Transferfönster-paranoia från aftonbladets chatt.
tisdag 31 januari 2012
söndag 29 januari 2012
Hästen och ryttaren
De vitklädda spelarna sneglar, med förtret i blicken, bort mot sina lättade ärkerivaler: Barcelonaspelare som kramar om varandra, skrattar och tackar publiken med applåder. Publiken hyllar ljudligt sina hjältar, och för dagen kallas dem Pedro och Dani Alves, och så Messi såklart. Messi är ju ändå Messi. Några av besökarna från huvudstaden stirrar besviket ned i Camp Nous gräsmatta medan andra redan är på väg in i spelargången. Resultattavlan visar ett snöpligt 2-2.
________________________________________________________
Januarikväll i Katalonien, Copa del Rey-kvartsfinal, El Clásico. Efter att ha besegrats (för vad som känns som 87567043507865:e gången) av Barcelona var Real Madrid nu tvungna att vinna matchen borta på Camp Nou. I och med resultatet 1-2 i bagaget, räckte det heller inte med en 1-0-vinst utan man skulle bli tvungna att ge 110% och lite till i offensiven för att klara sig vidare i turneringen.
När jag tänker på Reals färd från Madrid nordöst mot Barcelona ser jag något sådant här framför mig:
Precis som människorna från Gondor, de gamla Numerorerna, har Real Madrids forna glans mattats av. De saknar styrkan från de gamla kungarnas dagar, då giganter som Ronaldo (den riktige), Zidane och Roberto Carlos visade världen hur fotboll ska spelas. De färdades, hårt skakade av den senaste sammandrabbningen, uträknade rakt in i lejonets kula. Mot alla odds klev de ut på planen och så fort matchen blåstes igång började de direkt anfalla. Real lät hornen ljuda för en sista massiv offensiv, innan all form av självförtroende och stolthet skalats bort av 1-0-fotbollens favoritsöner från Katalonien.
Och sett till matchen borde Real ha vunnit. Men i de här mötena verkar allt jobba mot de vitklädda. Gonzalo Higuain missade två solklara lägen i första halvlek och Mesut Özil prickade ribban med ett dundrande skott som han avlossade långt utanför straffområdet. Real var nära gång på gång men lyckades aldrig sätta dit den. Och som det ofta blir i fotbollen när ett lag har dominerat, men inte lyckats trycka dit bollen i nätmaskorna, så kom istället både 1- och 2-0 för Barcelona som ett brev på posten.
Cristiano Ronaldo skrynklade ihop ansiktet och stampade i marken av frustration. Iker Casillas var nära gråten. Hur var det möjligt? Det var inte möjligt. Men ändå stod det 2-0 till Barcelona när ett till synes besegrat Real Madrid tog de många, tunga stegen in mot omklädningsrummen. Jag var helt övertygad om att det var kört. Ondskan segrar igen, tänkte jag. Barcelona kommer vinna Champions League igen och Spanien kommer vinna EM. Det var sådana tankar som for genom mitt huvud när jag stirrade tomt på TV-skärmen. ”Här har vi ett tydligt exempel på hur viktigt det är att vara effektiv” hörde jag, någonstans långt bortifrån, TV4-sportens kommentator konstatera. ”Igen” tänkte jag. Igen.
När Ramos nick fram till 1-2 dömdes bort var jag inte ens upprörd längre, inte än i alla fall. Det kändes nästan självklart. Och när Ronaldo faktiskt satte dit 1:an för Real efter en genialisk framspelning av Özil jublade jag inte ens. Två mål till kändes fortfarande omöjligt. Men så slog fotbollens oändliga kraft till igen och Benzema tryckte dit 2:an för Real. 2-2! Och nu började jag, som den dåre jag är, hoppas på vinst; på ett mirakel.
Boromir, son av Denethor, son av Ecthelion, var på många sätt en vis man, och kanske borde jag haft hans skepticism i bakhuvudet när jag plötsligt började fyllas av friskt, nyvunnet hopp. Hoppet föddes genom 2-2-målet och bekräftades av vad som nu hände på planen. Det var något som jag inte sett i en Barcelona-match på väldigt länge, inte sedan Inter-matchen för två år sedan: Barcelona hade gripits av panik. El Filósofo stod handfallen när Xavi (Xavi!) började slå felpassar, när Abidal plötsligt började se seg och trött ut när Özil gled förbi honom ute på högerkanten. Det orubbliga passningsspelet var rubbat, och de kyliga europamästarna hade plötsligt börjat svettas av fasa.
