Något sent, men likväl själsligen nödvändigt, kommer här en textmässig bearbetning av mina känslor kring Gareth Bale sommaren 2013; Såpan, transfern, avskedet. Håll till godo!
Om fyra timmar spelar Tottenham sin första ligamatch på sex år utan att Gareth Bale är med, och den Tottenhamsupporter som säger sig inte känna tomhet är antingen en idiot eller en lögnare. Aldrig mer kommer vi få skåda honom blixtra ner i vitglänsande skrud längs vitmålade sidlinjer för vår skull. Aldrig mer kommer hans vänsterfot att frälsa White Hart Lanes ängsliga hjärtan. Aldrig mer kommer de patologiskt utåtstående öronen omgärda ett anlete som svettas när vi svettas, som vrålar när vi vrålar, och som flinar när vi flinar. Händerna som sätts ihop till att forma världens töntigaste målgest kommer att sättas ihop på en annan stadion, i ett annat land, för ett annat lag. Gareth Bale är borta. Gone Away. Desaparecido. Mynd i ffwrdd. Och naturligtvis känns det tomt.
Även om det finns andra spelare som har inbringat mig mer glädje, och även om Gareth Bale aldrig egentligen varit Min spelare på samma sätt som t.ex. Aaron Lennon, Michael Dawson eller Kennedy har varit det, så kan jag utan att överdriva påstå att han har varit den bästa spelare som spelat i ett lag som jag hållit på. Inte ens Zlatan och hans insatser för landslaget kan mäta sig vad gäller kvalitet och betydelse med den abnorma uppsjö av matcher, mål, passningar och prestationer som Bale har stått för under sin tid i klubben. Och även om framtiden är oviss, och även om t.ex. Erik Lamela att döma av rapporter från de sju kullarnas stad tycks vara en hedersknyffel av närmast kosmiska dimensioner, så har jag i nuläget svårt att tro att jag någonsin kommer att få skåda en starkare lysande stjärna iförd den liljevita tröjan.
Av dessa anledningar har jag väldigt svårt att rubricera sommarens försäljning som en seger, vilket faktiskt inte är ett givet ställningstagande. Många spursare har på senare tid hävdat att försäljningen av Gareth Bale inte är någonting att hänga läpp för, utan istället närmast är att betrakta som en seger, och någonting att glädjas över. Försäljningssumman på 100 miljoner euro har prisats som en prestigemässig seger för Daniel Levy, och inköpen av spelare som AVB och sportchefen Franco Baldini stått för har genererat en optimism och en eufori som tagit sig uttryck i alltifrån skojjiga memes till ett märkbart överanvändande av hashtaggen #TitleContenders. Även om värvningar och transfersummor visserligen varit av positiv karaktär har jag alltså emellertid väldigt svårt att sälla mig till denna hyllningskör. En klubb som säljer sin bästa spelare är hur man än vrider och vänder på det en klubb som, om än bara för närvarande, befinner sig för långt ner i fotbollshierarkin för att verkligen tas på allvar som en storklubb. Och även om nyförvärven mycket väl kan visa sig vara fullträffar hela bunten, så är det än så länge bara prognoser och förhoppningar, och i nuläget går det inte att komma ifrån att ingen i Tottenhams startelva idag ens besitter hälften av den fotbollsbegåvning och det kunnande som var och är Gareth Bales. Därför är 100 miljoner ingen seger. Därför är Gareths avfärd inget att glädjas över.
En annan röststark falang inom de Tottenhamska supporterleden var under Bales sista veckor i klubben hörbart irriterade och upprörda över hans beteende, och menade på att han visat prov på "dålig klubbkänsla". Detta antagande grundar sig främst på den aggressiva linje som hans agent Jonathan Barnett drivit för att få igenom en transfer, på Gareths uppenbara vilja att lämna klubben, och på hans beslut att inte delta i den sista veckans träningar. Inte heller här håller jag med vulgäropinionen. Gareth Bale har varit anställd av Tottenham för att spela fotboll, vilket han också gjort med den äran. Han har därutöver visat engagemang och entusiasm över uppgiften, och haft en ständigt varm och respektfull ton gentemot både klubb och supportrar.
Han har dock aldrig varit en supporter, aldrig hävdat sig vara en sådan, eller haft någon obligation att agera som en sådan. Gareth Bale är inte från Norra London, han är inte från London, han är inte ens från England. Gareth Bale är en utländsk och uttklubbsk tjänsteman, som nu kände att det var dags att gå vidare i livet, och som för att få igenom detta krav använde sig av helt regelrätta och professionella förhandlingsmetoder. Och rent objektivt sätt är det faktiskt ytterst förståeligt att en spelare av hans kaliber känner att en klubb som inte ens klarar av att kvalificera sig för Champions League är oförmögen att tillgodose hans intressen. Europa League har väl sina poänger, men det är inte en plats för Gareth Bale.
Man skulle möjligen kunna hävda att skolkandet från träningarna var onödigt, och att kyssandet av klubbmärket under presentationsceremonin nere i Djurplågeriets Metropolis var onödigt, och visst skulle han kunna ha skött båda incidenterna bättre. Samtidigt är träningsskolket ganska förståeligt med tanke på den press som han befann sig under i den, fasen, och med tanke på det realpolitiskt poänglösa i att slita ut både kropp och sinne genom att träna med ett lag som alla vet att han snart kommer att lämna. Märkeskyssandet är en stark tradition i Spanien, och även om man kan tycka att dåliga traditioner är till för at brytas mot, så är det kanske mycket begärt av denne blyge och upphaussade unge man att kräva civil olydnad under sin första dag i den nya klubben.
