Försenade tankar om en lättflytande måndagskväll

TOTTENHAM-ASTON VILLA 2-0

Jag hade väntat länge på den här kvällen. Inte för att den var så fantastiskt fin (ösregn och buffring i Flogsta, och inte mycket bättre vad det verkade i norra London), inte för att fotbollen var fantastiskt, inte heller för att Tottenham klättrade i tabellen och nu är uppe på tredjeplats. Jag hade väntat på att se en match som Tottenham bara vann. För att de var bättre, för att de var Tottenham. Gastkramning är underbart och utan den skulle vi förmodligen inte med våra masochistiska hjärnor dregla vid fotbollens fötter såsom vi gör, men hejar man på Tottenham och Hammarby blir gastkramningen och överraskningarna efter ett tag lite väl mycket vardag, och Den Stabila Ledningen I Halvtid Som Man Sedan Förvaltar Med Trygghet Och Stil får alltmer karaktären av en ouppnåelig dröm. Men så i måndags tog väntan slut.

Aston Villa är inget dåligt lag, de är förmodligen bäst av de PL-lag som inte fått spela Champions League under 2000-talet, och har varit fortsatt svårslagna i år. Därför är segern extra meriterande, och som sagt var tryggheten i sättet man förvaltade sin ledning på. För första gången i år kändes de 100 procent säkert bakåt, och bollinnehavet påmindeom, vågar jag säga det? Barcelona. Ibland. Lennon hopsar fortfarande bort lite för många dupledsbollar för att Katalonien till fullo ska infinna sig. Men passningarna som Modric, Parker och Bale står för räcker gott, och när nu även Adebayor hittat tillbaks till målet besitter Tottenhams spel en skönhet, som jag tänker mig är av det slag man finner hos sin fästmö när man kommer hem efter att ha legat och haft kallbrand i en skyttegrav i Flandern i tre år: trygg, ansvarsam och beständig. Det är en skönhet som anstår ett lag som med full rätt befinner sig på en tredjeplats i världens bästa liga.

En sista eloge ska naturligtvis Harry Redknapp ha för sin efterlängtade återkomst till bänken. Dels för att han överhuvudtaget är tillbaka och därmed ingjuter Själen med stort S i laget, men också för den taktiska triumf som Villamatchen faktiskt var. Birminghamgänget ställde upp defensivt och köttade till kanterna i ett försök att hejda Bale och Lennons respektive framfarter. Spurs visade då upp stor taktiskt elasticitet genom att idka kortpassningsspel och mitt-instick tills dess att ettan satt, för att sedan när Villa tvingades pressa återgå till det patenterade Blitzkrieget i djupled.

BETYG:

Friedel: +++
Hade nog rätt tråkigt.

Walker: ++++
Fortsatt pigg och farlig. Växer för varje match.

Kaboul: ++++
För en gångs skull riktigt säker, stod dessutom för lite farligheter framåt.

King: ++++
KUNG.

Benoit Assou-Ekotto: +++
Fem plus till nya frissen, som emellertid var det enda sant uppseendeväckande från kamerunesens sida den här kvällen.

Lennon: ++++
En tillgång som vanligt, sprang röven av Villa stup i kvarten.

Modric: +++
Hade mycket boll och gjorde några fina grejer. Är dock aningen överpretentiös i passningsspelet ibland.

Parker: ++++
Utgör tillsammans med kapten Ledley en svårforcerad centrallinje, och när Parker-King är det nya Maginot bakåt, gör Scott det han ska och lite till framåt.

Bale: +++
Inte självlysande på samma sätt som mot QPR och Fulham, men fortfarande av hög klass.

van der Vaart: +++
Kunde ha gjort mål ett antal gånger, men är så gott som alltid där när det händer.

Adebayor: ++++
Gör man två mål varav en cykelspark ska man ha gott betyg. Måste dock ställa in kikarsiktet lite bättre emellanåt, borde ha gjort hat-trick och kanske mer därtill på de chanser han fick.

EM - lag för lag

Jag orkar inte ha en fotbollsblogg längre för ingen läser den så nu får alla läsa vad jag skriver om allt i hela världen oavsett vad dom är intresserade av, inkluderat fotboll. Inkluderat den här texthoran!


EM 2012 - EN GUIDE LAND FÖR LAND!
Länderna presenteras i ungefärlig Öst-Västlig ordning.

Ryssland: tillbaka efter fyra års baksmälla

Ryssland tog Europa med storm EM 2008 och efter att ha nått semifinalerna trodde många experter att Ryssland skulle inte (eller återta) en position bland Europas fotbollsstormakter. Så har det inte riktigt blivit. Ryssland missade VM 2010 och stjärnor som Arsjavin och Pavluchenko vittrar bort på regnkalla bänkar i norra London. Nu är man efter ett starkt kval åtminstone tillbaka i slutspelet, backade av alltifrån vodkafryntliga supportrar till nationalsentimentala oljemiljardärer.

Talar för: Har ett brett utbud av spelare från en av Europas mest spännande och snabbast växande ligor. Arvet från demontränaren Hiddink är inte borta, och "den lille tsaren" Arsjavin bör kunna återfinna sambatakterna när han drar på sig landslagströjan

Talar mot: Ryska folket har ofta orimligt höga förhoppningar på sitt landslag (2006 tippade t.ex. flera tusen personer att Ryssland skulle vinna Vm trots att de överhuvudtaget inte kvalificerat sig), och spelarna riskerar knäckas under pressen.

Kuriosa:

Besserwisserkunskap att briljera med i tevesoffan: "Alltså, anledningen till att ryssarna sällan lyckas i Europeiska klubblag är nog att de längtar hem. Många ryssar flyttar inte hemifrån förrän vid 25 och unga spelare i typ London klarar sig inte utan morsan. True Story!"

