Jag och mitt hat (förlåt)

Jag har tidigare i mitt liv varit en hatisk person. Jag har hatat många saker av imponerande spridd natur; folk med vissa klädesplagg, folk som gillar vissa artister, Argentina, demokrati och så vidare. Den mest intensiva hatkänslan har jag emellertid alltid hyst mot saker inom fotbollen. Kanske inte så konstigt... fotbollen engagerar ju bevisligen de som accepterat grundförutsättningarna (det är spännande med 22 män eller kvinnor, ja till och med elefanter, som sparkar på en boll) till den grad att misshandel, självmord, mord, tårar... ja ni vet allt det där, sker när en boll går en centimeter hit eller dit. Fotbollen är visserligen fylld med kärlek, men fotbollen brinner också av hat. Ett forum på svenskafans on the eve of en förlust är, helt seriöst, mer hatiskt än ett flashbackforum om typ... illuminati eller Åsa Linderborg. Jag var en av dem en gång i tiden. När jag tänkte på exempelvis FC Barcelona började mitt blodtryck stiga och det började rycka i min svärdshand, och när Materazzis ansikte flimrade förbi på tvn stängde jag alltid av; vredgad, hatisk.

När jag numera ser mig själv som en relativt ohatisk person kan jag se tillbaka på det där och tänka att det kanske inte var så konstigt. Barcelona förtjänar fortfarande mitt hat (ha inte Alba, Alves och Busquets i samma lag om du inte vill att jag ska hata dig), så att jag verkligen ville dem riktigt ont för några år sedan är väl inte direkt utanför min fattningsförmåga. Men såhär i efterhand insåg jag att det gick till överdrift. Ibland blir man blind av känslor och råkar dra som man säger alla över en kam. Bara för att man spelar i FC Barcelona är man inte ond. Historiker som hatar Nazityskland respekterar väl någonstans Rommel, och under min nu ohatiska period hatar jag inte Messi (fuskar inte och spelar fantastisk fotboll - förtjänar inte mitt hat). Men en spelare hann jag inte med att unhatea: Ronaldinho. Därför vill jag be honom om ursäkt. Under sin storhetstid representerade han Barcelona (som jag hatade/hatar) och jag hatade honom som om han vore... pesten/Alba. Men såhär i efterhand inser jag hans storhet som fotbollsspelare och tänker ångerfullt: jag borde njutit mer.  En av världshistoriens största lirare spelade under min livstid och jag såg inte vad som pågick, förblindad av ja ni vet... hat. Men Ronaldinho förtjänade inte mitt hat. Vad jag kommer ihåg var han ingen större filmare eller fuskare. Och han spred glädje och kärlek till fotbollen på ett sätt som en sådan som Messi aldrig kan göra. Så: Ronaldinho... du var fantastisk. Förlåt.