Inställt

hej jag tänkte bara säga att mitt projekt att lista Englands 9 största klubbar genom tiderna är inställt eftersom jag inte längre kan skriva om Engelsk fotboll utan att hoppa ut genom fönstret eller skrikandes riva sönder tapeterna i mitt redan allt för misshandlade rum. Det lag som hamnade på sjunde plats i sammanställningen kan jag heller inte längre skriva om, eftersom de inte får nämnas vid namn. Detta har inget med fruktan eller feghet att göra, men FA, som ju numera helt och hållet kontrolleras av Ni-Vet-Vilket-Lag, har förhäxat namnet så att alla som skriver om det på ett ofördelaktigt sett direkt kan spåras av myndigheterna, upphittas och fängslas. Det är en mörk tid vi lever i.

Det går en dolkstöt rätt in i min abdomen varje gång nån nämner fotboll. Jag blir liksom tasead och hoppar till. Sedan slängs jag ner i en brunn och nån spikar på plankor långt ovanför mitt huvud. En efter en, och gradvis släcks allting allting SLÄCKS allting SLÄCKS SLÄCKS FAN FAN FAN DRA ÅT HELVETE JÄVLA FITTVÄRLD

Samtidigt i norra London

Obs Brad Friedel

från kommentatorsfältet till piratebaytorrenten för filmen Green Street Hooligans

Angliae Pars

Roy Hodgson har idag tagit ut sin första mästerskapstrupp som engelsk landslagscoach vilket naturligtvis inte har passerat. Snacket har till största delen handlat om utlämnandet av Rio Ferdinand till påstådd förmån för John Terry, vilket jag och många andra ser som en signifikativ del i vad som mycket väl kan vara den fegaste laguttagningen i engelsk fotbollshistoria.

Huruvida John Terry ska vara med eller inte är naturligtvis diskutabelt, och frågan har inget enkelt svar. Å ena sidan har Terry gjort tillräckligt många dumheter och visat tillräckligt många exempel på dåligt omdöme för att kunna kickas tio gånger om ur vilket landslag som helst. Å andra sidan är pudelns kärna i hela konflikten kring Terry ett rättsligt mål som han faktiskt inte blivit dömd i än, och så länge Anton Ferdinands anklagelser förblir overifierade är de svåra att använda som grund för att sparka Terry. Dessutom är Terry i Rooneys frånvaro Englands kanske bästa spelare, vilket naturligtvis inte gör saken enklare. Hade jag varit Hodgson hade jag nog tagit samma beslut och låtit Terry följa med till Kiev.

Det oförsvarliga i det hela är att Hodgson väljer att låta Rio Ferdinand stanna hemma. Hodgson påstår att petningen inte beror på rasisthärvan utan på att har varit skadebenägen en längre tid och "inte spelat så mycket sedan 2010". Tillåt mig att utnämna detta uttalande till 100% bullshit. När man tar ut spelare som Gary Cahill, Oxlade-Chamberlain och Theo Fucking Walcott i truppen har man ingetsomhelst mandat att kalla Rio Ferdinand, som startat 30 matcher för United den här säsongen och dessutom gjort det med bravur för skadebenägen. Roy Hodgson petar Rio Ferdinand för att han inte vågar riskera en konfrontation mellan de två mittbackarna, och därför väljer att göra sig av med den av de två som han spelmässigt tror sig kunna vara utan.

Det rätta för Hodgson hade varit att ta tjuren vid hornen genom att inleda ett samtal mellan de två och förklara för R&J att helt enkelt var tvugna att bita ihop och dra gemensamt lass för laget skull en månad. För att de är proffs. Och för att de är vuxna facking människor. Men såpass mycket kulor har tydligen inte den gode Roy. Därför utsätts nu Rio Ferdinand för en av de grövsta kränkningarna i fotbollshistorien. Allt mannen har gjort är att stå upp för sin bror, något som alla världshistoriens religioner, ideologier och kulturella doktriner ger honom fullständig rätt till, ja, till och med avkräver honom att göra. På grund av detta förnekas han nu rätten att representera sitt land.

Truppen i övrigt innehåller inga lika stora bomber, men präglas som sagt var av undfallenhet, tillförlit till gammalt och beprövat material och defensivt tänkande. Den här truppen är inte skapt för att lyckas, den är skapt av någon som är livrädd för att misslyckas. Exkluderandet av spelartyper som Sturridge, och Lennon till förmån för Downing, Barry och Milner förslöar och tar udden av hela landslaget, medan Jermaine Defoes närvaro upplevs som närmast bisarr med tanke på att han inte varit ordinarie i klubblaget på två år. 

