Matchrapport Hammarby - Ängelholm 1 - 2

Naivitet eller arrogans?

En dag som denna ska jag försöka bespara mig själv från att prata så mycket om mina känslor, de är ju såklart som de alltid är efter ett förlorat derby: Bubblande ilska och hopplös besvikelse. Inför-derby-ångesten började bita i mig ungefär en vecka innan avspark, en gnagande förvissning om att statusen som "knappa förhandsfavoriter" – som kvällspressen tillskrivit Djurgården inför matchen – skulle visa sig vara ren villfarelse. Mordor-laget tog nämligen greppet om matchen från minut 1 och lämnade inte över initiativet till Blåränderna förrän ställningen var 0-3 och klockan stod på 80min. För mig som djurgårdssupporter var det en ovan pina att se mitt lag uppträda både så inspirations- och taktiklöst mot just mörkrets knektar från de norra ödemarkerna.

Men jag har som sagt inte för avsikt att dröja kvar vid den känslomässiga betydelsen av den här förlusten utan har istället, för ovanlighetens skull, tänkt diskutera de taktiska element som gjorde att matchen blev som den blev. Även om DIF-spelarna inte kom in med rätt inställning och den där lilla extra Mattias Jonsson-glöden som man förväntar sig i ett derby, så var det ändå det Pelle Olssons självsmickrande taktiska upplägg som låg hemmalaget mest i fatet. 

Startelvorna såg ut på följande vis:

Det vi kan konstatera från början är att AIK – om man ser till spelare för spelare – är ett något, om inte bättre, så i alla fall mer solitt fotbollslag än Djurgården. Anfallsparen är kvalitetsmässigt jämförbara, så också backlinjerna (förutom möjligen ytterbackarna där AIK drar det längre strået) samt målvakter. Det är på mittfältet som de gulsvarta har det verkliga övertaget, både "på pappret" och om man ser till hur de respektive mittfältarna presterade i gårdagsmatchen. Djurgårdens enda ess i rockärmen får anses vara 19-år gamle Simon Tibbling som tillsammans med den numera Bröndbyaktuelle ghananen Daniel Amartey var de enda i DIF som bör kunna se sig själva i spegeln efter sina insatser igår. Över huvud taget var de de enda djurgårdarna som lyckades behandla bollen och förflytta sig på planen på ett godkänt sätt. Men trots att AIK får anses ha en aningen bredare trupp med större individuell spetskvalitet, så ska matchbilden aldrig behöva se ut som den gjorde igår i en allsvensk derbymatch.

I min mening finns det bara ett enda lag i Allsvenskan som på förhand, till stor del kan bortse från hur motståndarna vill spela fotboll, och istället bara fokusera på sitt eget spel. Det laget är inte AIK, utan Malmö FF. Resten av lagen kan dra nytta av att, åtminstone i viss utsträckning, anpassa sitt taktiska upplägg efter motståndarnas styrkor och svagheter. Att man skulle vilja göra det svårt för besökarna från Solna på det här sättet var dock inte en del av diskursen som florerade från DIF-håll inför matchen. "Vi ska fokusera på att spela vårt eget spel" hette det och över huvud taget var varken Pelle Olsson eller någon annan i Djurgården intresserad av att kommentera hur tänkt förhålla sig rent taktiskt till motståndarna. Optimistiskt och anfallsinriktat kan man kanske tänka om den filosofin, men ack så katastrofalt det blev i verkligheten.

Om vi nu ska försöka ta fasta på AIK:s styrkor och svagheter och fundera över hur Djurgården kunde ha utnyttjat dem så känns det relevant att börja med det centrala mittfältet. Det var nämligen där som AIK vann matchen. Att säga att Johansson och Faltsetas "förlorade mittfältskampen" mot Borges och Dimitriadis är ett ställningstagande som både är helt sant och grovt i underkant. Redan vid första bolltouch märktes det att Adde Johansson inte skulle ha mycket att hämta i den här matchen. Tydligen bytte DIF-kaptenen skor vid två tillfällen under kvällen igår men som det såg ut hade han snarare behövt byta fötter. Hur hade man då kunnat förebygga det här debaclet? Jo, just genom att erkänna vari AIK:s styrkor ligger för att sedan kontra det redan på förhand.