Sammanfattningsvis kan man alltså säga att jag inte hyser något agg mot Gareth Bale, och att skeendet känts både logiskt och oundvikligt, och därför också tämligen lätt att acceptera. Det enda som egentligen hindrar mig från att önska honom all lycka i sin nya klubb är at den klubb han nu spelar för är och förblir så fruktansvärt ond och obehaglig. Något annat som också gör avskedet lättare är att Tottenham faktiskt verkligen har gjort det bra den här sommaren; om man räknar med Bales avsked som oundvikligt (vilket jag tycker man ska göra, att hålla kvar en spelare mot hans uttryckliga vilja är kränkande såvida det inte gäller Modric) så kan jag inte komma mig för att tänka ut en enda sak som jag tycker at Levy och hans anhang borde gjort annorlunda. Det finns fortfarande många bra spelare kvar, det finns fortfarande en spännande rörelse i laget, och det finns fortfarande så många anledningar till att det är och förblir underbart att vara liljevit och inget annat.
Därmed säger jag farväl, Gareth Bale. Det har varit spännande. Det har varit intressant. Det har varit givande. Det har varit frustrerande. Det har stundtals varit genant att se dig så överlägsen dina medspelar. Mot slutet har det också varit ångestfyllt och som sagt ganska så sorgligt. Men framförallt har det varit så oerhört, otroligt roligt.
Vi kommer att sakna dig.
Tack för allt.
Avslutningsvis kommer här en spellista med låtar som jag tycker på ett fint sätt porträtterar min inställning till Gareth Bale och sommarens händelser. Många kommer säkert tycka att listan påminner alltför mycket om den så kallad "dumpad-lista" och kanske kommer en och annan till och med misstänka att jag bara har återanvänt en sådan lista från en tidigare dumpning i mitt liv. Dessa eventuella belackare vill jag därför påminna om att mitt spotifykonto skapades hösten 2009 och att jag faktiskt inte har blivit dumpad sen våren 2009, när jag fortfarande använde min pappas konto, och inte ens visste hur man gjorde spellistor.
Frank Sinatra – That's Life
Bob Dylan – Boots of Spanish Leather
Bob Dylan – You're Gonna Make Me Lonesome When You Go
Thorstein Bergman – Om du nånsin kommer fram till Samarkand
Terry Jacks – Seasons in the Sun
Bruce Springsteen – Independence Day
Håkan Hellström – Du kan gå din egen väg
Håkan Hellström – Vaggvisa För Flyktbenägna
Abba – When All Is Said And Done
lördag 14 september 2013
torsdag 5 september 2013
tisdag 3 september 2013
Uppvevad fönsterruta - Genomgång av Tottenham 3/9 2013
Ett fönster som för liljevit del innehållit alltifrån trefaldigt sprängda transferrekord och känsloupprörande maskotbyten till dödshot från Al Qaida har slutligen stängt, och jag måste säga att det känns skönt. Sommaren har till så stor del ägnats åt manisk läsning av twitterflöde och diverse sillybloggar att det nu nästan kan klassas som ett hos mig tvångsmässigt beteende, och att ordet "Bale-såpa" ännu inte är inlagt i Svenska Akademins Ordlista känns med tanke på hur det har bombarderats mot mig de senast månaderna som en smärre sensation. Äntligen kan man sluta vara nervös över vilka som kommer och går, vilka som stannar och lämnar. Äntligen kan man sluta tänka på företaget Tottenham Hotspur, och istället börja tänka på fotbollslaget Tottenham Hotspur. Genast uppstår då emellertid en ny fråga; vad och vilka är egentligen fotbollslaget Tottenham Hotspur idag?
Att döma av sentiment och känslouttryck bland journalister, spelare och i bloggosfären, så är Tottenham ett lag med ett "sjukt bra" transferfönster bakom sig, såväl supporterkamrater som motståndarsupportrar har låtit mig få veta vilket "sjukt äckligt jävla mittfält" vi har och ställt frågan huruvida jag egentligen vet "hur störd" Christian Eriksen är (svaret på frågan är för övrigt nej, jag har hittills bara sett Christian Eriksen på youtube, men jag kommer icke desto mindre så småningom ägna stora sektioner av detta inlägg till att presentera diverse åsikter och generella slutsatser kring honom som jag själv kommit fram till). Det är som att det har uppstått en HAJP kring Tottenham den här sommaren, och stundtals har jag till och med, absurt nog, nästan känt mig trött på hur mycket snack det har varit på olika sajter och forum om "Levys genidrag" och "AVB:s revolution".
Missförtså mig inte nu, jag har det fullaste förtroende för AVB och Levy, och ett antal värvningar har varit av ytterst imponerande karaktär, och har även under säsongens första matcher visat framfötterna. Spelare som Soldado, Paulinho och Lamela skulle vara förstärkningar till vilket lag som helst, saken är bara den att förstärkningarna i det här fallet har kommit till ett pris, främst naturligtvis i form av offret av en storörad kelt, men även eftersom laget i nuläget, tre omgångar in på säsongen, känns tämligen nykonstruerat och ytterst osamspelt. Utöver Bale har man inte talat nämnvärt mycket om de spelare som lämnat, men även om varken Huddlestone eller Parker var några direkta framtidsspelare eller kanske inte ens startmaterial så var de erfarna och tillgivna karaktärer som kunde ha försett klubben med en trygghet och kontinuitet som jag idag befarar lyser med sin frånvaro. Är det verkligen en framtidens och visionernas revolution vi ser, eller är det en tränare och en ledning som i sin desperata kamp att inte släppa greppet om en CL-plats håller på att vattna ur klubbens själ? Som ni kanske märkt har jag en något ambivalent inställning till 2013/14 års upplaga av Tottenham och för att hjälpa er och mig själv att få lite mer rätsida på saken tänker jag härmed gå igenom hela laget, från målvakt till toppforward. Varsågoda. Tugga och svälj.
