Hästen och ryttaren

De vitklädda spelarna sneglar, med förtret i blicken, bort mot sina lättade ärkerivaler: Barcelonaspelare som kramar om varandra, skrattar och tackar publiken med applåder. Publiken hyllar ljudligt sina hjältar, och för dagen kallas dem Pedro och Dani Alves, och så Messi såklart. Messi är ju ändå Messi. Några av besökarna från huvudstaden stirrar besviket ned i Camp Nous gräsmatta medan andra redan är på väg in i spelargången. Resultattavlan visar ett snöpligt 2-2.

________________________________________________________

Januarikväll i Katalonien, Copa del Rey-kvartsfinal, El Clásico. Efter att ha besegrats (för vad som känns som 87567043507865:e gången) av Barcelona var Real Madrid nu tvungna att vinna matchen borta på Camp Nou. I och med resultatet 1-2 i bagaget, räckte det heller inte med en 1-0-vinst utan man skulle bli tvungna att ge 110% och lite till i offensiven för att klara sig vidare i turneringen.

När jag tänker på Reals färd från Madrid nordöst mot Barcelona ser jag något sådant här framför mig:

Precis som människorna från Gondor, de gamla Numerorerna, har Real Madrids forna glans mattats av. De saknar styrkan från de gamla kungarnas dagar, då giganter som Ronaldo (den riktige), Zidane och Roberto Carlos visade världen hur fotboll ska spelas. De färdades, hårt skakade av den senaste sammandrabbningen, uträknade rakt in i lejonets kula. Mot alla odds klev de ut på planen och så fort matchen blåstes igång började de direkt anfalla. Real lät hornen ljuda för en sista massiv offensiv, innan all form av självförtroende och stolthet skalats bort av 1-0-fotbollens favoritsöner från Katalonien.

Och sett till matchen borde Real ha vunnit. Men i de här mötena verkar allt jobba mot de vitklädda. Gonzalo Higuain missade två solklara lägen i första halvlek och Mesut Özil prickade ribban med ett dundrande skott som han avlossade långt utanför straffområdet. Real var nära gång på gång men lyckades aldrig sätta dit den. Och som det ofta blir i fotbollen när ett lag har dominerat, men inte lyckats trycka dit bollen i nätmaskorna, så kom istället både 1- och 2-0 för Barcelona som ett brev på posten.

Cristiano Ronaldo skrynklade ihop ansiktet och stampade i marken av frustration. Iker Casillas var nära gråten. Hur var det möjligt? Det var inte möjligt. Men ändå stod det 2-0 till Barcelona när ett till synes besegrat Real Madrid tog de många, tunga stegen in mot omklädningsrummen. Jag var helt övertygad om att det var kört. Ondskan segrar igen, tänkte jag. Barcelona kommer vinna Champions League igen och Spanien kommer vinna EM. Det var sådana tankar som for genom mitt huvud när jag stirrade tomt på TV-skärmen. ”Här har vi ett tydligt exempel på hur viktigt det är att vara effektiv” hörde jag, någonstans långt bortifrån, TV4-sportens kommentator konstatera. ”Igen” tänkte jag. Igen.

När Ramos nick fram till 1-2 dömdes bort var jag inte ens upprörd längre, inte än i alla fall. Det kändes nästan självklart. Och när Ronaldo faktiskt satte dit 1:an för Real efter en genialisk framspelning av Özil jublade jag inte ens. Två mål till kändes fortfarande omöjligt. Men så slog fotbollens oändliga kraft till igen och Benzema tryckte dit 2:an för Real. 2-2! Och nu började jag, som den dåre jag är, hoppas på vinst; på ett mirakel.

Boromir, son av Denethor, son av Ecthelion, var på många sätt en vis man, och kanske borde jag haft hans skepticism i bakhuvudet när jag plötsligt började fyllas av friskt, nyvunnet hopp. Hoppet föddes genom 2-2-målet och bekräftades av vad som nu hände på planen. Det var något som jag inte sett i en Barcelona-match på väldigt länge, inte sedan Inter-matchen för två år sedan: Barcelona hade gripits av panik. El Filósofo stod handfallen när Xavi (Xavi!) började slå felpassar, när Abidal plötsligt började se seg och trött ut när Özil gled förbi honom ute på högerkanten. Det orubbliga passningsspelet var rubbat, och de kyliga europamästarna hade plötsligt börjat svettas av fasa.

Men istället för ett mirakel á la Madrid, kom istället en utvisning på Ramos, som skakade domarens hand och gav honom ett drypande sarkastiskt leende innan han lämnade planen i visshet om att katalanerna besegrat honom och hans lag än en gång. Men det han ska ta med sig ut från den där planen var att det var en värdig förlust. En förlust som ställde en fråga till Barcelona: När domaren inte dömer er väg, och när bollen börjar studsa stolpe ut, är ni då fortfarande bäst i världen?

2-2 borta på Camp Nou inger hopp om att de oslagbara inte är oslagbara: Att deras ondskans välde går mot sitt slut. Med denna heroiska insats, har Real Madrid visat hela fotbollsvärlden att vi kanske är närmre att finna hästen och ryttaren än vi trott.