Landslagsspelaren för Costa Rica, Celso Borges har genomfört två lysande säsonger i Solna AIK sedan han anslöt inför säsongen 2012. Att det är en klasspelare som lämnat AIK betydligt försvagat och idélöst under sina skadeperioder är ett faktum som Djurgårdsorganisationen borde varit väl medvetna om. Om AIK får välja själva så låter de det mesta av sitt spel löpa genom denne Borges, som med sin säkra bollbehandling och speluppfattning ofta hittar lösningar framför motståndarnas straffområde. Med ytorna som Djurgården tillät AIK:s mittfältare att röra sig på igår kan jag gissa att Andreas Alm & c/o kände sig mer än bekväma. Det var rena rama julafton för Borges och de andra AIK:arna med det sättet som djurgårdarna tillät dem att spela fotboll.

Olsson valde att spela en derbydebutant från Gefle tillsammans med en 35-år gammal Adde Johansson på innermittfältet samtidigt som en halvskadad Prijovic fick starta på topp tillsammans med Jawo. Vi skulle ju "spela vårt eget spel", gissar jag att han tänkte när han mönstrade den elvan. Det jag har svårare att avgöra är dock huruvida det var arrogans eller naivitet som förblindade Olsson från den möjlighet att ett förlorat mittfältskrig skulle leda till precis motsatsen; att AIK istället fick lira boll som de älskar att göra, samtidigt som våra spelare var osäkra på om de skulle falla eller pressa. Resultatet, som vi alla såg, blev total AIK-dominans. Vanligtvis är det AIK som är kända för att komma in med hybris i de här mötena och blir chockade av ett hårt arbetande Djurgården som sätter hög press på förortsgrannarnas tilltänkta bollhållare. Så var det bl.a. i fjol när Per-Mathias Högmo anförde DIF i det första hemmaderbyt på Tele2. Nu var det istället Djurgården som trodde att de kunde jogga sig till en derbyvinst med våra två bästa innermittar i backlinjen resp. ute på vänsterkanten och med en ointresserad, ryggskadad schweizare på topp.

Djurgården kom till den här matchen med 7p på 3 matcher och 2 raka vinster med totalt 5-0 i målskillnad. AIK kom med kniven mot strupen efter att ha tappat för många poäng på de tre första matcherna i Allsvenskan. Hade de förlorat derbyt hade det börjat lukta kris i AIK-lägret. Det är alltid lätt att vara efterklok, men med det sagt så nästan skrek förutsättningarna efter att bänka den halvskadade Prijovic i syfte att spela med ett aggressivt tremannamittfält, lämpligen med Tibbling i den offensiva nr.10-rollen med någon tvåmannakombination av Chibsah/Johansson/Faltsetas bakom sig. Haris Radetinac hade sedermera kunnat ta Tibblings plats på kanten. På så vis hade DIF som lag haft de taktiska förutsättningarna för att sätta stopp för AIKs starka innermittfält och fått möjlighet att ställa om med snabba spelare som Haris, Jawo, Tibbe och Broberg. Hade DIF lyckats frånta AIK initiativet centralt tror jag det finns en stor chans att gästerna hade blivit desperata och till slut frustrerade. Det hade blivit en helt annan match.

Avslutningsvis får man hoppas att det här tog ned Pelle Olsson på jorden igen. Man kan inte strunta i att taktiskt anpassa sig efter ett motstånd som AIK bara för att precis slagit Halmstad och Mjällby. Att vi snyggade till resultatet till 2-3 ska inte påverka de slutsatser man bör dra av den här uppvisningen. Både tränare och spelare behöver rannsaka sig själva inför Malmömatchen om vi ska lyckas ta med oss några poäng därifrån.

SPELARBETYG (1-5):
Kenneth Höie ++
Norrmannen utstrålar för det mesta säkerhet, men står idag för en dundertavla som punkterar matchen. Dock tror jag inte att han hade gjort ett sådant misstag om matchbilden varit mer i DIF:s favör.

Stefan Karlsson +
Det märktes på den f.d. Kalmarspelaren att det här var hans första Stockholmsderby. Kämpade på, men passningsspelet var rent åt helvete.

Daniel Amartey ++
Gör som vanligt inga misstag att tala om och är trygg i både passnings- och positionsspel. Lyckas dock inte bli så inflytelserik i spelet som han brukar.

Emil Bergström ++
Springer runt och gör vad han kan. Att han är långsam och en medioker passningsspelare visste vi redan. Moving on...

Vytautas Andriuskevicius +

Litauern visar löpvilja men blir fullständigt demolerad av Nabil Bahoui och slår inlägg av Korpen-kvalitet.

