Transferfönster-paranoia från aftonbladets chatt.
tisdag 31 januari 2012
söndag 29 januari 2012
Hästen och ryttaren
De vitklädda spelarna sneglar, med förtret i blicken, bort mot sina lättade ärkerivaler: Barcelonaspelare som kramar om varandra, skrattar och tackar publiken med applåder. Publiken hyllar ljudligt sina hjältar, och för dagen kallas dem Pedro och Dani Alves, och så Messi såklart. Messi är ju ändå Messi. Några av besökarna från huvudstaden stirrar besviket ned i Camp Nous gräsmatta medan andra redan är på väg in i spelargången. Resultattavlan visar ett snöpligt 2-2.________________________________________________________
Januarikväll i Katalonien, Copa del Rey-kvartsfinal, El Clásico. Efter att ha besegrats (för vad som känns som 87567043507865:e gången) av Barcelona var Real Madrid nu tvungna att vinna matchen borta på Camp Nou. I och med resultatet 1-2 i bagaget, räckte det heller inte med en 1-0-vinst utan man skulle bli tvungna att ge 110% och lite till i offensiven för att klara sig vidare i turneringen.
När jag tänker på Reals färd från Madrid nordöst mot Barcelona ser jag något sådant här framför mig:
Precis som människorna från Gondor, de gamla Numerorerna, har Real Madrids forna glans mattats av. De saknar styrkan från de gamla kungarnas dagar, då giganter som Ronaldo (den riktige), Zidane och Roberto Carlos visade världen hur fotboll ska spelas. De färdades, hårt skakade av den senaste sammandrabbningen, uträknade rakt in i lejonets kula. Mot alla odds klev de ut på planen och så fort matchen blåstes igång började de direkt anfalla. Real lät hornen ljuda för en sista massiv offensiv, innan all form av självförtroende och stolthet skalats bort av 1-0-fotbollens favoritsöner från Katalonien.
Och sett till matchen borde Real ha vunnit. Men i de här mötena verkar allt jobba mot de vitklädda. Gonzalo Higuain missade två solklara lägen i första halvlek och Mesut Özil prickade ribban med ett dundrande skott som han avlossade långt utanför straffområdet. Real var nära gång på gång men lyckades aldrig sätta dit den. Och som det ofta blir i fotbollen när ett lag har dominerat, men inte lyckats trycka dit bollen i nätmaskorna, så kom istället både 1- och 2-0 för Barcelona som ett brev på posten.
Cristiano Ronaldo skrynklade ihop ansiktet och stampade i marken av frustration. Iker Casillas var nära gråten. Hur var det möjligt? Det var inte möjligt. Men ändå stod det 2-0 till Barcelona när ett till synes besegrat Real Madrid tog de många, tunga stegen in mot omklädningsrummen. Jag var helt övertygad om att det var kört. Ondskan segrar igen, tänkte jag. Barcelona kommer vinna Champions League igen och Spanien kommer vinna EM. Det var sådana tankar som for genom mitt huvud när jag stirrade tomt på TV-skärmen. ”Här har vi ett tydligt exempel på hur viktigt det är att vara effektiv” hörde jag, någonstans långt bortifrån, TV4-sportens kommentator konstatera. ”Igen” tänkte jag. Igen.
När Ramos nick fram till 1-2 dömdes bort var jag inte ens upprörd längre, inte än i alla fall. Det kändes nästan självklart. Och när Ronaldo faktiskt satte dit 1:an för Real efter en genialisk framspelning av Özil jublade jag inte ens. Två mål till kändes fortfarande omöjligt. Men så slog fotbollens oändliga kraft till igen och Benzema tryckte dit 2:an för Real. 2-2! Och nu började jag, som den dåre jag är, hoppas på vinst; på ett mirakel.
Boromir, son av Denethor, son av Ecthelion, var på många sätt en vis man, och kanske borde jag haft hans skepticism i bakhuvudet när jag plötsligt började fyllas av friskt, nyvunnet hopp. Hoppet föddes genom 2-2-målet och bekräftades av vad som nu hände på planen. Det var något som jag inte sett i en Barcelona-match på väldigt länge, inte sedan Inter-matchen för två år sedan: Barcelona hade gripits av panik. El Filósofo stod handfallen när Xavi (Xavi!) började slå felpassar, när Abidal plötsligt började se seg och trött ut när Özil gled förbi honom ute på högerkanten. Det orubbliga passningsspelet var rubbat, och de kyliga europamästarna hade plötsligt börjat svettas av fasa.
Men istället för ett mirakel á la Madrid, kom istället en utvisning på Ramos, som skakade domarens hand och gav honom ett drypande sarkastiskt leende innan han lämnade planen i visshet om att katalanerna besegrat honom och hans lag än en gång. Men det han ska ta med sig ut från den där planen var att det var en värdig förlust. En förlust som ställde en fråga till Barcelona: När domaren inte dömer er väg, och när bollen börjar studsa stolpe ut, är ni då fortfarande bäst i världen?
2-2 borta på Camp Nou inger hopp om att de oslagbara inte är oslagbara: Att deras ondskans välde går mot sitt slut. Med denna heroiska insats, har Real Madrid visat hela fotbollsvärlden att vi kanske är närmre att finna hästen och ryttaren än vi trott.
Blandade känslor.
Arsenals, Shittys oh Uniteds uttåg ur FA cupen väcker blandade känslor. Å ena sidan är Tottenham nu tre konkurrenter fattigare. Å andra sidan bär resultaten en djupt oroväckande vittnesbörd om att de största lagen inte längre prioriterar turneringen. Främst är det i spelarnas egen motivation det brister, och Engelsk fotboll är såpass bra och jämn att ett 90-procentigt topplag allt som oftast får stryk av ett 100-procentigt mittenlag.