Men istället för ett mirakel á la Madrid, kom istället en utvisning på Ramos, som skakade domarens hand och gav honom ett drypande sarkastiskt leende innan han lämnade planen i visshet om att katalanerna besegrat honom och hans lag än en gång. Men det han ska ta med sig ut från den där planen var att det var en värdig förlust. En förlust som ställde en fråga till Barcelona: När domaren inte dömer er väg, och när bollen börjar studsa stolpe ut, är ni då fortfarande bäst i världen?
2-2 borta på Camp Nou inger hopp om att de oslagbara inte är oslagbara: Att deras ondskans välde går mot sitt slut. Med denna heroiska insats, har Real Madrid visat hela fotbollsvärlden att vi kanske är närmre att finna hästen och ryttaren än vi trott.
Blandade känslor.
Arsenals, Shittys oh Uniteds uttåg ur FA cupen väcker blandade känslor. Å ena sidan är Tottenham nu tre konkurrenter fattigare. Å andra sidan bär resultaten en djupt oroväckande vittnesbörd om att de största lagen inte längre prioriterar turneringen. Främst är det i spelarnas egen motivation det brister, och Engelsk fotboll är såpass bra och jämn att ett 90-procentigt topplag allt som oftast får stryk av ett 100-procentigt mittenlag.
Det är jävla sorgligt alltihop och jag vet inte riktigt vad man ska göra åt saken. Men jag vet att FA-cupen är världens finaste och mest ärevördiga turnering och om dagens fotbollsvärld inte har vett nog att uppskatta den efter förtjänst så är det något som står riktigt, riktigt illa till med dagens fotbollsvärld.
Det är jävla sorgligt alltihop och jag vet inte riktigt vad man ska göra åt saken. Men jag vet att FA-cupen är världens finaste och mest ärevördiga turnering och om dagens fotbollsvärld inte har vett nog att uppskatta den efter förtjänst så är det något som står riktigt, riktigt illa till med dagens fotbollsvärld.
onsdag 25 januari 2012
Fotbollshistoriens bögigaste incident
Ett försök att trösta och påminna mig själv om hur fina Tottenham är:
Smart Car:
Smart Car:
knäcka, knäckte, knäckt, bli knäckt, att knäckas.
Det har gått fyra dagar men i mitt huvud har bollen fortfarande inte rullat ut till inspark. I mitt huvud väntar jag fortfarande på rasslet från nätets insida, Harts uppgivna häng med huvudet, Howard Webbs hand som pekar mot mittcirkeln, Bale som jublande springer fram mot Defoe, den lille mannen med det stora målsinnet, som långsamt reser sig, sträcker armarna i luften och låter Eithad Stadiums tystnad tala.
Det är en lögn och ett kontrafaktiskt resonemang och en historiestudent vet att sådana resonemang är förkastliga och bör undvikas. Men ni får ursäkta för jag tror faktiskt inte jag står ut med sanningen just nu.
Det roliga i det hela är att jag innan matchen inte ens var särskilt nervös. Jag kände ingen större press, vinst vore naturligtvis hur häftigt som helst men det är en bortamatch mot serieledarna vi pratar om, en förlust är ingen katastrof, inget som man inte kan acceptera, inget som kommer att knäcka en. Inget som kommer att knäcka en. Dessutom är det bara en ligamatch, och det är en ligamatch med Tottenham, som jag givetvis mycket håller av men som inte är mig tillnärmelsevis lika kärt som Hammarby eller Svenska landslaget.
En förlust borde helt enkelt inte ha knäckt mig. Men det finns förluster. Och det finns förluster.
Jag höll mig lugn och sansad hela första halvleken och jag kände inte mycket mer än en resignerad besvikelse när 1-0 rullades in bakom Friedel. När 2-0 kom kände jag kanske en viss irritation, men tänkte mest att "bara det inte drar iväg nu som förra gången, låt mig bara få behålla hedern så är jag nöjd". Så kom 2-1 och så kom det fantastiska och oväntade och underbart oförtjänta 2-2 och där borde jag varit nöjd. Jag hade ju fått min heder. Jag hade till och med fått ett bra resultat. Men nu var City skakat, och Tottenham hade börjat spela. Så jag började hoppas. Och jag började tro. Och jag kände att jag inte var nöjd med oavgjort. Som den fruktansvärt bespottansvärda fullständiga jävla idiot jag är så tänkte jag att jag inte var nöjd med oavgjort. Vad Fan Tänkte Du Martin? Vet du inte att det är just den sortens högmodiga tankar som gör att fotbollsgudarna bestämmer sig för att sänka ditt lag? Hur kunde du Martin? Hur kunde du?