Martin Broberg (ut 59') +
Osynlig i matchen av naturliga skäl. Han har utvecklats mycket under det senaste året men fysiken räcker fortfarande inte till i den här typen av matcher.

Andreas Johansson (ut 74') +
Kom aldrig in i matchen. Det räckte inte ens med tre-fyra tillslag för att Adde skulle få kontroll på bollen igår.

Alexander Faltsetas +
Kändes obekväm rätt igenom och är nog van vid att ha lite större ytor att jobba med, samt en partner att jobba med på mittfältet...

Simon Tibbling +++
Individuellt sett var det endast ett fåtal spelare på planen som kunde mäta sig med Tibbe. Visar inte bara spelskicklighet utan även en bra inställning och en hel del energi. Outtröttlig på sin kant. Borde spelat centralt.

Aleksandar Prijovic (ut 59')  +
Oerhört loj och uppenbart ovillig att gå in hundraprocentigt i de närkamper som kunde hjälpt DIF att komma in i matchen. Vet inte om jag såg honom vinna en enda nickduell och då är han ändå över 190cm lång. Löper knappt, bidrar inte till spelet. Bänken nästa -------->

Amadou Jawo ++

Krigar på som vanligt och erbjuder ett djupledshot de få gånger Djurgården fick tag på bollen. Kan inte göra så mycket mer än han gjorde, sett till matchbilden.

-----

Haris Radetinac (in 59') ++
Gör det han ska, men kommer in i ett svårt skede där DIF precis hamnat i underläge 0-2. En uppenbart bättre spelartyp för den här matchen än Broberg som han avlöste.

Erton Fejzullahu (in 59') ++
Vinner fler dueller på 30min och med sina 178cm än Prijovic gjorde på hela matchen. Kommer, precis som Haris, in i ett läge där matchen redan känns förlorad. Men han visar sitt värde med ett straffmål och en assist.

Yussif Chibsah (in 74') +
Gjorde inget märkbart avtryck på matchbilden och spelade märkligt långt ut på högerkanten. Trots detta var han betydligt nyttigare än både Faltsetas och Adde hann bli på trekvart.

Fingret i ögat: betraktelser angående söndagens match mellan Liverpool FC och Manchester City

I söndags blev jag en aning förälskad. Jag blev inte stormkär, jag mötte inte mitt livs kärlek och jag mötte absolut inte någon som jag skulle kunna tänka mig att ha ett seriöst förhållande med. Jag har ju redan ihop det med andra och ska jag vara ärlig stör jag mig ganska mycket på kärleksobjektet i fråga, och har gjort det en längre tid. Känslosvallet varade dessutom bara i två timmar, och nu är allt som vanligt igen.

Icke desto mindre hände de där två timmarna; jag minns dom tydligt och känner att jag såsom skribent för MerelyPlayerz bör skriva ner vad det hela var frågan om.

Kärleksobjektet var Liverpool FC och det som hände var till en början att Liverpool slog Manchester City hemma på Anfield Road med 3-2 i en match som mycket väl kan ha varit titelavgörande. Liverpool spelade riktigt bra; de förtjänade att vinna och ser med sitt alltigenom vägvinnande spel alltmer ut som ett värdigt mästarlag.

Liverpool är alltså ett bra lag. Ett attraktivt lag. Men som vi alla vet blir man inte förälskad i någon bara på grund av kompetens eller attraktivitet. Det krävs ofta något mer, något irrationellt värde som uppfylls och som får en att inte bara tycka om någon, utan att faktiskt även, som det på svensktoppsspråk heter, falla för någon. Igår fanns det två sådana värden hos Liverpool FC.

Det första återfanns på läktaren. Stämningen på The Kop var manisk, allt annat man har hört från arenor runtom i England post-Hillsborough bleknade på ett nästan beklämmande sätt vid jämförelse. I detta tidevarv av supporterförakt och höjda biljettpriser har man nästan glömt att en engelsk fotbollsarena inte behöver vara så tyst att man kan höra vad spelarna på planen säger, men Anfield Road fick en att minnas, och det rejält. Visserligen är man som Hammarbysupporter alltid förvånad över att se hur få ramsor som finns i rotation (tror The Fields of Anfield Road gick igång minst var femte minut), men intensiteten och ljudnivån fick en ändå att smälta.

Det andra värdet, som kanske även var den viktigaste faktorn bakom mitt tillfälliga svärmeri, stavades klyssjigt men sant nog Steven Gerrard.