Det är jävla sorgligt alltihop och jag vet inte riktigt vad man ska göra åt saken. Men jag vet att FA-cupen är världens finaste och mest ärevördiga turnering och om dagens fotbollsvärld inte har vett nog att uppskatta den efter förtjänst så är det något som står riktigt, riktigt illa till med dagens fotbollsvärld.
Det är jävla sorgligt alltihop och jag vet inte riktigt vad man ska göra åt saken. Men jag vet att FA-cupen är världens finaste och mest ärevördiga turnering och om dagens fotbollsvärld inte har vett nog att uppskatta den efter förtjänst så är det något som står riktigt, riktigt illa till med dagens fotbollsvärld.
onsdag 25 januari 2012
Fotbollshistoriens bögigaste incident
Ett försök att trösta och påminna mig själv om hur fina Tottenham är:
Smart Car:
Smart Car:
knäcka, knäckte, knäckt, bli knäckt, att knäckas.
Det har gått fyra dagar men i mitt huvud har bollen fortfarande inte rullat ut till inspark. I mitt huvud väntar jag fortfarande på rasslet från nätets insida, Harts uppgivna häng med huvudet, Howard Webbs hand som pekar mot mittcirkeln, Bale som jublande springer fram mot Defoe, den lille mannen med det stora målsinnet, som långsamt reser sig, sträcker armarna i luften och låter Eithad Stadiums tystnad tala.
Det är en lögn och ett kontrafaktiskt resonemang och en historiestudent vet att sådana resonemang är förkastliga och bör undvikas. Men ni får ursäkta för jag tror faktiskt inte jag står ut med sanningen just nu.
Det roliga i det hela är att jag innan matchen inte ens var särskilt nervös. Jag kände ingen större press, vinst vore naturligtvis hur häftigt som helst men det är en bortamatch mot serieledarna vi pratar om, en förlust är ingen katastrof, inget som man inte kan acceptera, inget som kommer att knäcka en. Inget som kommer att knäcka en. Dessutom är det bara en ligamatch, och det är en ligamatch med Tottenham, som jag givetvis mycket håller av men som inte är mig tillnärmelsevis lika kärt som Hammarby eller Svenska landslaget.
En förlust borde helt enkelt inte ha knäckt mig. Men det finns förluster. Och det finns förluster.
Jag höll mig lugn och sansad hela första halvleken och jag kände inte mycket mer än en resignerad besvikelse när 1-0 rullades in bakom Friedel. När 2-0 kom kände jag kanske en viss irritation, men tänkte mest att "bara det inte drar iväg nu som förra gången, låt mig bara få behålla hedern så är jag nöjd". Så kom 2-1 och så kom det fantastiska och oväntade och underbart oförtjänta 2-2 och där borde jag varit nöjd. Jag hade ju fått min heder. Jag hade till och med fått ett bra resultat. Men nu var City skakat, och Tottenham hade börjat spela. Så jag började hoppas. Och jag började tro. Och jag kände att jag inte var nöjd med oavgjort. Som den fruktansvärt bespottansvärda fullständiga jävla idiot jag är så tänkte jag att jag inte var nöjd med oavgjort. Vad Fan Tänkte Du Martin? Vet du inte att det är just den sortens högmodiga tankar som gör att fotbollsgudarna bestämmer sig för att sänka ditt lag? Hur kunde du Martin? Hur kunde du?
För det som sedan händer är som sagt var utformat på ett sånt sätt att någon däruppe måste ha funderat på hur matchen skulle utvecklas så att jag och alla andra Tottenhamfans skulle bli så knäckta som möjligt. Först Defoes Kurre Hamrin-rusch som sånär går ända vägen fram, sen då samme Defoes friläge, och slutligen en rensning som plockas upp av Cityförsvaret, en passning in mot straffområdet, Balotelli som tråcklar sig fram och Ledley King, den älskade Ledley King, Ledley King som alltid är så trygg och stabil och som aldrig gör ett misstag, som kommer lite för sent in...
Nej, som sagt var, jag orkar inte med det som sedan händer, vetskapen är för tung att bära just nu. Jag inser att jag varit med om värre saker i mitt fotbollsliv och en torskad ligamatch är sånt som man kan komma över med tiden, till skillnad från t.ex. Senegal-golden goals och Holländska straffar. Men som enskilt dramaturgisk händelse var den här matchens sista minuter nog den grymmaste jag varit med om, just eftersom den fick en att tro, hoppas och till och med yrka på en seger, för att sen med en enkel knyck kasta en ner i avgrunden.
Därför orkar jag faktiskt inte med någon ordentlig matchanalys. Matchen var välspelad och kul och jag avundas alla de som såg den och slapp hålla på Tottenham (allra mest avundas jag naturligtvis de som överhuvudtaget inte bryr sig om fotboll, men det är en annan historia). Det enda jag nu kan erinra mig som är av fotbollsanalytiskt intresse är att när Balotelli gick fram för att slå straffen har jag aldrig i mitt liv varit så säker på mål. Det fanns inte på min psykologiska karta att han skulle missa den, när bollen gick i mål suckade jag inte ens, all luft hade redan gått ur mig. Naturligtvis beror dett mycket på mig själv och min allmän defaitistiska inställning till saker och ting, men på något sätt känns det som att det även hade med Balotellis, och hela Citys utstrålning att göra. De är inte av kött och blod, och ligger bollen på 11 meter så går den i mål. Punkt.