Nationalsången: +++++ Klassisk s inihelvete. Bör skrämma slag på tyskar, polacker, ukrainare m. fl.

Lyssna för att bli pepp:
Eduard Khil – I Am Very Glad, Because I'm Finally Returning Back Home (Trololo)
City Of Prague Philharmonic – Lara's Theme - From Doctor Zhivago
P-Bros – Tingaliin - Tingeling Russian Bass Lovers Remix



Ukraina: på bekant men osäker jord

Värdlandet Ukraina plågas av inflation, korruption och instabilitet, men inget av detta kan dämpa 100 år av entusiasm för sporten i det forna Sovjets fotbollsmecka. Laget är direktkvalificerat och har därmed inte prövats mot ordentligt motstånd, 0-1 mot Sverige är väl det närmsta man kommer, vilket inte direkt gör att man får hicka).

Talar för: Hemmaplan. En gammal sanning som nästan alltid stämmer är att hemmalagen höjer sig flera snäpp. Ukraina är dessutom inte den blåbärsnation som folk vill få det att framstå från: kvartsfinalplatsen i VM 2006 visar att man fortfarande vet hur man lyckas i mästerskap.

Talar mot: Splittringen inom landet avspeglas även på fotbollsplan, där olika språk och kulturer ofta hamnat i konflikt med varandra på senare tid.

Kuriosa:

Besserwisserkunskap: "under orangea revolutionen stödde både coachen och lagkaptenen den moskvatrogna regeringen, snacka om dålig lagkänsla!"

Nationalsång: ++ Oepisk och långsam. Lär dock låta rätt tungt när 100 000 sjunger med i Kiev.

Lyssna för att bli pepp:
Ruslana – Wild Dances
The Band Of HM Royal Marines – Great Gate Of Kiev



Grekland: big wheel keep on turning

Greklands dödgrävarfotboll ledde till mångas förtret fram till EM-guldet 2004, men det skulle vara en engångsföreteelse. Var det tänkt. Så blev det inte, Grekland har man-man-försvarat sig till tre av fyra mästerskap sedan dess och manövrerade senast i VM ut Lagerbäcks nigerianer. Den tunga, stabila spelstilen står i bjärt kontrast till landets inrikespolitiska kaos.

Talar för: Rutinen. Tränaren Otto Rehagel styr med järnhand ett lag som har brottat omkull de flesta av Europas jättar.

Talar mot: Bristen på innovation. Som en äkta diktator har inte Rehagel låtit mycket förändras sedan man vann 2004, och motståndarna börjar lära sig hur allt fungerar.

Kuriosa:

Besserwisserkunskap: ”Länge brydde sig grekerna bara om klubblagen. Kanske är det just under svåra tider som man tyr sig till nationella symboler, som landslaget?”

Nationalsång: +++ Käck, men borde med tanke på historien kunnat vara med episk.

Lyssna:
Kostas Papadopoulos – Zorba The Greek

Kroatien: frös och svalt men segrade ändå
Balkans märkligt nog ända representant har alltsedan bronset 1998 skaffat sig ett rykte som disciplinerat och svårslaget, ett rykte som kommit lite på skam sedan man förlorat sig bort från gruppsegern i en av kvalets lättaste grupper. Respekten bör dock vara återställd efter att man krossat Turkiet i lejonets egen kula i Istanbul.

Talar för: Luka Modric. Jag må vara part i målet här, men Modric har i Tottenham utvecklats till en av världens bästa innermittfältare. Till skillnad från många andra stjärnor bör han också ha förmågan att från sin position lyfta sina spelare i stället för att, som Zlatan, låsa dem.

Talar mot: Uddlöst och med en ganska tunn trupp är Kroatien ett skugga av sitt forna betong-jag.


Kuriosa och annat nödvändigt:


Besserwisserkommentaren: ”Kroatien tog VM-brons 1998. Då hade man bara varit självständigt i fem år. Tänk vad det måste ha betytt för den unga nationen!”

Nationalsången: ++ Fanns inte när jag föddes lol

Lyssning:
Cornelis Vreeswijk – Blues för Dubrovnik

Tjeckien: Hur fan kom ni hit?
Till att börja med hamnar man i en grupp bestående av Alpgetter, Postsovjetiska stressyndrom och säckpipeblåsare. Sen lyckas man komma tvåa i den gruppen. I följande lottning har man tillförskaffat sig en så pass bra ranking att man möter ett lag som knappt finns på riktigt. Några tvivelaktiga domslut senare behöver man bara hålla nollan och se! Trots att man är saknar det mesta i fotbollsväg har man lyckats kvalificera sig till EM.

Talar för: Rutin. Typ. Och kanske Rosiscky.
Talar mot: Att truppen är tunn. Som ett jaevla rakblad.

Kuriosa:
Besserwisserkommentar: ”Ett riktigt EM-lag, i alla fall på senare tid när man ofta går långt i EM, för att sedan inte ens kvalificera sig till VM! Men ett lag som gick till VM-final så sent som 1962 förtjänar respekt.”

Nationalsången: ++ Torskade halva nationalsången när Slovakien avföll.

Lyssna:
Muse – Prague

Polen: sämst nu när det gäller
Polen har inte varit vad det nu är, en gång i tiden var det en gedigen fotbollsnation som kammade hem både medaljer och skytteligatitlar. Nu ser det dock skralt ut och bristen på mästerskapsrutin är påtaglig.

