Orimligt att be massan "ta sitt ansvar"

Det svenska fotbolls-, supporter-, huliganvåldet, kalla det vad man vill, döljer sig allt som oftast effektivt för allmänhetens ögon. Nätterna och de skuggiga gränderna gör att vi slipper bevittna vad som pågår mellan organiserade gäng av unga killar som av olika anledningar är ute efter att slåss. Men ibland träder det våldet fram i rampljuset och möts då oftast av poliskravaller, upprörda sportkrönikörers vädjanden om "en enad front mot våldet" och politikers tomma löften om tre- och femårsplaner för att "stärka säkerheten kring svenska idrottsevenemang". I lördags krävde det våldets framträdande ett liv av en fotbollssupporter, medmänniska och för mig även en djurgårdsbroder.

När jag vaknade i lördags till strålande sol och med vetskapen om att det var dags för allsvensk premiär kände jag mig närmast extatisk. Den där bekanta känslan av förväntan och ovissheten om hur det ska gå för mitt lag bubblade inom mig när jag slog mig ned framför matchen mellan Helsingborg och Djurgården. Med en Premier League-säsong från helvetet i bagaget, hade jag verkligen sett fram emot att få lägga United-kaoset åt sidan ett tag och istället supa in den stappliga och långsamma men ack så igenkännliga och hemtrevliga fotbollen från den svenska högstadivisionen. Det jag inte visste då var att den här dagen skulle komma att handla om något helt annat än fotboll.

I ärlighetens namn blev jag först väldigt irriterad och arg över att mitt lags premiär i Allsvenskan på nytt spolierats. I förvirringen av den bisarra "planstormning" som utspelade sig på TV-skärmen framför mig kände jag oförrätt och uppgivenheten inför denna  nya "läktarskandal"; till synes av det slag som tycks drabba, inte bara mitt eget Djurgården, utan även de andra Stockholmsklubbarna, ungefär en gång per år vardera. Men när DIF-publiken började skandera "mördare, mördare" och när beskedet väl kom om vad som var grundanledningen till att ett knappt hundratal ilskna DIF-fans hade tagit sig in på Olympias gräs var det såklart en väldig ström av ännu mörkare tankar och känslor som direkt vällde över en.

Först och främst togs jag av allvaret av att en "vanlig" fotbollssupporter, en flerbarnspappa som - helt i onödan - har behövt sätta livet till eftersom han höll på fel lag och befann sig på fel plats på fel tillfälle. Visserligen hade det varit en stor sorg för oss alla och dennes anhöriga, även om den bortgångne skulle visa sig ha Firma-anknytningar. Samtidigt kan jag inte hjälpa att känna att det faktum att den här mannen inte befann sig i Helsingborg i något annat syfte än att stödja laget i sitt hjärta. Utan någon annan "provokation" än att möjligen ha varit iförd något klädesplagg som vittnade om mannens blårandiga tillhörighet fick han, av tre ännu okända män, utstå en så våldsam att den slutligen ledde till att fyra barn miste sin far för alltid.

Man skulle kunna skriva en hel C-uppsats i sociologi och mer därtill för att försöka förklara grunden i det problem som svenska politiker, myndigheter, fotbollsklubbar, supporterföreningar och fotbollsförbund har så obeskrivligt svårt att få bukt med. En hel del har såklart redan forskats och skrivits om. De flesta som fördjupat sig i det här fenomenet är ense om att fotbollen och allting runt omkring den, i sig endast är den utlösande faktorn. Grundförutsättningarna för att en individ över huvud taget är benägna att idka våld på det här sättet är betydligt djupare rotade än den upplevda lagtillhörigheten. Mansidealet och normerna som gör att våld och status blir sammankopplade, brist på annan social tillhörighet och trygghet är några av de anledningar, som sociologer är överens om, bidrar till att subkulturer centrerade kring våld florerar i samhällets undanskymda vrår.

Det är väldigt lätt för kolumnister, medieprofiler, fotbollstyckare och bloggare från öst och väst att ropa efter att "något måste göras" och "det räcker nu, detta måste få ett STOPP" osv. Lika lätt är det att dra alla fotbollssupportrar över en kam och skylla "supporterkulturen" och "de där idiotiska männen och sin dumma fotboll" för våldet; utan fotbollsmatcher hade det inte funnits några tillfällen för våldsverkarna att löpa amok, tänker man sig. Men de eviga frågorna: "Vad ska vi göra för att se till att det här inte kommer att hända igen? Vad ska vi göra för att få bukt med det här våldet?" förblir lika omöjliga att besvara även om många försöker. Fotbollsklubbarna själva, i samklang med sina respektive supporterföreningar talar om att "stå enade tillsammans" för att motverka våldsidkarna inifrån och krönikörerna skriver om allt ifrån "kollektivt ansvar" till "konkreta åtgärdsmetoder". SvFF:s svar på att sära fotbollen och människor som utöver våld i fotbollens namn bygger i nuläget på att sportsligt och ekonomiskt bestraffa de klubbar som dessa "supportrar" råkar tillhöra. Samtidigt är politikerna förhållandevis tysta i de här sammanhangen. Från justitieminister Ask fick vi igår höra ett ganska så lösryckt uttalande om att "det (problemet) ligger i supporterkulturen", medan oppositionsledaren Stefan Löfven flikade in med en kommentar om att han ville införa maskeringsförbud på de svenska arenorna.

