Fotbolls-VM innebär inte bara att man tittar på en väldig massa fotboll, det innebär också att man tittar på en väldigt massa människor som pratar om fotboll. Människorna i fråga kan vara kommentatorer utanför bild, studioankare i en studio, expertkommentatorer i en studio eller varför inte medlemmar av en diffus expertpanel placerad i en soffgrupp snett bakom ryggen på expertkommentatorerna i en studio.
Helt enkelt är det en väldig massa prat, och i egenskap av fotbollsentusiast, journalist-wannabe och allmän tyckare tycker jag därför att det nu närmast är min plikt att erbjuda mina läsare en grundlig genomgång och betygssättning av detta prat. Här nedan följer alltså utan konstigheter min betygsättning av de två TV-bolagen SVT och TV4:s journalistiska gärnin så här långt i turneringen. I börjar med SVT för att dom har sin studio längre norrut.
SVT
Studioankare: Andre Pops, +++
Andre Pops är en av Sveriges absolut mest mysiga personer, och sprider en känsla av trivsel och trygghet som får Ernst Kirchsteiger att framstå som en orcherfyllt belägringstorn på Pelennors Slätt i jämförelse. Emellertid är han ingen egentlig fotbollsperson, vilket gör att den där riktiga glöden inte riktigt kommer fram, eftersom den inte riktigt existerade hos Pops från första början. Han uttalar orden "Hej och välkomna till försnacket inför kvällens match mellan England och Uruguay" med ungefär samma tonläge som han uttalar orden "Hej och välkomna till vinterstudion där vi sitter och väntar på damernas storslalom i Garmisch Partenkirchen där Maria Pietilä-Holmner ligger trea inför andra åket", vilket naturligtvis är både missvisande och komprometterande.
Expertkommentator: Daniel Nannskog ++
Det har sagts många gånger och nu sägs det igen: Daniel Nannskog älskar fotboll och det är svårt att inte ryckas med i hans entusiasm. Denna entusiasm är dock det enda som egentligen talar för Nannskogs journalistiska hjärning: i övrigt är han lite för klyssj-benägen och lite för populistisk (jag kommer aldrig förlåta honom för att han sa att Ghanas dans var "det bästa med fotbolls-VM") för att få godkänt.
Vice-expertkommentator: "Erik" +
Folkliga traditioner tar ofta tid att utveckla och utforma, men den här gången behövde bara svenska folket två knappa veckor på sig för att hinna etablera "hata Erik Hamrén som expertkommentator" till en genuin svensk folksport. Därför känns det lite taskigt att nu sälla sig till klagokören (dessutom skriker hipstern i en att ett fördömande av Hamrén känns fruktansvärt "gjort"), men faktum är att det hur mycket man än anstränger sig känns horribelt svårt att hitta något positivt att säga om Hamréns insats så här långt. Flosklerna haglar, frågorna besvaras långsamt och luddigt, och liksom av gammal vana svarar han på ankarets frågor som vore han satt i en extrem försvarsstälning. Detta beteende är problematiskt i hans roll som förbundskapten, och blir i hans rollsom exper fullständigt absurt.
Vice-vice-expertkommentator, förvisad till soffan: Johanna Frändén ++++
Johanna Fränden har upprepade gånger röstats fram till Sveriges bästa Sport-twittrare, men har haft svårare att övertyga när det kommer till muntligt språkbruk. 2010 måste Frändén ha satt något slags världsrekord i interjektion, men sedan dess tycks hon som journalist ha genomgått en omvandling till det bättre, och även om de Frändénska stämbanden fortfarande bedriver en någon överdriven produktion av ordet "ööh" så är det övergripande helhetsintrycket denna gång tämligen gott. Frändén är den enda experten i SVT som förmår lyfta resonemanget till att handla om något mer än det som händer på planen, hon är den enda som vågar (och kan?) vara nördig när det kommer till historia och statistik, och även om jag aldrig fullt ut kommer att kunna acceptera en person som självmant tar på sig smeknamnet "Juanita" så blir betyget en fyra, om än en svag sådan.
