Fingret i ögat: betraktelser angående söndagens match mellan Liverpool FC och Manchester City

I söndags blev jag en aning förälskad. Jag blev inte stormkär, jag mötte inte mitt livs kärlek och jag mötte absolut inte någon som jag skulle kunna tänka mig att ha ett seriöst förhållande med. Jag har ju redan ihop det med andra och ska jag vara ärlig stör jag mig ganska mycket på kärleksobjektet i fråga, och har gjort det en längre tid. Känslosvallet varade dessutom bara i två timmar, och nu är allt som vanligt igen.

Icke desto mindre hände de där två timmarna; jag minns dom tydligt och känner att jag såsom skribent för MerelyPlayerz bör skriva ner vad det hela var frågan om.

Kärleksobjektet var Liverpool FC och det som hände var till en början att Liverpool slog Manchester City hemma på Anfield Road med 3-2 i en match som mycket väl kan ha varit titelavgörande. Liverpool spelade riktigt bra; de förtjänade att vinna och ser med sitt alltigenom vägvinnande spel alltmer ut som ett värdigt mästarlag.

Liverpool är alltså ett bra lag. Ett attraktivt lag. Men som vi alla vet blir man inte förälskad i någon bara på grund av kompetens eller attraktivitet. Det krävs ofta något mer, något irrationellt värde som uppfylls och som får en att inte bara tycka om någon, utan att faktiskt även, som det på svensktoppsspråk heter, falla för någon. Igår fanns det två sådana värden hos Liverpool FC.

Det första återfanns på läktaren. Stämningen på The Kop var manisk, allt annat man har hört från arenor runtom i England post-Hillsborough bleknade på ett nästan beklämmande sätt vid jämförelse. I detta tidevarv av supporterförakt och höjda biljettpriser har man nästan glömt att en engelsk fotbollsarena inte behöver vara så tyst att man kan höra vad spelarna på planen säger, men Anfield Road fick en att minnas, och det rejält. Visserligen är man som Hammarbysupporter alltid förvånad över att se hur få ramsor som finns i rotation (tror The Fields of Anfield Road gick igång minst var femte minut), men intensiteten och ljudnivån fick en ändå att smälta.

Det andra värdet, som kanske även var den viktigaste faktorn bakom mitt tillfälliga svärmeri, stavades klyssjigt men sant nog Steven Gerrard.

Steven Gerrard har varit med i elitfotbollen så länge jag kan minnas, och i både landslaget och Liverpool har han varit en av de där spelarna som man alltid ömmat lite extra för, på grund av hans sympatiska utstrålning, på grund av hans skadebenägenhet och kanske även på grund av att han spelat för en klubb och ett land som inte riktigt varit i nivå med honom själv (nu räknar jag Istanbul 2005 som en anomali, haters gonna hate). Steven Gerrard är något så ovanligt som en spelare som spelar för sitt hjärtas klubb, och när han efter slutsignalen samlade spelarna runt sig och på en dialekt lika bred som Merseys estutarium skrek "This does not foching slip, listen, this does not FOCHING slip" var det som att en skön vålnad från fordom uppstått framför ögonen på en. Här stod en spelare, nej, en MAN, som vigt sitt liv åt en klubb, som är nära slutet på karriären, och som plötsligt inser att det han så länge kämpat för nu kan vara på väg att hända. Nu skrek han. Nu grät han. Som sagt var har jag alltid haft ett gott öga till Gerrard, men efter dessa scener var det mer än bara vänskap mellan oss. Det var förälskelse.

Så här några dagar efteråt inser jag naturligtvis att min tillfälliga fling på många sätt är komprometterande, och förnuftsmässigt sett dåligt underbyggd. Steven Gerrard må vara en one club man, men hans statiska karriär kan lika gärna vara ett resultat av skadebenägenhet som lojalitet. Vad gäller hans tårar i söndags har det nu kommit fram att de kan ha berott på att Sakho körde in pekfingret i ögat på honom, och om detta är sant är det minst sagt kostligt.

Och varje gång man hör the Kop sjunga ska man inte glömma att läktaren fått sitt namn efter en imperialistisk krigsskådessplats, Spion Kop i dagens Sydafrika, vilket visar på den dubbelmoral som frodas i en klubb som så ofta vill hävda sig stå utanför det engelska maktetablissemanget, men samtidigt gång på gång visat upp otrevliga och chauvinistiska tendenser såväl på läktarplats som i spelarleden.

Därför känns hela den här förälskelsegrejen just nu lite pinsam, och mest av allt vill jag bara gå vidare och fortsätta på den smala förnuftsmässiga vägen medelst en fortsatt objektiv och kritisk granskning av topplagen i Premier League. Samtidigt kan jag inte hjälpa att jag också känner mig en aning upplyft. En liga som jag själv dödförklarat fick mig att känna sanna känslor, och en toppstrid som mest av allt präglats av sin enormt höga Barbarossa-faktor blev för bara ett ögonblick angelägen och meningsfull.

Det känns det helt enkelt bra att man fortfarande kan få känna lite pirr i den moderna toppfotbollens verklighet. Även om den utlösande faktorn kanske egentligen bara bestod i att en ung parisare inte hade tillräckligt bra koll på sitt pekfinger.