På det stora hela får uttagningen klassas som direkt dålig, men för svensk del innebär den en tidig julafton. Min största mardrömskälla den senaste tiden har varit idén om Aaron Lennon vs. Martin Olsson, vilken nu alltså inte kommer att realiseras. Visserligen återfinns den potentiellt farligen Theo Walcott i truppen, men med tanke på hans skadehistoria så kommer förmodligen Martin ställas mot något betydligt mer segt och hanterbart. Ferdinands frånfall innebär dessutom att det rörliga svenska anfallet bör kunna göra kaos med den utpräglat "bussparkerarmässige" Gary Cahill. 

Nu följer en genomgång av truppen, limey by limey.

Målvakter:

Robert Green (West Ham United)

Knullade självmant in en boll i målet mot USA i VM senast, och har sedan dess varit väldigt mycket reserv. Obs Championship lol.

Joe Hart (Manchester City)

En av världens bästa målvakter och det självklara förstavalet för England i sommar. Är spelmässigt i det närmaste komplett. Frågan är om den unge Hart klarar den enorma press som kommer att vila på hans axlar från både lagkamrater och fans. Premier League är en sak. Three Lions en annan.

John Ruddy (Norwich City)

Sensationslaget Norwich Citys enda representant i truppen sedan Grant Holt sorgligt nog ratats. Tycker nog mest det är helfestligt att få vara med. Ska gifta sig den 2 juni så garanterat nyknullad och känslomässigt stabil (?).
 

Backar:

Leighton Baines (Everton)

En stark vår på Goodison belönas med en plats i truppen, men troligen inte med en plats i startelvan. Har spenderat hela sin landslagskarriär i skuggan av Cashley, och kommer förmodligen fortsätta göra det i sommar.

Gary Cahill (Chelsea)

En med tanke på Hodgsons lösning av Terrygate helt logisk uttagning. Barcelonamatchen på Stamford Bridge i kombination med Terryarbetslivserfarenhet gör att han förmodligen kommer att få starta. Om inte skadorna stoppar honom.

Ashley Cole (Chelsea)

Cashley är som bekant jävligt gammal men han är fortfarande bra. Gjuten i startelvan. Har mött Sverige två gånger i mästerskap. Vet hur man gör. 

Glen Johnson (Liverpool)

I Kyle Walkers frånvaro ett tämligen självklart val på högerbacken. Är knappast snabbast i världen men bör kunna tillföra saker offensivt med sin känsliga högerfot. Kan även spela till vänster om det skulle knipa.

Phil Jones (Manchester United)

Utfyllnadsspelare som kan spela på alla positioner och under säsongen har tvingats visat det mer än vad han kanske önskat på grund av Uniteds västfrontsmässiga sjukstuga. En utfyllnadsspelare som påminner lite grann om ett rosévin; duger till allt men passar till inget.

Joleon Lescott (Manchester City)

Skulle med 100% sannolikhet ha varit död vid det här laget om hans bakåtnick mot QPR senast hade lett till titeltapp. Nu gjorde den inte det och Shitty-Joleon kan glad i hågen sätta igång att packa sin första mästerskapsväska. Kommer att få starta om Cahills skada inte läker.

John Terry (Chelsea)

 All is said. Är ett svin. Är så jävla bra.

Mittfältare:

Gareth Barry (Manchester City)

Lol? Gareth Barry kommer förmodligen med för att City med honom på planen har släppt in väldigt lite mål. Vad Roy Hodgson inte förstår är att anledningen till detta stavas Yaya Touré, Vincent Kompany, Joleon Lescott och Joe Hart. Inte Gareth Barry. För Gareth Barry är sämst. 

Stewart Downing (Liverpool)

Ännu större lol. Är Roy Liverpoolnostalgisk eller vad? Downing är erkänd som en av ligans allra största floppar i år, han har sprungit in i fler återvändsgränder än vad Roy Hogdson kan räkna till (215) och har absolut ingensomhelst aning om hur man skapar ett vägvinnande anfallsspel. Vad i helvete Roy.

