Bayerns bänk idag mot Hoffenheim

Neuer, Martinez, Alaba, Lahm, Müller, Robben och Mandzukic.

Keltelvan 2014

Många gånger i ens liv har man inte så mycket att göra, och då kan det vara bra att göra en drömelva som baseras på de spelare som är britter men inte engelsmän, dvs de som tillhör någon av Storbritanniens "keltiska" länder. Det har jag nu gjort, och efter lite googlande och wikipediande har jag kommit fram till det jag tror är den utlimata keltelvan 2014:

Målvakt:

David Marshall (Skottland, Cardiff City)

Backlinje:

Seamus Coleman (Irland, Everton)

Johnny Evans (Nordirland, Manchester United)

Ashley Williams (Wales, Swansea)
John O'Shea (Irland, Sunderland)

Mittfält:
Ryan Giggs (Wales, Manchester United)

Aaron Ramsey (Wales, Arsenal)

James McCarthy (Irland, Everton)

Robert Snoddgrass (Skottland, Norwich)

Anfall:

Gareth Bale (Wales, Real Madrid)

Steven Fletcher (Skottland, Sunderland)

Bubblare: Craig Bellamy, Darren Fletcher, Charlie Adam

Det är inget jättebra lag och jag tror att England ganska mycket hade sopat mattan med det. Dock är mittfältet starkt, särskillt ifall att man som jag räknar med Ryan Giggs som tillgänglig. Dessutom är det intressant att notera att Wales sin ringa storlek till trots kniper fyra platser, mer än något annat "land".

Hade det här laget tagit sig till VM? Jag tror nästan det.

Svar på Nattens senaste inlägg

Jag vet inte vad som är fel med min dator för jag kan inte kommentera på inlägg som mina medbloggare skriver. Därför kommer mina tankar kring inlägget "världens bästa lag" nu istället här, i inläggsform.

1. Jag säger inte att jag dömer dig, men jag säger att det skulle vara INTRESSANT att se vad Johan anno 2011 hade sagt om han hade hört hur Johan anno 2014 fullkomligt suger av den katalanska kuken i detta inlägg. Jag säger inte att du inte borde suga av den, jag säger bara att det vore intressant att se.

2. Jag håller med dig om att Bayern är favoriter, men hur ser det egentligen ut i försvarslinjen? Alaba är klass, men sen då? Har inte Lahm lämnat ett hål efter sig?

Jag tar bort det här sen när du har läst det för det ser fult ut, men låt det ligga kvar tills jag sett ditt svar.

Världens bästa lag

Eftersom min dator fungerar ungefär lika bra som Grekland är det här inlägget lite försenat, men egentligen spelar det ingen roll eftersom det som kommer tas upp i praktiken redan varit klart i några månader: FC Bayern München är bundesligamästare 2014. Efter 3-1 mot Hertha Berlin tog Bayern sin 23:e ligaseger och alla blev jätteglada och sprutade öl på varandra.

Säsongen 2013/2014 har överträffat allas förväntningar på Bayern München. Internetforumens och fikarummens gissningar om hur bra Pep skulle lyckas i trippelvinnarlaget präglades visserligen av det enorma barcelonahat som sjuder i vårt land vilket måhända skymde logik och intellekt en aning, men de löd ungefär såhär: "Pep kommer förstöra Bayern". Inte kunde väl det lag som vann Bundesliga, tyska cupen och Champions League i den kanske överlägsnaste stilen i modern tid utvecklas ännu mer? Såhär i slutet av Mars verkar de flesta vara överens om att det är precis det som hänt. Bayern München är idag ett spelskickligare lag än man var förra året, man är ännu bättre defensivt med en rent pungdjävulsk aggressivitet i återerövringsfasen och är nästan lika hungriga på att vinna matcher som man var förra säsongen (lika hungriga kommer nog inget lag nånsin vara igen).

Detta har Pep åstadkommit utan några större förändringar i laguttagningar. Thiago har kommit in och varit briljant allteftersom han acklimatiserat sig, men annars är Peps startelva identisk med Jupp Heynckes. Förutom då att Rafinha har kommit in istället för Javi Martinez. STOPP.

