Naivitet eller arrogans?

En dag som denna ska jag försöka bespara mig själv från att prata så mycket om mina känslor, de är ju såklart som de alltid är efter ett förlorat derby: Bubblande ilska och hopplös besvikelse. Inför-derby-ångesten började bita i mig ungefär en vecka innan avspark, en gnagande förvissning om att statusen som "knappa förhandsfavoriter" – som kvällspressen tillskrivit Djurgården inför matchen – skulle visa sig vara ren villfarelse. Mordor-laget tog nämligen greppet om matchen från minut 1 och lämnade inte över initiativet till Blåränderna förrän ställningen var 0-3 och klockan stod på 80min. För mig som djurgårdssupporter var det en ovan pina att se mitt lag uppträda både så inspirations- och taktiklöst mot just mörkrets knektar från de norra ödemarkerna.

Men jag har som sagt inte för avsikt att dröja kvar vid den känslomässiga betydelsen av den här förlusten utan har istället, för ovanlighetens skull, tänkt diskutera de taktiska element som gjorde att matchen blev som den blev. Även om DIF-spelarna inte kom in med rätt inställning och den där lilla extra Mattias Jonsson-glöden som man förväntar sig i ett derby, så var det ändå det Pelle Olssons självsmickrande taktiska upplägg som låg hemmalaget mest i fatet. 

Startelvorna såg ut på följande vis:

Det vi kan konstatera från början är att AIK – om man ser till spelare för spelare – är ett något, om inte bättre, så i alla fall mer solitt fotbollslag än Djurgården. Anfallsparen är kvalitetsmässigt jämförbara, så också backlinjerna (förutom möjligen ytterbackarna där AIK drar det längre strået) samt målvakter. Det är på mittfältet som de gulsvarta har det verkliga övertaget, både "på pappret" och om man ser till hur de respektive mittfältarna presterade i gårdagsmatchen. Djurgårdens enda ess i rockärmen får anses vara 19-år gamle Simon Tibbling som tillsammans med den numera Bröndbyaktuelle ghananen Daniel Amartey var de enda i DIF som bör kunna se sig själva i spegeln efter sina insatser igår. Över huvud taget var de de enda djurgårdarna som lyckades behandla bollen och förflytta sig på planen på ett godkänt sätt. Men trots att AIK får anses ha en aningen bredare trupp med större individuell spetskvalitet, så ska matchbilden aldrig behöva se ut som den gjorde igår i en allsvensk derbymatch.

I min mening finns det bara ett enda lag i Allsvenskan som på förhand, till stor del kan bortse från hur motståndarna vill spela fotboll, och istället bara fokusera på sitt eget spel. Det laget är inte AIK, utan Malmö FF. Resten av lagen kan dra nytta av att, åtminstone i viss utsträckning, anpassa sitt taktiska upplägg efter motståndarnas styrkor och svagheter. Att man skulle vilja göra det svårt för besökarna från Solna på det här sättet var dock inte en del av diskursen som florerade från DIF-håll inför matchen. "Vi ska fokusera på att spela vårt eget spel" hette det och över huvud taget var varken Pelle Olsson eller någon annan i Djurgården intresserad av att kommentera hur tänkt förhålla sig rent taktiskt till motståndarna. Optimistiskt och anfallsinriktat kan man kanske tänka om den filosofin, men ack så katastrofalt det blev i verkligheten.

Om vi nu ska försöka ta fasta på AIK:s styrkor och svagheter och fundera över hur Djurgården kunde ha utnyttjat dem så känns det relevant att börja med det centrala mittfältet. Det var nämligen där som AIK vann matchen. Att säga att Johansson och Faltsetas "förlorade mittfältskampen" mot Borges och Dimitriadis är ett ställningstagande som både är helt sant och grovt i underkant. Redan vid första bolltouch märktes det att Adde Johansson inte skulle ha mycket att hämta i den här matchen. Tydligen bytte DIF-kaptenen skor vid två tillfällen under kvällen igår men som det såg ut hade han snarare behövt byta fötter. Hur hade man då kunnat förebygga det här debaclet? Jo, just genom att erkänna vari AIK:s styrkor ligger för att sedan kontra det redan på förhand.

Landslagsspelaren för Costa Rica, Celso Borges har genomfört två lysande säsonger i Solna AIK sedan han anslöt inför säsongen 2012. Att det är en klasspelare som lämnat AIK betydligt försvagat och idélöst under sina skadeperioder är ett faktum som Djurgårdsorganisationen borde varit väl medvetna om. Om AIK får välja själva så låter de det mesta av sitt spel löpa genom denne Borges, som med sin säkra bollbehandling och speluppfattning ofta hittar lösningar framför motståndarnas straffområde. Med ytorna som Djurgården tillät AIK:s mittfältare att röra sig på igår kan jag gissa att Andreas Alm & c/o kände sig mer än bekväma. Det var rena rama julafton för Borges och de andra AIK:arna med det sättet som djurgårdarna tillät dem att spela fotboll.