Steven Gerrard (Liverpool)

Liverpools favvokrympling är främst med på gamla meriter, men uttagningen får anses som riktig med tanke på att even steven kanske är den enda i truppen som har tillräckligt med omdöme, pondus och ledaregenskaper för att kunna ena laget. Uttagen till kapten.

Frank Lampard (Chelsea)

Slå upp uttrycket "på ålderns höst" i en ordbok och du möts av Frank Lampards ansikte. Men slå upp uttrycket "har så här på ålderns höst visat att han dock ännu har mer att ge", så möts du av samma syn. Frank kommer kanske inte få starta, men är det frispark i 89:e så har jag en bra gissning på vem som tar den.

James Milner (Manchester City)

Se Gareth Barry. Utterly useless.

Scott Parker (Tottenham Hotspur)

Scotty har blommat ut sent, men har spelat mycket under kvalet och får betraktas som given i startelvan om han bara är hel. Brist på kreativitet kan bli ett problem när han inte längre bara kan ge bollen till Modric efter att ha erövrat den. Väldigt, väldigt stilig.

Alex Oxlade-Chamberlain (Arsenal)

Peas in our time. Ja, jag gjorde just det ordskämtet. Oxlade-Chamberlain förtjänar inte mer än ett dåligt ordskämt. Utfyllnadsspelare.

Theo Walcott (Arsenal)

Snabb och farlig, men vad ska han göra när han inte har van Persie att passa och få passningar av? Dessutom förmodligen skadad.

Ashley Young (Manchester United)

Kan skjuta. Kan springa. Kan filma. Bra kantspelare helt enkelt. Potential att göra kaos med Mikael Lustig.

Forwards:

Andy Carroll (Liverpool)

Lite lol-varning på den här också men okej då, Caroll har faktiskt ryckt upp sig under våren och kommer att vara viktig när ett tillbakapressat England bara förmår lyfta upp bollar i boxen och inget mer. Ineffektiv.

Wayne Rooney (Manchester United)

Den givne stjärnan är som alla vet avstängd de två första matcherna. Kommer att bli mycket intressant att se hur han hanterar denna tillspetsade situation.

Daniel Welbeck (Manchester United)

Välförtjänt belöning efter en genombrottssäsong av den unge Welbeck. Har goda chanser att starta när Rooney är på plan. 

Jermain Defoe (Tottenham Hotspur)

Alltså... det är inget fel på Deffo. Men att ta ut någon som inte ens är ordinarie i ligans fjärde bästa lag känns helt enkelt... Lars-Tommy. Gjuten som inhoppare.

Det som händer nu.

Oedet

Dagen utanför är ljus och grön och full av vår och liv. Dagen ljuger. Dagen ligger egentligen insvept i en mjölkvit dimma, mätt av allvar. Idag finns inte plats för några inlägg. Idag finns inte plats för analys. Idag finns bara plats för det facking oedet.

Eastlands. Newton Heath. Shepherd's Bush. Tyneside. Islington. Harringey. 

Oedet.

Kvinnlig rösträtt

Hej här sitter jag och pluggar lite om kvinnlig rösträtt. Det är ibland intressant. Till exempel när jag såg en lista över vilket årtal som olika länder skaffade kvinnlig rösträtt. Om man bara tar med länderna som är med i fotbolls-EM ser den ut så här:

Danmark 1915
England 1918
Irland 1918
Holland 1919
Sverige 1921
Tyskland 1945
Frankrike 1945
Italien 1946
Grekland 1952
Portugal 1976
Spanien 1976
*Tjeckien 1990
*Polen 1990
*Ukraina 1990
Ryssland 1990.
*Kroatien 1993

Insikt 1: fan vad den här listan, i princip exakt lika gärna skulle kunna vara en lista som i fallande ordning beskrev hur mycket jag höll på de olika lagen i EM. Förutom så klart Danmark som jag fan inte bryr mig om att tycka om längre eftersom de behandlar oss som dryga svin med lillebrorskomplex (vilket de är), och de gamal öst- och balkanländerna som jag faktiskt tycker är lite charmiga. Men annars. Det är läskigt. Jag är så jävla PK.

 Insikt 2: Frankrike kan så jävla mycket dra åt helvete.

Leda och följa

Hade en avföljningsspree på twitter i ett försök att göra mig mindre beroende av sidan.


Twitter accepterade alla 170 avföljningar utan de tekniska problem som ibland kan uppstå.


Alla avföljningar utom en.

