Allsvenskan Revisited: Matchrapport från IFK Göteborg - AIK (3-1)

Jag har just sett min första allsvenska Tv-match på nästan tre år och jag måste tillstå att det faktiskt på många sätt har varit en riktigt intressant fotbollsupplevelse. Visst var spelet inte särskilt bra och visst uppstår det en smärre chock när man måste ställa om huvudet från Lamela-läge till Farnerud-läge, men ikväll tänker jag faktiskt inte hålla på och mala om låg kvalitet och liknande; dels för alla hela tiden gör det när allsvenskan kommer på tal, dels för att spelet faktiskt inte var så överhövan dåligt som man skulle kunna trott, och dels för att det fanns så väldigt mycket annat att ta med sig från kvällens tillställning.

Jag förnekar inte att kvällens match innehöll skönhetsfläckar och hög felprocent (för det gjorde den), men jag vill helt ärligt säga att det faktiskt ändå är intressant att, åtminstone någon gång ibland, uppleva fotboll när den är så obarmhärtigt och oförblommerat fysisk som den var ikväll, och som den så ofta är när svenska lag spelar. De gula korten haglade, och de många höjdbollarna gjorde att muskelstyrka i nickdueller utan mellanhänder omvandlades till målchanser på ett ytterst icke-kontinentalt sätt. Det var ingen match för lättviktare, och det var som om den sanka marken invid Fattighusån inte bara gjorde planen utan även spelarna tyngre. Med sina betingat ultrarpida rörelsemönster framstod de nästan som mytiska jättar i sagor från en svunnen tid, med kroppstacklingar som genljöd av frost och järn.

Det var dock inte själva spelet som gav matchen sin särpräglade karaktär, utan naturligtvis den tunga symbolik som omgav den, och som gav omisskännliga utslag i form av stämningen såväl på planen som på läktaren. Ikväll kändes det inte som att det var något tvivel om saken; allsvensk läktarkultur stryker bildligt talat litervis med kroppsvätska över pannan på sin premier leagueska motsvarighet alla dagar i veckan, och stundtals var decibelnivån så hög att tankarna gick till Balkan snarare än Västra Götalandsregionen. IFK-AIK är Sveriges kanske största känslomöte och när nu dessutom båda lagen är inblandade i guldjakt är det klart att intensiteten höjs ytterligare några snäpp.

Dessutom är det bara att konstatera att Gamla Ullevi kan vara Sveriges bästa arena sett till möjlighet att generera tryck och stämning. Jag besökte själv spektaklet i Augusti månad när IFK slog Häcken, och även om det bara var 10 000 på läktarna då blev det direkt en intim och härligt närgången känsla. Något annat som bidrog till uppfattningen om minskat avstånd mellan publik och plan under kvällens match finns även att hämta på ett mer psykologiskt plan; både IFK och AIK ställer idag upp med ett flertal spelare vardera som är antingen uppfostrade i klubben eller uttalde supportrar, som känner samma bultande känslor inför matchen som supportrarna. John Alvbåge, från Torslanda, har lärt sig hata Stockholm och Solna sen den dag han lärde sig hata, och Martin Mutumba, från Rinkeby, är lika sugen som för fyra år sedan på att visa dessa patetiska landsortsbor precis hur lite de har att säga till om när pojkarna från huvudstaden bjuder upp till dans.

Det är ofrånkomligen så att den här stämningen byggs upp och koagulerar med hjälp av ett rejält mått hat, och med anledning av den senaste tidens Hammarbyrelaterade händelser är det naturligt att det bildas bekymrade ryck i pannan när man ser banderoller med texten "sympati för de avstängda" eller när kameran zoomar in ögon i AIK-klacken som är svarta av förväntan och löften om våld. Det skulle vara att ljuga för sig själv att påstå att klientelet på Hammarby-Gais var någonslags pestsmitadde utomjordingar medan alla som besökte IFK-AIK var oskyldiga fotbollsfans, och frågan är om det inte ibland främst är slumpen och tillfället som avgör när den här typen av matcher kokar över. Det skulle emellertid också vara att ljuga för sig själv säga att det inte fanns en tjusning i den här känslan av orolighet, och att en stor del av den magiska stämning jag beskrivit tidigare till viss del har sin rot i en känsla av oregerlig passion. Löftet om ett förestående Armageddon kommer alltid att vara suggestivt.

Om man snabbt ska summera de båda lagens insatser kan man börja med att konstatera att IFK vinner rättvist, trots att 1-0 målet givetvis egentligen borde blivit underkänt. Den kollektiva insatsen var solid, men det är främst tack vare sina imponerande spetsar som man vinner den här matchen. Tobias Hysen, som i blick och tillslag måste vara en av rikets mest intelligenta anfallsspelare, visade klart och tydligt varför han fortfarande är en landslagsman, men frågan är om inte hans kollega Robin Söder ikväll förtjänar än mer uppmärksamhet.

Ellös, där Robin Söder tillbringade en ytterst vindpinad ungdom. Notera
det karaktäristiskt dåliga vädret och att bilden är jättegammal.