Ta ut Javi Martinez och sätt in Rafinha låter logisk... nej vänta vad i helv...

sten

En av de största anledningarna till trippelvinsten förra året var en spanjor som hette Javi och var bra. Utan basken har jag svårt att se Bayern ändå dominera finalmatchen mot Dortmund som de till slut gjorde i en match där Bastian Schweinsteigers psyke inte höll (han var rätt feg och meningslös). Mot Barcelona var Martinez en jävla gigant på mittfältet och hans förmåga att både täcka ytor och göra något relativt begåvat med bollen när han vann den var mycket värdefull för Bayern München. Så varför då bänka Javi Martinez? Anledningen är som alla som inte bott under en jävla sten den här säsongen att Pep börjat använda Phillip Lahm som defensiv innermittfältare. Och då kan ju människan som bott under den där stenen snett uppe till höger undra: varför har han då gjort det? 

När Pep satte ihop sitt mittfält i Barcelona gjorde han det med 1 spelskicklig sittande mittfältare (Busquets... som väl iof kan beskrivas "liggande". För att han ligger i gräset mycket. Och filmar) och med två vansinnigt spelskickliga offensiva kreatörer framför denne (världens två då bästa mittfältare, Iniesta och Xavi). Resultatet blev det mest överlägsna lag jag sett hittills rent spelmässigt under mitt liv och också det minst reaktiva laget jag sett under mitt liv. Vad än motståndarna gjorde förändrade Barcelona ingenting i sitt spel. Rullarullarulla. Motståndarna leder. Rullarullarulla. Barcelona leder. Rullarullarulla. Det rullades helt enkelt en hel del oavsett vad som hände.

Biff: hur saken var

När Bayern München var sådär överjävliga förra året var de visserligen sensationellt överlägsna spelmässigt typ alla lag de mötte, men de var också reaktiva mot Barcelona under semifinalmötet (det var väl egentligen den enda gången de var reaktiva den säsongen). Bayern låg och väntade som i bakhåll när naiva katalandvärgar rullade och rullade och rullade utan samma potens som tidigare och när de rödblåa gjort sitt drag högg de röda på det, klädde av det och skrattade åt det och resultatet blev en fotbollsförnedring som bara kan jämföras med mäns oacceptabla våld mot kvinnor. Reaktiviteten segrade över Tiki-takan. Med ett sådant synsätt passar ett mittfält uppbyggt med Javi Martinez och Bastian Schweinsteiger som defensiva ankare alldeles utmärkt: få, eller ja inget, mittfält kombinerade den spelskickligheten med sådan bollvinstförmåga, och med kontringsspelare som Robben och Ribéry var saken som man säger biff. Men Pep vill inte vara reaktiv. Pep vill spela ut alla. Också Barcelona. Så: Javi. Javi Martinez är en utmärkt passningsspelare när det kommer till att spela i ett kontrande lag, och att ge bollen vidare till Toni Kroos som smeker ut en boll på ett röd streck i djupled kan han sköta utmärkt. Men när Javi Martinez själv ska börja slå genomskärande genialitetsmackor eller kortpassa 40 gånger mellan utsträckta motståndarben är saken inte lika biff längre. Pep vill ha det spelskickligaste mittfältet i världen och på det spelar inte Javi Martinez.

Den första tanken som slår en när man då ser över alternativen på de bayerska mittfältet är naturligtvis: släng ner Schweinsteiger som sittande mittfältare och spela Toni Kroos/Mario Götze/Thiago/Thomas Müller framför honom. Bastian Schweinsteiger är väl efter kanske Arturo Vidal, Yaya Touré och Sergio Busquets världens bästa på den positionen. Men det fungerade inte riktigt. Visserligen har Bastian Schweinsteiger varit skadad en stor del av säsongen, men när han spelat har han inte varit förmögen att axla det defensiva ansvaret såsom en ensam sittande mittfältare i ett lag som Bayern München bör göra. Enter: Phillip Lahm.