Det här är alltså berättelsen om hur någon som inte skulle knäckas likförbannat blev knäckt. Men det som gör min sorg så tung är inte bara förlusten i sig, utan även vetskapen om att den "sorg" som jag känner inte är TILLNÄRMELSEVIS lika tung som den som de riktiga fansen känner i dag. De som har stått i kylan i femtio år och vandrat en Via Dolorosa i tjugo, som svurit och förtvivlat, men som aldrig givit upp, och som nu i år trott sig kunnat skönja ljuset i tunnelns slut, som i 91:a minuten gjorde sig redo att lyfta sina huvuden och skåda solens ansikte, men som sen då alltså bara upptäckt att ljuset var en hägring, ett mörkerspöke, och att Nåden och Fröjden än en gång förnekats dom. När jag tänker på deras sorg vill jag bara sjunka genom jorden.
Vad som händer med Tottenham nu är ovisst. Att hämta sig efter en sån här förlust är svårt, men är det någon som vet hur man gör är det Harry Redknapp (såtillvida han inte sätts bakom lås och bom i veckan). Jag hoppas att han och laget har större förmåga till positivt tänkande än vad jag har. För just nu målar jag Djävulsfresker på varenda vägg i Uppsala.
Det är en lögn och ett kontrafaktiskt resonemang och en historiestudent vet att sådana resonemang är förkastliga och bör undvikas. Men ni får ursäkta för jag tror faktiskt inte jag står ut med sanningen just nu.
Det roliga i det hela är att jag innan matchen inte ens var särskilt nervös. Jag kände ingen större press, vinst vore naturligtvis hur häftigt som helst men det är en bortamatch mot serieledarna vi pratar om, en förlust är ingen katastrof, inget som man inte kan acceptera, inget som kommer att knäcka en. Inget som kommer att knäcka en. Dessutom är det bara en ligamatch, och det är en ligamatch med Tottenham, som jag givetvis mycket håller av men som inte är mig tillnärmelsevis lika kärt som Hammarby eller Svenska landslaget.
En förlust borde helt enkelt inte ha knäckt mig. Men det finns förluster. Och det finns förluster.
Jag höll mig lugn och sansad hela första halvleken och jag kände inte mycket mer än en resignerad besvikelse när 1-0 rullades in bakom Friedel. När 2-0 kom kände jag kanske en viss irritation, men tänkte mest att "bara det inte drar iväg nu som förra gången, låt mig bara få behålla hedern så är jag nöjd". Så kom 2-1 och så kom det fantastiska och oväntade och underbart oförtjänta 2-2 och där borde jag varit nöjd. Jag hade ju fått min heder. Jag hade till och med fått ett bra resultat. Men nu var City skakat, och Tottenham hade börjat spela. Så jag började hoppas. Och jag började tro. Och jag kände att jag inte var nöjd med oavgjort. Som den fruktansvärt bespottansvärda fullständiga jävla idiot jag är så tänkte jag att jag inte var nöjd med oavgjort. Vad Fan Tänkte Du Martin? Vet du inte att det är just den sortens högmodiga tankar som gör att fotbollsgudarna bestämmer sig för att sänka ditt lag? Hur kunde du Martin? Hur kunde du?
För det som sedan händer är som sagt var utformat på ett sånt sätt att någon däruppe måste ha funderat på hur matchen skulle utvecklas så att jag och alla andra Tottenhamfans skulle bli så knäckta som möjligt. Först Defoes Kurre Hamrin-rusch som sånär går ända vägen fram, sen då samme Defoes friläge, och slutligen en rensning som plockas upp av Cityförsvaret, en passning in mot straffområdet, Balotelli som tråcklar sig fram och Ledley King, den älskade Ledley King, Ledley King som alltid är så trygg och stabil och som aldrig gör ett misstag, som kommer lite för sent in...
Nej, som sagt var, jag orkar inte med det som sedan händer, vetskapen är för tung att bära just nu. Jag inser att jag varit med om värre saker i mitt fotbollsliv och en torskad ligamatch är sånt som man kan komma över med tiden, till skillnad från t.ex. Senegal-golden goals och Holländska straffar. Men som enskilt dramaturgisk händelse var den här matchens sista minuter nog den grymmaste jag varit med om, just eftersom den fick en att tro, hoppas och till och med yrka på en seger, för att sen med en enkel knyck kasta en ner i avgrunden.
Därför orkar jag faktiskt inte med någon ordentlig matchanalys. Matchen var välspelad och kul och jag avundas alla de som såg den och slapp hålla på Tottenham (allra mest avundas jag naturligtvis de som överhuvudtaget inte bryr sig om fotboll, men det är en annan historia). Det enda jag nu kan erinra mig som är av fotbollsanalytiskt intresse är att när Balotelli gick fram för att slå straffen har jag aldrig i mitt liv varit så säker på mål. Det fanns inte på min psykologiska karta att han skulle missa den, när bollen gick i mål suckade jag inte ens, all luft hade redan gått ur mig. Naturligtvis beror dett mycket på mig själv och min allmän defaitistiska inställning till saker och ting, men på något sätt känns det som att det även hade med Balotellis, och hela Citys utstrålning att göra. De är inte av kött och blod, och ligger bollen på 11 meter så går den i mål. Punkt.
Det här är alltså berättelsen om hur någon som inte skulle knäckas likförbannat blev knäckt. Men det som gör min sorg så tung är inte bara förlusten i sig, utan även vetskapen om att den "sorg" som jag känner inte är TILLNÄRMELSEVIS lika tung som den som de riktiga fansen känner i dag. De som har stått i kylan i femtio år och vandrat en Via Dolorosa i tjugo, som svurit och förtvivlat, men som aldrig givit upp, och som nu i år trott sig kunnat skönja ljuset i tunnelns slut, som i 91:a minuten gjorde sig redo att lyfta sina huvuden och skåda solens ansikte, men som sen då alltså bara upptäckt att ljuset var en hägring, ett mörkerspöke, och att Nåden och Fröjden än en gång förnekats dom. När jag tänker på deras sorg vill jag bara sjunka genom jorden.