Talar för: Hemmaplan och en sjysst seedningsgrupp. Utöver detta ser det mörkt ut
Talar mot: Tunn trupp, dålig mästerskapstradition, brist på rutin, you name it.

Kuriosa:
Besserwisserkommentaren: ”Deras bästa spelar var svart men efter ett antal rasistiska påhopp förpassades han till kulisserna” (följes med fördel av en med vishet och sorg impregnerad skakning på huvudet)
Nationalsången: +++ Heter  Än är Polen Ej Förlorat. Än lol.
Lyssning:
Joy Division – Warsaw

Sverige: vad skogens väldighet än må dölja
Sverige är kanske det lag som på sin väg mot EM fått bekänna minst färg. Visserligen slog man Holland i sista matchen, men Holland hade inget att spela för och övriga lag i gruppen var knappast vad man kan kalla för kvalificerat motstånd. Tillsvidare får dock ett lag som förlorar mot Ungern och har problem med Finland gälla som underdog, mycket hänger på om man lyckas inkorporera fixstjärnan Ibrahimovic i spelsystemet.

Talar för: ett starkt kollektiv som många gånger genom fotbollshistorien lyckats få ett och ett att bli tre. Har en bra mix av unga spelare och äldre med välbehövlig mästerskapsrutin.
Talar mot: En minst sagt svajig defensiv, där alternativen dessutom är få. En av Europas historiskt största fotbollsnationer har kanske även ärvt en alltför stor kostym att fylla ut.

Kuriosa:
Besserwisserkunskap: ”Svenskt landslag? 10 av 11 spelare är från Västergötland eller Skåne. Där ser man vad milda vintrar kan göra!”
Nationalsång: +++ Inte det mest episka som har skrivits, men vacker i sin saktmodighet
Lyssning:
Jussi Björling – Sverige
Roger Pontare – När Vindarna Viskar Mitt Namn
Benny Andersson – Klinga mina klockor

Danmark: det nya Sverige
Många svenskar asocierar Danmark med en gladfotboll som ligger bekvämt i linje med andra danskheter som god och fet mat, slappa alkohollagar och porr. Riktigt så enkel är inte verkligheten, särskillt sedan Danmark på senare lagt sig till med en spelstil som är både defensiv och köttig. Svensk helt enkelt. Danskarna tycks också ha tagit över Sveriges förmåga att straffa giganter, i kvalgruppen lyckades man komma före Portugal.

Talar för: Besitter kaxigheten. Den aegte.
Talar mot: Var märkbart stabbiga i VM senast, och kan få svårt med snabbflytande lag.

Kuriosa:
Besserwisserkommentaren: ”Glada amatörer, det är verkligen Danmarks melodi! Ända fram till 70-talet vägrade man låta professionella spelare spela i landslaget. Och resultaten blev därefter.”
Nationalsången: Har behandlats tidigare i den här bloggen, men är faktiskt inte så dum i all sin småborgerlighet.
Lyssning:
VM Holdet – Re-Sepp-Ten
Olsen Brothers – Smuk Som Et Stjerneskud



Tyskland: Tall, Tan, Young and Lovely
Från att ha varit allas tråkiga, gråa och målsnåla hatobjekt har Tyskland på bara några år förvandlats till fotbollsvärldens älskling: offensivt, multikulturellt och ungdomligt har har ”det nya Tyskland” tagit de flesta med storm. En sak har dock inte förändrats: de vinner fortfarande nästan alltid. Joachim Löws fotbollsmaskin tuggar ner det mesta i sin väg, och har bara stoppats av ett enda lag, Spanien, de senaste två mästerskapen.

Talar för: En enormt bred trupp, särskilt på mittfältet, där det finns nära nog två världsklasspelare på varje position. Har trots ungdomen etablerat en enorm vinnarkultur.
Talar mot: När man inte kunnat kontrollera matchen och varit tvungna att överge plan A har man ibland visat tendenser att låsa sig. Dessa matcher är dock relativt lätträknade.


Kuriosa:
Besserwisserkommentaren: ”Det är ett sånt typiskt politikerbeteende från Angela Merkel att låta Özil få representera den lyckade integrationen. Grabben spelar ju bara fotboll!”
Nationalsång: ++++ Haydn kunde sina grejer, Deutschlandlied är både vacker och kraftfull. Efter könsbytet 1945 är dessutom det politiska budskapet bekvämt uppdaterat.
Lyssning:
Budapest Symphony Orchestra – Ride Of The Valkyries :D:D:D:D:D:D:D
Kraftwerk – Autobahn
Die Alpenkracher – Berliner Luft
Mofeta & Jerre – Bättre i Berlin


Holland: Snabbt, effektivt och ont.
Holland har gjort samma resa som Tyskland, fast tvärtom. Hippielaget nummer ett vars mittback hade Love Beads 1974 har blivit benknäckande, beräknande och effektiva. Men precis som Tyskland är man fortfarande otäckt bra. med van der Vaart, Snejder och Huntelaar i laget lider man inte direkt brist på spetskompetens.

Talar för: lyckas kombinera snabbhet med teknik på ett sätt som får motståndare kan stå emot.
Talar mot: Visar ibland upp en attityd som är arrogant, osportslig och skadlig för det egna laget. Negativ energi kan sprida sig snabbt.

Kuriosa:
Besserwisserkommentaren: ”Man säger att Sverige aldrig kan bli ett topplag för att vi är ett för litet lag: men se på Holland! Där kan vi allt lära oss av en annan kultur.”
Nationalsång: ++ Seg som Rollokolorna på ålderdomshemmet.
Lyssning:
David Bowie – Amsterdam


Italien: en dag på jobbet
Italien är med. Som vanligt. Är ifrågasatt. Som vanligt. Men genererar ändå enorma mängder respekt. Som vanligt. Och lär förmodligen gå vidare från gruppen. Som vanligt. Trots att de kan vara något mördande tråkigt över italiensk fotboll finns det något väldigt starkt i sättet som Italien lyckas hålla sig kvar på fotbollens olympos år efter år. 2012 års Italien ger en inga mardrömmar, men man slipper de gärna i sin grupp.