Olsson valde att spela en derbydebutant från Gefle tillsammans med en 35-år gammal Adde Johansson på innermittfältet samtidigt som en halvskadad Prijovic fick starta på topp tillsammans med Jawo. Vi skulle ju "spela vårt eget spel", gissar jag att han tänkte när han mönstrade den elvan. Det jag har svårare att avgöra är dock huruvida det var arrogans eller naivitet som förblindade Olsson från den möjlighet att ett förlorat mittfältskrig skulle leda till precis motsatsen; att AIK istället fick lira boll som de älskar att göra, samtidigt som våra spelare var osäkra på om de skulle falla eller pressa. Resultatet, som vi alla såg, blev total AIK-dominans. Vanligtvis är det AIK som är kända för att komma in med hybris i de här mötena och blir chockade av ett hårt arbetande Djurgården som sätter hög press på förortsgrannarnas tilltänkta bollhållare. Så var det bl.a. i fjol när Per-Mathias Högmo anförde DIF i det första hemmaderbyt på Tele2. Nu var det istället Djurgården som trodde att de kunde jogga sig till en derbyvinst med våra två bästa innermittar i backlinjen resp. ute på vänsterkanten och med en ointresserad, ryggskadad schweizare på topp.

Djurgården kom till den här matchen med 7p på 3 matcher och 2 raka vinster med totalt 5-0 i målskillnad. AIK kom med kniven mot strupen efter att ha tappat för många poäng på de tre första matcherna i Allsvenskan. Hade de förlorat derbyt hade det börjat lukta kris i AIK-lägret. Det är alltid lätt att vara efterklok, men med det sagt så nästan skrek förutsättningarna efter att bänka den halvskadade Prijovic i syfte att spela med ett aggressivt tremannamittfält, lämpligen med Tibbling i den offensiva nr.10-rollen med någon tvåmannakombination av Chibsah/Johansson/Faltsetas bakom sig. Haris Radetinac hade sedermera kunnat ta Tibblings plats på kanten. På så vis hade DIF som lag haft de taktiska förutsättningarna för att sätta stopp för AIKs starka innermittfält och fått möjlighet att ställa om med snabba spelare som Haris, Jawo, Tibbe och Broberg. Hade DIF lyckats frånta AIK initiativet centralt tror jag det finns en stor chans att gästerna hade blivit desperata och till slut frustrerade. Det hade blivit en helt annan match.

Avslutningsvis får man hoppas att det här tog ned Pelle Olsson på jorden igen. Man kan inte strunta i att taktiskt anpassa sig efter ett motstånd som AIK bara för att precis slagit Halmstad och Mjällby. Att vi snyggade till resultatet till 2-3 ska inte påverka de slutsatser man bör dra av den här uppvisningen. Både tränare och spelare behöver rannsaka sig själva inför Malmömatchen om vi ska lyckas ta med oss några poäng därifrån.

SPELARBETYG (1-5):
Kenneth Höie ++
Norrmannen utstrålar för det mesta säkerhet, men står idag för en dundertavla som punkterar matchen. Dock tror jag inte att han hade gjort ett sådant misstag om matchbilden varit mer i DIF:s favör.

Stefan Karlsson +
Det märktes på den f.d. Kalmarspelaren att det här var hans första Stockholmsderby. Kämpade på, men passningsspelet var rent åt helvete.

Daniel Amartey ++
Gör som vanligt inga misstag att tala om och är trygg i både passnings- och positionsspel. Lyckas dock inte bli så inflytelserik i spelet som han brukar.

Emil Bergström ++
Springer runt och gör vad han kan. Att han är långsam och en medioker passningsspelare visste vi redan. Moving on...

Vytautas Andriuskevicius +

Litauern visar löpvilja men blir fullständigt demolerad av Nabil Bahoui och slår inlägg av Korpen-kvalitet.

Martin Broberg (ut 59') +
Osynlig i matchen av naturliga skäl. Han har utvecklats mycket under det senaste året men fysiken räcker fortfarande inte till i den här typen av matcher.

Andreas Johansson (ut 74') +
Kom aldrig in i matchen. Det räckte inte ens med tre-fyra tillslag för att Adde skulle få kontroll på bollen igår.

Alexander Faltsetas +
Kändes obekväm rätt igenom och är nog van vid att ha lite större ytor att jobba med, samt en partner att jobba med på mittfältet...

Simon Tibbling +++
Individuellt sett var det endast ett fåtal spelare på planen som kunde mäta sig med Tibbe. Visar inte bara spelskicklighet utan även en bra inställning och en hel del energi. Outtröttlig på sin kant. Borde spelat centralt.

Aleksandar Prijovic (ut 59')  +
Oerhört loj och uppenbart ovillig att gå in hundraprocentigt i de närkamper som kunde hjälpt DIF att komma in i matchen. Vet inte om jag såg honom vinna en enda nickduell och då är han ändå över 190cm lång. Löper knappt, bidrar inte till spelet. Bänken nästa -------->

Amadou Jawo ++

Krigar på som vanligt och erbjuder ett djupledshot de få gånger Djurgården fick tag på bollen. Kan inte göra så mycket mer än han gjorde, sett till matchbilden.

-----

Haris Radetinac (in 59') ++
Gör det han ska, men kommer in i ett svårt skede där DIF precis hamnat i underläge 0-2. En uppenbart bättre spelartyp för den här matchen än Broberg som han avlöste.

Erton Fejzullahu (in 59') ++
Vinner fler dueller på 30min och med sina 178cm än Prijovic gjorde på hela matchen. Kommer, precis som Haris, in i ett läge där matchen redan känns förlorad. Men han visar sitt värde med ett straffmål och en assist.

Yussif Chibsah (in 74') +
Gjorde inget märkbart avtryck på matchbilden och spelade märkligt långt ut på högerkanten. Trots detta var han betydligt nyttigare än både Faltsetas och Adde hann bli på trekvart.