylld med kärlek, men fotbollen brinner också av hat. Ett forum på svenskafans on the eve of en förlust är, helt seriöst, mer hatiskt än ett flashbackforum om typ... illuminati eller Åsa Linderborg. Jag var en av dem en gång i tiden. När jag tänkte på exempelvis FC Barcelona började mitt blodtryck stiga och det började rycka i min svärdshand, och när Materazzis ansikte flimrade förbi på tvn stängde jag alltid av; vredgad, hatisk.

När jag numera ser mig själv som en relativt ohatisk person kan jag se tillbaka på det där och tänka att det kanske inte var så konstigt. Barcelona förtjänar fortfarande mitt hat (ha inte Alba, Alves och Busquets i samma lag om du inte vill att jag ska hata dig), så att jag verkligen ville dem riktigt ont för några år sedan är väl inte direkt utanför min fattningsförmåga. Men såhär i efterhand insåg jag att det gick till överdrift. Ibland blir man blind av känslor och råkar dra som man säger alla över en kam. Bara för att man spelar i FC Barcelona är man inte ond. Historiker som hatar Nazityskland respekterar väl någonstans Rommel, och under min nu ohatiska period hatar jag inte Messi (fuskar inte och spelar fantastisk fotboll - förtjänar inte mitt hat). Men en spelare hann jag inte med att unhatea: Ronaldinho. Därför vill jag be honom om ursäkt. Under sin storhetstid representerade han Barcelona (som jag hatade/hatar) och jag hatade honom som om han vore... pesten/Alba. Men såhär i efterhand inser jag hans storhet som fotbollsspelare och tänker ångerfullt: jag borde njutit mer.  En av världshistoriens största lirare spelade under min livstid och jag såg inte vad som pågick, förblindad av ja ni vet... hat. Men Ronaldinho förtjänade inte mitt hat. Vad jag kommer ihåg var han ingen större filmare eller fuskare. Och han spred glädje och kärlek till fotbollen på ett sätt som en sådan som Messi aldrig kan göra. Så: Ronaldinho... du var fantastisk. Förlåt.

säsongen får fan börja snart

11 likes