Talar för: En stark defensiv och ett grymt självförtroende. Varje spelare som iklär sig den azurblåtröjan höjer sig ett snäpp (utom Luca Toni).
Talar mot: Gjorde praktfiasko i VM senast och frågan är om den svaga truppen blivit särskilt mycket bättre sedan dess.

Kuriosa:
Besserwisserkommentaren: ”Har vunnit fyra VM-guld, men ett av de var fusk, eftersom Mussolini mutade domaren i finalen 1934. Och domaren, han var svensk. Där ser man hur onda vi var under kriget.”
Nationalsången: ++++ Käck!
Lyssning:
Studio Orchestra – Amarcord
Luciano Pavarotti – O Sole Mio


Frankrike: from the ashes a fire shall be woken?
För tio år sen var Frankrike en stormakt, en spottloska, en horroskopsläsande tränare och x antal divalater senare skrattar världen mest åt fransmännen. Så borde det inte behöva vara för ett lag som har både Ribery och Nasri. Kan återupprätta hedern i sommar, men svajigheten i kvalet förebådar annat.

Talar för: Slipper spela med favoritstämpel och kan slå ur underläge.
Talar mot: Dras fortfarande med splittringar inom gruppen och många spelare kommer inte till sin rätt.

KURIOSA:
Besserwisserkommentaren: ”Trots att man är världsmästare är fotbollen ingen självklar nummer ett i Frankrike. Både cykling och Rugby konkurrerar, särskilt i de sydvästra, mer agrara, delarna av landet.”
Nationalsången: +++++ Fetast av de feta. Kan få vem som helst att dra till närmsta herrgård och halshugga sig en adelsman, hans fru, hans barn och alla hans jävla hushållerskor.
Lyssning:
Joe Dassin – Les Champs-Elysées
Edith Piaf – Les amants de Paris



Spanien: för bra för att förlora
Det mesta har sagts, ropats och skrikits om detta spanska lag som kortpassat sig fram till allt som går att vinna. Det spelar ingen roll att spelarna saknar patriotisk motivation, att tränaren petar världsklasspelare och att man egentligen alltid spelar på samma sätt (tiqi-taca, en slags utmattningstaktik som går ut på att passa runt bollen till motståndaren rullar runt och skriker på marken av frustration), Spanien vinner alltid, för Spanien har de bästa spelarna i världen. Vad du än gör med dem: de vinner. Och de lär vinna det här också. Tyvärr.

Talar för: Världens bästa spelarmaterial som dessutom är rejält samspelat.
Talar mot: eeh… några av spelarna kanske pikade för något år sen? Spelar roll, de är fortfarande bättre än alla andra.


Kuriosa:
Besserwisserkommentaren: ”Spanien tycks ha övervunnit de motsättningar mellan katalaner och Madridspelare som tidigare slet laget sönder och samman. Man har till och med en bask i laget! En sådan härligt avslappnad mångkultur har vi minsann inte här hemma i Sverige. Vi kan inte dansa flamenco heller, det är vi för uppdämda för att göra.”
Nationalsången: + Har inte ens en text.
Lyssning:
Rodrigo – Spain


Portugal: i skuggan av en douchebag
Ett kul spel, en offensiv anda och en charmigt svajjig defensiv. Varför älskar inte världen Portugal? Troligen eftersom några spelare ägnar större delen av matcherna till att kasta sig i gräset och gnälla på domaren. Anföraren, ärkegnällspiken själv? Christiano Ronaldo, dykningarnas okrönte konung.

Talar för: När Ronaldo inte övar Röst och Rörelse är han en dödligt bra fotbollspelare som kan slå till närsomhelst. Även Nani besitter en stor potential.
Talar mot: Attityden, som sagt. Och att glappet truppen borträknat Ronaldo och Nani är ganska grå.

Kuriosa:
Besserwisserkommentaren: ”Christiano Ronaldo kommer ifrån Azorerna, mitt i Atlanten! Det finns det minsann ingen som gör i Sverige. Vi har inte ens en spelare från Gotland.”
Nationalsången: +++ Ja, vafan ska man säga? En jävla nationalsångsjävel helt enkelt.
Lyssning:
Margareta Kjellberg – I Lissabon


England: i skuggan av sig självt
England brukar komma till mästerskapen med en haussad trupp fylld med namnkunniga spelare, som sedan krossas av press och orimliga förväntningar. De namnkunniga spelarna lyser i stor utsträckning med sin frånvaro i årets trupp, men pressen och förväntningarna lär finnas kvar. Anförda av tidernas troligen mest osköna tränare, Fabio Capello, är det ingen lågoddsare att engelsmännen kommer att få grava psykologiska problem att brottas med i sommar. Dock som alltid en stämningshöjare av rang.

Talar för: många unga och hungriga spelare slipper den yttersta pressen, och kan komma at blomma ut lagom till EM. Joe Hart i målet är redan där.
Talar mot: Wayne Rooney är Englands enda spelare av odiskutabel världsklass, och han kommer troligen inte få spela i EM. Vem som än ska axla oket efter honom har ett tufft jobb framför sig.