Steven Gerrard har varit med i elitfotbollen så länge jag kan minnas, och i både landslaget och Liverpool har han varit en av de där spelarna som man alltid ömmat lite extra för, på grund av hans sympatiska utstrålning, på grund av hans skadebenägenhet och kanske även på grund av att han spelat för en klubb och ett land som inte riktigt varit i nivå med honom själv (nu räknar jag Istanbul 2005 som en anomali, haters gonna hate). Steven Gerrard är något så ovanligt som en spelare som spelar för sitt hjärtas klubb, och när han efter slutsignalen samlade spelarna runt sig och på en dialekt lika bred som Merseys estutarium skrek "This does not foching slip, listen, this does not FOCHING slip" var det som att en skön vålnad från fordom uppstått framför ögonen på en. Här stod en spelare, nej, en MAN, som vigt sitt liv åt en klubb, som är nära slutet på karriären, och som plötsligt inser att det han så länge kämpat för nu kan vara på väg att hända. Nu skrek han. Nu grät han. Som sagt var har jag alltid haft ett gott öga till Gerrard, men efter dessa scener var det mer än bara vänskap mellan oss. Det var förälskelse.

Så här några dagar efteråt inser jag naturligtvis att min tillfälliga fling på många sätt är komprometterande, och förnuftsmässigt sett dåligt underbyggd. Steven Gerrard må vara en one club man, men hans statiska karriär kan lika gärna vara ett resultat av skadebenägenhet som lojalitet. Vad gäller hans tårar i söndags har det nu kommit fram att de kan ha berott på att Sakho körde in pekfingret i ögat på honom, och om detta är sant är det minst sagt kostligt.

Och varje gång man hör the Kop sjunga ska man inte glömma att läktaren fått sitt namn efter en imperialistisk krigsskådessplats, Spion Kop i dagens Sydafrika, vilket visar på den dubbelmoral som frodas i en klubb som så ofta vill hävda sig stå utanför det engelska maktetablissemanget, men samtidigt gång på gång visat upp otrevliga och chauvinistiska tendenser såväl på läktarplats som i spelarleden.

Därför känns hela den här förälskelsegrejen just nu lite pinsam, och mest av allt vill jag bara gå vidare och fortsätta på den smala förnuftsmässiga vägen medelst en fortsatt objektiv och kritisk granskning av topplagen i Premier League. Samtidigt kan jag inte hjälpa att jag också känner mig en aning upplyft. En liga som jag själv dödförklarat fick mig att känna sanna känslor, och en toppstrid som mest av allt präglats av sin enormt höga Barbarossa-faktor blev för bara ett ögonblick angelägen och meningsfull.

Det känns det helt enkelt bra att man fortfarande kan få känna lite pirr i den moderna toppfotbollens verklighet. Även om den utlösande faktorn kanske egentligen bara bestod i att en ung parisare inte hade tillräckligt bra koll på sitt pekfinger.

Paus från bloggen

Eftersom jag inte haft en dator på några månader och gått till skolan och skrivit blogginlägg på medicinska biblioteket så har jag fått en osoft relation till bloggen. Det känns mer och mer som en syssla jag gör för att Emil ska ge mig öl (är vi uppe i 9 stycken nu?) vilket suger för att skriva blogginlägg om fotboll är egentligen nästan det roligaste jag vet. Aja. Eftersom jag inte har en dator så kan jag förutom att inte skriva på bloggen i lugn och ro hemma inte heller KOLLA PÅ NÅN JÄVLA FOTBOLL och det är så jävla osoft att ba hitta på idéer till inlägg om man inte ens kan kolla på sporten man skriver om. SÅ: jag tar en paus från bloggen i några veckor tills jag fixat grejer med min dator.

Orimligt att be massan "ta sitt ansvar"

Det svenska fotbolls-, supporter-, huliganvåldet, kalla det vad man vill, döljer sig allt som oftast effektivt för allmänhetens ögon. Nätterna och de skuggiga gränderna gör att vi slipper bevittna vad som pågår mellan organiserade gäng av unga killar som av olika anledningar är ute efter att slåss. Men ibland träder det våldet fram i rampljuset och möts då oftast av poliskravaller, upprörda sportkrönikörers vädjanden om "en enad front mot våldet" och politikers tomma löften om tre- och femårsplaner för att "stärka säkerheten kring svenska idrottsevenemang". I lördags krävde det våldets framträdande ett liv av en fotbollssupporter, medmänniska och för mig även en djurgårdsbroder.