Vice-ankare, också förvisad till soffan: David Fjäll +++++
Som så många andra människor med alltför mycket fritid har jag under en längre tid följt David Fjäll i hans roll som programledare för Euro Talk, och det är bara att konstatera att han klarar av övergången från hipstrigt onlineformat till svenneteve extra premium galant. Faktum är att han nästan är ännu bättre i SVT:s studio: här rensar han bort en del av den dryghet och självgodhet som ibland ligger honom i fatet hos Svenska Fans. Fjäll är lugn, ödmjuk, korrekt och insatt, och han lyckas visa upp den glöd som Pops saknar samtidigt som han behåller den sans som Nannskog för länge sedan har förlorat. Varför Fjäll inte får förtroende som ankare "på riktigt" kan jag inte förstå. Även om det känns extremt "lätt" att göra det måste man kanske ändå presentera en hipstertes av rang här: kanske passar SVT på att presentera en svart person som studioankare av rädsla för att drabbas av svennevreden ("antirasismen kan fakiskt gå för långt" etc etc). Jag hoppas naturligtvis att jag har fel, men man kan inte låta bli att undra.
Kommetator 1: Chris Härenstam +++
Svag trea. Chris är otroligt kunnig och leverar ofta information på ett relevant sätt med god timing. Problemet är att han liksom Nannskog ofta blir för entusiastisk och "insäljande", och i de lägen känner även en fanatiker som jag att personen man lyssnar på bryr sig lite för mycket om sport för att man ska vara helt bekväm med det. Saknar dessutom kemi med sin expertkommentator.
Kommentator 2: Staffan Lindeborg ++
Jag skulle vilja påstå att det överlag finns väldigt få svenska medborgare idag som är så totalt aningslösa när det kommer till vilken stavning som ska betonas i de ord man ska säga som Staffan Lindeborg. Att SVT valt att ge jobbet som kommentator till denne man är därför dråpligt, och till en början lite roligt, men det blir i längden tröttsamt, irriterande och ohållbart. Saknar även han kemi med sin expertkommentator.
Expert 1: Glenn Strömberg ++++
Liksom Daniel Nannskog besitts Glenn Strömberg av en kärlek till fotbollen som i det närmaste är fanatisk. Till skillnad från sin sydsvenske kollega lyckas emellertid Strömberg kanalisera denna fanatism till något substansiellt och njutbart. Generellt är det också en fröjd att se när någon som spelat på Strömbergs nivå och därmed sitter inne på värdefulla erfarenheter har ett så bra språkbruk att dessa erfarenheter kan kläs i den skrud de förtjänar.
Expert 2: Markus Johannesson ++
Blek. Dryg. Öis.
måndag 23 juni 2014
tisdag 17 juni 2014
Grupp H: Hipsteruppvärmningen
Grupp H ter sig vid första anblick som en i grunden ganska anonym grupp som välsignats med ett ensamt jättebra och jätteintressant lag.
Ingen gillar Algeriet för att dom brukar vara dåliga och allmänt förstås som det lag som fått den plats Afrika "tagit" från Europa (e.g. hade Europa fått 15 och Afrika 4 platser hade Sverige varit med istället för Algeriet osv.), och dessutom är dom ett lag som saknar en ordentligt förankrad roll i den konventionellt berättade fotbollshistorien.
Sydkorea har visserligen rykte om sig att vara Små Och Tekniska, och vi är många får något ömt i blicken när vi tänker på det vackra och moraliskt högtstående spel koreanerna faktiskt visade upp i VM nu senast i Sydafrika. Dock har Sydkorea sedan dess tappat sin kanske mest färgstarka spelare någonsin, Ji Sung Park, och ifrån min västerländska horrisont är det svårt att urskönja någon som i dagens Sydkorea är beredd att höja sig över anonymitetens bröstvärn.
Ryssland dansade en sommar, närmare bestämt EM-sommaren 2008, men även om laget stundtals visat upp bländande spel sedan dess så har man misslyckats i slutspelen både 2010 och 2012. Dessutom kan det knappast finnas något annat land på den politiska världsarenan just nu som är mer utskälld, avskytt och ogillat än Ryssland, och även om spelarna själva kanske inte bryr sig nämnvärt så kommer man tvivelsutan att påverkas av den politiska bakgrunden, dels eftersom neutrala fans kommer att stå emot dem, men också eftersom motståndarna kan komma att få en extra tändning av att det är just Ryssland man möter.