Kuriosa:
Besserwisserkommentaren: ”England har många svarta spelare, men få araber och INGA indier, trots att dessa är gigantiska invandrargrupper i dagens England. Det är nog för att dom är rasister i England.”
Nationalsång: +++ Borde byta till ”Jerusalem”. Men nog är det mäktigt när hela klacken sjunger ”LONG TO REIGN ALL OF US” om en 85-årig tant.
Lyssning:
The Kinks – Waterloo Sunset
Sex Pistols – God Save The Queen
Blur – Parklife
The Clash – The Guns Of Brixton
Elvis Costello & The Attractions – Oliver's Army
Lord Of The Rings 3 Soundtrack-The Return Of The King – The Ride Of The Rohirrim
The Royal Philharmonic Orchestra – Jerusalem
Gerry & The Pacemakers – You'll Never Walk Alone

Irland: Man Måste Dö Några Gånger Innan Man Kan Leva
Få länder i Europa är så tätt förknippade med lidande som Irland och även fotbollen har under de senaste åren präglats av prövning och sorg: man har missat fler playoffs än något annat lag och åkte senast ut efter att Henry gjort mål för Frankrike med handen. Nu är man dock äntligen i ett mästerskap, och då är glädjen desto större. Spelmässigt är Irland i mångt och mycket (och nu vänder sig 15 keltiska frihetskämpar i sina gravar) en sämre version av England: det är crossbollar, kuta och kör som gäller.

Talar för: Klyssjigt nog: inställningen. Irland visar alltid upp enorm kämpavilja och engagemang när de spelar, och vid sidan av plan brukar fansen bära fram det egna laget och vinna andra länders hjärtan (något som engelsmän finner märkligt: ”ni super, sjunger och svär, vi super, sjunger och svär, varför älskar alla er och hatar oss?”).
Talar emot: Att man, spelare för spelare, är för dåliga helt enkelt. Många är dessutom gamla och tröga och lär få problem när de stora lagen lägger in högre växlar.

Kuriosa:
Besserwisserkommentaren: ”Många irländska spelare är födda och uppvuxna i England och USA, men väljer ändå att spela för Irland. Det visar vilken bäring och kraft den irländska identiteten har. Till skillnad från den svenska. Vi svenskar är så dåliga på att vara nationalistiska. Varför är det så?”
Nationalsången: ++++ ”The Soldiers’ Song” fungerar lika bra som käck fyllevisa som finstämd hymn.
Lyssning:
Dolores Keane – Galway Bay
The Dubliners – The Rocky Road To Dublin
The Wolfe Tones – The Star of the county Down
Liam Clancy – Galway Races
Harry Potter And The Goblet Of Fire Soundtrack – The Quidditch World Cup
The Pogues – The Broad Majestic Shannon

Skandal

Det är så inihelvete pinsamt att Zlatan får Guldbollen igen, Kin Källström har betytt så otroligt mycket mer än Zlatan det här året och hade verkligen förtjänat den i år. Hoppas Källström gör det rätta och tar guldbollen för vad den är: ett skitpris som delas utav en tidning vars reportrars huvudsakliga syssla är att tävla om vem som med ömmast läppar kan suga av mr. Z.

FF på Craven Cottage

Spurs fortsätter vinna i ligan - den här gången utan att förtjäna det.

Det har funnits många tillfällen då jag undrat om Den Allsmäktige har bestämt sig för att lägga krokben för just mitt lag. Det är givetvis trams, det inser även jag när jag nyktrat till från de värsta känslostormarna, men både Sveriges, Hammarbys och Tottenhams elvor har med jämna tillfällen förlorat matcher pga. en sån utstuderad och grym otur att man inte funnit någon annan förklaring än att någon där upp vill mitt lag väldigt, väldigt illa. Nästa gång en sådan situation infinner sig ska jag därför försöka komma ihåg Fulham-Tottenham den 6 November 2011. Den dagen var gud, försynen eller kanske helt enkelt bara turen, på vår sida.

Tottenham är ett mycket bättre fotbollslag än Fulham, och visade stundtals upp kvalitéer som Fulham inte har, särskilt under den första halvleken. Båda målen höll hög klass och producerades av den farfyllda men ändå tekniskt fulländade fotboll som Redknapps Tottenham håller på att göra till sitt signum. I söndags eftermiddag visade dock laget också upp en annan, mindre rolig, egenhet som utvecklats under hösten: att släppa till ett tidigt mål i andra halvlek och sedan springa runt likt yra höns, som mötte man ett Barcelona i storform.

Harry Redknapp var inte närvarande pga. hjärtoperation, och om Tottenham uppträder som ett gäng livsglada, talangfulla men något ansvarslösa tonåringar, så var det hög FF-faktor på tillställningen vid Themsens norra strand i Söndags. Reservcoacherna kunde inte (och borde inte) utöva den auktoritet och kontroll som Redknapp kan, och när matchen började svänga till Fulhams fördel var det tydligt att varken spelare eller ledare hade någon backup-plan. Tacka fan för att Ledley King är hel och frisk, annars hade inte ens Friedels storspel hjälpt mot Fulhamanstormningen.

I slutändan var det alltså dock främst Försynen som räddade Spurs, när Dempsey missade friläge efter friläge, när Modric halft omedvetet räddade på mållinjen och allra mest när domaren missade Walkers solklara handboll i målgården, på tilläggstid. Defoes mål var otroligt oförtjänt, och just därför också otroligt tillfredställande.