Till att börja med kan man slå fast att Hugo Lloris i fjol visade sig vara en av säsongens bästa värvningar, och att han idag med oomkullrunkerlig emfas kan sägas vara en av världens bästa målvakter. Att han inte togs ut till årets lag är en vederstyggelse som inte bara bevisar min tes om att han är världens förmodligen mest underskattade spelare utan även fyller mig med en vrede så brinnande och ren att den närmast kan likna det djuriska. Samtidigt är det förmodligen tur att han är så underskattad eftersom han i annat fall förmodligen hade spelat fotboll någon annan och mer välbetald stans (jag lever på många sätt i ständig skräck för att Lloris en dag ska vakna upp och tänka "vad i helvete gör jag här jag är värld något mycket bättre och finare" varpå en scen liknande den som föreslås i maskinens monsterhit från 2011 "krossa alla fönster" kommer att utspelas).
Framför Lloris ser det också bra ut, det faktum att Tottenham bara släppt in ett mål på de första tre matcherna talar sitt tydliga språk, och med tanke på att laget genom historien varit känt för att svaja defensivt så är årets utveckling faktiskt anmärkningsvärd. Kantplatserna är inte mycket att snacka om. Kyle Walker är trots sin ringa ålder i nuläget en av lagets mest erfarna och trogna spelare, och efter att Coentrao-affären gått i stöpet (om den nu överhuvudtaget fanns, luktar Levy-rökridå lång väg imho) så ter sig den tämligen unge och och abnormt korte Danny Rose som ganska given på vänsterbacksplatsen.
I mitten har Villas-Boas en delikat situation att ta sig an; tre stycken mittbackar av hög klass som alla är så gott som friska (här räknar jag inte med Cirches som ett rimligt alternativ riktigt än med tanke på att han är oprövad och eftersom jag sunt nog inte har någon relation överhuvudtaget till den rumänska ligan och hans gångna bravader i denna del av Europa), som konkurrerar om två platser. Jan Vertonghen gick rätt in fansens hjärta förra året, och verkar hittills bara ha blivit ännu bättre under sommaren trots en mindre skada. Jan är lång, stor, snabb, intelligent och jättesnygg och om inte Villas-Boas förstår att han ska starta är han dum i huvet. Jag skulle önska att jag kunde säga det samma angående en eventuell petning av Michael Dawson, men hur mycket jag än älskar Dawson måste jag tillstå att en skadefri och formstark Kaboul erbjuder så mycket konkurrens att valet blir ytterst svårt att göra; de flesta ser nog Kabouls snabbhet, styrka och modernitet som tillräckliga argument för att han ska få starta. Här måste jag dock få anknyta till mina ovan nämnda bryderier angående kontinuitet och själ. Kaboul har visserligen varit i klubben ett tag, men Dawson har varit där längre, och är för mig den enda spelaren i dagens lag som verkligen andas, svettas och blöder Tottenham. Dessutom är han en ledargestalt, en trygghet för unga och nya spelare att förhålla sig till, och även om han är långsam ibland och lite för lätt faller av från hög linje så anser jag att hans positiva egenskaper tillsvidare borde innebära att han tillsvidare får behålla sin startplats och sin kaptensbindel. Faktiskt.
Vad gäller mittfältet finns det mycket positivt att säga, men också en hel del negativt. Enkelt uttryckt kan man säga att det positiva består i vårt defensiva mittfält eftersom det i princip är ligans bästa, medan det negativa består i vårt offensiva mittfält eftersom det borträknat helt oprövade nyförvärv i princip inte existerar. Om vi börjar med positionen som sittande mittfältare, eller "beast" som det också kallas, kan man konstatera att Sandro, som i höstas kanske var tottenhams bästa spelare, inte kan räkna med garanterad startplats eftesom han nu har fått konkurrens av den inför säsongen tämligen ohypade Etienne Capoue, som dock fick bäras av planen efter en olycklig smäll i söndags och lär bli borta i fyra veckor. Av det jag har sett av Capoue hittills håller jag med vulgäroppinionen om att han är ytterst rå och besitter en enorm arbetskapacitet, vilket Swanseas i princip fullständigt desarmerade mittfält vittnade om. Dock vilar det något lätt ointelligent och antikreativt över hans spelstil, och mot Arsenal kändes det som att det andefattiga anfallsspelet ofta hade sin upprinning i Capoues oförmåga att se kreativa lösningar och tänka snabbt. Sandro kommer aldrig att vara något passningsgeni, men min känsla är ändå att han bör kunna leverera ett snabbare och mer direkt anfallsspel. Capoue spelar i nuläget lite för mycket rugby för att det ska kännas okej, både genom sin fysik och sin ovilja att passa pollen framåt.
Paulinho gjorde sig till ett världsnamn under för-VM och även om han inte imponerat särdeles under säsongsinledningen ser man tydligt att det finns enorm potential i honom, och om han bara lär sig skjuta känns det som att han kan bli ett giftigt vapen såväl framåt som bakåt. Främste konkurrent om hans plats är Moussa Dembele, som fick ta emot ofantliga mängder digitala avsugningar från Tottenhamtyckare världen över förra året, men som i år faktiskt sett ganska slö och ofta rätt så vilsen ut. Förmodligen är detta för att han tvingats spela som offensiv mittfältare, en position som jag länge trodde att han var skapt för, men som jag nu tyvärr känner mig osäker på om han klarar av.
