All börjar fan bli said.

För varje unket misslyckande David Moyes och hans tafatta manskap fortsätter att presentera blir desperationen i alla som stöttar och identifierar sig med Manchester United större och större. För varje meningslös alibipassning, för varje halvhjärtat brytningsförsök, för varje oinspirerat "anfall" blir ångesten och depressionen i mig och säkert tusentals andra United-supportrar mer tryckande och påtaglig. Samtidigt börjar jag känna hur en kvävande apati väller över mig; hur jag har börjat sluta hoppas på att United ska lyckas åstadkomma NÅGONTING, spel- eller resultatmässigt. Jag känner mig ungefär som någon som har haft världens bästa flickvän i flera år som plötsligt har börjat vara otrogen mot en. Man förlåter henne och hoppas att hon ska bättra sig, man älskar henne och man vill inte erkänna för sig själv att hon är förändrad för alltid. Kanske blir det den här helgen som hon bestämmer sig för att behandla mig bättre. Kanske är det min gamla, Riktiga flickvän som jag får se idag. 

Sen ligger man där med en klump i halsen och försöker tänka på något annat än hur ens emotionella sinnen precis slitits i stycken för vad som känns hundrade gången det här året.

----

Det spelar egentligen ingen roll vilket motståndet är. Det vet vi med säkerhet nu. I höstas var det hemmaförluster mot lag som Newcastle, Everton och West Bromwich; motstånd som tappade poäng mot hade inneburit rena katastrofer under Sir Alex era och som nu ses som något helt normalt. För några veckor sedan var det en patetiskt utskåpning mot Olympiakos (Olympiakos!!!!). Idag var det så dags för ärkerivalen Liverpool. Som den idiot jag är hade jag än en gång intalat mig att det skulle se annorlunda ut den här gången. Det är ju ändå derby, och om spelarna ska dyka upp med kämpatakter och vinnarinstinkt någon gång så är det väl nu! Allt kan ju hända i ett derby. Som det visat sig så många gånger förut den här säsongen blev mitt naiva hopp tillintetgjort ganska så omgående då United, totalt fantasilöst och oinspirerat lät Brendan Rodgers lag gå ut och styra och ställa på hela plan och fick Manchester United att se ut som allt annat än just Manchester United. Det måste ha varit ovant för en spelare som Steven Gerrard att gå ut och spela en match på Old Trafford, se sitt lag tillskänkas TRE (om än 1 var felaktig) straffar och sedan åka därifrån med tre enkelt tillförskansade pinnar i bagaget.

Allt har redan sagts 10000 gånger om på alla möjliga forum, i tidningar, bloggar och kommentatorsfält. Det här är helt enkelt för dåligt. Det är både som United-supporter och fotbollsälskare, pinsamt att bevittna. United har gått från att vara det mest fruktade laget till England till en harmlös slagpåse. Det fullkomligt skar i skälen att ännu en gång behöva konstatera att vi är det mest lättspelade laget i Premier League. Kom till Old Trafford, goda vänner! Pressa oss högt och tvinga oss till dåliga uppspel, ta över spelet och forcera er igenom oss. Varsågod! Passa ut på kanterna och vägga er igenom vårt trötta, mentalt nedbrutna försvar. När vi har bollen kan ni luta er lugnt tillbaka, sluta upp i mitten av planen och tvinga oss ut på kanterna varifrån vi kommer - utan hopp om att det ska bära frukt - slå tafatta inlägg in i boxen där ni enkelt får nicka bort bollen. Det måste vara så inåt helvete skönt att möta Manchester United dessa dagar.

Men det är inte bara på ren fotbollsnivå som United-spelarna underpresterar grovt. Det är inte bara att Rafael och Phil Jones, som om de spelade på korpennivå, skänker bort två helt onödiga mål genom en idiotisk hands och en jätteklumpig knuff direkt i början av andra halvlek (som HELT dödar de - om än astronomiska - chanser vi hade att komma tillbaka i matchen). Det är inte bara att Fellaini är en av de mest överskattade spelarna i England och ett av de största floppköpen i modern fotbollshistoria vilket blir tydligt i en match som denna då han blir avklädd av spelare som Jordan Henderson och Joe Allen. Det faktum att han var en av våra bättre spelare idag säger en hel jävla del. Det är inte bara att Juan Mata inte har ett enda passningsalternativ under 90 minuter. Heller var det inte bara att van Persie, som för övrigt inte ser att bry sig ett skit längre, inte hade ETT enda avslut på mål. 