De säger att det som utmärker ett geni inte är hur hög IQ personen har, alltså geniet är inte alltid den som bäst kan kolla på olika följder av geometriska figurer och kryssa i rätt alternativ under tidspress. Istället är den egenskapen som främst utmärker ett geni kreativiteten, att tänka på nya sätt och utanför den berömda boxjäveln. När en person med extremt hög IQ på första hälften av 1600-talet fick ett äpple i huvudet tänkte den människan oftast typ "Aj, jag tänkte på matte, jävla äpple som faller). Men inte geniet Isaac Newton. Han tänkte istället den mycket poetiska tanken: "Does the moon also fall?". När ditt spelarmaterial inte kan uppfylla dina visioner om hur fotboll ska spelas, tänker du då "Jävla spelarmaterial" eller tänker du "Faller månen också?". "Kan Phillip Lahm som spelat ytterback hela sitt liv bli en av världens bästa defensiva mittfältare istället?". Pep tänkte så, för att han var ett geni. Mittfältsproblemen var lösta.

folks uppfattning om var Lahm borde spela

                       Lahm som defensiv mittfältare? :O

Som vi ser ovan befinner sig idén om Lahm som defensiv mittfältare utanför boxen till vänster





Bayerns mittfält är idag oerhört dynamiskt, kreativt, tryggt och modigt. Insatsen mot Manchester City på bortaplan var bland det värre jag sett i fotbollsväg och där Schweinsteiger skulle hamnat på efterkälken i en ensam defensiv roll jagade Lahm ikapp snabba oljemiljonärer som om de vore Eintracht Braunschweig-spelare. Inget lag dominerar i dagsläget sina matcher såsom Bayern München gör. Och förra säsongens Bayern gjorde det inte heller. Både framåt och bakåt är Bayern München ett bättre lag än någonsin. Som jag ser det är det bara Bayern Münchne själva som står emellan sig själva och historisk andra raka trippel.

Och detta alltså för att en skallig spanjor kunde tänka utanför de vanliga ramarna och ställa sig frågan:

"Does the moon also fall?"

Lay Down All Thoughts And Surrender To The Void; spridda tankar från fotbollshelgen

Ibland händer det att vissa yttre stimuli sätter igång reaktioner i hjärnan som är så starka att man känner att allt som inte har med reaktionen att göra är så irrelevant att man vill slå det med en knölpåk i huvudet. För min del handlar det oftast i sådana lägen om att någonting får mig att inse hur bra Beatles är, samt hur mycket alla som inte TILL FULLO inser detta faktum kan dra åt helvete.

Just den här veckan utgjordes den utlösande situationen av ett avsnitt av Mad Men där Don Draper får höra "Tomorrow Never Knows". Don tycker inte så mycket om den, eftersom han  är gammal och kapitalistisk och har för mycket sex, och stänger därför av låten. Jag själv är dock varken gammal eller kapitalistisk och jag har absolut inte för mycket sex, och därför blev jag än en gång påmind om hur sanslöst bra Beatles är, vilken sanslös skiva Revolver är, och framförallt av hur helt OÄNDLIGT intagande "Tomorrow Never Knows" är.

Därför har jag nu lyssnat på "Tomorrow Never Knows" på repeat cirka 15 gånger, och under mina seanser har jag särskilt hakat upp mig textraden "Lay Down All Thoughts And Surrender To The Void". För när John Lennon gång på gång mässade fram denna närmast transmässiga text, var det inte utan att jag kände igen mig i det han sade. Dels som människa i stort, men också såsom fotbollssuporter i synnerhet.

Tottenham har ingen chans på att ta sig till Champions League. Det är nio poäng upp till Liverpool och Liverpool är jättemycket bättre. I toppstriden kämpar tre och ett halvt lag med vilka jag har relationer som varierar från hatisk avsmak till störande likgiltighet. Jag vill väl helst att Oljan ska få se sig besegrad på något sätt, men samtidigt tror jag att jag kommer att ha väldigt svårt att glädja mig åt ett ligaguld till spelare som Suarez, Agger och Sterling.

Ur känslosynvinkel är alltså ligan i princip död. Det som återstår är bara att lyda Lennons ord och luta sig tillbaka och låta tankar och förhoppningar besegras av den oljestinna intigheten. Det är sorgligt att det är så. Samtidigt kan jag inte låta bli att känna en viss form av lättnad. För denna intighet rymmer fortfarande en form av trevlighet: bra spelare som spelar bra fotboll. Och även om jag inte älskar den här ligan av kvalitetsskäl så har denna helgen genom sin totala brist på förhoppning och kognitiv vilja givit mig ren fotbollsmässig njutning på ett sätt som jag funnit talande. Jag har helt enkelt blivit underhållen.