Istället kommer förmodligen rollen som nummer 10 fyllas av en ung dansk vid namn Christian Eriksen, som jagats av storklubbar hela sommaren men som alltså till slut valde White Hart Lane. Som jag skrev tidigare har Tottenham i princip inte haft någon som helst kreativ innermittfältare i år och det har minst sagt märkts; noll spelmål på 270 minuter talar sitt tydliga språk. Jag hyser mina tvivel kring huruvida en såpass ung spelare som Eriksen verkligen kommer kunna klara av att axla rollen som Tottenhams offensiva speldirigent, han är dessutom helt oprövad i PL och kommer in i ett sent skede av säsongen. Alternativet till Eriksen stavas Lewis Holtby, men även han är ung och visade under våren upp tendenser av att låsa sig a la Källström när han ville för mycket. Det är alltså en hel del frågetecken kring just postionen som nummer 10, men jag hoppas djupt och innerligt att någon de två unga blondinerna mot förmodan lyckas blomma ut direkt och slå mig och alla tvivlare på käften. Ingen position är i dagens fotboll viktigare än "The Hole", i stort sett alla de stora lagen har utpräglade stjärnspelare i den positionen, och om Tottenham inte ser till att fylla tomrummet snart kan man glömma allt vad Champions League och titlar heter.
Så har vi då slutligen anfallskedjan, där det gigantiska Baleformade hålet i nuläget tycks komma att fyllas ut av... tja, vem då? Chadli är den enda utpräglade vänsteryttern i laget, och på mig har han sannerligen inte imponerat under säsongsinledningen. Loj och oinspirerad har han sett ut (Förutom när han tar emot perfekta crossbollar av Dawson. Fan vad jag älskar crossbollar. Fan vad jag älskar Dawson). Saken är bara den att alternativen i så fall består av Townsend och Lamela, som båda två i första hand är högeryttrar, och även om de båda två tycks vara ytterst kompetenta spelare så är det aldrig bra att behöva spela spelare ur position; dels för att de inte är vana vid det och dels för att de kan bli sura och hota med att göra självmål (även om vi hoppas att sådana råttfasoner lämnade klubben med Gallas). Om Aaron Lennon kommer tillbaka och blir så bra som vi vet han kan vara, så kan det dock vara så att Townsend/Lamela helt enkelt tvingas flytta över till vänstern. Aaron Lennon är precis som Michael Dawson en spelare vars plats i startelvan är hotad, men också en av få som har varit med sedan trettondeplats-tiden, och som det kan vara värt att satsa på även om avsluten inte alltid håller högsta klass och han är alldeles för osjälvisk i boxen. Dock känns Lamela så gjuten i startelvan att till och med jag inser att det kan vara så att år 2013 blir det första året jag som aktiv spursfan får uppleva utan en Lennon i startelvan. Konstigt. Sorgligt. Men kanske nödvändigt.
Vad gäller strikerpositionen känns Soldado tämligen ohotad, vilket inte enbart är positivt. Spanjoren har redan visat att han kan göra mål, men han är under matcherna stundtals så osynlig och kort att man undrar om vi kanske faktiskt har valt att lägga 25 miljoner euro på en vit Jermain Defoe. Om man är rasist tycker man kanske det är värt det, men jag är faktiskt inte rasist och därför väljer jag att ifrågasätta varför inte AVB köpte ytterligare en forward av typ Demba Ba, eller någon annan som kunde utgöra ett tyngre och mer arbetande alternativ. Adebayor finns absurt nog fortfarande kvar i truppen och kan ju i sina bästa stunder vara en sådan spelare. Senaste åren har han bespottats av allt och alla och allra mest av Erik Niva, men någonstans känner jag ändå att han är bättre än ingenting, och att det är onödigt att helt frysa ut en spelare som faktiskt kan göra nytta.
(Märker att detta blir ett långt jävla inlägg, vilket jag ber om ursäkt för. Det var ett tag sen jag skrev och mycket känslor vill komma ut! Ska försöka sammanfatta kort.)
Totalt sett går det att konstatera att det är en grymt starkt trupp, men att den fortfarande saknar säkerställd kreativ kompetens och att man efter Gareth Bales avfärd saknar någon riktig stjärna (Lloris borde egentligen ha stjärnstatus, men är som sagt var kroniskt underskattad, så därför blir det ingenting med det). Att påstå att laget kan vara med och slåss om titeln känns bisarrt, och faktum är att det gårdagkvällens apokalyptiska fittkukshändelser känns som att även fjärdeplatsen är tämligen långt borta. Arsenal kan passeras om allt klaffar och de nya spelarna kommer in snabbt, men vi som följer fotboll vet hur lätt räknade situationer där "allt klaffar" är, och den hemska sanningen är att doften av femteplats återigen ligger tung och fet över nejden. Vilket är synd, för det är verkligen ett riktigt bra lag det här, som förmodligen skulle klara att kvalificera sig till CL vilken annan liga man än spelade i. Det är ett ungt lag, ett spännande lag, ett modigt lag, som kanske en dag kommer kunna vara med och utmana på allvar. Och liksom alla andra år, och alla andra dagar, är det ett lag som inger hopp. På gott och ont.
Att döma av sentiment och känslouttryck bland journalister, spelare och i bloggosfären, så är Tottenham ett lag med ett "sjukt bra" transferfönster bakom sig, såväl supporterkamrater som motståndarsupportrar har låtit mig få veta vilket "sjukt äckligt jävla mittfält" vi har och ställt frågan huruvida jag egentligen vet "hur störd" Christian Eriksen är (svaret på frågan är för övrigt nej, jag har hittills bara sett Christian Eriksen på youtube, men jag kommer icke desto mindre så småningom ägna stora sektioner av detta inlägg till att presentera diverse åsikter och generella slutsatser kring honom som jag själv kommit fram till). Det är som att det har uppstått en HAJP kring Tottenham den här sommaren, och stundtals har jag till och med, absurt nog, nästan känt mig trött på hur mycket snack det har varit på olika sajter och forum om "Levys genidrag" och "AVB:s revolution".