<=






Kanske är det så att vissa män är menade att leda och bli följda för evigt

Kaerleken

Vinnare och Förlorare: FA-cupfinalen 2012

Eftersom jag inte är en ondskefull psykopat så tycker jag att FA-cupen är det viktigaste som finns och eftersom jag tycker det så är det min plikt att skriva ett ordentligt inlägg om kvällens match.

Det blev alltså Roberto di Matteos Chelsea som avgick med segern och som därmed tog sin sjätte titel på fyra år. Att kalla detta lag för ett "vinnarlag" vore ett grovt understatement. Vi har tidigare på den här bloggen fört ett resonemang kring klubbmentaliteter, och det Chelsea håller på att göra den här säsongen visar på att de är en klubb som på relativt kort tid (bar tio år sen Abramovitj tog över klubben) har lyckats kasta sig av den gamla "charmiga bohemer som förlorar med 3-4 för att vänsterbacken är packad"-mentaliteten till förmån för en demonisk vinstmaskinsmentalitet.

Det är lätt att avfärda Chelseas utveckling som ett resultat av "pengadopning", men även om jag av princip är för alla former av Abramovitjsmutskastning så tycker jag att resonemanget är lite orättvist. Det krävs mer än "bara" pengar för att skapa ett vinnande fotbollslag, och Abramovitj har från första början förstått (eller varit klok nog att lämna över befälet till folk som har förstått) att skapa en lagstomme bestående av just vinnare, snarare än stjärnor. Det är dessa vinnare som nu, trots att de egentligen har sett sina bästa dagar, bär fram Chelsea. Nu står de här med ännu en buckla. Och ytterligare en, som de förmodligen värdesätter ännu mer än FA-cupen eftersom de flesta av dem är ondskefulla psykopater, kan komma att vinnas den 19 juni i München.

Intressant är att se hur Liverpool under samma tidsperiod har gjort en diametralt motsatt resa. Från att ha varit den kanske mest särpräglade vinnarklubben i England började man under 90-talet sakta men säkert tappa mark gentemot konkurrenterna, och även om man höll extremt hög klass fram tills för bara några år sedan så var trenden tydlig: man var inte längre vinnare (här ser jag alltså Istanbul 2005 som undantaget som bekräftar regeln). Dagens Liverpool är, tyvärr, ett utpräglat förlorarlag som har den där nästan Spursmässiga förmågan att förlora matcher utan att man riktigt fattar hur det gått till. Idag var man dessutom spelmässigt klart underlägsna Chelsea, men Andy Carrols mållinjesmiss känns på något sätt signifikativt för Liverpool 2012, där det mesta gått stolpe ut och laget omgivits av disharmoni och extremt negativ energi.

Liverpools framtid är nu osäker, men långt ifrån körd. Så länge det Bill Shanklys och Bob Paisleys minnen hålls vid liv och vårdas av Merseysides fotbollsklerker kommer Liverpool att ha kapaciteten att återfå den där vinnarmentaliteten. För att detta ska ske krävs dock att något ändras. Många Scousers har en längre tid spytt hat över valhänta, arroganta, ointresserade och framförallt amerikanska ägare, och jag kan inte annat än hålla med dem. Liverpool är en av de mest traditionstyngda klubbarna i världen och det minsta man kan kräva är en ägare som åtminstone inser detta faktum.

För att få bort ovan nämnda negativa energi krävs det vidare att någon med god ledarskapsförmåga går in och pekar med hela handen åt rätt håll. Liverpool har visserligen tydliga ledargestalter i Kenny Daglish och Steven Gerrard, men medan Kung Kennys brast totalt i omdöme under Suarezaffären, så har Even Steven gått skadat allt mer de senaste säsongerna. Och en kapten som inte kan spela är lite som en Khal som inte kan rida. Ingen Khal helt enkelt.

FA-cupfinalen 2012 blev alltså en het tillställning där den senaste årens trender befästes. Ni som läser den här bloggen vet vad jag tycker om Chelsea men en dag som denna är det bara att lyfta på hatten. Terry & co förtjänar respekt. Förutom Drogba såklart, som i vanlig ordning skämde ut sig och förtjänar att drabbas av alla Egyptens sju plågor samtidigt.