Vad som händer med Tottenham nu är ovisst. Att hämta sig efter en sån här förlust är svårt, men är det någon som vet hur man gör är det Harry Redknapp (såtillvida han inte sätts bakom lås och bom i veckan). Jag hoppas att han och laget har större förmåga till positivt tänkande än vad jag har. För just nu målar jag Djävulsfresker på varenda vägg i Uppsala.
onsdag 18 januari 2012
RM - FCB 1:2
Where is the horse and the rider? Where is the horn that was blowing? They have past like rain on the mountain, like wind in the meadow. The days have gone down in the west, behind the hill. Into shadow.
–King Théoden, son of Thengel
–King Théoden, son of Thengel
Och så ännu en lista...
Var ni med på internskämtet?
Hursomhelst fick jag en plötsligt lust att lista de spelare jag hatar i Barcelona, nu när jag satt och tittade på Copa del Rey-kvartsfinalen a la El Clásico.
Ju högre upp desto större hat:
1. Carles Puyol* (Han satte precis 1-1 å ondskans vägnar...)
2. Sergio Busquets
3. Alexis Sanchez
4. Javier Mascherano
5. Pedro
6. Daniel Alves
7. Victor Valdés
8. David Villa
9. Cesc Fabregas
10. Andres Iniesta
Kandidater till listan: Pinto, Xavi, Messi, Piqué m. fl.
*Plus att han gjorde 1-0 mot Tyskland. Men det är väldigt spontant hat mot honom just nu.
Hursomhelst fick jag en plötsligt lust att lista de spelare jag hatar i Barcelona, nu när jag satt och tittade på Copa del Rey-kvartsfinalen a la El Clásico.
Ju högre upp desto större hat:
1. Carles Puyol* (Han satte precis 1-1 å ondskans vägnar...)
2. Sergio Busquets
3. Alexis Sanchez
4. Javier Mascherano
5. Pedro
6. Daniel Alves
7. Victor Valdés
8. David Villa
9. Cesc Fabregas
10. Andres Iniesta
Kandidater till listan: Pinto, Xavi, Messi, Piqué m. fl.
*Plus att han gjorde 1-0 mot Tyskland. Men det är väldigt spontant hat mot honom just nu.
Fotbollens historia del I: Genesis
Jag ska börja skriva C-uppsats nu och då är risken stor att jag inte kommer att tycka att historia är noågot roligt. Därför tänker jag parallellt ägna mig åt att skriva om historia på det sätt som jag tycker är roligt. Som en berättelse, med mina egna tankar och utan några jävla fotnoter. Här kommer alltså fotbollens historia, berättad för er av Prestationsprinzessan själv.
Fram till 1918: En utdragen men segerrik barndom.
Sedan tidernas begynnelse har människan ägnat sig åt tävlingar vars essens består i att sparka på en boll, och patenten på denna geniala idé kan inte sägas tillhöra någon kultur eller nation. Kineser, azteker och greker har alla ägnat sig åt fotbollsliknande sporter, och alla gör anspråk på att vara fotbollens fäder. I Italien spelades under renässansen ett spel som är så likt vårat moderna spel att dess namn, Calcio, fortfarande används för att beskriva nutidens spel. Den fotboll som spelas idag, med 11 spelare, rund boll och inga händer, uppstod dock utan tvivel i England, och därför är det dess utveckling i detta land som jag tänker lägga tyngdpunkten på.
Hade någon berättat för Edward II* att det spel som han kallade fotboll en dag skulle få epitetet "The Beautiful Game" hade han förmodligen blivit antingen förbannad eftersom att han skulle tro att du drev med honom, eller så skulle han tyckt att du var knäpp i huvudet och gjort dig till hovnarr med skitfåniga bjällror runt huvud, hals och leder. Medeltidens engelska "football" spelades mellan tusenhövdade lag, hade ofta en hel stad som spelplan, och gick ut på att med alla till buds stående medel få bollen till målet (som kunde vara typ hamnen eller typ stadsporten eller bara där någon man inte gillade bodde). Stämningen var troligen vad man skulle kunna kalla proto-Chavvy; man slogs, söp och dog som flugor och skrek dialektala skällsord till varandra. Det var allt annat än ett skönspel, och ur humanitär synvinkel var förmodligen alla de kungliga försöken att förbjuda sporten ytterst moraliskt försvarbara.
Att förbjuda sporten var dock ett dödfött projekt, och det skulle dröja ända till 1800-talet innan sporten räddades (?) från barbariets våld, och kunde börja utvecklas till något mer sofistikerat. Som med allt annat i historien berodde denna nya utveckling på den industriella revolutionen. Denna revolution hade satt det gamla engelska samhällssystemet ur spel, och nya klasser, familjer och grupper tog makten. De stora vinnarna var den engelska borgarklassen, som snabbt vuxit i både omfång och förmögenhet, och som använde sig av alla till buds stående medel för att manifestera sin nya position. En av dessa var idrotten, som kunde visa folk att man till skillnad från arbetarklassen...
A) hade tid att ha roligt och röra på sig FÖR NÖJES SKULL (ett beteende som alla former av aristokrati har visat prov på genom hsitorien, bl. a. var det så Olympiska spelen i Grekland kom till), och
B) inte slet arslet av sig i ett fuktigt gruvschakt i Manchester, utan kunde vara UTOMHUS och ANDAS FRISK LUFT.
Så kom det sig att internatskolepojkar i på Eton och Rugby började spela fotboll.