Sålunda är det frestande att på äkta svennemanér lyfta fram Belgien som den enda rimliga anledningen att följa Grupp H, och se det hela som en slags uppvärmningsturnering för "Hazard & Co.". Emellertid är det inte alls säkert att detta är en rimlig bedömning, dels eftersom Belgien känns aningen överhajpat (märk väl att merparten av laget spelar i PL, bl.a. återfinns inte mindre än tre Tottenhamspelare i truppen), men även för att de tre övriga lagen knappast är såpass meningslösa som många tror. Särskilt Sydkorea kan mycket väl komma att överraska, då laget utvecklat en stark vinnarkultur under de senaste tio åren.
Ingen gillar Algeriet för att dom brukar vara dåliga och allmänt förstås som det lag som fått den plats Afrika "tagit" från Europa (e.g. hade Europa fått 15 och Afrika 4 platser hade Sverige varit med istället för Algeriet osv.), och dessutom är dom ett lag som saknar en ordentligt förankrad roll i den konventionellt berättade fotbollshistorien.
Sydkorea har visserligen rykte om sig att vara Små Och Tekniska, och vi är många får något ömt i blicken när vi tänker på det vackra och moraliskt högtstående spel koreanerna faktiskt visade upp i VM nu senast i Sydafrika. Dock har Sydkorea sedan dess tappat sin kanske mest färgstarka spelare någonsin, Ji Sung Park, och ifrån min västerländska horrisont är det svårt att urskönja någon som i dagens Sydkorea är beredd att höja sig över anonymitetens bröstvärn.
Ryssland dansade en sommar, närmare bestämt EM-sommaren 2008, men även om laget stundtals visat upp bländande spel sedan dess så har man misslyckats i slutspelen både 2010 och 2012. Dessutom kan det knappast finnas något annat land på den politiska världsarenan just nu som är mer utskälld, avskytt och ogillat än Ryssland, och även om spelarna själva kanske inte bryr sig nämnvärt så kommer man tvivelsutan att påverkas av den politiska bakgrunden, dels eftersom neutrala fans kommer att stå emot dem, men också eftersom motståndarna kan komma att få en extra tändning av att det är just Ryssland man möter.
Sålunda är det frestande att på äkta svennemanér lyfta fram Belgien som den enda rimliga anledningen att följa Grupp H, och se det hela som en slags uppvärmningsturnering för "Hazard & Co.". Emellertid är det inte alls säkert att detta är en rimlig bedömning, dels eftersom Belgien känns aningen överhajpat (märk väl att merparten av laget spelar i PL, bl.a. återfinns inte mindre än tre Tottenhamspelare i truppen), men även för att de tre övriga lagen knappast är såpass meningslösa som många tror. Särskilt Sydkorea kan mycket väl komma att överraska, då laget utvecklat en stark vinnarkultur under de senaste tio åren.
lördag 14 juni 2014
Grupp D: Dödens grupp fast ändå inte
Direkt efter lottningen i december bestämde sig en samlad världspress för att dubba grupp D till "dödens grupp", och betäckningen har sedan dess vunnit gott gehör hos det allmäna medvetandet. Detta märks kanske främst på att engelsmännen för kanske första gången någonsin inte ser sig själva som en guldkandidat, och knappt ens tycks våga tro på avancemang.
Utnämningen av Grupp D till "dödens grupp" är egentligen märklig med tanke på att gruppen inte innehåller någon på förhand tippad guldkandidat (om man bortser från Marcus Birro, vilket man tenderar att göra i just den här typen av situationer), och dessutom i form av Costa Rica härbärgerar det som man på Göteborgska kallar för ett "bånkegäng", dvs ett dåligt lag som alla förväntas slå.
Italien är visserligen vice europeiska mästare, men har inför mästerskapet hämmats av ett bristande försvarsspel. Laget har dessutom inte föryngrats nämnvärt på två år, och dagens besked angående Gianluigi Buffons skada är inget mindre än en fotbollslig mostsvarighet till en plötsligt bortgången regent; få spelare besitter den pondus och konungslighet som Buffon besitter i dagens fotboll, och även om Sirigu är en kompetent ersättare så kommer avbräcket tvivelsutan att märkas.
