Just den här veckan utgjordes den utlösande situationen av ett avsnitt av Mad Men där Don Draper får höra "Tomorrow Never Knows". Don tycker inte så mycket om den, eftersom han är gammal och kapitalistisk och har för mycket sex, och stänger därför av låten. Jag själv är dock varken gammal eller kapitalistisk och jag har absolut inte för mycket sex, och därför blev jag än en gång påmind om hur sanslöst bra Beatles är, vilken sanslös skiva Revolver är, och framförallt av hur helt OÄNDLIGT intagande "Tomorrow Never Knows" är.
Därför har jag nu lyssnat på "Tomorrow Never Knows" på repeat cirka 15 gånger, och under mina seanser har jag särskilt hakat upp mig textraden "Lay Down All Thoughts And Surrender To The Void". För när John Lennon gång på gång mässade fram denna närmast transmässiga text, var det inte utan att jag kände igen mig i det han sade. Dels som människa i stort, men också såsom fotbollssuporter i synnerhet.
Tottenham har ingen chans på att ta sig till Champions League. Det är nio poäng upp till Liverpool och Liverpool är jättemycket bättre. I toppstriden kämpar tre och ett halvt lag med vilka jag har relationer som varierar från hatisk avsmak till störande likgiltighet. Jag vill väl helst att Oljan ska få se sig besegrad på något sätt, men samtidigt tror jag att jag kommer att ha väldigt svårt att glädja mig åt ett ligaguld till spelare som Suarez, Agger och Sterling.
Ur känslosynvinkel är alltså ligan i princip död. Det som återstår är bara att lyda Lennons ord och luta sig tillbaka och låta tankar och förhoppningar besegras av den oljestinna intigheten. Det är sorgligt att det är så. Samtidigt kan jag inte låta bli att känna en viss form av lättnad. För denna intighet rymmer fortfarande en form av trevlighet: bra spelare som spelar bra fotboll. Och även om jag inte älskar den här ligan av kvalitetsskäl så har denna helgen genom sin totala brist på förhoppning och kognitiv vilja givit mig ren fotbollsmässig njutning på ett sätt som jag funnit talande. Jag har helt enkelt blivit underhållen.
Framförallt blev jag väl underhållen av Chelsea. Det är ett ondskans lag som långsamt maler ner fotbollen till stenmjöl likt en apokalyptisk dödskvarn, och jag hatar att jag blir underhållen, men icke desto mindre blir jag det. Sättet de kontrade sönder det arma Arsenalförsvaret från minut ett var storslaget och hisnande, och när Schürrle satte tvåan fick det blå laget spelet att se så enkelt ut att man nästan fnös. Jag kan inte tänka mig att något annat lag förutom Bayern München idag är kapabla till samma självklara kontrings- och omställningsspel, och om det inte varit för blåtröjornas alltjämt påtagliga ondhet skulle jag till och med kunna liknat lördagens insats vid den som det ädla tyska landslaget stod för 2010 när de slog ut England i VM-åttondelen.
Jag blev sedan underhållen av Liverpool och Cardiff, och det var särskilt underhållande att se hur påtagligt dålig Agger har blivit. Jag har aldrig gillat Agger särskilt mycket. Kanske är det för att han är dansk, kanske är det för att han är så mycket bättre än alla de stolpskott till mittbackar som vi mönstrat i den blågula elvan under senare tid, eller kanske är det på grund av hans frisyr. Jag vet inte, men hur det än är så kände jag ett stygn av belåtenhet när Cardiff City rullade in både 1-0 och 2-1 bakom Agger, Mignolet och co.