Missförtså mig inte nu, jag har det fullaste förtroende för AVB och Levy, och ett antal värvningar har varit av ytterst imponerande karaktär, och har även under säsongens första matcher visat framfötterna. Spelare som Soldado, Paulinho och Lamela skulle vara förstärkningar till vilket lag som helst, saken är bara den att förstärkningarna i det här fallet har kommit till ett pris, främst naturligtvis i form av offret av en storörad kelt, men även eftersom laget i nuläget, tre omgångar in på säsongen, känns tämligen nykonstruerat och ytterst osamspelt. Utöver Bale har man inte talat nämnvärt mycket om de spelare som lämnat, men även om varken Huddlestone eller Parker var några direkta framtidsspelare eller kanske inte ens startmaterial så var de erfarna och tillgivna karaktärer som kunde ha försett klubben med en trygghet och kontinuitet som jag idag befarar lyser med sin frånvaro. Är det verkligen en framtidens och visionernas revolution vi ser, eller är det en tränare och en ledning som i sin desperata kamp att inte släppa greppet om en CL-plats håller på att vattna ur klubbens själ? Som ni kanske märkt har jag en något ambivalent inställning till 2013/14 års upplaga av Tottenham och för att hjälpa er och mig själv att få lite mer rätsida på saken tänker jag härmed gå igenom hela laget, från målvakt till toppforward. Varsågoda. Tugga och svälj.
Till att börja med kan man slå fast att Hugo Lloris i fjol visade sig vara en av säsongens bästa värvningar, och att han idag med oomkullrunkerlig emfas kan sägas vara en av världens bästa målvakter. Att han inte togs ut till årets lag är en vederstyggelse som inte bara bevisar min tes om att han är världens förmodligen mest underskattade spelare utan även fyller mig med en vrede så brinnande och ren att den närmast kan likna det djuriska. Samtidigt är det förmodligen tur att han är så underskattad eftersom han i annat fall förmodligen hade spelat fotboll någon annan och mer välbetald stans (jag lever på många sätt i ständig skräck för att Lloris en dag ska vakna upp och tänka "vad i helvete gör jag här jag är värld något mycket bättre och finare" varpå en scen liknande den som föreslås i maskinens monsterhit från 2011 "krossa alla fönster" kommer att utspelas).
Framför Lloris ser det också bra ut, det faktum att Tottenham bara släppt in ett mål på de första tre matcherna talar sitt tydliga språk, och med tanke på att laget genom historien varit känt för att svaja defensivt så är årets utveckling faktiskt anmärkningsvärd. Kantplatserna är inte mycket att snacka om. Kyle Walker är trots sin ringa ålder i nuläget en av lagets mest erfarna och trogna spelare, och efter att Coentrao-affären gått i stöpet (om den nu överhuvudtaget fanns, luktar Levy-rökridå lång väg imho) så ter sig den tämligen unge och och abnormt korte Danny Rose som ganska given på vänsterbacksplatsen.
I mitten har Villas-Boas en delikat situation att ta sig an; tre stycken mittbackar av hög klass som alla är så gott som friska (här räknar jag inte med Cirches som ett rimligt alternativ riktigt än med tanke på att han är oprövad och eftersom jag sunt nog inte har någon relation överhuvudtaget till den rumänska ligan och hans gångna bravader i denna del av Europa), som konkurrerar om två platser. Jan Vertonghen gick rätt in fansens hjärta förra året, och verkar hittills bara ha blivit ännu bättre under sommaren trots en mindre skada. Jan är lång, stor, snabb, intelligent och jättesnygg och om inte Villas-Boas förstår att han ska starta är han dum i huvet. Jag skulle önska att jag kunde säga det samma angående en eventuell petning av Michael Dawson, men hur mycket jag än älskar Dawson måste jag tillstå att en skadefri och formstark Kaboul erbjuder så mycket konkurrens att valet blir ytterst svårt att göra; de flesta ser nog Kabouls snabbhet, styrka och modernitet som tillräckliga argument för att han ska få starta. Här måste jag dock få anknyta till mina ovan nämnda bryderier angående kontinuitet och själ. Kaboul har visserligen varit i klubben ett tag, men Dawson har varit där längre, och är för mig den enda spelaren i dagens lag som verkligen andas, svettas och blöder Tottenham. Dessutom är han en ledargestalt, en trygghet för unga och nya spelare att förhålla sig till, och även om han är långsam ibland och lite för lätt faller av från hög linje så anser jag att hans positiva egenskaper tillsvidare borde innebära att han tillsvidare får behålla sin startplats och sin kaptensbindel. Faktiskt.
Vad gäller mittfältet finns det mycket positivt att säga, men också en hel del negativt. Enkelt uttryckt kan man säga att det positiva består i vårt defensiva mittfält eftersom det i princip är ligans bästa, medan det negativa består i vårt offensiva mittfält eftersom det borträknat helt oprövade nyförvärv i princip inte existerar. Om vi börjar med positionen som sittande mittfältare, eller "beast" som det också kallas, kan man konstatera att Sandro, som i höstas kanske var tottenhams bästa spelare, inte kan räkna med garanterad startplats eftesom han nu har fått konkurrens av den inför säsongen tämligen ohypade Etienne Capoue, som dock fick bäras av planen efter en olycklig smäll i söndags och lär bli borta i fyra veckor. Av det jag har sett av Capoue hittills håller jag med vulgäroppinionen om att han är ytterst rå och besitter en enorm arbetskapacitet, vilket Swanseas i princip fullständigt desarmerade mittfält vittnade om. Dock vilar det något lätt ointelligent och antikreativt över hans spelstil, och mot Arsenal kändes det som att det andefattiga anfallsspelet ofta hade sin upprinning i Capoues oförmåga att se kreativa lösningar och tänka snabbt. Sandro kommer aldrig att vara något passningsgeni, men min känsla är ändå att han bör kunna leverera ett snabbare och mer direkt anfallsspel. Capoue spelar i nuläget lite för mycket rugby för att det ska kännas okej, både genom sin fysik och sin ovilja att passa pollen framåt.