När jag vaknade i lördags till strålande sol och med vetskapen om att det var dags för allsvensk premiär kände jag mig närmast extatisk. Den där bekanta känslan av förväntan och ovissheten om hur det ska gå för mitt lag bubblade inom mig när jag slog mig ned framför matchen mellan Helsingborg och Djurgården. Med en Premier League-säsong från helvetet i bagaget, hade jag verkligen sett fram emot att få lägga United-kaoset åt sidan ett tag och istället supa in den stappliga och långsamma men ack så igenkännliga och hemtrevliga fotbollen från den svenska högstadivisionen. Det jag inte visste då var att den här dagen skulle komma att handla om något helt annat än fotboll.

I ärlighetens namn blev jag först väldigt irriterad och arg över att mitt lags premiär i Allsvenskan på nytt spolierats. I förvirringen av den bisarra "planstormning" som utspelade sig på TV-skärmen framför mig kände jag oförrätt och uppgivenheten inför denna  nya "läktarskandal"; till synes av det slag som tycks drabba, inte bara mitt eget Djurgården, utan även de andra Stockholmsklubbarna, ungefär en gång per år vardera. Men när DIF-publiken började skandera "mördare, mördare" och när beskedet väl kom om vad som var grundanledningen till att ett knappt hundratal ilskna DIF-fans hade tagit sig in på Olympias gräs var det såklart en väldig ström av ännu mörkare tankar och känslor som direkt vällde över en.

Först och främst togs jag av allvaret av att en "vanlig" fotbollssupporter, en flerbarnspappa som - helt i onödan - har behövt sätta livet till eftersom han höll på fel lag och befann sig på fel plats på fel tillfälle. Visserligen hade det varit en stor sorg för oss alla och dennes anhöriga, även om den bortgångne skulle visa sig ha Firma-anknytningar. Samtidigt kan jag inte hjälpa att känna att det faktum att den här mannen inte befann sig i Helsingborg i något annat syfte än att stödja laget i sitt hjärta. Utan någon annan "provokation" än att möjligen ha varit iförd något klädesplagg som vittnade om mannens blårandiga tillhörighet fick han, av tre ännu okända män, utstå en så våldsam att den slutligen ledde till att fyra barn miste sin far för alltid.

Man skulle kunna skriva en hel C-uppsats i sociologi och mer därtill för att försöka förklara grunden i det problem som svenska politiker, myndigheter, fotbollsklubbar, supporterföreningar och fotbollsförbund har så obeskrivligt svårt att få bukt med. En hel del har såklart redan forskats och skrivits om. De flesta som fördjupat sig i det här fenomenet är ense om att fotbollen och allting runt omkring den, i sig endast är den utlösande faktorn. Grundförutsättningarna för att en individ över huvud taget är benägna att idka våld på det här sättet är betydligt djupare rotade än den upplevda lagtillhörigheten. Mansidealet och normerna som gör att våld och status blir sammankopplade, brist på annan social tillhörighet och trygghet är några av de anledningar, som sociologer är överens om, bidrar till att subkulturer centrerade kring våld florerar i samhällets undanskymda vrår.

Det är väldigt lätt för kolumnister, medieprofiler, fotbollstyckare och bloggare från öst och väst att ropa efter att "något måste göras" och "det räcker nu, detta måste få ett STOPP" osv. Lika lätt är det att dra alla fotbollssupportrar över en kam och skylla "supporterkulturen" och "de där idiotiska männen och sin dumma fotboll" för våldet; utan fotbollsmatcher hade det inte funnits några tillfällen för våldsverkarna att löpa amok, tänker man sig. Men de eviga frågorna: "Vad ska vi göra för att se till att det här inte kommer att hända igen? Vad ska vi göra för att få bukt med det här våldet?" förblir lika omöjliga att besvara även om många försöker. Fotbollsklubbarna själva, i samklang med sina respektive supporterföreningar talar om att "stå enade tillsammans" för att motverka våldsidkarna inifrån och krönikörerna skriver om allt ifrån "kollektivt ansvar" till "konkreta åtgärdsmetoder". SvFF:s svar på att sära fotbollen och människor som utöver våld i fotbollens namn bygger i nuläget på att sportsligt och ekonomiskt bestraffa de klubbar som dessa "supportrar" råkar tillhöra. Samtidigt är politikerna förhållandevis tysta i de här sammanhangen. Från justitieminister Ask fick vi igår höra ett ganska så lösryckt uttalande om att "det (problemet) ligger i supporterkulturen", medan oppositionsledaren Stefan Löfven flikade in med en kommentar om att han ville införa maskeringsförbud på de svenska arenorna.