Hur såg den "Etonska" sporten ut? Detta är svårt att säga, eftersom fotboll är rörelse, och rörlig bild inte fanns att tillgå som dokumentationsmedel. Förmodligen skulle vi uppleva den som taktiklös, brutal och enkelspårig. Det handlade om att få bollen i mål, passningsspel och uppställningsformationer skulle låta vänta på sig ett bra tag till. Men genom att sporten standardiserades och reglerades(regleringar av alla de slag var allmänt inne under andra halvan av 1800-talet, tänk Marx, rasbiologi och gränsdragningar i Afrika) rörde sig fotbollen bort från sina kaotiska föregångare, och 1863 hade den utvecklats såpass mycket att man kunde fastslå ett regelverk, och skapa ett nationellt förbund; the F.A. Vissa skolor tyckte dock att reglerna var en styggelse eftersom de förbjöd spel med händerna, och bröt sig ut för att bilda The Rugby Union, med sina egna regler. Ända sedan dess har en uppdelning existerat där Fotbollsmatchen har sina gentlemän på planen och huliganerna på läktaren, medan den mer snobbiga Rugbyn har sina huliganer på planen, och gentlemännen på läktaren.
Så småningom efter det att F.A. bildades började fotbollen sprida sig utanför internatskolorna, till bredare folklager och lägre klasser. Succén kan tyckas ha varit given på förhand, fotbollen var och är ur materialsynvinkel en minimalistisk sport där allt som krävs är en boll och någon som kan sparka på den. Något som även måste ha bidragit till populariteten var den nyhet som det skotska landslaget presenterade i en landskamp mot England 1872: passningsspelet. Engelsmännens taktik gick ut på att jaga boll när du inte hade den och jaga mot motståndarmålet när du hade den, men den skotska nymodigheten öppnade upp en värld av möjligheter och gjorde spelet betydligt mer intelligent och abstrakt. Under 1870-talet steg publiksiffrorna stadigt, och nya klubbar poppade upp som svampar ur marken. Vid 1800-talets mitt hade fotbollen tagit England med storm, men erövringståget skulle komma att fortsätta till andra länder, länder som senare gjorde fotbollen till sin.
England var vid denna tid havens herrar, deras imperium var mäktigast i världen och deras kultur spred sig likt löpeld över hela jordklotet. Nu var fotbollen en del av denna kultur, och följaktligen började även den breda ut sig. Dels genom kolonialherrar och aristokrater, men även genom enkla sjömän och emigranter. Vart slog den då rot, och varför? Liksom i Storbritannien självt skulle det visa sig att fotbollen frodades som allra mest i moderna industriella områden, såsom Ruhrområdet, norra Italien och Katalonien. Här fanns det en betydande arbetarklass i stora städer som kunde skapa stora lag med stora publiksiffror. Tack vare Storbritanniens maritima prägel uppstod det även en tidig fotbollskultur i hamnstäder, t.ex. i Liverpool, Göteborg och Amsterdam. Fotbollen gick även på framgångsrik export till Sydamerika, en region där Storbritannien saknade kolonnier, men där hon ändå bedrev omfattande handel. Kanske var det just pga. detta faktum, att fotbollen kom till Sydamerika genom "anspråkslösa" köpmän och sjömän istället för genom fientliga kolonnialherrar, som fotbollen fick fäste där men inte i t.ex. Indien?
Denna popularisering ledde emellertid också till att internatpojkarnas gamla amatörideal började urvattnas, det blev svårt att förneka spelare från enklare bakgrunder den lön som de ur ett arbetsligt perspektiv gjort sig förtjänta av, för fattiga i London och Liverpool måste amatöridealen framstått som fullkomligt absurda. Redan 1885 professionaliserades fotbollen i England, medan andra länder, som t.ex. Sverige och Holland, skulle låta vänta på sig i mer än 60 år.
Klart är i alla fall att fotbollen vid tiden för första världskrigets utbrott var en global sport, om än inte världsledande. England dominerade fortfarande(ibland, men ytterst sällan, hotade av Danmark som var Europatvåa på den här tiden), och spelet saknade fortfarande taktisk finess. Idrott var vid den här tiden också de stora nationalstaternas sätt att mäta kuk på, och då premierades mer uppenbart atletiska sporter som genererade rejäla biceps och tydliga fysiska mål i stilen springa snabbt/kasta långt. Fotbollen var och är som bekant en sport där spelare kan vara krumbenta (se på Garrincha), dverjväxta (se på Modric) och enarmade (se på Uruguayanen Hector Castro), och i nationalromantikens tid var detta knappast ett plus.
Det skulle krävas ett världskrig, två revolutioner och fyra kejsardömens fall för att fotbollen skulle kunna ta steget till att bli mer än bara en sport, till att bli en kultur, en konst och ett universum. Den skulle även behöva tillkomsten av en regel som idag är mer bespottad än alla de andra tillsammans, men utan vilken den moderna fotbollen aldrig hade kunnat existera...
*Edward II är även känd som Bögprinsen i Braveheart. Ja han blev kung sen och nej han var inte bra på att vara kung.
Fram till 1918: En utdragen men segerrik barndom.
Sedan tidernas begynnelse har människan ägnat sig åt tävlingar vars essens består i att sparka på en boll, och patenten på denna geniala idé kan inte sägas tillhöra någon kultur eller nation. Kineser, azteker och greker har alla ägnat sig åt fotbollsliknande sporter, och alla gör anspråk på att vara fotbollens fäder. I Italien spelades under renässansen ett spel som är så likt vårat moderna spel att dess namn, Calcio, fortfarande används för att beskriva nutidens spel. Den fotboll som spelas idag, med 11 spelare, rund boll och inga händer, uppstod dock utan tvivel i England, och därför är det dess utveckling i detta land som jag tänker lägga tyngdpunkten på.
