En sång för Gareth

Något sent, men likväl själsligen nödvändigt, kommer här en textmässig bearbetning av mina känslor kring Gareth Bale sommaren 2013; Såpan, transfern, avskedet. Håll till godo!

Om fyra timmar spelar Tottenham sin första ligamatch på sex år utan att Gareth Bale är med, och den Tottenhamsupporter som säger sig inte känna tomhet är antingen en idiot eller en lögnare. Aldrig mer kommer vi få skåda honom blixtra ner i vitglänsande skrud längs vitmålade sidlinjer för vår skull. Aldrig mer kommer hans vänsterfot att frälsa White Hart Lanes ängsliga hjärtan. Aldrig mer kommer de patologiskt utåtstående öronen omgärda ett anlete som svettas när vi svettas, som vrålar när vi vrålar, och som flinar när vi flinar. Händerna som sätts ihop till att forma världens töntigaste målgest kommer att sättas ihop på en annan stadion, i ett annat land, för ett annat lag. Gareth Bale är borta. Gone Away. Desaparecido. Mynd i ffwrdd. Och naturligtvis känns det tomt.

Även om det finns andra spelare som har inbringat mig mer glädje, och  även om Gareth Bale aldrig egentligen varit Min spelare på samma sätt som t.ex. Aaron Lennon, Michael Dawson eller Kennedy har varit det, så kan jag utan att överdriva påstå att han har varit den bästa spelare som spelat i ett lag som jag hållit på. Inte ens Zlatan och hans insatser för landslaget kan mäta sig vad gäller kvalitet och betydelse med den abnorma uppsjö av matcher, mål, passningar och prestationer som Bale har stått för under sin tid i klubben. Och även om framtiden är oviss, och även om t.ex. Erik Lamela att döma av rapporter från de sju kullarnas stad tycks vara en hedersknyffel av närmast kosmiska dimensioner, så har jag i nuläget svårt att tro att jag någonsin kommer att få skåda en starkare lysande stjärna iförd den liljevita tröjan.

Av dessa anledningar har jag väldigt svårt att rubricera sommarens försäljning som en seger, vilket faktiskt inte är ett givet ställningstagande. Många spursare har på senare tid hävdat att försäljningen av Gareth Bale inte är någonting att hänga läpp för, utan istället närmast är att betrakta som en seger, och någonting att glädjas över. Försäljningssumman på 100 miljoner euro har prisats som en prestigemässig seger för Daniel Levy, och inköpen av spelare som AVB och sportchefen Franco Baldini stått för har genererat en optimism och en eufori som tagit sig uttryck i alltifrån skojjiga memes till ett märkbart överanvändande av hashtaggen #TitleContenders. Även om värvningar och transfersummor visserligen varit av positiv karaktär har jag alltså emellertid väldigt svårt att sälla mig till denna hyllningskör. En klubb som säljer sin bästa spelare är hur man än vrider och vänder på det en klubb som, om än bara för närvarande, befinner sig för långt ner i fotbollshierarkin för att verkligen tas på allvar som en storklubb. Och även om nyförvärven mycket väl kan visa sig vara fullträffar hela bunten, så är det än så länge bara prognoser och förhoppningar, och i nuläget går det inte att komma ifrån att ingen i Tottenhams startelva idag ens besitter hälften av den fotbollsbegåvning och det kunnande som var och är Gareth Bales. Därför är 100 miljoner ingen seger. Därför är Gareths avfärd inget att glädjas över.

En annan röststark falang inom de Tottenhamska supporterleden var under Bales sista veckor i klubben hörbart irriterade och upprörda över hans beteende, och menade på att han visat prov på "dålig klubbkänsla". Detta antagande grundar sig främst på den aggressiva linje som hans agent Jonathan Barnett drivit för att få igenom en transfer, på Gareths uppenbara vilja att lämna klubben, och på hans beslut att inte delta i den sista veckans träningar. Inte heller här håller jag med vulgäropinionen. Gareth Bale har varit anställd av Tottenham för att spela fotboll, vilket han också gjort med den äran. Han har därutöver visat engagemang och entusiasm över uppgiften, och haft en ständigt varm och respektfull ton gentemot både klubb och supportrar.

