Halvtid: Turkiet-Sverige 1:0

Efter att ha drabbats av ett stickande av dåliga känslor i bröstet när tv-tablån visade att matchen mellan Sverige och Turkiet visades i 7an (vad fan är det för kanal ens) drabbades jag av ett jävla slag i huvudet av dåliga känslor när jag såg hur dålig Rasmus Bengtsson var på att hoppa. Han var RIKTIGT dålig på att hoppa, det blev 1-0 till Turkiet, och det här fick mig att tänka, att förutom den oerhört deprimerande tanken "vem är Sveriges bästa spelare efter Zlatan?" så är det fler saker (no shit) som är på tok med dagens svenska landslag.

När Erik Hamrén tog över Sveriges största sports största landslag gjorde han det med populismens fanor vajande över sig. På en grund av aftonbladetkommentarsfältskommentarerkompatibel taktik som "Vi måste våga" och "Mindre långbollar" byggde Erik sitt hus och fick sedan se det grundligt raserat i Amsterdam (4-1). Efter det blev Erik mer medveten om värdet av "det svenska arvet" (lol) och ett mer dynamiskt landslag som var mindre naiva och optimistiska i defensiven var tänkt att växa fram. Vi skulle kunna spela ut de sämre lagen och "vara svenska" (lol) mot de bättre. Jag köpte verkligen det här konceptet. Att spela 0-0 mot Trinidad and Tobago ska inte vara en möjlighet för det land som fostrade Gre-No-Li, Nacka och Zlatan, och kunde man kombinera att eliminera den möjligheten med att fortsätta kunna grisa till sig poäng mot de stora drakarna skulle jag varit nöjd. Men så blev det inte riktigt (okej 4-4 mot Tyskland men det var inte att grisa till sig något, det vara bara sjukt). Sverige spelade roligare stundom, och framförallt trivdes Zlatan bättre än någonsin tidigare och har för närvarande sin tveklöst bästa period i den blågula tröjan, men den här känslan av "Fan vad vi är sega" infann sig aldrig. Infinner sig aldrig.

Och det är den där känslan av seghet jag vill åt och saknar. Som jag ser det skulle Erik Hamrén varit en bättre coach med det laget vi hade första hälften av 2000-talet (vem skulle inte det i och för sig), där lirarna fanns för att spela den fotboll som får Erik Hamrén att se sådär pillemarisk ut. MEN: lirarna finns inte där längre. Och kan vi vara lika sega som förut och samtidigt vara spelskickliga med det utbudet av spelare som finns för närvarande? Jag tvivlar.

Kanske är det så att Erik måste inse att tiden för skönlir är förbi.

Att tiden där Henrik Larssons briljanta skarvning nådde en framstormande "Freddie" som snepassade bakåt till Zlatan inte kommer igen på ett tag i ett så litet land som Sverige.



    Vem är Sveriges näst bästa spelare Erik?

Blommorna är borta.

Och utan blommor finns bara ett alternativ kvar:

Segheten