Paulinho gjorde sig till ett världsnamn under för-VM och även om han inte imponerat särdeles under säsongsinledningen ser man tydligt att det finns enorm potential i honom, och om han bara lär sig skjuta känns det som att han kan bli ett giftigt vapen såväl framåt som bakåt. Främste konkurrent om hans plats är Moussa Dembele, som fick ta emot ofantliga mängder digitala avsugningar från Tottenhamtyckare världen över förra året, men som i år faktiskt sett ganska slö och ofta rätt så vilsen ut. Förmodligen är detta för att han tvingats spela som offensiv mittfältare, en position som jag länge trodde att han var skapt för, men som jag nu tyvärr känner mig osäker på om han klarar av.
Istället kommer förmodligen rollen som nummer 10 fyllas av en ung dansk vid namn Christian Eriksen, som jagats av storklubbar hela sommaren men som alltså till slut valde White Hart Lane. Som jag skrev tidigare har Tottenham i princip inte haft någon som helst kreativ innermittfältare i år och det har minst sagt märkts; noll spelmål på 270 minuter talar sitt tydliga språk. Jag hyser mina tvivel kring huruvida en såpass ung spelare som Eriksen verkligen kommer kunna klara av att axla rollen som Tottenhams offensiva speldirigent, han är dessutom helt oprövad i PL och kommer in i ett sent skede av säsongen. Alternativet till Eriksen stavas Lewis Holtby, men även han är ung och visade under våren upp tendenser av att låsa sig a la Källström när han ville för mycket. Det är alltså en hel del frågetecken kring just postionen som nummer 10, men jag hoppas djupt och innerligt att någon de två unga blondinerna mot förmodan lyckas blomma ut direkt och slå mig och alla tvivlare på käften. Ingen position är i dagens fotboll viktigare än "The Hole", i stort sett alla de stora lagen har utpräglade stjärnspelare i den positionen, och om Tottenham inte ser till att fylla tomrummet snart kan man glömma allt vad Champions League och titlar heter.
Så har vi då slutligen anfallskedjan, där det gigantiska Baleformade hålet i nuläget tycks komma att fyllas ut av... tja, vem då? Chadli är den enda utpräglade vänsteryttern i laget, och på mig har han sannerligen inte imponerat under säsongsinledningen. Loj och oinspirerad har han sett ut (Förutom när han tar emot perfekta crossbollar av Dawson. Fan vad jag älskar crossbollar. Fan vad jag älskar Dawson). Saken är bara den att alternativen i så fall består av Townsend och Lamela, som båda två i första hand är högeryttrar, och även om de båda två tycks vara ytterst kompetenta spelare så är det aldrig bra att behöva spela spelare ur position; dels för att de inte är vana vid det och dels för att de kan bli sura och hota med att göra självmål (även om vi hoppas att sådana råttfasoner lämnade klubben med Gallas). Om Aaron Lennon kommer tillbaka och blir så bra som vi vet han kan vara, så kan det dock vara så att Townsend/Lamela helt enkelt tvingas flytta över till vänstern. Aaron Lennon är precis som Michael Dawson en spelare vars plats i startelvan är hotad, men också en av få som har varit med sedan trettondeplats-tiden, och som det kan vara värt att satsa på även om avsluten inte alltid håller högsta klass och han är alldeles för osjälvisk i boxen. Dock känns Lamela så gjuten i startelvan att till och med jag inser att det kan vara så att år 2013 blir det första året jag som aktiv spursfan får uppleva utan en Lennon i startelvan. Konstigt. Sorgligt. Men kanske nödvändigt.
Vad gäller strikerpositionen känns Soldado tämligen ohotad, vilket inte enbart är positivt. Spanjoren har redan visat att han kan göra mål, men han är under matcherna stundtals så osynlig och kort att man undrar om vi kanske faktiskt har valt att lägga 25 miljoner euro på en vit Jermain Defoe. Om man är rasist tycker man kanske det är värt det, men jag är faktiskt inte rasist och därför väljer jag att ifrågasätta varför inte AVB köpte ytterligare en forward av typ Demba Ba, eller någon annan som kunde utgöra ett tyngre och mer arbetande alternativ. Adebayor finns absurt nog fortfarande kvar i truppen och kan ju i sina bästa stunder vara en sådan spelare. Senaste åren har han bespottats av allt och alla och allra mest av Erik Niva, men någonstans känner jag ändå att han är bättre än ingenting, och att det är onödigt att helt frysa ut en spelare som faktiskt kan göra nytta.
(Märker att detta blir ett långt jävla inlägg, vilket jag ber om ursäkt för. Det var ett tag sen jag skrev och mycket känslor vill komma ut! Ska försöka sammanfatta kort.)
Totalt sett går det att konstatera att det är en grymt starkt trupp, men att den fortfarande saknar säkerställd kreativ kompetens och att man efter Gareth Bales avfärd saknar någon riktig stjärna (Lloris borde egentligen ha stjärnstatus, men är som sagt var kroniskt underskattad, så därför blir det ingenting med det). Att påstå att laget kan vara med och slåss om titeln känns bisarrt, och faktum är att det gårdagkvällens apokalyptiska fittkukshändelser känns som att även fjärdeplatsen är tämligen långt borta. Arsenal kan passeras om allt klaffar och de nya spelarna kommer in snabbt, men vi som följer fotboll vet hur lätt räknade situationer där "allt klaffar" är, och den hemska sanningen är att doften av femteplats återigen ligger tung och fet över nejden. Vilket är synd, för det är verkligen ett riktigt bra lag det här, som förmodligen skulle klara att kvalificera sig till CL vilken annan liga man än spelade i. Det är ett ungt lag, ett spännande lag, ett modigt lag, som kanske en dag kommer kunna vara med och utmana på allvar. Och liksom alla andra år, och alla andra dagar, är det ett lag som inger hopp. På gott och ont.