För det som sedan händer är som sagt var utformat på ett sånt sätt att någon däruppe måste ha funderat på hur matchen skulle utvecklas så att jag och alla andra Tottenhamfans skulle bli så knäckta som möjligt. Först Defoes Kurre Hamrin-rusch som sånär går ända vägen fram, sen då samme Defoes friläge, och slutligen en rensning som plockas upp av Cityförsvaret, en passning in mot straffområdet, Balotelli som tråcklar sig fram och Ledley King, den älskade Ledley King, Ledley King som alltid är så trygg och stabil och som aldrig gör ett misstag, som kommer lite för sent in...
Nej, som sagt var, jag orkar inte med det som sedan händer, vetskapen är för tung att bära just nu. Jag inser att jag varit med om värre saker i mitt fotbollsliv och en torskad ligamatch är sånt som man kan komma över med tiden, till skillnad från t.ex. Senegal-golden goals och Holländska straffar. Men som enskilt dramaturgisk händelse var den här matchens sista minuter nog den grymmaste jag varit med om, just eftersom den fick en att tro, hoppas och till och med yrka på en seger, för att sen med en enkel knyck kasta en ner i avgrunden.
Därför orkar jag faktiskt inte med någon ordentlig matchanalys. Matchen var välspelad och kul och jag avundas alla de som såg den och slapp hålla på Tottenham (allra mest avundas jag naturligtvis de som överhuvudtaget inte bryr sig om fotboll, men det är en annan historia). Det enda jag nu kan erinra mig som är av fotbollsanalytiskt intresse är att när Balotelli gick fram för att slå straffen har jag aldrig i mitt liv varit så säker på mål. Det fanns inte på min psykologiska karta att han skulle missa den, när bollen gick i mål suckade jag inte ens, all luft hade redan gått ur mig. Naturligtvis beror dett mycket på mig själv och min allmän defaitistiska inställning till saker och ting, men på något sätt känns det som att det även hade med Balotellis, och hela Citys utstrålning att göra. De är inte av kött och blod, och ligger bollen på 11 meter så går den i mål. Punkt.
Det här är alltså berättelsen om hur någon som inte skulle knäckas likförbannat blev knäckt. Men det som gör min sorg så tung är inte bara förlusten i sig, utan även vetskapen om att den "sorg" som jag känner inte är TILLNÄRMELSEVIS lika tung som den som de riktiga fansen känner i dag. De som har stått i kylan i femtio år och vandrat en Via Dolorosa i tjugo, som svurit och förtvivlat, men som aldrig givit upp, och som nu i år trott sig kunnat skönja ljuset i tunnelns slut, som i 91:a minuten gjorde sig redo att lyfta sina huvuden och skåda solens ansikte, men som sen då alltså bara upptäckt att ljuset var en hägring, ett mörkerspöke, och att Nåden och Fröjden än en gång förnekats dom. När jag tänker på deras sorg vill jag bara sjunka genom jorden.
Vad som händer med Tottenham nu är ovisst. Att hämta sig efter en sån här förlust är svårt, men är det någon som vet hur man gör är det Harry Redknapp (såtillvida han inte sätts bakom lås och bom i veckan). Jag hoppas att han och laget har större förmåga till positivt tänkande än vad jag har. För just nu målar jag Djävulsfresker på varenda vägg i Uppsala.
Det är en lögn och ett kontrafaktiskt resonemang och en historiestudent vet att sådana resonemang är förkastliga och bör undvikas. Men ni får ursäkta för jag tror faktiskt inte jag står ut med sanningen just nu.
Det roliga i det hela är att jag innan matchen inte ens var särskilt nervös. Jag kände ingen större press, vinst vore naturligtvis hur häftigt som helst men det är en bortamatch mot serieledarna vi pratar om, en förlust är ingen katastrof, inget som man inte kan acceptera, inget som kommer att knäcka en. Inget som kommer att knäcka en. Dessutom är det bara en ligamatch, och det är en ligamatch med Tottenham, som jag givetvis mycket håller av men som inte är mig tillnärmelsevis lika kärt som Hammarby eller Svenska landslaget.
En förlust borde helt enkelt inte ha knäckt mig. Men det finns förluster. Och det finns förluster.