Jag tror och hoppas att laget och spelet blir lugnare när Redknapp och framförallt Dawson är tillbaka igen, men samtidigt funderar jag över vad en tränare och en mittback kan göra åt problem som framförallt uppstår på mitten av planen. Det gick väldigt lätt för Fulhams mittfältare att erövra bollen, vända upp och bryta in på Spurs' planhalva, och de man-mandueller som Tottenham vann var lätt räknade. Kanske saknas någonting tungt, pressande och hårt på Tottenhams mittfält, kanske en Sandro eller en Huddlestone. Problemet är bara att jag har väldigt svårt att se vem av mittfältarna, som allihop har blivit mig ytterst kära genom höstens livsbejakande spel, som i så fall får gå åt sidan. Bale och Parker är givna, Modric är kärnan och hjärnan i det offensiva spelet, och Lennon visade idag att han är tillbaka på allvar. Det delikat problem, men ett problem alltjämt.

BETYG

Friedel: ++++

Avgörande räddningar i slutet. En matchvinnare

Walker: +++

Fin framspelning till 1-0, annars osynlig. Uttagen till landslagsmatchen mot Sverige, gud give att Rasmus Elm skonar knän och annat.

Kaboul: ++

Gör att man saknar Dawson mer för varje match som går. Onödigt självmål. Svajjig.

King: +++

Tung och säker, inte minst psykiskt, vilket är livsviktigt i sådana här matcher. Lite trög i vissa situationer, och "framspelet" till självmålet var farsartad.

BAE: +++

Oroskapande i första halvlek, liskom hela laget osäkrare i andra. Tog dock sitt ansvar defensivt

Lennon: ++++

Målet i sig värt tre plus, men Lennon var farlig, aggressiv och snabb under hela matchen. 

Parker: +++

Sliter i vanlig ordning kopiöst, men var delaktig i många bollförluster på mitten i andra. Onödigt slarvig i passningsspelet. Uttagen mot Sverige.

Modric: ++

Inte Luka Modrics typ av match, hade uppenbara problem mot ett storväxt Fulham. Visade hur beroende han är av att få rätt bollar.

Bale: ++++

Snudd på femma, världens farligaste ytter är nu definitivt tillbaka. Besitter både kraft, styrka och finess. Bäst på plan.

van der Vaart: ++

För första gången på länge en undermålig insats, kändes slö i första och var spelmässigt isolerad i andra.

Adebayor: +

Totalt osynlig, så när som på några felpass och ojusta tacklingar mot slutet. Måste börja visa klass igen. Snart.

INHOPPARE:

Sandro: +++

Märktes inte mycket, men spelet blev klart lugnare efter att han kommit in.

Defoe: ++++

Gjorde precis det han skulle, dvs. mål. En "supersub" som kan fortsätta vara en tillgång på bänken, så länge han själv vill. En engelsk landslagsman vill nog få mer speltid än så här.

tankar inför Sverige-Holland

De matematiska förutsättningarna har dryftats fram och tillbaka i allsköns medier i snart en vecka, men summan av alltihop är ganska enkel: för att känna sig säkra på playoff ska Sverige slå världens näst bästa landslag. Uppgiften är tuff, men inte omöjlig, om Sverige vågar göra det som matematiken kräver: att gå för vinst. Och det är förresten inte bara matematiken som säger. Sveriges försvar har varit under all kritik under de senaste matcherna, och även om Mellberg nu är tillbaka kan vi inte, som så ofta under Lagerbäcks tid, bygga vår taktik på en förhoppning om att backlinjen ska kunna låsa ett resultat. Sveriges chans ligger i att göra mål, troligen ett flertal, för det är på holländarnas planhalva som vi faktiskt kan upprätta ett psykologiskt övertag. 

Holland saknar många nyckelspelare, och mest intressant för svensk del är kanske frånvaron av Maarten Stekelenburg. Även Heitinga saknas, och om det svenska mittfältet kan visa upp mer av det moderna och rörliga anfallsspel som vi sett korta men inte desto mindre glädjande glimtar av under Hamréns ledarskap, så finns det möjligheter att straffa Holland rejält bakåt. 

Så till sist en snobbig kulturreferens: Den i dagarna aktuella Peter Englund skrev för tjugo år sedan boken "Poltava". Boken handlar om en armés undergång och ska absolut inte tjäna som inspiration för landslaget ikväll överlag, men innehåller en målande passage om Slaget vid Narva, där en svensk här på 10 000 man besegrade en tio gånger så stor rysk armé under flamländskt befäl. Englund berättar om hur en svenskarna lyckades vinna genom att ignorera sin numerära underlägsenhet och istället i en ohämmad offensiv rusa mot den ryska hären, som överrumplad, överraskad och förskräckt snart flydde undan de till synes från vettet varande svenskarna. Ryssarna hade räknat med att svenskarna skulle gjort som underlägsna arméer oftast gjorde, agerat igelkott i hopp om att efter den givna förlusen kunna skriva på ett så fördelaktigt stilleståndsavtal som möjligt. Genom vägra agera som en liten styrka förväntas agera avgick svenskarna med segern. Ikväll bör Sverige försöka upprepa bedriften. Går det åt helvete kan vi alltid grisa oss vidare genom ett svinfult bortamål i Sarajevo eller något liknande.

Startelvan:

ANDREAS ISAKSSON 

Given, och en av få svenskar som gjort det han ska i höst

MIKAEL LUSTIG

Svajjig mot Ungern och Finland, sitter säkert i brist på alternativ

DANIEL MAJSTOROVIC

Långsam, förvirrad och arrogant både i klubblag och landslag. Ett kvitto på hur skralt det svenska backuppbådet är. Borde få lämna plats för Jonas Olsson

OLOF MELLBERG

En intstitution i svensk fotboll, vars tyngd och rutin behövs mer än någonsin. Dock något svag mot Fnland.