Uruguay har världens kanske bästa anfallspar i form av Suarez och Cavani, men i övrigt ser det tämligen skralt ut. Mittfältet är anonymt sånär som på Forlan som ju i ärlighetens namn förmodligen har sett sina bästa dagar, och när vi ändå pratar om spelare som i ärlighetens namn förmodligen har sett sina bästa dagar så bör även nämnas att lagets kapten och mittbacksankare Diego Lugano inte direkt åldrats med värdighet sedan slutspelet för fyra år sedan: i år har han petats av bland annat Jonas Olsson i West Bromwich.
England är England är England och det är alltid väldigt svårt att prata om och bedöma det engelska landslaget eftersom det omges av så mycket historia, mytbildning, känslor och allmänt förvirrande jox. Att det är ett relativt anonymt engelskt landslag som reser till djungeln är tämligen odiskutabelt, men samtidigt ska man inte tro att England är dåliga bara för att de i grunden är överhajpade. Laget består trots allt av spelare som alla är ordinarie i PL-topplag, och med tanke på vad Rooney och Sturridge visat upp i ligan i år bör ljus- och kungsblå försvar tvivelsutan se upp.
Sammanfattningsvis är gruppen snarare en Livets Grupp än en Dödens Grupp, där det finns möjligheter för tre lag att vinna gruppen utan att behöva höja sig över sig själva, och dessutom en möjlighet att därefter ta sig förbi en motståndare från den inte alltför övermäktiga C-gruppen och därmed nå en kvartsfinal. Delvis med hjärtat tippar jag att 1950 och 1966 års mästarlag kommer att gå segrande ur kampen, men marginalerna är små och alla former av profetior är i nuläget oundvikligen av godtycklig karaktär.
tips:
1. Uruguay
2. England
3. Italien
4. Costa Rica
Utnämningen av Grupp D till "dödens grupp" är egentligen märklig med tanke på att gruppen inte innehåller någon på förhand tippad guldkandidat (om man bortser från Marcus Birro, vilket man tenderar att göra i just den här typen av situationer), och dessutom i form av Costa Rica härbärgerar det som man på Göteborgska kallar för ett "bånkegäng", dvs ett dåligt lag som alla förväntas slå.
Italien är visserligen vice europeiska mästare, men har inför mästerskapet hämmats av ett bristande försvarsspel. Laget har dessutom inte föryngrats nämnvärt på två år, och dagens besked angående Gianluigi Buffons skada är inget mindre än en fotbollslig mostsvarighet till en plötsligt bortgången regent; få spelare besitter den pondus och konungslighet som Buffon besitter i dagens fotboll, och även om Sirigu är en kompetent ersättare så kommer avbräcket tvivelsutan att märkas.
Uruguay har världens kanske bästa anfallspar i form av Suarez och Cavani, men i övrigt ser det tämligen skralt ut. Mittfältet är anonymt sånär som på Forlan som ju i ärlighetens namn förmodligen har sett sina bästa dagar, och när vi ändå pratar om spelare som i ärlighetens namn förmodligen har sett sina bästa dagar så bör även nämnas att lagets kapten och mittbacksankare Diego Lugano inte direkt åldrats med värdighet sedan slutspelet för fyra år sedan: i år har han petats av bland annat Jonas Olsson i West Bromwich.
England är England är England och det är alltid väldigt svårt att prata om och bedöma det engelska landslaget eftersom det omges av så mycket historia, mytbildning, känslor och allmänt förvirrande jox. Att det är ett relativt anonymt engelskt landslag som reser till djungeln är tämligen odiskutabelt, men samtidigt ska man inte tro att England är dåliga bara för att de i grunden är överhajpade. Laget består trots allt av spelare som alla är ordinarie i PL-topplag, och med tanke på vad Rooney och Sturridge visat upp i ligan i år bör ljus- och kungsblå försvar tvivelsutan se upp.