Mordor är inte Gondor.

Självklart är det viktigt att vi, de "vanliga" supportrarna, försöker att sjunga och prata om kärlek snarare än hat. Även om det inte är den slutgiltiga lösningen på problemet så kommer det att hjälpa att ge Vi-mot-dom-retoriken så lite plats i diskursen som möjligt. T.ex. AIK:s "Vi är inte ni"-kampanj är en sådan företeelse som knappast bidrar till att motverka den spända, hatiska stämning som ibland svärtar ned svenska fotbollsmatcher, utan snarare motsatsen. För mig framstår kampanjens budskap inte som något annat än ren våldsromantik. "Vi är allas motståndare, allas sömnlösa natt". Jag vet inte om det blir mer hatiskt och uppviglande än så. Och det här kommer från AIK Fotboll. Inte Firman Boys eller ens Black Army. Det är ett officiellt budskap som Allmänna Idrottsklubben ställer sig bakom. Lite mindre av den här varan skulle absolut inte skada svensk fotboll och framför allt inte öka risken att vi får uppleva fler onödiga dödsfall.

Men när man åkallar massan, de "vanliga" supportrarna, och ber dem att "ta sitt ansvar" och stå upp mot den lilla klick som står för de idiotiska planstormningarna och våldsattentaten, då bortser man från massans grundläggande natur. En massa är en massa just för att den är oorganiserad, den har ingen enskild vilja eller förmåga att direkt motsätta sig de betydligt mer organiserade, om än avsevärt mindre till antalet, våldsverkande krafterna. Bara individer kan bestämma sig för att göra motstånd, och vem vill vara den första att försöka stoppa en påtänd 100-kilos DFG-medlem som precis är på väg att hoppa över läktarstaketet för att ta sig in på planen och "försvara sitt lags heder"? Ingen vill göra det, ingen vågar. Individen är är rädd och därför är massan maktlös. Dessutom skulle direkta konfrontationer mellan supportrar och "supportrar" under en match bara leda till mer våld och tråkiga scener. Framför allt är supportrarna oförmögna att komma åt de grundpelare ("mansnormerna", bristen på social säkerhet osv.) som skapat våldskulturen i de här sammanhangen från början.

Nej, det direkta svaret för att framgångsrikt motverka de våldsgenomsyrade subkulturer som fått fotfäste i svensk fotboll ligger inte hos supporterföreningarna eller fotbollsklubbarna. Kanske finns det inget direkt svar över huvud taget. Men det skulle kunna finnas ett första steg och för att det ska kunna tas krävs det politiska beslut. Vi behöver konkreta politiska handlingsplaner för att göra det möjligt att förbättra och effektivisera kameraövervakningen på arenorna, för att införa maskeringsförbud och kanske på sikt även koppla fotbollsbiljetter till ID-handlingar. Men att vi ska få se de här besluten tas känns, trots tragedin i helgen, ganska så avlägset. Mycket av den passivitet vi ser från regeringen och riksdagen har att göra med flera olika saker; dels att vår justitieminister tyvärr är ohjälpligt inkompetent när de gäller de här frågorna och inte minst att fenomenet i sig endast är sporadiskt aktuell i den politiska debatten men även i det allmänna medvetandet.

Löst snack om att "supporterkulturen" måste förändras och förlöjligande satirer av fotbollen som detta blogginlägg kommer inte att leda till några förändringar över huvud taget. SvFF:s kollektiva bestraffningar och ekonomiska utarmning av de svenska storklubbarna kommer hjälpa ännu mindre. Fokus måste läggas på att bestraffa de individer som utövar våld och stormar planer; det måste bli möjligt att stänga av dem från svenska fotbollsmatcher för alltid. Den enda andra utvägen är att vi försöker efterlikna England, höjer biljettpriserna, tar bort ståplats och dödar den levande läktarkulturen. Det kommer på sikt att ta död på svensk fotboll helt och hållet, men det kanske det är värt om de politiska besluten jag pratat om i det här inlägget är så omöjliga att ta.

Avslutningsvis vill jag rikta tankarna till den omkomne fotbollssupportern, hans familj och anhöriga.
Vila i frid, Stefan Isaksson.