MARTIN OLSSON

Kommer få det jobbigt mot van Persie och kompani, behöver all hjälp han kan få. Ur ett långsiktigt perspektiv given på positionen

KIM KÄLLSTRÖM

Kanske Sveriges bästa spelare under kvalet, har äntligen fått det förtroende han förtjänar. Kommer att behöva prestera 110% för att kunna matcha van der Vaart.

TACO ANDERS

På väg ut, men helt rätt att ha i startelvan ikväll på grund av sin rutin, men kanske ännu mer sin lojala och rörande hängivna spelstil. Snabbhet i spelomvändningarna ett måste.

SEBASTIAN LARSSON

Beroende av att få rätt bollar, men en klasspelare i sina bästa stunder. Hans kopiösa löpkapacitet kommer att behöva utnyttjas till max då han både måste hjälpa till bakåt och ruscha när det behövs framåt.

OLA TOIVONEN

Tveksam laguttagning, här hade jag hellre sett Elmander bakom Hysén på topp. Ola kan sin fotboll, men har en tendens att vika ner sig när det verkligen gäller. Saknar den kreativitet som krävs av en nummer 10.

RASMUS ELM

Har egentligen inte gjort sig förtjänt av att starta, men laguttagningen är nog riktig med tanke på att Marin Olsson kommer behöva Elms defensiva hjälp, en hjälp som varken Wilhemsson eller Hysén kan ge tillräckligt av. Måste börja ta för sig.

JOHAN ELMANDER

Som sagt var skulle jag hellre vilja ha den snabbe och djupledsvillige Hysén i den här positionen, istället för den tunge och mer kreative Elmander. Är dock en av få svenska spelare som visat ordentlig inställning under de senaste matcherna och är given i startelvan.

Harry, a beacon of hope

TOTTENHAM-ARSENAL 2-1

Stora och viktiga matcher tenderar ta fram både det bästa och det sämsta hos de inblandade. De stora matcherna visar vilka stjärnorna är, de gör de stora spelarna stora lika mycket som de gör de små spelarna små. På White Hart Lane igår fanns både små och stora spelare, men störst av alla var i mina ögon mannen vid linjen för Tottenham, Harry Redknapp. Genom genuin fingerspitzgefühl  och ingjutande av sann fotbollsglädje hos sina spelare visade han varför han förtjänar sin plats som tränare till et av Europas mest krävande tränarjobb.

Ända sedan han kom till Spurs har jag varit svag för denne rödmosige och intill omöjlighetens rand brittiske mysfarbror, inte bara för att han var den som gjorde Spurs till ett storlag igen och tog dem tillbaka Champions League. Redknapp är också något som fotbollen idag lider stor brist på: en människa som förstår att sätta sig själv och sitt lag i ett sammanhang. En glöggfryntlig fyrbåk att söka sig till för alla oss som inte accepterar den moderna fotbollens enfaldiga och giriga tendenser.

Missförstå mig nu inte när jag säger girghet. Jag hyser inga illusioner som skyler det faktum att Redknapp ingår i ett Tottenham som är lika mycket av en mångmiljoncirkus som alla andra storklubbar idag. Harry Redknapp är en fotbollskapitalist uti fingerspetsarna och mycket av hans framgång ligger just i att han köpt och sålt frejdigt, men också ekonomiskt smart. Med girighet menar jag alltså inte den rent monetära girigheten, utan den allmänna girighet efter seger, prestige och ära som tycks vara det allenarådande idealet bland Europas coacher idag.

Det började med Mourinho, vars utspel mot domare, motståndare och alla andra som inte ingick i hans lag först sågs som ren brist på hyfs, men som numera accepteras som taktiska manövrer syftandes till att stärka det egna laget, (ett lag som aldrig heller bör kritiseras, har man gjort en plattmatch är det enklare att skylla på domarn, UEFA eller CIA). Mot Anders Frisk drog sig inte Mourinho för att använda rena personpåhopp för att komma dit han ville. Numera anammar alltfler coacher hans doktrin, där alla psykiska medel är tillåtna för att ge sitt lag segern.

Det är denna ”högstadiementalitet” jag är så glad att Harry Redknapp väljer att stå över. Harry har absolut sagt sin beskärda del av dumheter (”jag vill hellre värva svarta än vita spelare” är ett av de klart märkligaste försöken till politisk korrekthet jag hört) genom åren, men han är en av få coacher som kan ”sänka” sig till att erkänna ett dåligt byte, eller hylla en motståndare även efter matchen. Han har även en sällsynt förmåga att säga vettiga saker som rör annat än fotboll. Efter att Tottenham t.ex. blivit felaktigt bortdömda ur en match mot United förra året uppmärksammade Redknapp domslutet, men passade även på att hylla domarinsatsen i stort och öppet förklara sitt förtroende för domaren. Redknapp har även en skön distans till fotbollen i stort som saknas bland de humorlösa ”mourinhisterna”: när han fick frågan hur han skulle fira avancemanget till champions league förra året förklarade han fryntligt att han skulle skynda sig hem eftersom hans fru hade fixat honom en (säkert jätteäcklig) baconsandwich. På frågan vad som är det bästa med att coacha Tottenham ska han ha svarat ”I like to see them play” (vilket i sin tur kan förklara varför Tottenham oftare är underhållande än vinstsäkra). Redknapp inser helt enkelt att det finns sånt som också är viktigt förutom att Tottenham Hotspur F.C. vinner så många matcher som möjligt.

