Om 2011

Även om det kan må vara lite sent, så tycker jag att det hör en så ambitiös fotbollsblogg som fotboll 1.8 till, att faktiskt sammanfatta det gångna året i fotbollsvärlden (dvs fotbollseuropa). Att göra detta opartiskt hör däremot INTE fotboll 1,8 till, och därför så börjar jag helt enkelt med att konstatera att våren 2011 var en mörkrets vår. Svarta moln skymde allt hopp på en fotbollshimmel som ju i och för sig inte var särskilt ljus efter förkastliga Spaniens VM-guld och tråkiga, iskallt beräknade Inters CL-vinst. För mig personligen blev de stora ligorna en besvikelse, om och inte lika frustrerande som Superettan. Barcelona, Manchester United, Milan (och sedan Dortmund i och för sig), men ändå kändes det som en onda jättars vår. Och så då CL, ointressant som ett kadaver i ett dike, och ungefär lika älskvärt. SJÄLVKLART tog klubben som gjort det omöjligt för mig att någonsin skänka pengar till UNICEF hem saken och SJÄLVKLART var det världens blivande bästa spelare genom tiderna som dominerade turneringen och vann skytteligan. Något mindre självklart under CL-våren stavades Schalke 04, ett märkligt komponerat lag som skakade om fotbollseuropa med kämpaglöd (Raul), kreativitet (Raul), offensivlusta (Raul) och världens bästa målvakt i Manuel Neuer.

Nåja, sedan kom hösten, och det jag främst kommer att ta med mig därifrån är väl, förutom Bayern Munchens FANTASTISKA inledning, faktiskt Sverige-Holland. När Sverige blev Sverige igen, när vi vann SOM ETT JÄVLA LAG igen. Och där Toivonens mål och spelarnas vilda glädje blev ett sånt där ögonblick där man är stolt ända in i kärnan av sin själ över att vara svensk och inte vara en jävla norrman.