Jag höll mig lugn och sansad hela första halvleken och jag kände inte mycket mer än en resignerad besvikelse när 1-0 rullades in bakom Friedel. När 2-0 kom kände jag kanske en viss irritation, men tänkte mest att "bara det inte drar iväg nu som förra gången, låt mig bara få behålla hedern så är jag nöjd". Så kom 2-1 och så kom det fantastiska och oväntade och underbart oförtjänta 2-2 och där borde jag varit nöjd. Jag hade ju fått min heder. Jag hade till och med fått ett bra resultat. Men nu var City skakat, och Tottenham hade börjat spela. Så jag började hoppas. Och jag började tro. Och jag kände att jag inte var nöjd med oavgjort. Som den fruktansvärt bespottansvärda fullständiga jävla idiot jag är så tänkte jag att jag inte var nöjd med oavgjort. Vad Fan Tänkte Du Martin? Vet du inte att det är just den sortens högmodiga tankar som gör att fotbollsgudarna bestämmer sig för att sänka ditt lag? Hur kunde du Martin? Hur kunde du?
För det som sedan händer är som sagt var utformat på ett sånt sätt att någon däruppe måste ha funderat på hur matchen skulle utvecklas så att jag och alla andra Tottenhamfans skulle bli så knäckta som möjligt. Först Defoes Kurre Hamrin-rusch som sånär går ända vägen fram, sen då samme Defoes friläge, och slutligen en rensning som plockas upp av Cityförsvaret, en passning in mot straffområdet, Balotelli som tråcklar sig fram och Ledley King, den älskade Ledley King, Ledley King som alltid är så trygg och stabil och som aldrig gör ett misstag, som kommer lite för sent in...
Nej, som sagt var, jag orkar inte med det som sedan händer, vetskapen är för tung att bära just nu. Jag inser att jag varit med om värre saker i mitt fotbollsliv och en torskad ligamatch är sånt som man kan komma över med tiden, till skillnad från t.ex. Senegal-golden goals och Holländska straffar. Men som enskilt dramaturgisk händelse var den här matchens sista minuter nog den grymmaste jag varit med om, just eftersom den fick en att tro, hoppas och till och med yrka på en seger, för att sen med en enkel knyck kasta en ner i avgrunden.
Därför orkar jag faktiskt inte med någon ordentlig matchanalys. Matchen var välspelad och kul och jag avundas alla de som såg den och slapp hålla på Tottenham (allra mest avundas jag naturligtvis de som överhuvudtaget inte bryr sig om fotboll, men det är en annan historia). Det enda jag nu kan erinra mig som är av fotbollsanalytiskt intresse är att när Balotelli gick fram för att slå straffen har jag aldrig i mitt liv varit så säker på mål. Det fanns inte på min psykologiska karta att han skulle missa den, när bollen gick i mål suckade jag inte ens, all luft hade redan gått ur mig. Naturligtvis beror dett mycket på mig själv och min allmän defaitistiska inställning till saker och ting, men på något sätt känns det som att det även hade med Balotellis, och hela Citys utstrålning att göra. De är inte av kött och blod, och ligger bollen på 11 meter så går den i mål. Punkt.
Det här är alltså berättelsen om hur någon som inte skulle knäckas likförbannat blev knäckt. Men det som gör min sorg så tung är inte bara förlusten i sig, utan även vetskapen om att den "sorg" som jag känner inte är TILLNÄRMELSEVIS lika tung som den som de riktiga fansen känner i dag. De som har stått i kylan i femtio år och vandrat en Via Dolorosa i tjugo, som svurit och förtvivlat, men som aldrig givit upp, och som nu i år trott sig kunnat skönja ljuset i tunnelns slut, som i 91:a minuten gjorde sig redo att lyfta sina huvuden och skåda solens ansikte, men som sen då alltså bara upptäckt att ljuset var en hägring, ett mörkerspöke, och att Nåden och Fröjden än en gång förnekats dom. När jag tänker på deras sorg vill jag bara sjunka genom jorden.
Vad som händer med Tottenham nu är ovisst. Att hämta sig efter en sån här förlust är svårt, men är det någon som vet hur man gör är det Harry Redknapp (såtillvida han inte sätts bakom lås och bom i veckan). Jag hoppas att han och laget har större förmåga till positivt tänkande än vad jag har. För just nu målar jag Djävulsfresker på varenda vägg i Uppsala.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)