I Söndags var Redknapps seger emellertid inte enbart av det filosofiska slaget, utan främst (och för ovanlighetens skull) en taktiskt sådan. Arsenal på 90-talet känt som ”boring Arsenal”, vars specialitet det var att stänga 1-0 matcher genombetongtätt försvarsspel och finurliga offsidefällor. Idag är försvarsspelet osäkrare än en wannabe-hipster på Marie Laveau och Reddknapp valde att satsa friskt med två rena anfallare plus den hyperoffensive van der Vaart som högerytter. Detta betalade sig och trots att Arsenal hade ett massivt bollinnehav var det Tottenham som skapade de farliga chanserna (1-0 borde ha suttit redan i sjunde minuten). 1-0 var ett klassmål som berodde mer på van der Vaarts urstyrka än på Mertesackers svaghet.

Arsenal kom sedan tillbaka och andra halvlek blev onödigt nervös, särskillt på vänsterkanten där Gervinho var lika snabb som hans frisyr är konstig (seriöst, den är så jävla konstig). Redknapp tog då det smått kontroversiella beslutet att byta ut målskytten van der Vaart mot mer anonyme Sandro. Bytet var dock helt korrekt och bekräftar en av Redknapps egna käpphästar: coachning behöver inte vara så svårt som t.ex. Mourinho får det att låta. Receptet för att säkra högerkanten var helt enkelt att byta ut en offensiv ytter mot en defensiv ytter. Enkelt och effektivt. Tottenham kunde sedan genom fortsatt Redknappsk anfallstro och ren klasskillnad på flera positioner relativt enkelt ro hem segern.

Efter förra inlägget fick jag kritik ifrån en del sydsvenska läsare för min överdrivna optimism, varför jag nu tillstår att allt faktiskt inte var frid och fröjd, och att orosmoln faktiskt finns där. Främst är det naturligtvis försvaret som fortfarande ser skakigt ut, hade det inte varit för det medicinska undret Ledley King hade vi knappast kunnat avgå med segern. Många har pekat på att Totttenham ställde upp med två innermittfältare mot Arsenals tre, och de lyckades onekligen trockla sig igenom mittplan lite för lätt ett antal gånger, trots att Parker stod för en ny stabil insats. Samtidigt var det minst lika nervöst i boxen under långa stunder. Dawson behöver komma tillbaka, och det snart. Även anfallet stod för en del anmärkningsvärda missar. Särskillt Defoe måste börja leta lite mer enkla lösningar istället för att springa runt i cirklar av upphetsning varje gång han närmar sig straffområdet, och Adebayor har inte råd att missa sådana lägen som han idag. Tottenham saknar tydligt förmågan att stänga matcher och då måste anfallarna leverera även när man har en till synes betryggande ledning.

Ändå går det inte att vara annat än nöjd i dagsläget. Tottenham är tillbaka i toppen, Bale har återfått både farten och glädjen (Arsenals högerkant hade en synnerligen dålig dag på jobbet) och Ledley King har klarat av att spela fyra matcher i rad för första gången på jag vet inte hur länge. Allra mest positivt känns det att sinnesläget verkar vara genuint harmoniskt och gjädjefullt i laget. Manchestermatchernas utslagna armar och uppgivna gester har ersatts av energifyllda blickar och leenden även när man missat eller trampat fel. Och konstigt vore väl annars. Tottenham är nya kungar av norra London, snart kanske av hela London, och med ett realistiskt hopp om en ny topp-fyraplacering. Harry Redknapp har gjort sig förtjänt av en riktigt god nattmacka även den här gången.

BETYG:

Friedel +++

Gjorde ingen stormatch men fortsätterutstråla pondus

Walker ++++

Inte bara matchvinnare utan även tongivande under hela matchen med sina löpningar, dribblingar och inlägg. Behöver jobba på det rent försvarsmässiga

King ++++

”Tottenhams själ” har återuppstått när han behövs som mest, en av få spursförsvarare som inte tappar fattningen i för snabba situationer. Skrämmande placeringssäker.

Kaboul ++

Stod för många av skakigheterna bakåt. Stabbig.

BAE +++

Fortsatt stabil, bra samspel med Bale

van der Vaart ++++

Högt betyg trots nästintill obefintligt försvarsspel.  Ett sådant mål, i farten, mot farten och med bollen under sig, finns det inte många spelare som klarar av att göra.

Parker ++++

Fortsatt mycket intelligent i sitt agerande, skapar lugn bakåt och farligheter framåt. Borde gjort mål på sitt friläge.

Modric +++

Något osynlig, men när han blixtrar till så blixtrar det onekligen till.

Bale +++++

Inget annat än världsklass, trots att det troligen finns mer att ta av. Förutom speeden även riktigt skottfarlig, och var dessutom precis i sina framspelningar. Bästa insatsen sedan Inter förra året.

Adebayor +++

Borde ha satt sitt friläge, men jobbar kopiöst långt ner i banan samtidigt som han lyckas vara med när det händer längst fram. Verkar trivas.

Defoe ++

Innefektiv och repetitiv i sina lösningar, fart tjänar ingenting till om man stannar upp så fort man får bollen. Måste dessutom lära sig offsideregeln någon jävla gång.

OM MOTSTÅNDET

Såsom distanssupporter har jag aldrig skolats in i rivaliteten mot Arsenal, och jag lider faktiskt med den klubb som har stått för så mycket underhållning och påhittighet det senaste decenniet. Särskillt lider jag eftersom jag ser att Arsenal faktiskt förtjänar ligga mycket högre upp än vad dom gör, för de spelar fortfarande stundtals riktigt bra. Sagnas skada fördjupade krisen, men jag är övertygad om att ”Gunners” kommer, om inte vara tillbaks i den absoluta toppen i år, så åtminstone segla upp rejält i tabellen. Wenger är nere för räkning, men räkna inte ut honom än.

målskillnadsmysticism

fan vilken dålig målskillnad de flesta lagen i Premier League har.