Bayern vs Chelsea: 2-2 (5-4)

Okej, vet att matchen som spelades ikväll bara var en plojmatch EGENTLIGEN. Fan... mästaren i Europa League möter CL-mästaren.... vem fan bryr sig egentligen? Men den här matchen var ju så mycket mer FAKTISKT. Ondskan mot Godheten. Grejen var att jag inte ens såg den. Jag satt och blev asfull på något ölhak efter att jag såg Torres göra 1-0. Det är då man inser hur djupt rotat den traumatiska matchen från 2012 är i ens själ. Jag BRYR mig ju inte ens om den här matchen. Måste jag dra och bli full så fort Fernando Torres gör 1-0? Tydligen. Sen får jag smsuppdateringar från min brorsa om förlängning och straffläggning. Och det är en sådan ÅNGEST som griper mig när jag får de där smsen. Är jag inte förbi det där? Tydligen INTE. Så jag stänger av min mobil och försöker bli fullare för att hantera Bayerns förlust på straffar (som jag förväntar mig). Sen börjar snacka om fotboll med en senegales på Nivå 22 (ja jag var där för fjärde gången den veckan martin). Och vi börjar snacka om Henri Camarra (om det nu stavades så, jag är ganska full). Och jag inser att det finns fucking värre saker än att Bayern Muchen förlorar en straffläggning mot Chelsea i Supercupen. Sen sätter jag på mobilen igen. Och min brorsas sms regnar in. Bayern har vunnit. Ondskan är diminished. Och är det lutet på den fruktansvärda mardröm som varit mitt liv efter CL-finalen 2012. Chelsea (eller ja, ONDSKAN) får smaka på sin egen jävla medicin. Utjämning i sista minuten. Strafförlust. Sug min kuk. Kan jag gå vidare nu? Jag tror fan det. Sug min kuk. Ja jag är full nu men fan... eller ja det var väl det jag ville säga. Sug min jävla kuk CHelsea