Mordor är inte Gondor.

Självklart är det viktigt att vi, de "vanliga" supportrarna, försöker att sjunga och prata om kärlek snarare än hat. Även om det inte är den slutgiltiga lösningen på problemet så kommer det att hjälpa att ge Vi-mot-dom-retoriken så lite plats i diskursen som möjligt. T.ex. AIK:s "Vi är inte ni"-kampanj är en sådan företeelse som knappast bidrar till att motverka den spända, hatiska stämning som ibland svärtar ned svenska fotbollsmatcher, utan snarare motsatsen. För mig framstår kampanjens budskap inte som något annat än ren våldsromantik. "Vi är allas motståndare, allas sömnlösa natt". Jag vet inte om det blir mer hatiskt och uppviglande än så. Och det här kommer från AIK Fotboll. Inte Firman Boys eller ens Black Army. Det är ett officiellt budskap som Allmänna Idrottsklubben ställer sig bakom. Lite mindre av den här varan skulle absolut inte skada svensk fotboll och framför allt inte öka risken att vi får uppleva fler onödiga dödsfall.

Men när man åkallar massan, de "vanliga" supportrarna, och ber dem att "ta sitt ansvar" och stå upp mot den lilla klick som står för de idiotiska planstormningarna och våldsattentaten, då bortser man från massans grundläggande natur. En massa är en massa just för att den är oorganiserad, den har ingen enskild vilja eller förmåga att direkt motsätta sig de betydligt mer organiserade, om än avsevärt mindre till antalet, våldsverkande krafterna. Bara individer kan bestämma sig för att göra motstånd, och vem vill vara den första att försöka stoppa en påtänd 100-kilos DFG-medlem som precis är på väg att hoppa över läktarstaketet för att ta sig in på planen och "försvara sitt lags heder"? Ingen vill göra det, ingen vågar. Individen är är rädd och därför är massan maktlös. Dessutom skulle direkta konfrontationer mellan supportrar och "supportrar" under en match bara leda till mer våld och tråkiga scener. Framför allt är supportrarna oförmögna att komma åt de grundpelare ("mansnormerna", bristen på social säkerhet osv.) som skapat våldskulturen i de här sammanhangen från början.

Nej, det direkta svaret för att framgångsrikt motverka de våldsgenomsyrade subkulturer som fått fotfäste i svensk fotboll ligger inte hos supporterföreningarna eller fotbollsklubbarna. Kanske finns det inget direkt svar över huvud taget. Men det skulle kunna finnas ett första steg och för att det ska kunna tas krävs det politiska beslut. Vi behöver konkreta politiska handlingsplaner för att göra det möjligt att förbättra och effektivisera kameraövervakningen på arenorna, för att införa maskeringsförbud och kanske på sikt även koppla fotbollsbiljetter till ID-handlingar. Men att vi ska få se de här besluten tas känns, trots tragedin i helgen, ganska så avlägset. Mycket av den passivitet vi ser från regeringen och riksdagen har att göra med flera olika saker; dels att vår justitieminister tyvärr är ohjälpligt inkompetent när de gäller de här frågorna och inte minst att fenomenet i sig endast är sporadiskt aktuell i den politiska debatten men även i det allmänna medvetandet.

Löst snack om att "supporterkulturen" måste förändras och förlöjligande satirer av fotbollen som detta blogginlägg kommer inte att leda till några förändringar över huvud taget. SvFF:s kollektiva bestraffningar och ekonomiska utarmning av de svenska storklubbarna kommer hjälpa ännu mindre. Fokus måste läggas på att bestraffa de individer som utövar våld och stormar planer; det måste bli möjligt att stänga av dem från svenska fotbollsmatcher för alltid. Den enda andra utvägen är att vi försöker efterlikna England, höjer biljettpriserna, tar bort ståplats och dödar den levande läktarkulturen. Det kommer på sikt att ta död på svensk fotboll helt och hållet, men det kanske det är värt om de politiska besluten jag pratat om i det här inlägget är så omöjliga att ta.

Avslutningsvis vill jag rikta tankarna till den omkomne fotbollssupportern, hans familj och anhöriga.
Vila i frid, Stefan Isaksson.