Hade någon berättat för Edward II* att det spel som han kallade fotboll en dag skulle få epitetet "The Beautiful Game" hade han förmodligen blivit antingen förbannad eftersom att han skulle tro att du drev med honom, eller så skulle han tyckt att du var knäpp i huvudet och gjort dig till hovnarr med skitfåniga bjällror runt huvud, hals och leder. Medeltidens engelska "football" spelades mellan tusenhövdade lag, hade ofta en hel stad som spelplan, och gick ut på att med alla till buds stående medel få bollen till målet (som kunde vara typ hamnen eller typ stadsporten eller bara där någon man inte gillade bodde). Stämningen var troligen vad man skulle kunna kalla proto-Chavvy; man slogs, söp och dog som flugor och skrek dialektala skällsord till varandra. Det var allt annat än ett skönspel, och ur humanitär synvinkel var förmodligen alla de kungliga försöken att förbjuda sporten ytterst moraliskt försvarbara.
Att förbjuda sporten var dock ett dödfött projekt, och det skulle dröja ända till 1800-talet innan sporten räddades (?) från barbariets våld, och kunde börja utvecklas till något mer sofistikerat. Som med allt annat i historien berodde denna nya utveckling på den industriella revolutionen. Denna revolution hade satt det gamla engelska samhällssystemet ur spel, och nya klasser, familjer och grupper tog makten. De stora vinnarna var den engelska borgarklassen, som snabbt vuxit i både omfång och förmögenhet, och som använde sig av alla till buds stående medel för att manifestera sin nya position. En av dessa var idrotten, som kunde visa folk att man till skillnad från arbetarklassen...
A) hade tid att ha roligt och röra på sig FÖR NÖJES SKULL (ett beteende som alla former av aristokrati har visat prov på genom hsitorien, bl. a. var det så Olympiska spelen i Grekland kom till), och
B) inte slet arslet av sig i ett fuktigt gruvschakt i Manchester, utan kunde vara UTOMHUS och ANDAS FRISK LUFT.
Så kom det sig att internatskolepojkar i på Eton och Rugby började spela fotboll.
Hur såg den "Etonska" sporten ut? Detta är svårt att säga, eftersom fotboll är rörelse, och rörlig bild inte fanns att tillgå som dokumentationsmedel. Förmodligen skulle vi uppleva den som taktiklös, brutal och enkelspårig. Det handlade om att få bollen i mål, passningsspel och uppställningsformationer skulle låta vänta på sig ett bra tag till. Men genom att sporten standardiserades och reglerades(regleringar av alla de slag var allmänt inne under andra halvan av 1800-talet, tänk Marx, rasbiologi och gränsdragningar i Afrika) rörde sig fotbollen bort från sina kaotiska föregångare, och 1863 hade den utvecklats såpass mycket att man kunde fastslå ett regelverk, och skapa ett nationellt förbund; the F.A. Vissa skolor tyckte dock att reglerna var en styggelse eftersom de förbjöd spel med händerna, och bröt sig ut för att bilda The Rugby Union, med sina egna regler. Ända sedan dess har en uppdelning existerat där Fotbollsmatchen har sina gentlemän på planen och huliganerna på läktaren, medan den mer snobbiga Rugbyn har sina huliganer på planen, och gentlemännen på läktaren.
Så småningom efter det att F.A. bildades började fotbollen sprida sig utanför internatskolorna, till bredare folklager och lägre klasser. Succén kan tyckas ha varit given på förhand, fotbollen var och är ur materialsynvinkel en minimalistisk sport där allt som krävs är en boll och någon som kan sparka på den. Något som även måste ha bidragit till populariteten var den nyhet som det skotska landslaget presenterade i en landskamp mot England 1872: passningsspelet. Engelsmännens taktik gick ut på att jaga boll när du inte hade den och jaga mot motståndarmålet när du hade den, men den skotska nymodigheten öppnade upp en värld av möjligheter och gjorde spelet betydligt mer intelligent och abstrakt. Under 1870-talet steg publiksiffrorna stadigt, och nya klubbar poppade upp som svampar ur marken. Vid 1800-talets mitt hade fotbollen tagit England med storm, men erövringståget skulle komma att fortsätta till andra länder, länder som senare gjorde fotbollen till sin.
England var vid denna tid havens herrar, deras imperium var mäktigast i världen och deras kultur spred sig likt löpeld över hela jordklotet. Nu var fotbollen en del av denna kultur, och följaktligen började även den breda ut sig. Dels genom kolonialherrar och aristokrater, men även genom enkla sjömän och emigranter. Vart slog den då rot, och varför? Liksom i Storbritannien självt skulle det visa sig att fotbollen frodades som allra mest i moderna industriella områden, såsom Ruhrområdet, norra Italien och Katalonien. Här fanns det en betydande arbetarklass i stora städer som kunde skapa stora lag med stora publiksiffror. Tack vare Storbritanniens maritima prägel uppstod det även en tidig fotbollskultur i hamnstäder, t.ex. i Liverpool, Göteborg och Amsterdam. Fotbollen gick även på framgångsrik export till Sydamerika, en region där Storbritannien saknade kolonnier, men där hon ändå bedrev omfattande handel. Kanske var det just pga. detta faktum, att fotbollen kom till Sydamerika genom "anspråkslösa" köpmän och sjömän istället för genom fientliga kolonnialherrar, som fotbollen fick fäste där men inte i t.ex. Indien?
Denna popularisering ledde emellertid också till att internatpojkarnas gamla amatörideal började urvattnas, det blev svårt att förneka spelare från enklare bakgrunder den lön som de ur ett arbetsligt perspektiv gjort sig förtjänta av, för fattiga i London och Liverpool måste amatöridealen framstått som fullkomligt absurda. Redan 1885 professionaliserades fotbollen i England, medan andra länder, som t.ex. Sverige och Holland, skulle låta vänta på sig i mer än 60 år.