Att sedan Suarez i vanlig ordning dödade dramaturgin genom att helt enkelt vara så bra att dramaturgin blir irrelevant är en annan historia, men den stämmer likväl bra in i det Lennonska temat. Det fanns en tid när jag verkligen hade åsikter om Suarez, och förhållningssätt till hans person. Förr har jag känt förakt, ilska, genans och hänförsel i olika stadier. Nu när han styrt både sig och sitt Liverpool så långt bort i fjärran att man från den liljevita horisonten knappt ens ser skutan längre, så känns allt det där bara så apatiskt irrelevant. Det enda som återstår är att insupa den Uruguayanska intigheten och hjärndött låta sig hänföras av Premier Leagues otvivelaktigt bästa spelare just nu.
Intigheten lurade runt hörnet även i matchen mellan Southampton och Tottenham. När hoppet om CL är borta är den känslomässiga investeringen liten, och det enda man egentligen har att förlora är upplevelsen av en välspelad fotbollsmatch med en milt tillfredsställande utgång. Länge såg det ut som att jag skulle gå miste om dessa två, men en Christian Eriksen i storform och en återuppväckt islänning gjorde att man trots allt fick knyta en kvartsengagerad näve i fickan när slutsignalen gick. Det har varit mycket prat om Tottenhams misslyckade värvningar i år, men även om det kan ligga mycket sanning i detta resonemang så vill jag ändå påpeka att den unge dansken, när han väl varit frisk, varit en av ligans mest sevärda playmakers i år. Dessutom är han ung, och om bara Kastiliens hökögon vilar annorstädes i några år till så kan han mycket väl utvecklas till en riktig klasspelare på White Hart Lane. Dessutom vill jag ge cred till Southampton, som friskt och frejdigt utmanade ett stundtals passivt Tottenhamförsvar, och vägrade hänge sig åt den bussparkeringstaktik som tyvärr blir alltmer förhärskande bland mitten- och bottenlag även då de möter såpass mediokra elvor som Tottenhams.
Kort sagt var det alltså i tomhetens och uppgivenhetens tecken en underhållande helg, som till och med innehöll lite glädje. Djupt inom mig finns det väl fortfarande något som skriker att det inte är sådant som fotboll ska handla om, och att saker skulle kunna varit annorlunda, att de kanske till och med borde ha varit det. Rösten skriker att jag inte får ge upp, att jag inte får reducera mitt fotbollstittande till något så banalt som en syssla man utför i syfte att "ha lite trevligt". Men röstens ord ekar tomt, för dess budskap är inte längre hållbara, rimliga eller ens möjliga. Att följa Premier League just nu är att Kapitulera inför Tomheten. Och i Tomheten är lite underhållning tyvärr nog det bästa man kan hoppas på.
Här kommer så slutligen scenen jag pratade om. Man behöver inte förstå vilka alla är eller vad som händer. Däremot behöver man absolut tycka att låten är bra. Annars kan man nämligen dra åt helvete.
Ur känslosynvinkel är alltså ligan i princip död. Det som återstår är bara att lyda Lennons ord och luta sig tillbaka och låta tankar och förhoppningar besegras av den oljestinna intigheten. Det är sorgligt att det är så. Samtidigt kan jag inte låta bli att känna en viss form av lättnad. För denna intighet rymmer fortfarande en form av trevlighet: bra spelare som spelar bra fotboll. Och även om jag inte älskar den här ligan av kvalitetsskäl så har denna helgen genom sin totala brist på förhoppning och kognitiv vilja givit mig ren fotbollsmässig njutning på ett sätt som jag funnit talande. Jag har helt enkelt blivit underhållen.
Framförallt blev jag väl underhållen av Chelsea. Det är ett ondskans lag som långsamt maler ner fotbollen till stenmjöl likt en apokalyptisk dödskvarn, och jag hatar att jag blir underhållen, men icke desto mindre blir jag det. Sättet de kontrade sönder det arma Arsenalförsvaret från minut ett var storslaget och hisnande, och när Schürrle satte tvåan fick det blå laget spelet att se så enkelt ut att man nästan fnös. Jag kan inte tänka mig att något annat lag förutom Bayern München idag är kapabla till samma självklara kontrings- och omställningsspel, och om det inte varit för blåtröjornas alltjämt påtagliga ondhet skulle jag till och med kunna liknat lördagens insats vid den som det ädla tyska landslaget stod för 2010 när de slog ut England i VM-åttondelen.