Övriga intryck:

• När Terry går upp för trappan och skakar hand med fansen blev jag lite rörd. Fans och spelar befinner sig idag väldigt långt ifrån varandra och ibland kan man undra hur fansen kan fortsätta älska dessa socialt extremt avlägsna multimiljonärerna. Men där och då är de på samma nivå. Där och då delar de något stort. Det är fint.
• Jag har börjat störa mig mer och mer på John Obi-Mikkel, han känns lite grann som en nigeriansk van Bommel. Han beter sig som en kuk, dvs en kuk som kan filma, ge efterslängar, irritera fina människor som t.ex. Scott Parker och som dessutom har ett omotiverat stort ego. Usch på honom.
• Carrols nick var solklart inte inne, förstår inte ens varför folk diskuterar.
• Chelsea har nu fler titlar än Tottenham. Det är sorgligt.
• John Terry är så jaeaeavla bra.

MVH

Hoegadelns_Bane.

Bolton 1 - Tottenham 4: Hope is kindled...

... sa Gandalf när han fick se Amon Dîns vårdkase brinna i fjärran med ett ljus som utlovade en liten möjlighet för godheten att trots allt ändå segra mot ondskan. Jag säger det ikväll efter en stabil bortaseger mot Bolton, men liksom Gandalf är jag inte på något sätt optimistisk eller säker på framgång, tvivel och fruktan gnager fortfarande i mitt för var dag alltmer liljevita hjärta.

Gårdagens match slutade till slut 1-4 och resultatet var ingalunda oförtjänt. Tottenham spelade betydligt bättre än Bolton stod för en fotboll vars like vi inte sett till sedan Tiden Före Defoe Missade Friläget På Eithad Stadium. Därmed inte sagt att vinsten var enkel. Efter pausvilan var kom Bolton ut med litervis med tändvätska i ådrorna och efter kvitteringen såg Spurs precis sådär förvirrade och hjälplösa ut som de gjort så många gånger tidigare den här våren. Skillnade den här gången kom i och med att Tottenham snabbt kunde replikera efter att Gareth Bale på sin vänsterkant (vänsterkant!) serverat van der Vaart ett inlägg längs marken (marken!) som holländaren sedan lungt och säkert (lungt och säkert!) placerade i målet. Därfefter kontrollerade Londonlaget matchen fullständigt.

Här hamnar man alltså i ett slags hönan-och-ägget resonemang. Var Spurs osedvanligt starka återkomst ett resultat av det snabba målet eller var det snabba målet ett resultat av en osedvanligt stark återkomst? Jag lutar åt att lägga mig i mitten här, målet kom ur ingenstans men var samtidigt ett resultat av att Bale tänkte det som våra stjärnspelare alltför sällan tänkt den här säsongen: Nej nu jävlar.

Resten av matchen var mer eller mindre uppvisning. Roligast var att se att Lennon nu verkar vara 100% tillbaka. Den lille gnomen är en av mina absoluta favoritspelare i världen och jag skulle kunna gå så långt som att säga att han i kombination med Bale är lagets viktigaste spelare. I vår tid av mittfältsgeneraler, balansspelare och släpande forwards är det inte många som kan matcha den bredd som Tottenham innehar när dessa båda är friska och på humör. Att man sedan har spelgeniet Luka Modric i mitten skadar väl inte direkt heller. Kul var det även att se Adebayor näta två gånger om. Jag har som ni vet ondgjort mig storligen över togolesens omständighet och ineffektivitet under säsongen, men efter gårdagens två fullträffar är han faktiskt uppe i 14 mål denna säsong, och i kombination med sina många assist gör detta att det vore orättvist att inte tillerkänna den gode centertankens förtjänster. Det är inte vår individuellt sätt mest skicklige spelare, men med sin stora och slitsarka spelstil är han oumbärlig för det offensiva kollektivet.

Samtidigt i västra London stärkte Newcastle en teori som jag sedan en längre tid inhyst: de är inte kloka i huvudet. Bara en knapp vecka efter att ha förlorat mot Wigan hemma så åker man ner och vinner på Stamford Bridge, denna ointagliga borg där såväl Manchester United som Barcelona förnekats sina lagerkransar under året, och bara vinner med 2-0. Jag undrar om Pardrew och hans mannar själva vet vad de håller på med. Men i och med segern igår finns alla möjligheter att det kan sluta i något riktigt bra. Resultatet får för Tottenhams del klassas som bra eftersom det i princip eliminerade Chelsea från fjärdeplatsdiskussionerna, medan man pga. bra målskillnad har saken i egna händer. Att Ha Saken I Egna Händer är emellertid ett utgångsläge som jag många gånger tidigare sett kastas bort, och med tanke på Tottenhams för- och närhistoria känns det nu i det närmaste givet att man på ett eller annat sätt kommer att bli förbispurtade på slutet. Men jag hoppas naturligtvis att jag har fel.


BETYG
Friedel  +++
Höll på att göra ett Pythoneskt självmål på grund av en förrädisk grästuva. Annars stabil.

Walker +++
Habil insats efter drömmålet senast. Borde ha fått ta åtminstone en frispark.

Gallas +++
Jomenfaktiskt. Han var faktiskt helt okej.

Kaboul ++++
Väldigt skönt att se denne herre tillbaka på planen. Med King och Dawson skadade är han oumbärlig.

Rose ++
Kommer in i ett otacksamt länge i säsongens slutskede. Matchoträningen syntes igenom några gånger, men spelade under matchens gång upp sig till en någorlunda godkänd insats.

Lennon +++++
Tänk er en liten iller. Tänk er sen att denna iller är utrustad med ett spelsinne som står få fotbollspelare efter. Tänk er sedan att denna iller har varit skadad i två månader men äntligen får springa runt och leka med trögtänkta vildsvins-högerbackar, vilket är hans av naturen givna plikt att göra. En plikt som han älskar. Där har ni Aaron Lennon. Min favorit-iller of all time.

Sandro +++
Älskas av alla efter två kraftfulla matcher. Själv saknar jag fortfarande Den Stilige, men det känns skönt att veta att det finns en såpass kapabel ersättare som Sandro i truppen. Kan komma att behålla sin plats i startelvan säsongen ut.

Modric: +++++
Efter en lång tid av formsvackor, utslagna händer och kryptiska uttalanden i pressen kan vi nu glatt konstatera att lillprinsen är tillbaka i gammalt gott slag. 1-0 målet var vidunderligt, passningen till 3-1 genial.

Bale: ++++
De kalla högervindar som länge blåst i den unge walesarens medvetande tycks åtminstone för tillfället ha skingrats, och det är vi naturligtvis tacksamma för. Efter en ganska anonym första halvlek var Bale efter pausen precis så vänstervriden som vi vill ha honom.

van der Vaart ++++
En spelare som visat mycket hjärta under våren, men som likväl är väldigt beroende av sina lagkamrater för att kunna fungera som han ska. Igår gjorde han det. Avslutet på 2-1 höll hög klass.

Adebayor: ++++
Gör äntligen det han ska; mål. Är dessutom ständigt deltagande genom sitt sätt att hålla backlinjen sysselsatt varesig han är nära bollen eller inte.

Inför Bolton vs. Tottenham

Fuck You Tottenham. Just som jag hade bestämt mig för att ge upp, stänga den känslomässiga butiken, och gå ut för att njuta av våren, ungdomen och livet så ser ni till att återuppväcka mitt hopp genom att slå Blackburn med 2-0 och ta er upp på fjärdeplats. Givetvis inser jag att ni aldrig kommer att klara fjärdeplatsen i slutändan och att Kyle Walkers magnifika frispark bara var en tursam tillfällighet, men eftersom jag är en kraftlös slav under fotbollen, hoppets och kärlekens mekanismer så kommer jag likförbannat sitta i soffan ikväll. Och hoppas. Och tro. Så det är lika bra att jag skriver ett inför-matchen inlägg.

Som så ofta är det mycket som har hänt i Tottenham den senaste veckan. Framförallt har mycket handlat om Roy Hodgson, eller snarare den brist på Harry Redknapp som präglade FA:s val av förbundskapten. Vad gäller valet i sig kan jag förstå hur FA tänker, även om jag inte håller med. Man får en rutinerad engelsman som har gjort en bra och stabil säsong. Dessutom får man en slipad taktiker, vilket är betydligt mer än vad man kan säga om den gode Harry. För Tottenhams del innebär beslutet att klubben än en gång tvingas in i en värld av osäkerhet och spekulation. För Harry Redknapp personligen är beskedet, vad han själv än säger, naturligtvis tungt. För klubben som helhet innebär det att man måste sätta sig ner och fundera över huruvida man ska behålla eller göra sig av med någon som alla räknat med skulle ge sig av självmant och gladeligen.