Klart är i alla fall att fotbollen vid tiden för första världskrigets utbrott var en global sport, om än inte världsledande. England dominerade fortfarande(ibland, men ytterst sällan, hotade av Danmark som var Europatvåa på den här tiden), och spelet saknade fortfarande taktisk finess. Idrott var vid den här tiden också de stora nationalstaternas sätt att mäta kuk på, och då premierades mer uppenbart atletiska sporter som genererade rejäla biceps och tydliga fysiska mål i stilen springa snabbt/kasta långt. Fotbollen var och är som bekant en sport där spelare kan vara krumbenta (se på Garrincha), dverjväxta (se på Modric) och enarmade (se på Uruguayanen Hector Castro), och i nationalromantikens tid var detta knappast ett plus.
Det skulle krävas ett världskrig, två revolutioner och fyra kejsardömens fall för att fotbollen skulle kunna ta steget till att bli mer än bara en sport, till att bli en kultur, en konst och ett universum. Den skulle även behöva tillkomsten av en regel som idag är mer bespottad än alla de andra tillsammans, men utan vilken den moderna fotbollen aldrig hade kunnat existera...
*Edward II är även känd som Bögprinsen i Braveheart. Ja han blev kung sen och nej han var inte bra på att vara kung.
måndag 16 januari 2012
Ytterligare tankar kring UEFAS ranking och dess ofantliga rimlighet.
Tänkte bara tillägga att jag tycker det känns väldigt väldigt rimligt att att Sporting C.P. rankas högre än Tottenham.
UEFA:s ranking
Kollade upp Uefas ranking av klubblag eftersom jag kände för det.
"Vilken rimlig lista!" tänkte jag, och satte igång och gjorde en egen lista över Europas bästa klubblag just nu:
1. Barcelona
2. Real Madrid
3. Bayern München
4. Shitty
5. Milan
6.Manchester United Basel? Manchester United
7. Juventus
8. Paris Saint-Germain
9. Benfica
10. Napoli
11. Dortmund
12. Tottenham
13. Lyon
14. Chelsea
15. Leverkusen
16. Inter
17. Valencia
18. Zenit
19. Schalke
20. Basel!
Den här listan var skitsvår att göra för det finns typ bara tre bra lag i Europa just nu.. Vad tycker ni?
"Vilken rimlig lista!" tänkte jag, och satte igång och gjorde en egen lista över Europas bästa klubblag just nu:
1. Barcelona
2. Real Madrid
3. Bayern München
4. Shitty
5. Milan
6.
7. Juventus
8. Paris Saint-Germain
9. Benfica
10. Napoli
11. Dortmund
12. Tottenham
13. Lyon
14. Chelsea
15. Leverkusen
16. Inter
17. Valencia
18. Zenit
19. Schalke
20. Basel!
Den här listan var skitsvår att göra för det finns typ bara tre bra lag i Europa just nu.. Vad tycker ni?
lördag 14 januari 2012
Beröm
Eftersom mina kommentarer om hur bra mina medbloggares inlägg var verkar ha försvunnit mystiskt så säger jag det här istället: Bra jävla skrivet killar. Onyanserat och med hjärta, the fotboll 1.8 way, helt enkelt.
fredag 13 januari 2012
Bonussammanfattning av Premier League
Tänkte att om man inte orkar läsa förra inlägget har jag gjort det enda rätta och omvandlat lagen till klaner från Game of Thrones:
Chelsea = Lannister
Manchester United = Stark
Tottenham = Tully
Liverpool = Targaryen
Arsenal = Baratheon
Manchester City = The White Walkers
Chelsea = Lannister
Manchester United = Stark
Tottenham = Tully
Liverpool = Targaryen
Arsenal = Baratheon
Manchester City = The White Walkers
Among those Dark Satanic Mills: Premier League halvvägs
Det finns inte ett lag i årets Premier League som inte har upplevt ordentlig smärta och motgång. Detta fenomen är ovanligt, de senaste åren har det alltid funnits åtminstone något lag (Arsenal, Man U eller Chelsea omvartannat) som gått som tåget och liksom varit markant bättre än resten.
Vill man vara spydig kan man säga att detta beror på att Premier League är sämre än på riktigt länge. Detta påstående får stöd igenom de svaga resultat som engelska lag stått för i både Champions League och Europa League. Man City hade visserligen en svår grupp, men en engelsk ligaledare bör klara av att slå åtminstone Napoli, om än inte Bayern München. Uniteds eskapader har redan uppmärksammats tillräckligt, för mig återstår bara att konstatera att deras insats i turneringen var riktigt urusel. Arsenal och Chelsea är visserligen kvar i turneringen men har inte imponerat. Tottenhams EL-spel var pinsamt från början till slut och oavsett om man ställer upp med a- b- eller c-lag så kan inte en klubb nonchalera sitt eget varumärke på det sättet. Kortfattat: alla sex topplagen har saker att skylla sitt svajjiga europaspel på, men som helhet betraktat går det inte att förneka att engelsk fotboll i år inte håller riktigt samma standard som tidigare i det absoluta toppskiktet.
Främst beror detta på att ligan inför i år, åtminstone vad gäller de tre största klubbarna, dränerats på ren spelarkvalitet. Många (särskillt i United) har slutat, andra (särskillt i Chelsea) har blivit gamla och dåliga, medan ytterligare andra (särskillt i Arsenal) har flugit söderut till varmare och mer välbetalda breddgrader. Det räcker med att kolla på de här lagens startelvor för att förstå varför de inte längre presterar på samma sätt. Det är helt enkelt för ont om världsspelare i årets premier league.