Real Madrid och deras vidrighet
Inte för att suga av mig själv, men jag tycker ändå att jag ganska träffande beskrev Real Madrid och deras vidrighet tidigare ikväll
Regnet
Regndropparna möter taktfast den svarta asfalten. Förutom de första riktigt kalla septembervindarna är det väldigt stilla i München den här söndagskvällen. I de små bayerska lägenheterna har fotbollssändningarna helgledigt till förmån av tyskdubbade, amerikanska komediserier. Att truppen redan är gjuten i världens bästa fotbollslag, FC Bayern München, gör att de bayerska fotbollsfanatikerna kan åtnjuta veteöl på sina lokala krogar i frid. Stressen som präglar resten av fotbolls-Europa i detta ögonblick berör dem inte det minsta. De kommer att somna helt ångestfria ikväll medan regnet fortsätter hälla utanför.
---
Samma regndroppar smattrar mot ett hotellfönster i Münchens centrala delar. Mjölksyran från Bilbao-matchen tycks fortfarande svida i Mesut Özils lår. Han är trött efter en lång flygresa från den iberiska halvöns huvudstad och han mår till och med lite illa. Mobilen har ringt oavbrutet i flera timmar nu. Han har haft plågsamma samtal med agenten, Perez, farsan, kompisarna i Gelsenkirchen, kompisarna i laget och agenten igen. Inombords känner han bara frustration. Mobilen börjar surra igen där den ligger på bordet. Han betraktar frånvarande hur vibrationsfunktionen får den att flytta sig några millimeter åt gången. Frustrationen blir starkare. Han tar upp telefonen. Det är agenten.
"Mmm... Mesut", mumlar han fram.
Många klubbar är intresserade, men Özil lyssnar bara med ett halvt öra. Han tänker på Sami och sina andra lagkamrater i sitt lag. Sitt lag.
"Arsene Wenger har precis ringt. Han vill ha dig. Han kommer ge dig en toppen-deal", hör Özil agenten säga. Den 24:årige tysken har tankarna på annat. Hur kan han ha blivit så här sviken? Så plötsligt. "Vi har pratat om det här Mesut", fortsätter Özils agent och manar energiskt och envetet på honom. Han övertalar honom. En bil ska hämta upp honom om en timme och ta honom till flygplatsen.
"En grej till bara innan vi lägger på, Mesut. David Moyes kanske också är intresserad. Ska jag ringa och säga något till honom?"
"David... Vem då?"
---
Den handplockade piloten med en bakgrund i den tyska militären fäller ut landningshjulen som kl. 20:47 möter brittisk mark med en djup suck. Den dyra smartphonen i Mesut Özils vänstra byxficka vibrerar. Det är först ett SMS som välkomnar honom till Storbrittanien och meddelar honom om vilka priser som gäller för telefonsamtal och dataroaming. Sedan är det två landslagskollegor och framtida klubblagskollegor som välkomnar honom till den engelska huvudstaden. Han känner sig för utmattad för att svara. Istället stirrar han ut genom det lilla flygplansfönstret med tomhet i blicken och konstaterar att regnet faller även över Heathrow Airport.
Kramperna i benen sitter fortfarande i när den unge mittfältaren reser sig från sin sittplats och sätter på sig ett par reflexiva Ray Bans. Det är med tunga steg han kliver han ut ur planet och möter paparazziblixtarna. Säkerhetsvakterna krigar för att bana väg fram till en den högerstyrda BMW som står och väntar på dem. Den ska ta honom direkt till Emirates Stadium.
---
På Manchester Uniteds huvudkontor på Sir Matt Busby Way i Manchester lyser det fortfarande i ett fönster. David Moyes trummar tankspritt med en kulspetspenna mot tangentbordet framför sig. Resten av personalen har precis gått hem, nöjda med att ha fått välkomna en trevlig belgare till föreningen. Åskan mullrar i Manchesters skyar och 50W-lampan på Moyes skrivbord flickrar till lite då och då. Manchester United är en rik fotbollsklubb men det förändrar inte att den är belägen i Drottning Elizabeth den II:s England där praktisk funktionalitet inte direkt är av högsta prioritet.
Det som däremot är av högsta prioritet i det här landet är fotboll, kukmätning och arrogans. Den stora affischen som sitter inramad på väggen till vänster om skrivbordet påminner David Moyes om det faktumet och om det ansvar han axlade när han skrev på det där kontraktet för fyra månader. Nu är det ansvaret, den plikten mer verklighet än någonsin och klumpen i den gråhårige skottens mage känns än mer som bly när han tänker på det samtal han fick från en tysk fotbollsagenten tidigare under dagen. Han hade fått ta ett beslut där och då. Ett beslut han var nöjd med. Han var nöjd.
Han sneglar upp mot affischen igen; affischen som föreställer en annan gråhårig skotte. En skrattande 71-åring som lyfter Barclays Premier League-pokalen och rubriken lyder:
"THANK YOU FOR NR. 20, SIR ALEX"
Även på Manchesters gator faller regnet, tungt.
---
Klockan är strax före midnatt, någonstans i Skottland när en 71-årig pensionär sätter sig ned och lutar sig tillbaka i en sliten läderfåtölj. Han skruvar irriterat på sig. Det är omöjligt att hitta en bekväm sittställning. På ett litet bord bredvid fåtöljen står ett glas med höglands-whiskey sedan tidigare idag. Bredvid glaset ligger en mobil som 71-åringen inte använt på snart 4 månader. Han tittar på den ur ögonvrån länge och väl innan han långsamt plockar upp den och låter den vila i handen. Med vana fingrar knappar han in ett nummer. Han låter det stå där men ringer inte. Till slut trycker han på dial-knappen.
