Vinnare och Förlorare: FA-cupfinalen 2012

Eftersom jag inte är en ondskefull psykopat så tycker jag att FA-cupen är det viktigaste som finns och eftersom jag tycker det så är det min plikt att skriva ett ordentligt inlägg om kvällens match.

Det blev alltså Roberto di Matteos Chelsea som avgick med segern och som därmed tog sin sjätte titel på fyra år. Att kalla detta lag för ett "vinnarlag" vore ett grovt understatement. Vi har tidigare på den här bloggen fört ett resonemang kring klubbmentaliteter, och det Chelsea håller på att göra den här säsongen visar på att de är en klubb som på relativt kort tid (bar tio år sen Abramovitj tog över klubben) har lyckats kasta sig av den gamla "charmiga bohemer som förlorar med 3-4 för att vänsterbacken är packad"-mentaliteten till förmån för en demonisk vinstmaskinsmentalitet.

Det är lätt att avfärda Chelseas utveckling som ett resultat av "pengadopning", men även om jag av princip är för alla former av Abramovitjsmutskastning så tycker jag att resonemanget är lite orättvist. Det krävs mer än "bara" pengar för att skapa ett vinnande fotbollslag, och Abramovitj har från första början förstått (eller varit klok nog att lämna över befälet till folk som har förstått) att skapa en lagstomme bestående av just vinnare, snarare än stjärnor. Det är dessa vinnare som nu, trots att de egentligen har sett sina bästa dagar, bär fram Chelsea. Nu står de här med ännu en buckla. Och ytterligare en, som de förmodligen värdesätter ännu mer än FA-cupen eftersom de flesta av dem är ondskefulla psykopater, kan komma att vinnas den 19 juni i München.

Intressant är att se hur Liverpool under samma tidsperiod har gjort en diametralt motsatt resa. Från att ha varit den kanske mest särpräglade vinnarklubben i England började man under 90-talet sakta men säkert tappa mark gentemot konkurrenterna, och även om man höll extremt hög klass fram tills för bara några år sedan så var trenden tydlig: man var inte längre vinnare (här ser jag alltså Istanbul 2005 som undantaget som bekräftar regeln). Dagens Liverpool är, tyvärr, ett utpräglat förlorarlag som har den där nästan Spursmässiga förmågan att förlora matcher utan att man riktigt fattar hur det gått till. Idag var man dessutom spelmässigt klart underlägsna Chelsea, men Andy Carrols mållinjesmiss känns på något sätt signifikativt för Liverpool 2012, där det mesta gått stolpe ut och laget omgivits av disharmoni och extremt negativ energi.

Liverpools framtid är nu osäker, men långt ifrån körd. Så länge det Bill Shanklys och Bob Paisleys minnen hålls vid liv och vårdas av Merseysides fotbollsklerker kommer Liverpool att ha kapaciteten att återfå den där vinnarmentaliteten. För att detta ska ske krävs dock att något ändras. Många Scousers har en längre tid spytt hat över valhänta, arroganta, ointresserade och framförallt amerikanska ägare, och jag kan inte annat än hålla med dem. Liverpool är en av de mest traditionstyngda klubbarna i världen och det minsta man kan kräva är en ägare som åtminstone inser detta faktum.

För att få bort ovan nämnda negativa energi krävs det vidare att någon med god ledarskapsförmåga går in och pekar med hela handen åt rätt håll. Liverpool har visserligen tydliga ledargestalter i Kenny Daglish och Steven Gerrard, men medan Kung Kennys brast totalt i omdöme under Suarezaffären, så har Even Steven gått skadat allt mer de senaste säsongerna. Och en kapten som inte kan spela är lite som en Khal som inte kan rida. Ingen Khal helt enkelt.

FA-cupfinalen 2012 blev alltså en het tillställning där den senaste årens trender befästes. Ni som läser den här bloggen vet vad jag tycker om Chelsea men en dag som denna är det bara att lyfta på hatten. Terry & co förtjänar respekt. Förutom Drogba såklart, som i vanlig ordning skämde ut sig och förtjänar att drabbas av alla Egyptens sju plågor samtidigt.

Övriga intryck:

• När Terry går upp för trappan och skakar hand med fansen blev jag lite rörd. Fans och spelar befinner sig idag väldigt långt ifrån varandra och ibland kan man undra hur fansen kan fortsätta älska dessa socialt extremt avlägsna multimiljonärerna. Men där och då är de på samma nivå. Där och då delar de något stort. Det är fint.
• Jag har börjat störa mig mer och mer på John Obi-Mikkel, han känns lite grann som en nigeriansk van Bommel. Han beter sig som en kuk, dvs en kuk som kan filma, ge efterslängar, irritera fina människor som t.ex. Scott Parker och som dessutom har ett omotiverat stort ego. Usch på honom.
• Carrols nick var solklart inte inne, förstår inte ens varför folk diskuterar.
• Chelsea har nu fler titlar än Tottenham. Det är sorgligt.
• John Terry är så jaeaeavla bra.

MVH

Hoegadelns_Bane.