Som liten gillar man att identifiera sig i grupp. I skolan hopar sig barnen i skumma subkultursfalanger som clashar mot varandra, moppegäng glider omkring i småstäderna och sprider oljud, och för vissa råkar det bli så att de får ett favoritlag. Att vara liten och heja på ett lag är inte som att vara stor och heja på ett lag. Absolut, vuxna personer som hejar på ett lag skriker och gråter och skrattar och kramas och förolämpar och förbannar, men graden av känslosvängningarna är av en mer bipolär natur hos den yngre. Få blir lika glad eller ledsna som barnet med ett favoritfotbollslag. Hur många gånger har jag inte sett min lillebrors ansikte förvridet, rött och bultande när oljelaget han hejar på förlorat? Hur många gånger kände man inte den där sensationella dopaminrusningen i sin ungdom när Allbäck petade in en förlupen boll i mästerskapskvalmotståndarens mål?
Jag tror att ju äldre man blir så glider man mer och mer ifrån det här. Mer och mer blir man en egen individ som har sina egenheter som omöjligen kan delas av miljoner andra, och insikten om detta gör att man, om man heter Birsan och hejar på Manchester United, snarare blir "Birsan" än "United-Birsan" - Birsan bryr sig fortfarande om United, men Birsan är mycket som United inte är och United är mycket som Birsan inte är. Självklart blir Birsan glad när Manchester United gör mål numera också, men så totalt hängiven utgången i en fotbollsmatch blir Birsan aldrig igen. Han och United är inte sammanflätade på det sättet de var förut.
Jag antar att detta är hälsosamt. Att identifiera sig i grupp kan leda till förintelse och död i värsta fall, men det känns ju lite sorgligt att man inte bryr sig lika mycket som man gjorde förut, visst? Sen vet jag i och för sig inte om det bara är jag och den hypotetiska Birsan som känner såhär. Ni kanske blir lika extremt glada/ledsna som ni alltid blivit i fotbollsmatcher? Det är kanske bara är jag och Birsan som glidit ifrån barn-Johan och barn-Birsan?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar