Sitter och tittar på Stoke - Arsenal och slås plötsligt av väldigt varma känslor för Tomas Rosicky. Inte för att han varit särskilt bra hittills (egentligen tvärtom), men alltså... vilken ROLIG jävla spelare Rosicky är. När Michael Carrick får en passning tänker han: "Hur kan jag passa den här bollen bakåt i plan och samtidigt få applåder av Old Trafford-publiken". När Tomas Rosicky får en passning tänker han: "Nu vänder jag på en femöring och sätter iväg framåt", och så vänder han på en femöring och hårmanen fladdrar efter honom. Alltid framåt, ALLTID! Det går inte alltid, men visst finns det något upplyftande över att någon vågar sätta något på spel även om denne någon kanske därmed förlorar bollen och cred?
Rosicky kallas ibland för Prags Mozart, vilket är passande och vackert (kanske är det det vackraste smeknamnet i fotbollsvärlden... i alla fall vackrare än "Ölme"). Ja när jag tänker efter, shit vad passande det är! Finner man inte samma barnsliga optimism i Mozarts toner som i Rosickys vändande på den där femöringen och ivägsättande framåt? Samma lekfullhet? Sen är det också passande eftersom Rosicky är extremt skadebenägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar