Projekt "I'll Wear It Proudly": Premier Leagues klubbmärken, del 3: Liverpool

Liverpool. Namnet smakar svett och metall när man tar det i sin mun.

Svett från de tusentals fiskare som levde sina liv i ständig och livsfarlig vals med vågorna på den Irländska sjön. Svett från sammanpressade slavar på botten av ett av de många skepp som tack vare en handel bortom all ära och redbarhet låg inne i stadens hamn då Liverpool var slavmarknadens världscentrum på 1600-talet. Svett från överläppen på en irländsk förstagenerationsinvandrare 1835 när han efter en sen kväll på krogen i en mörk gränd hör ljudet av protestantiska gängstövlar bakom sig. Svett från hundratusentals andra arbetare som gav sitt liv åt fabriker och varv. Svett från ägaren till White Star Line när han en natt i april 1912 hade fått reda på att något hade hänt fartygets flaggskepp Titanic. Svett ifrån tusentals familjers tinningar när flyglarmet gått och ljudet av Stukapropellrar hotfullt dånar över staden.

Metall. Metall som smeden i den förindustriella byn format till redskap mellan sin hammare och sitt städ. Metall som våghalsiga pionjärer kom för sig att bryta ur jorden på märkliga sätt någon gång i början av 1700-talet. Metall i massproducerade verktyg som blivit till i den tidiga industrialismens mörka satanskvarnar. Metall som vid de väldiga skeppsvarven fogats till skrov på de atlantångare som plöjde över världens hav mer framgångsrikt och skoningslöst än några andra fartyg. Metall som gör vibrationer som gör musik som gör att publiken skriker likt medeltida stormtrupper som just blivit dränkta i kokande olja: stålsträngarna på John Lennons gitarr när han river av ackorden till Please Please Me för första gången på The Cavern.

Exemplen talar för sig själva: Liverpool är en stad med många ansikten. Ändå vill jag låta listan fortsätta en aning. För trots alla saker jag nämnt är frågan om det inte finns andra metaller, och annan svett, som jag tänker ännu lite mer på när jag hör ordet Liverpool.

Jag talar om dobbarna som Jamie Carragher kör in i låret på Olivier Giroud en regning höstkväll på Anfield. Jag pratar om högerstolpen på Goodison som sjunger högt och klart efter att ett skott från Paul Scholes misslyckats med att ta sig in i målet. Och jag pratar om svetten från Steven Naismith, Daniel Sturridge, James McCarthy, Martin Skrtel, Kenny Daglish, Dixie Dean, Ian Rush och de tusentals andra som fallit ner på det gröna gräset när den gröna mattans riddare slitit ont för att göra Liverpool till Englands historiska fotbollsstad nummer ett.

Mot denna övertygande bakgrund är det intressant att konstatera hur oerhört lite såväl Liverpools som Evertons klubbmärken har att göra med varesig svett eller metall. Det närmaste man kan komma är väl de stilistiska grindarna ovanpå Liverpools sköld, som dessutom är väldigt ometalliska till sin karaktär och ännu mindre svettiga.

Till en början blir man arg när man ser detta. Hur kan de båda klubbarna bara nonchalera den uppenbara tematik som jag så dräpande redogjort för i inledningen till detta stycke? Pissar dom på sin historia? Är det verkligen det de står här och gör?

Sen tänker man efter lite grann och inser att så nog inte kan vara fallet. Dels för att klubbarna i sig är äldre än många av de företeelser jag listade, och dels för att två lag som så till den milda grad tronar på minnen från fornstora dar omöjligen skulle kunna vara så självdestruktiva att de pissar på en historia som på många sätt är så oerhört mycket större än klubbarnas nutid. Istället för att ställa frågan "Pissar dom på sin historia?", väljer jag därför att ställa frågan: "Vad kan ha varit så relevant och ädelt att det konkurrerat ut min extremt välutvecklade tes om Liverpool som en stad av Svett och Metall, när det kommer till att ta symbolisk plats på klubbarnas vapensköldar?". Därmed har det blivit dags att vända oss till kakans själva russin: studien.

Liverpool F.C.

Beskrivning
Rödvit sköld med text och en fågel hållandes en kvist i näbben, krönt av en stiliserad avbildning av de s.k. "Shankly Gates" vid Anfield Road, omgärdad nertill av en banderoll och vid sidorna av två brinnande facklor.

Symbolik:
Fågeln i mitten är en välkänd symbol för staden och kallas "The Liverbird". Den är påhittad. Varför den håller en kvist i munnen är väldigt oklart. Shankly Gates är givetvis en hyllning till den legendariske 60-talstränaren Bill Shankly, och texten "You'll Never Walk Alone" är givetvis namnet på den Rodgers & Hammerstein-låt som sedan länge är Liverpool FC:s officiella inmarschlåt. De två facklorna är där för att hedra offren från Hillsboroughkatastrofen som krävde 96 Liverpoolsupportrars liv.

Omdöme:
En riktig klassiker med mycket tung symbolik, och dessutom ett riktigt vackert klubbmärke. Den rödvita färgkombinationen är enkelt elegant men tillåter ändå de kringliggande ornamenten att synas simultant. Shanklygrindarna och de två facklorna minner på skilda men tunga sätt om klubbens historia, och "You'll Never Walk Alone" framstår med sådan tyngd och pondus att man nästan glömmer bort att det egentligen bara är titeln på en ganska trött danslåt från en dålig musikal skriven av två amerikaner. Det enda som drar ner betyget är den konstiga fågeln som känns alldeles för pilsnerfilmsmässig (lite som att Hammarby skulle ha Julhunden i sitt märke). Inte blir det bättre av att kvisten är jätteful och väldigt osymbolisk.

Betyg: ++++

Everton F.C.

Beskrivning:
Blå sköld med gul bård och vit text, prytt med en avbildning av den verkliga byggnaden Prince Rupert's Tower.

Symbolik:
Prince Rupert's Tower är ett gammalt byhäkte som ligger i statsdelen Everton, efter vilken klubben inte helt otippat har fått sitt namn.

Omdöme:
Frågan som direkt hänger i luften när man ser det här märket är naturligtvis: varför bytte dom? Innan denna säsong hade Everton ett mycket snyggare märke, främst tack vare att det avbildade tornet var mycket mer episkt och respektingivande. Det nya tornet är kort och fult och ser mest av allt ut som något som en halvond sagoperson med svaga magiska krafter bor i.

Efter lite googlande inser man dock ett beklämmande faktum: designbytet är moraliskt berättigat eftersom det förra märket helt enkelt var förskönande, och rent ut sagt förljuget. Det som låter som att det skulle vara ett grymt gammalt sagotorn är i själva verket, i det verkliga livets verkliga Liverpool, inte mycket mer än en stenhög som sin ringa höjd till trots likförbannat ser ut att kunna luta över och falla ihop när som helst. Evertons nya design var alltså nödvändig ur sanningssynpunkt. Men med tanke på hur verklighetens torn faktiskt ser ut är det inte utan att man undrar om man inte gjort rätt i att låta dikt få besegra sanningen i detta fall. Evertons nuvarande klubbmärke är bara lite för mycket Steven Naismith.

Betyg: ++

Verkligheten.

Dikten.