Nej, det största problemet är att vi inte är ett lag längre. Spelarna spelar inte för varandra, de spelar inte för emblemet. Ingen spelare på plan (med undantag kanske av Rafael da Silva och Danny Welbeck de korta minuter han spelade) verkar vilja spela för Manchester United längre. De ser rädda och osäkra ut; som att de inte tror på det det är meningen de ska hålla på med, som att de är ledarlösa och vilse. Den PASSION som både ska förväntas och begäras av en United-elva när de ställs mot ett titeljagande Liverpool fanns inte att se någonstans. Det fanns varken vilja eller inställning så långt ögat nådde. Inte heller fanns det någon inspiration att insupa om man lät blicken vila på en mentalt sönderslagen skotte vid sidlinjen, som med trötta insjunkna ögon satt och betraktade hur den numera sönderskjutna fregatt, han ärvt av en landsman, sjunka ytterligare några meter ned i ett bottenlöst hav av olja och tårar.

För några månader senare gjorde jag ett inlägg på bloggen där jag listade några av de anledningarna jag tyckte mig kunna se som skulle kunna förklara varför United är så långt ifrån sitt "sanna" jag den här säsongen, samtidigt som jag försökte rädda Moyes och lägga skulden någon annan stans. Faktum är att när jag nu står här efter en förnedrande 0-3 förlust mot våra värsta ärkerivaler på vår egen hemmaplan i bagaget så har jag varken den ork, sinnesfrid eller tålamod som skulle krävas för att rationellt kunna resonera kring huruvida det faktiskt är David Moyes "fel" att det ser ut som det gör. Jag nöjer med nu med att säga att det inte spelar någon roll längre. Någonting måste ju förändras. Det här anstår sig inte en klubb som Manchester United. Oavsett om en gammal Everton-högerback som Phil Neville (som debuterar som tränare i United) och en gedigen stenåldersfotbollsanhängare som David Moyes skulle vara de mest kompetenta tränarna i världen "egentligen", så kan man inte annat än att konstatera att de totalt har misslyckats med att göra ett LAG av de spelare som står till deras förfogande. "Men är det inte spelarnas jobb att göra det bättre? Moyes valde ju den bästa elvan, mer kan han väl inte göra?" kanske någon säger. Som svar på det kan jag bara säga att om det enda en tränare behövde göra var att ställa upp bästa möjliga elva så skulle jag faktiskt kunna vara tränare. Det räcker helt enkelt inte. 

Ferguson brukade krama ut 120% av VARENDA spelare som drog på sig tröjan med Uniteds stolta emblem på och den som inte levde upp till hans hårda kriterium fick skämmas inför Ferguson, sina lagkamrater, fansen och framför allt sig själv. Moyes har istället lyckats tappa omklädningsrummet och låter spelarna vandra ut på planen som ett gäng vanliga kontraktsanställda som är där för att spela för att höja sina egna individuella marknadsvärden (inte för att de lyckas med det heller). Moyes måste tyvärr klandras för den sits han har satt United i och jag hoppas att han, både för sitt och klubbens bästa, själv väljer att avgå. Då kanske han äntligen kan få en natts sömn också. David Moyes talade från dag ett om hur tacksam och lyckligt lottad han var för att få vara i en klubb som Manchester United. Kanske borde varningsklockorna börjat ringa redan då? Han hör ju uppenbarligen inte hemma i den här rollen; som huvudtränare för en av världens mest prestigefulla klubbar. Det svårt att föreställa sig vem som någonsin, inte bara inom fotbollen, ska ha tagit sig så här mycket vatten över huvudet.

---

När så röken efter dagens helvetesfyrverkerier har börjat mattas ut och känslorna så smått har börjat gå från desperation till depression, då kommer så det verkliga mörkret i vilket man börjar reflektera över situationen vi har till hands: 14 poäng upp till Liverpool (som i fjol låg 29 poäng EFTER oss vid det här laget). Utslagna i snart alla cuper. Det är då jag inte kan rå för att tänka på att det tog Sir Alex Ferguson 26 år att bygga upp och befästa Manchester United som den kanske största fotbollsklubben i världen. Det har tagit David Moyes dryga 9 månader att rasera hela det bygget. 

Vid ställningen "0-3" vecklade Liverpool-fansen ut den här banderollen:

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta längre.