knäcka, knäckte, knäckt, bli knäckt, att knäckas.

Det har gått fyra dagar men i mitt huvud har bollen fortfarande inte rullat ut till inspark. I mitt huvud väntar jag fortfarande på rasslet från nätets insida, Harts uppgivna häng med huvudet, Howard Webbs hand som pekar mot mittcirkeln, Bale som jublande springer fram mot Defoe, den lille mannen med det stora målsinnet, som långsamt reser sig, sträcker armarna i luften och låter Eithad Stadiums tystnad tala.

Det är en lögn och ett kontrafaktiskt resonemang och en historiestudent vet att sådana resonemang är förkastliga och bör undvikas. Men ni får ursäkta för jag tror faktiskt inte jag står ut med sanningen just nu.

Det roliga i det hela är att jag innan matchen inte ens var särskilt nervös. Jag kände ingen större press, vinst vore naturligtvis hur häftigt som helst men det är en bortamatch mot serieledarna vi pratar om, en förlust är ingen katastrof, inget som man inte kan acceptera, inget som kommer att knäcka en. Inget som kommer att knäcka en. Dessutom är det bara en ligamatch, och det är en ligamatch med Tottenham, som jag givetvis mycket håller av men som inte är mig tillnärmelsevis lika kärt som Hammarby eller Svenska landslaget.

En förlust borde helt enkelt inte ha knäckt mig. Men det finns förluster. Och det finns förluster.

Jag höll mig lugn och sansad hela första halvleken och jag kände inte mycket mer än en resignerad besvikelse när 1-0 rullades in bakom Friedel. När 2-0 kom kände jag kanske en viss irritation, men tänkte mest att "bara det inte drar iväg nu som förra gången, låt mig bara få behålla hedern så är jag nöjd". Så kom 2-1 och så kom det fantastiska och oväntade och underbart oförtjänta 2-2 och där borde jag varit nöjd. Jag hade ju fått min heder. Jag hade till och med fått ett bra resultat. Men nu var City skakat, och Tottenham hade börjat spela. Så jag började hoppas. Och jag började tro. Och jag kände att jag inte var nöjd med oavgjort. Som den fruktansvärt bespottansvärda fullständiga jävla idiot jag är så tänkte jag att jag inte var nöjd med oavgjort. Vad Fan Tänkte Du Martin? Vet du inte att det är just den sortens högmodiga tankar som gör att fotbollsgudarna bestämmer sig för att sänka ditt lag? Hur kunde du Martin? Hur kunde du?

För det som sedan händer är som sagt var utformat på ett sånt sätt att någon däruppe måste ha funderat på hur matchen skulle utvecklas så att jag och alla andra Tottenhamfans skulle bli så knäckta som möjligt. Först Defoes Kurre Hamrin-rusch som sånär går ända vägen fram, sen då samme Defoes friläge, och slutligen en rensning som plockas upp av Cityförsvaret, en passning in mot straffområdet, Balotelli som tråcklar sig fram och Ledley King, den älskade Ledley King, Ledley King som alltid är så trygg och stabil och som aldrig gör ett misstag, som kommer lite för sent in...

Nej, som sagt var, jag orkar inte med det som sedan händer, vetskapen är för tung att bära just nu. Jag inser att jag varit med om värre saker i mitt fotbollsliv och en torskad ligamatch är sånt som man kan komma över med tiden, till skillnad från t.ex. Senegal-golden goals och Holländska straffar. Men som enskilt dramaturgisk händelse var den här matchens sista minuter nog den grymmaste jag varit med om, just eftersom den fick en att tro, hoppas och till och med yrka på en seger, för att sen med en enkel knyck kasta en ner i avgrunden.

Därför orkar jag faktiskt inte med någon ordentlig matchanalys. Matchen var välspelad och kul och jag avundas alla de som såg den och slapp hålla på Tottenham (allra mest avundas jag naturligtvis de som överhuvudtaget inte bryr sig om fotboll, men det är en annan historia). Det enda jag nu kan erinra mig som är av fotbollsanalytiskt intresse är att när Balotelli gick fram för att slå straffen har jag aldrig i mitt liv varit så säker på mål. Det fanns inte på min psykologiska karta att han skulle missa den, när bollen gick i mål suckade jag inte ens, all luft hade redan gått ur mig. Naturligtvis beror dett mycket på mig själv och min allmän defaitistiska inställning till saker och ting, men på något sätt känns det som att det även hade med Balotellis, och hela Citys utstrålning att göra. De är inte av kött och blod, och ligger bollen på 11 meter så går den i mål. Punkt.


Det här är alltså berättelsen om hur någon som inte skulle knäckas likförbannat blev knäckt. Men det som gör min sorg så tung är inte bara förlusten i sig, utan även vetskapen om att den "sorg" som jag känner inte är TILLNÄRMELSEVIS lika tung som den som de riktiga fansen känner i dag. De som har stått i kylan i femtio år och vandrat en Via Dolorosa i tjugo, som svurit och förtvivlat, men som aldrig givit upp, och som nu i år trott sig kunnat skönja ljuset i tunnelns slut, som i 91:a minuten gjorde sig redo att lyfta sina huvuden och skåda solens ansikte, men som sen då alltså bara upptäckt att ljuset var en hägring, ett mörkerspöke, och att Nåden och Fröjden än en gång förnekats dom. När jag tänker på deras sorg vill jag bara sjunka genom jorden.

Vad som händer med Tottenham nu är ovisst. Att hämta sig efter en sån här förlust är svårt, men är det någon som vet hur man gör är det Harry Redknapp (såtillvida han inte sätts bakom lås och bom i veckan). Jag hoppas att han och laget har större förmåga till positivt tänkande än vad jag har. För just nu målar jag Djävulsfresker på varenda vägg i Uppsala.