Jag blev sedan underhållen av Liverpool och Cardiff, och det var särskilt underhållande att se hur påtagligt dålig Agger har blivit. Jag har aldrig gillat Agger särskilt mycket. Kanske är det för att han är dansk, kanske är det för att han är så mycket bättre än alla de stolpskott till mittbackar som vi mönstrat i den blågula elvan under senare tid, eller kanske är det på grund av hans frisyr. Jag vet inte, men hur det än är så kände jag ett stygn av belåtenhet när Cardiff City rullade in både 1-0 och 2-1 bakom Agger, Mignolet och co.
Att sedan Suarez i vanlig ordning dödade dramaturgin genom att helt enkelt vara så bra att dramaturgin blir irrelevant är en annan historia, men den stämmer likväl bra in i det Lennonska temat. Det fanns en tid när jag verkligen hade åsikter om Suarez, och förhållningssätt till hans person. Förr har jag känt förakt, ilska, genans och hänförsel i olika stadier. Nu när han styrt både sig och sitt Liverpool så långt bort i fjärran att man från den liljevita horisonten knappt ens ser skutan längre, så känns allt det där bara så apatiskt irrelevant. Det enda som återstår är att insupa den Uruguayanska intigheten och hjärndött låta sig hänföras av Premier Leagues otvivelaktigt bästa spelare just nu.
Intigheten lurade runt hörnet även i matchen mellan Southampton och Tottenham. När hoppet om CL är borta är den känslomässiga investeringen liten, och det enda man egentligen har att förlora är upplevelsen av en välspelad fotbollsmatch med en milt tillfredsställande utgång. Länge såg det ut som att jag skulle gå miste om dessa två, men en Christian Eriksen i storform och en återuppväckt islänning gjorde att man trots allt fick knyta en kvartsengagerad näve i fickan när slutsignalen gick. Det har varit mycket prat om Tottenhams misslyckade värvningar i år, men även om det kan ligga mycket sanning i detta resonemang så vill jag ändå påpeka att den unge dansken, när han väl varit frisk, varit en av ligans mest sevärda playmakers i år. Dessutom är han ung, och om bara Kastiliens hökögon vilar annorstädes i några år till så kan han mycket väl utvecklas till en riktig klasspelare på White Hart Lane. Dessutom vill jag ge cred till Southampton, som friskt och frejdigt utmanade ett stundtals passivt Tottenhamförsvar, och vägrade hänge sig åt den bussparkeringstaktik som tyvärr blir alltmer förhärskande bland mitten- och bottenlag även då de möter såpass mediokra elvor som Tottenhams.
Kort sagt var det alltså i tomhetens och uppgivenhetens tecken en underhållande helg, som till och med innehöll lite glädje. Djupt inom mig finns det väl fortfarande något som skriker att det inte är sådant som fotboll ska handla om, och att saker skulle kunna varit annorlunda, att de kanske till och med borde ha varit det. Rösten skriker att jag inte får ge upp, att jag inte får reducera mitt fotbollstittande till något så banalt som en syssla man utför i syfte att "ha lite trevligt". Men röstens ord ekar tomt, för dess budskap är inte längre hållbara, rimliga eller ens möjliga. Att följa Premier League just nu är att Kapitulera inför Tomheten. Och i Tomheten är lite underhållning tyvärr nog det bästa man kan hoppas på.
Här kommer så slutligen scenen jag pratade om. Man behöver inte förstå vilka alla är eller vad som händer. Däremot behöver man absolut tycka att låten är bra. Annars kan man nämligen dra åt helvete.
Det är väl lite så här man kommer känna under fotbolls-VM också? Den emotionella insatsen är avsevärt förminskad men underhållningsvärdet är fortfarande toppklass.
SvaraRaderaBra jävla flow du har nu Martin
SvaraRadera