*BEEEEP*
...
*BEEEEP*
...
*BEE--
"Ja?"
"David, det är jag. Vi behöver prata."
not: Tack för inspirationen, Johan.
---
Samma regndroppar smattrar mot ett hotellfönster i Münchens centrala delar. Mjölksyran från Bilbao-matchen tycks fortfarande svida i Mesut Özils lår. Han är trött efter en lång flygresa från den iberiska halvöns huvudstad och han mår till och med lite illa. Mobilen har ringt oavbrutet i flera timmar nu. Han har haft plågsamma samtal med agenten, Perez, farsan, kompisarna i Gelsenkirchen, kompisarna i laget och agenten igen. Inombords känner han bara frustration. Mobilen börjar surra igen där den ligger på bordet. Han betraktar frånvarande hur vibrationsfunktionen får den att flytta sig några millimeter åt gången. Frustrationen blir starkare. Han tar upp telefonen. Det är agenten.
"Mmm... Mesut", mumlar han fram.
Många klubbar är intresserade, men Özil lyssnar bara med ett halvt öra. Han tänker på Sami och sina andra lagkamrater i sitt lag. Sitt lag.
"Arsene Wenger har precis ringt. Han vill ha dig. Han kommer ge dig en toppen-deal", hör Özil agenten säga. Den 24:årige tysken har tankarna på annat. Hur kan han ha blivit så här sviken? Så plötsligt. "Vi har pratat om det här Mesut", fortsätter Özils agent och manar energiskt och envetet på honom. Han övertalar honom. En bil ska hämta upp honom om en timme och ta honom till flygplatsen.
"En grej till bara innan vi lägger på, Mesut. David Moyes kanske också är intresserad. Ska jag ringa och säga något till honom?"
"David... Vem då?"
---
Den handplockade piloten med en bakgrund i den tyska militären fäller ut landningshjulen som kl. 20:47 möter brittisk mark med en djup suck. Den dyra smartphonen i Mesut Özils vänstra byxficka vibrerar. Det är först ett SMS som välkomnar honom till Storbrittanien och meddelar honom om vilka priser som gäller för telefonsamtal och dataroaming. Sedan är det två landslagskollegor och framtida klubblagskollegor som välkomnar honom till den engelska huvudstaden. Han känner sig för utmattad för att svara. Istället stirrar han ut genom det lilla flygplansfönstret med tomhet i blicken och konstaterar att regnet faller även över Heathrow Airport.
Kramperna i benen sitter fortfarande i när den unge mittfältaren reser sig från sin sittplats och sätter på sig ett par reflexiva Ray Bans. Det är med tunga steg han kliver han ut ur planet och möter paparazziblixtarna. Säkerhetsvakterna krigar för att bana väg fram till en den högerstyrda BMW som står och väntar på dem. Den ska ta honom direkt till Emirates Stadium.
---
På Manchester Uniteds huvudkontor på Sir Matt Busby Way i Manchester lyser det fortfarande i ett fönster. David Moyes trummar tankspritt med en kulspetspenna mot tangentbordet framför sig. Resten av personalen har precis gått hem, nöjda med att ha fått välkomna en trevlig belgare till föreningen. Åskan mullrar i Manchesters skyar och 50W-lampan på Moyes skrivbord flickrar till lite då och då. Manchester United är en rik fotbollsklubb men det förändrar inte att den är belägen i Drottning Elizabeth den II:s England där praktisk funktionalitet inte direkt är av högsta prioritet.
Det som däremot är av högsta prioritet i det här landet är fotboll, kukmätning och arrogans. Den stora affischen som sitter inramad på väggen till vänster om skrivbordet påminner David Moyes om det faktumet och om det ansvar han axlade när han skrev på det där kontraktet för fyra månader. Nu är det ansvaret, den plikten mer verklighet än någonsin och klumpen i den gråhårige skottens mage känns än mer som bly när han tänker på det samtal han fick från en tysk fotbollsagenten tidigare under dagen. Han hade fått ta ett beslut där och då. Ett beslut han var nöjd med. Han var nöjd.
Han sneglar upp mot affischen igen; affischen som föreställer en annan gråhårig skotte. En skrattande 71-åring som lyfter Barclays Premier League-pokalen och rubriken lyder:
"THANK YOU FOR NR. 20, SIR ALEX"
Även på Manchesters gator faller regnet, tungt.
---
Klockan är strax före midnatt, någonstans i Skottland när en 71-årig pensionär sätter sig ned och lutar sig tillbaka i en sliten läderfåtölj. Han skruvar irriterat på sig. Det är omöjligt att hitta en bekväm sittställning. På ett litet bord bredvid fåtöljen står ett glas med höglands-whiskey sedan tidigare idag. Bredvid glaset ligger en mobil som 71-åringen inte använt på snart 4 månader. Han tittar på den ur ögonvrån länge och väl innan han långsamt plockar upp den och låter den vila i handen. Med vana fingrar knappar han in ett nummer. Han låter det stå där men ringer inte. Till slut trycker han på dial-knappen.
*BEEEEP*
...
*BEEEEP*
...
*BEE--
"Ja?"
"David, det är jag. Vi behöver prata."
not: Tack för inspirationen, Johan.
måndag 2 september 2013
Ett hotellfönster i Munchen
Mesut 24 ser ut över staden
Sviken
Besviken
Bestulen på
Sin trygghet
Bestulen på
Sin tro på
Det som är gott
När orangutangungar förlorar sina mödrar brukar de direkt ty sig till den närmaste famnen
Det är därför de kan tämjas så fort till skillnad från andra vilda djur
Tjuvjägaren kan slå ihjäl mamman med den ena handen
Och dra hennes unge till sin famn med den andra
Arsenal är ingen tjuvjägare
Men Arsenal är en famn
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)