Regnet

Regndropparna möter taktfast den svarta asfalten. Förutom de första riktigt kalla septembervindarna är det väldigt stilla i München den här söndagskvällen. I de små bayerska lägenheterna har fotbollssändningarna helgledigt till förmån av tyskdubbade, amerikanska komediserier. Att truppen redan är gjuten i världens bästa fotbollslag, FC Bayern München, gör att de bayerska fotbollsfanatikerna kan åtnjuta veteöl på sina lokala krogar i frid. Stressen som präglar resten av fotbolls-Europa i detta ögonblick berör dem inte det minsta. De kommer att somna helt ångestfria ikväll medan regnet fortsätter hälla utanför.

---

Samma regndroppar smattrar mot ett hotellfönster i Münchens centrala delar. Mjölksyran från Bilbao-matchen tycks fortfarande svida i Mesut Özils lår. Han är trött efter en lång flygresa från den iberiska halvöns huvudstad och han mår till och med lite illa. Mobilen har ringt oavbrutet i flera timmar nu. Han har haft plågsamma samtal med agenten, Perez, farsan, kompisarna i Gelsenkirchen, kompisarna i laget och agenten igen. Inombords känner han bara frustration. Mobilen börjar surra igen där den ligger på bordet. Han betraktar frånvarande hur vibrationsfunktionen får den att flytta sig några millimeter åt gången. Frustrationen blir starkare. Han tar upp telefonen. Det är agenten.

"Mmm... Mesut", mumlar han fram.

Många klubbar är intresserade, men Özil lyssnar bara med ett halvt öra. Han tänker på Sami och sina andra lagkamrater i sitt lag. Sitt lag.

"Arsene Wenger har precis ringt. Han vill ha dig. Han kommer ge dig en toppen-deal", hör Özil agenten säga. Den 24:årige tysken har tankarna på annat. Hur kan han ha blivit så här sviken? Så plötsligt. "Vi har pratat om det här Mesut", fortsätter Özils agent och manar energiskt och envetet på honom. Han övertalar honom. En bil ska hämta upp honom om en timme och ta honom till flygplatsen.

"En grej till bara innan vi lägger på, Mesut. David Moyes kanske också är intresserad. Ska jag ringa och säga något till honom?"

"David... Vem då?"

---

Den handplockade piloten med en bakgrund i den tyska militären fäller ut landningshjulen som kl. 20:47 möter brittisk mark med en djup suck. Den dyra smartphonen i Mesut Özils vänstra byxficka vibrerar. Det är först ett SMS som välkomnar honom till Storbrittanien och meddelar honom om vilka priser som gäller för telefonsamtal och dataroaming. Sedan är det två landslagskollegor och framtida klubblagskollegor som välkomnar honom till den engelska huvudstaden. Han känner sig för utmattad för att svara. Istället stirrar han ut genom det lilla flygplansfönstret med tomhet i blicken och konstaterar att regnet faller även över Heathrow Airport.

Kramperna i benen sitter fortfarande i när den unge mittfältaren reser sig från sin sittplats och sätter på sig ett par reflexiva Ray Bans. Det är med tunga steg han kliver han ut ur planet och möter paparazziblixtarna. Säkerhetsvakterna krigar för att bana väg fram till en den högerstyrda BMW som står och väntar på dem. Den ska ta honom direkt till Emirates Stadium.

---

På Manchester Uniteds huvudkontor på Sir Matt Busby Way i Manchester lyser det fortfarande i ett fönster. David Moyes trummar tankspritt med en kulspetspenna mot tangentbordet framför sig. Resten av personalen har precis gått hem, nöjda med att ha fått välkomna en trevlig belgare till föreningen. Åskan mullrar i Manchesters skyar och 50W-lampan på Moyes skrivbord flickrar till lite då och då. Manchester United är en rik fotbollsklubb men det förändrar inte att den är belägen i Drottning Elizabeth den II:s England där praktisk funktionalitet inte direkt är av högsta prioritet.

Det som däremot är av högsta prioritet i det här landet är fotboll, kukmätning och arrogans. Den stora affischen som sitter inramad på väggen till vänster om skrivbordet påminner David Moyes om det faktumet och om det ansvar han axlade när han skrev på det där kontraktet för fyra månader. Nu är det ansvaret, den plikten mer verklighet än någonsin och klumpen i den gråhårige skottens mage känns än mer som bly när han tänker på det samtal han fick från en tysk fotbollsagenten tidigare under dagen. Han hade fått ta ett beslut där och då. Ett beslut han var nöjd med. Han var nöjd.

Han sneglar upp mot affischen igen; affischen som föreställer en annan gråhårig skotte. En skrattande 71-åring som lyfter Barclays Premier League-pokalen och rubriken lyder:

"THANK YOU FOR NR. 20, SIR ALEX"

Även på Manchesters gator faller regnet, tungt.

---

Klockan är strax före midnatt, någonstans i Skottland när en 71-årig pensionär sätter sig ned och lutar sig tillbaka i en sliten läderfåtölj. Han skruvar irriterat på sig. Det är omöjligt att hitta en bekväm sittställning. På ett litet bord bredvid fåtöljen står ett glas med höglands-whiskey sedan tidigare idag. Bredvid glaset ligger en mobil som 71-åringen inte använt på snart 4 månader. Han tittar på den ur ögonvrån länge och väl innan han långsamt plockar upp den och låter den vila i handen. Med vana fingrar knappar han in ett nummer. Han låter det stå där men ringer inte. Till slut trycker han på dial-knappen.

*BEEEEP*
...
*BEEEEP*
...
*BEE--
"Ja?"

"David, det är jag. Vi behöver prata."



not: Tack för inspirationen, Johan.