Robin Söder kommer från Ellös på Orust, en vinpinad nejd som jag av nedärvt personliga själ har starka känslomässiga band till, och jag har ända sedan han först dök upp runt 2009 ömmat för denne fragile men målfarlige yngling. I år har han vad det verkar efter några skakiga säsonger börjat hitta rätt igen, och med sina målsökande egenskaper fungerar han som ett perfekt komplement till Hysen. Under matchen började jag också fundera över om det inte fanns ytterligare någon som han skulle kunna fungera som komplement till, nämligen en viss Zlatan Ibrahimovic. I nuläget är Robin fortfarande lite för oslipad för att kunna utgöra en lösning på den blågula anfallskrisen, men om han fortsätter som han gjort kan han kanske vara ett intressant namn för en eventuell (EVENTUELL!!!!11111) VM-trupp?

Nu när vi ändå är inne på blåvita landslagsämnen kan jag också passa på att berätta det i pausen ringde en Graevling med kopplingar till Göteborg som jag känner, som ondgjorde sig över att Bjärsmyr inte fått chansen i landslaget. "Struntprat!" tänkte jag direkt. Men sen tänkte jag lite till och insåg till min förskräckelse att Graevlingen kanske hade rätt, inte för att Bjärsmyr inte var sämst, utan för att alla våra andra alternativ är lika dåliga, om inte värre. Att sedan Adam Johansson numer är ordinarie i landslaget indikerar på en så patetisk situation rörande kantspelet i det här landet att jag inte ens vill tänka på det.

AIK var som vanligt onda och råa, och det är intressant att se hur en spelare som Celso Borges, som ju ändå kommer från andra sidan jordklotet, så snabbt lyckas assimilera sig till den illvilligt sociopatiska gnagarkulturen som han nu är en del av. Dock var de tämligen svaga, framförallt framåt, och det känns väldigt rimligt att de nu är borta från guldstriden. Det var även värt att notera hur bleka figurer både Martin Mutumba och Henok Goitom utgjorde, framförallt på det utstrålningsmässiga planet. Både Mutumba och Goitom har gjort sig kända för sin accentuerade verbalitet och sin "tuffa" blåalinjen-utstrålning, men mot IFK påminde de båda genom sin osäkerhet och nästan timida spelstil mest om ett par söndagsskolegossar som

Henok Goitom. Notera den osäkra blicken
och avsaknaden av kaxig och "tuff" attityd.

var rädda för att de stygga pojkarna från andra sidan stan skulle ta deras lördagsgodis. Det hela blir ju inte heller bättre av att Goitom svor som en BORSTBINDARE i intervjun efter match, vilket ytterligare accentuerade oacceptabla skillnader mellan hans person på och utanför planen. Jag svär också jättemycket Henok, men då följer jag också upp det genom att vara en respektlös buse varje gång jag äntrar en fotbollsplan. Gör om, gör rätt.

Borstbindare, som Henok Goitom
 svor likt efter matchen.
Borstbindare har sedan en lång
tid tillbaka försökt motarbeta uttrycket
 "svär som en borstbindare" eftesom
de anser  att det ger en orättvis och
förvrängd bild av i själva verket
språkligt hygienisk och varsam
yrkesgrupp. Man har som motdrag
 försökt ersätta uttrycket
med den nya frasen "du svär som
vore du Henok Goitom!" eller till
 och med "du svär som du
vore du en av grundarna till
förortsprojektet Kista Galaxy!"
(för att göra det hela mer
generellt och mindre personligt),
dock utan kännbart resultat

Avslutar slutligen härmed med några snabba "talking points":

• Lasse Grankvist är en hisnande språkmänniska och en fantastisk journalist, som närmar sig fotbollen med en perfekt blandning av humor, respekt och passion. När ska Viasat eller ännu hellre SVT värva honom?

• Sam Lundholm sportar Jonatan i Bröderna Lejonhjärta-frippan. Vet inte vad jag ska säga om det mer än att jag inte tror att Jonatan i Bröderna Lejonhjärta hejade på gnaget. Katla däremot hejade på gnaget

• Att IFK fortfarande spelar "Heja Blåvitt" när dom gör mål är så abnormt töntigt att man förvånas över att någon i en stad där sådant tillåts överhuvudtaget får ligga någon enda gång någonsin.
• Gamla Ullevis stora svaghet är ståplatsläktaren, eller "kommandobryggan" som den också SKÄMTSAMT kallas. Nedlusad som den är med "skyddsräcken" (av samma sort som de man lutar sig över invid säldammen i slotsskogen när man ska spy efter en Håkan Hellströmkonsert) ger den en gles och brant känsla som nästan förtar stämningen.

• Håkan Mild kan vara svensk fotbolls Tywin Lannister. Efter slutsignalen rör han inte en min, han bara tittar ut över havet av ledsna gnagare och man vet att han är nöjd med det han ser, man vet att allt har gått enligt hans plan. Att det var en plan som orsakade lidande rör honom inte ryggen. Håkan Mild är kyla. Håkan Mild är rå.