Han har dock aldrig varit en supporter, aldrig hävdat sig vara en sådan, eller haft någon obligation att agera som en sådan. Gareth Bale är inte från Norra London, han är inte från London, han är inte ens från England. Gareth Bale är en utländsk och uttklubbsk tjänsteman, som nu kände att det var dags att gå vidare i livet, och som för att få igenom detta krav använde sig av helt regelrätta och professionella förhandlingsmetoder. Och rent objektivt sätt är det faktiskt ytterst förståeligt att en spelare av hans kaliber känner att en klubb som inte ens klarar av att kvalificera sig för Champions League är oförmögen att tillgodose hans intressen. Europa League har väl sina poänger, men det är inte en plats för Gareth Bale.

Man skulle möjligen kunna hävda att skolkandet från träningarna var onödigt, och att kyssandet av klubbmärket under presentationsceremonin nere i Djurplågeriets Metropolis var onödigt, och visst skulle han kunna ha skött båda incidenterna bättre. Samtidigt är träningsskolket ganska förståeligt med tanke på den press som han befann sig under i den, fasen, och med tanke på det realpolitiskt poänglösa i att slita ut både kropp och sinne genom att träna med ett lag som alla vet att han snart kommer att lämna. Märkeskyssandet är en stark tradition i Spanien, och även om man kan tycka att dåliga traditioner är till för at brytas mot, så är det kanske mycket begärt av denne blyge och upphaussade unge man att kräva civil olydnad under sin första dag i den nya klubben.

Sammanfattningsvis kan man alltså säga att jag inte hyser något agg mot Gareth Bale, och att skeendet känts både logiskt och oundvikligt, och därför också tämligen lätt att acceptera. Det enda som egentligen hindrar mig från att önska honom all lycka i sin nya klubb är at den klubb han nu spelar för är och förblir så fruktansvärt ond och obehaglig. Något annat som också gör avskedet lättare är att Tottenham faktiskt verkligen har gjort det bra den här sommaren; om man räknar med Bales avsked som oundvikligt (vilket jag tycker man ska göra, att hålla kvar en spelare mot hans uttryckliga vilja är kränkande såvida det inte gäller Modric) så kan jag inte komma mig för att tänka ut en enda sak som jag tycker at Levy och hans anhang borde gjort annorlunda. Det finns fortfarande många bra spelare kvar, det finns fortfarande en spännande rörelse i laget, och det finns fortfarande så många anledningar till att det är och förblir underbart att vara liljevit och inget annat.

Därmed säger jag farväl, Gareth Bale. Det har varit spännande. Det har varit intressant. Det har varit givande. Det har varit frustrerande. Det har stundtals varit genant att se dig så överlägsen dina medspelar. Mot slutet har det också varit ångestfyllt och som sagt ganska så sorgligt. Men framförallt har det varit så oerhört, otroligt roligt.

Vi kommer att sakna dig.
Tack för allt.

Avslutningsvis kommer här en spellista med låtar som jag tycker på ett fint sätt porträtterar min inställning till Gareth Bale och sommarens händelser. Många kommer säkert tycka att listan påminner alltför mycket om den så kallad "dumpad-lista" och kanske kommer en och annan till och med misstänka att jag bara har återanvänt en sådan lista från en tidigare dumpning i mitt liv. Dessa eventuella belackare vill jag därför påminna om att mitt spotifykonto skapades hösten 2009 och att jag faktiskt inte har blivit dumpad sen våren 2009, när jag fortfarande använde min pappas konto, och inte ens visste hur man gjorde spellistor.
Frank Sinatra – That's Life
Bob Dylan – Boots of Spanish Leather
Bob Dylan – You're Gonna Make Me Lonesome When You Go
Thorstein Bergman – Om du nånsin kommer fram till Samarkand
Terry Jacks – Seasons in the Sun
Bruce Springsteen – Independence Day
Håkan Hellström – Du kan gå din egen väg
Håkan Hellström – Vaggvisa För Flyktbenägna
Abba – When All Is Said And Done