Framförallt blev jag väl underhållen av Chelsea. Det är ett ondskans lag som långsamt maler ner fotbollen till stenmjöl likt en apokalyptisk dödskvarn, och jag hatar att jag blir underhållen, men icke desto mindre blir jag det. Sättet de kontrade sönder det arma Arsenalförsvaret från minut ett var storslaget och hisnande, och när Schürrle satte tvåan fick det blå laget spelet att se så enkelt ut att man nästan fnös. Jag kan inte tänka mig att något annat lag förutom Bayern München idag är kapabla till samma självklara kontrings- och omställningsspel, och om det inte varit för blåtröjornas alltjämt påtagliga ondhet skulle jag till och med kunna liknat lördagens insats vid den som det ädla tyska landslaget stod för 2010 när de slog ut England i VM-åttondelen.

Jag blev sedan underhållen av Liverpool och Cardiff, och det var särskilt underhållande att se hur påtagligt dålig Agger har blivit. Jag har aldrig gillat Agger särskilt mycket. Kanske är det för att han är dansk, kanske är det för att han är så mycket bättre än alla de stolpskott till mittbackar som vi mönstrat i den blågula elvan under senare tid, eller kanske är det på grund av hans frisyr. Jag vet inte, men hur det än är så kände jag ett stygn av belåtenhet när Cardiff City rullade in både 1-0 och 2-1 bakom Agger, Mignolet och co.

Att sedan Suarez i vanlig ordning dödade dramaturgin genom att helt enkelt vara så bra att dramaturgin blir irrelevant är en annan historia, men den stämmer likväl bra in i det Lennonska temat. Det fanns en tid när jag verkligen hade åsikter om Suarez, och förhållningssätt till hans person. Förr har jag känt förakt, ilska, genans och hänförsel i olika stadier. Nu när han styrt både sig och sitt Liverpool så långt bort i fjärran att man från den liljevita horisonten knappt ens ser skutan längre, så känns allt det där bara så apatiskt irrelevant. Det enda som återstår är att insupa den Uruguayanska intigheten och hjärndött låta sig hänföras av Premier Leagues otvivelaktigt bästa spelare just nu.

Intigheten lurade runt hörnet även i matchen mellan Southampton och Tottenham. När hoppet om CL är borta är den känslomässiga investeringen liten, och det enda man egentligen har att förlora är upplevelsen av en välspelad fotbollsmatch med en milt tillfredsställande utgång. Länge såg det ut som att jag skulle gå miste om dessa två, men en Christian Eriksen i storform och en återuppväckt islänning gjorde att man trots allt fick knyta en kvartsengagerad näve i fickan när slutsignalen gick. Det har varit mycket prat om Tottenhams misslyckade värvningar i år, men även om det kan ligga mycket sanning i detta resonemang så vill jag ändå påpeka att den unge dansken, när han väl varit frisk, varit en av ligans mest sevärda playmakers i år. Dessutom är han ung, och om bara Kastiliens hökögon vilar annorstädes i några år till så kan han mycket väl utvecklas till en riktig klasspelare på White Hart Lane. Dessutom vill jag ge cred till Southampton, som friskt och frejdigt utmanade ett stundtals passivt Tottenhamförsvar, och vägrade hänge sig åt den bussparkeringstaktik som tyvärr blir alltmer förhärskande bland mitten- och bottenlag även då de möter såpass mediokra elvor som Tottenhams.

Kort sagt var det alltså i tomhetens och uppgivenhetens tecken en underhållande helg, som till och med innehöll lite glädje. Djupt inom mig finns det väl fortfarande något som skriker att det inte är sådant som fotboll ska handla om, och att saker skulle kunna varit annorlunda, att de kanske till och med borde ha varit det. Rösten skriker att jag inte får ge upp, att jag inte får reducera mitt fotbollstittande till något så banalt som en syssla man utför i syfte att "ha lite trevligt". Men röstens ord ekar tomt, för dess budskap är inte längre hållbara, rimliga eller ens möjliga. Att följa Premier League just nu är att Kapitulera inför Tomheten. Och i Tomheten är lite underhållning tyvärr nog det bästa man kan hoppas på.

Här kommer så slutligen scenen jag pratade om. Man behöver inte förstå vilka alla är eller vad som händer. Däremot behöver man absolut tycka att låten är bra. Annars kan man nämligen dra åt helvete.