Sammanfattningsvis är gruppen snarare en Livets Grupp än en Dödens Grupp, där det finns möjligheter för tre lag att vinna gruppen utan att behöva höja sig över sig själva, och dessutom en möjlighet att därefter ta sig förbi en motståndare från den inte alltför övermäktiga C-gruppen och därmed nå en kvartsfinal. Delvis med hjärtat tippar jag att 1950 och 1966 års mästarlag kommer att gå segrande ur kampen, men marginalerna är små och alla former av profetior är i nuläget oundvikligen av godtycklig karaktär.
tips:
1. Uruguay
2. England
3. Italien
4. Costa Rica
Grupp C: Svennefällan
Ifall att en genomsnittlig svennemedborgare lever ett genomsnittligt svenneliv är chansen stor, för att inte säga överväldigande, att personen i fråga förr eller senare råkar fastna i en så kallad svennefälla. En svennefälla kan se ut på en rad olika sätt, men det de alla har gemensamt är att de på något sätt har som funktion att locka svennen i en in i en förarglig situation genom att få svennen att tro tro att den genom några få enkla grepp kan göra en en korrekt bedömning av något inom ett område där man redan tror sig besitta expertis (oftast grillning eller demokrati).
Det är därför inte förvånande att jag nu själv, i egenskap av svenne, i samband med min bedömning av grupp C och dess deltagare glad i hågen ser ut att gå rakt in i den mest klassiska av svennefällor: jag har lockats till att tro på ett lag eftersom laget har många spelare från Premier League som man som svenne känner igen, gillar och tror sig "ha koll på".
Laget jag pratar om är naturligtvis Elfenbenskusten, som är gruppens odiskutabelt mest PL-meriterade lag. Didier Drogba kräver väl ingen egentlig beskrivning, Tioté har gjort det bra i Newcastle och Gervinho har under säsongen visat upp ett spel som fått en att nästan (men bara nästan) glömma bort hur extremt konstig han ser ut.
Men framförallt har laget naturligtvis Yaya Touré, och om jag ska vara ärlig bygger min favorittippning av ivorianerna främst på att jag helt enkelt har väldigt svårt att se hur ett lag som har Yaya Touré på plan ska kunna förlora någon match överhuvudtaget. Det är inte nog med att Yaya Touré är en sjukt bra spelare, han är också en spelare som genom sin position och spelstil torde ha en förmåga att centralt lyfta ett helt lag även om laget i fråga i övrigt inte är sådär fruktansvärt skräckinjagande.
Därför tror jag att Elfenbenskusten vinner gruppen framför Colombia, som utan Falcao framstår som något av ett Hipsterluftslott. Japan är som vanligt tekniska och skickliga men frågan är om dom inte VÄGER LÄTT (förlåt för den eurocentriska stereotypen) mot gruppens i övrigt fysiska lag. Grekland är jättedåliga och borde inte ens varit med från början egentligen. Sverige borde ha fått vara med istället.
Det är därför inte förvånande att jag nu själv, i egenskap av svenne, i samband med min bedömning av grupp C och dess deltagare glad i hågen ser ut att gå rakt in i den mest klassiska av svennefällor: jag har lockats till att tro på ett lag eftersom laget har många spelare från Premier League som man som svenne känner igen, gillar och tror sig "ha koll på".
Laget jag pratar om är naturligtvis Elfenbenskusten, som är gruppens odiskutabelt mest PL-meriterade lag. Didier Drogba kräver väl ingen egentlig beskrivning, Tioté har gjort det bra i Newcastle och Gervinho har under säsongen visat upp ett spel som fått en att nästan (men bara nästan) glömma bort hur extremt konstig han ser ut.
Men framförallt har laget naturligtvis Yaya Touré, och om jag ska vara ärlig bygger min favorittippning av ivorianerna främst på att jag helt enkelt har väldigt svårt att se hur ett lag som har Yaya Touré på plan ska kunna förlora någon match överhuvudtaget. Det är inte nog med att Yaya Touré är en sjukt bra spelare, han är också en spelare som genom sin position och spelstil torde ha en förmåga att centralt lyfta ett helt lag även om laget i fråga i övrigt inte är sådär fruktansvärt skräckinjagande.
Därför tror jag att Elfenbenskusten vinner gruppen framför Colombia, som utan Falcao framstår som något av ett Hipsterluftslott. Japan är som vanligt tekniska och skickliga men frågan är om dom inte VÄGER LÄTT (förlåt för den eurocentriska stereotypen) mot gruppens i övrigt fysiska lag. Grekland är jättedåliga och borde inte ens varit med från början egentligen. Sverige borde ha fått vara med istället.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)