Personligen är jag som ni vet en uttalad Arry-supporter. Visst har han sina brister, framförallt i det taktiska tänkandet. Men att skylla Tottenhams misslyckade vår på honom tycker jag är orättvist, Tottenham förlorar inte på grund av dålig rotation eller kassa spelsystem (under våren vanns matcher på löpande band oavsett om man spelade 4-4-1-1, 4-2-3-1, 4-4-2 eller 4-3-2-1). Ansvaret ligger hos spelarna, särskilt hos de stora stjärnorna Luka Modric och Gareth Bale, som totalt vikit ner sig så fort det börjat blåsa kallt. Supportrar har en tendens att vara fördömande mot coachen samtidigt som de ofta låter spelarna komma undan lindrigt, och dessvärre är Spursfansen inget undantag. Harry har nu tre matcher på sig att ge mig rätt och dem fel.

Mot Blackburn visade hela laget för första gången på länge på god inställning, och inställning är nyckelordet även ikväll. Tottenham har ett bättre lag än Bolton på så gott som alla positioner och om spelarna kommer någorlunda till sin rätt bör Tottenham helt enkelt kunna spela så pass mycket bättre fotboll än Bolton att de vinner matchen. Det är inställning och psyke som kan fälla Spurs. Många gånger den här säsongen har vi t.ex. sett hur baklängsmål fått detta lag av rädhågsna playmakers och ryggradslösa gnomer att totalt tappa sugen. Andra gånger har otur med små marginaler haft samma effekt. Ikväll vill jag inte se något sådant.

Skadeläget är annars bättre än på länge, särskilt skönt känns det att ha Kaboul tillbaka i en skade- och Gallasdrabbad backlinje. På sin hemsida visade Tottenham bilder på hur en mössprydd Ledley King sprang omkring på en träning (träning!) igår men som vanligt är det osäkert kring den gode kaptenen. Lennon har som vanligt sin jävla hamstring och Parker tycks osäker, men med tanke på Sandros jättematch senast känns det som att Tottenham hur det än blir kommer att kunna mönstra ett starkt mittfält.

Kvällens match är givetvis en måstematch. Ett tiotal mil söderut möts Chelsea och Newcastle och allt annat än ett oavgjort resultat i den matchen, kombinerat med liljevitt poängtapp, innebär att Tottenham inte längre har fjärdeplatsen i egna händer.

Asså... vadfan

Inför EM-fundering

Som alla som följt Bayern München den här säsongen kunnat beskåda är deras nr 39, Toni Kroos, en av de absolut bästa mittfältarna i världen just nu. Hans fullfjädrade bollbehandling, spelförståelse på både stora och små ytor, defensiva kapacitet och fruktade skott har bländat mången under CL- och Bundesligasäsongen, nu senast under hans två utsökta matcher mot Real Madrid där han överglänste exempelvis Xabi Alonso och Özil (hans främste konkurrent om den spelfördelande rollen i die Nationalmannschaft). Tidigare har Kroos mest setts som ett alternativ till Sami Khedira på det defensiva mittfältet (om och ett otroligt sådant om den senare var frisk) men som säsongen avlöpt tycker jag helt enkelt att det är omöjligt att blunda för de faktum att Kroos SKA in i startelvan. Eftersom jag även om jag inte längre är ett Özil-fan (förräderiet mot Werder Bremen blev för mycket) inser hans oomtvistliga storhet som fotbollsspelare har jag ingen önskan att plocka bort Özil från startuppställningen. MEN: det finns ju faktiskt en "ledig plats" som vänstermittfältare/vänsterytter. Jag tänker mig att Tyskland skulle kunna ställa upp som följer i EM:

Schweinsteiger  Khedira

Özil             Kroos           Müller

Gomez

Om man byter den mångsidiga Müller till Podolskis (som ärligt talat inte är tillräckligt skicklig med bollen för att få spela mittfältare i världens näst ädlaste landslag) vänsterposition, flyttar ut Özil på högerkanten så att han kan vika in i planen med sin giftiga vänster likt en spelfördelarnas Robben, och låter Kroos dirigera styrkorna från mitten skulle den tyska anfallsmakten bli än mer fruktansvärd än den redan är. Tyvärr vet jag att Jogi Löw slutade läsa den här bloggen vid inlägget om Sergio, 25, och att han därmed inte kommer att få reda på detta genialiska taktiska drag, och därför kommer Spanien att vinna EM.