Detta har dock inte på något sätt sänkt ligans underhållningsvärde, snarare har intresset tvärtom ökat när minst sex lag är med och slåss om de åtråvärda CL-platserna, och det är jämnt ända upp i den absoluta toppstriden.
För mig personligen har den årets liga varit enormt känslomässigt laddad, främst naturligtvis pga Tottenhams osannolika framfart, men även just på grund av att så mycket av den gamla ordningen tycks ha fallit sönder. Chelseas darranden har naturligtvis varit till stor belåtenhet (även om jag i år känner mig betydligt mindre hatisk gentemot klubben än vad jag gjorde under Mourinhos dagar), Arsenals och Manchester Uniteds syndafall framkallar mer blandade känslor hos mig. Det är båda två klubbar som jag aldrig lärt mig att hata, och när de nu börjar vackla känns det lite grann som det kändes när General Motors krisade: jag har aldrig brytt mig ett skit om General Motors men det skulle vara onaturligt och på något konstigt sätt otryggt om dom inte fanns där och var rika, kapitalistiska och själlösa (att kalla Man U:s utveckling för ett syndafall är diskutabelt, och jag ska återkomma till det längre ner). Desstuom väljer jag alla dagar i veckan allt vad ryssar, grodätare och tuggummituggande skottar heter framför det himmelsblå hot som nu tornar upp sig något inihelvetes mycket vid horisonten. Manchester City är inte bara ett köpelag, de är också ett historielöst, ondskeägt och usurperande lag som dessutom är äckligt bra på att spela fotboll. Jag förstår inte riktigt när och hur de blev så bra som det blev men helt plötsligt leder de premier league och på något läskigt sätt har man redan vant sig vid det, och på något ännu läskigare sätt tycker man att det är naturligt. 2011 var året som "de fyra stora" blev sex, och det har bringat mig både stor glädje, och stor oro. Den världsordning som tidigare såg ut att vara huggen i sten har börjat röra på sig, smälta och flyta. När den åter stelnar gäller det att vara på rätt plats.
Låt oss nu ta oss en närmare titt på topplagen. Vilka är dom? Varför har de gått som de gått? Vad bör hända nu? Vad kommer att hända nu?
6. LIVERPOOL FC
Som storlag betraktat kan man säga att Liverpool var ett föregångslag, då de började krisa flera år innan Chelsea och Arsenal satte igång. Inför denna säsong nämndes det gamla storlaget Liverpool paradoxalt nog som en uppstickare, då Dagliesh värvat friskt och nya vindar tycktes blåsa över the Kop. Vindarna har mycket riktigt fört med sig nytt, frågan är bara om de har fört med sig bättre.
Helt klart har Liverpool återfått sin förmåga att vinna när det gäller, man har en grymt bra statistik mot de fem lagen framför sig. Emellertid har man inte lagt sig av med ovanan att tappa poäng mot sämre lag, ett missförhållande som till stor del beror på att man har ligans kanske bästa försvar, spelandes bakom ligans kanske mest andefattiga anfall.
MÅLVAKT och FÖRSVAR +++++
Reina är säkerheten själv i målet, och Agger presiderar över en backlinje som sällan släpper något förbi sig, matchen mot Tottenham borträknad. Skrtel var i början av säsongen ett skämt, men han har spelat upp sig och har lyckats peta självaste Jamie Carragher. José Enrique kandiderar till titeln ligans bästa back.
MITTFÄLT ++
Liverpools mittfält består till väldigt stor del av brittiska spelare, och redan i och med detta faktum bör man ana oråd. Hårt och snabbt spel, men sällan några riktiga idéer framåt. Låser sig ofta mot sämre lag.
ANFALL +
Lol. Suarez, som öppnade så bra, visade sig vara grinig och och osportslig, och dessutom till bredden fylld med politisk ondska. Carrol är och förblir ett skämt. Maken till loj inställning får man fan leta efter, med tanke på den hjärndöda upppsyn flashar under såväl träning som bänknötning tvivlar jag starkt på att han överhuvudtaget har uppfattat att han representerar Liverpool och inte Newcastle.
TRÄNARE +++
Kenny Dagliesh har ingjutit fart, fläkt och fighting spirit i klubben, och detta ska han ha credd för. Emellertid verkar han ha svårt med att vända trender, både han själv och klubben genomgår väldiga humörskiftningar.
PROGNOS:
Liverpool har hög kapacitet, och kommer att resa sig igen. Dock tror jag att fansen får vänta tills nästa säsong innan något riktigt roligt händer, laget har halkat för långt efter och är alltför psykiskt sårigt. Om Suarez kommer tillbaka och levererar kan man ta sig förbi Arsenal eller Chelsea, men knappast båda två. Då behövs en kreativ mittfältare, och en anfallskollega till Suarez med rätt inställning och ordentlig frisyr.
TIPS: Sexa
5. ARSENAL
Arsenal målades inför säsongen upp som Det Stora Krislaget i samband med försäljningarna av Nasri och Fabergas, och visst hade säsongsinledningen en hög Ragnaröksfaktor. Inte ens efter 8-2 förlusten mot United räknade jag emellertid bort laget från toppstriden, och resten av hösten gav mig till viss del rätt. I Robin van Persie har laget ligans bäste anfallare, kanske den bästa spelaren överhuvudtaget, och när det stämmer för Arsenal kan man fortfarande producera hänförande fotboll. Problemet är dock att det stämmer lite för sällan för att man på allvar ska kunna vara med i toppen. Hoppet för Arsenal består i att man ska får behålla sina spelare, och att något av lagen framför börjar svikta. Förslagsvis Chelsea.
MÅLVAKT och FÖRSVAR +
Ett lag som släpper in åtta mål i en match ska ha skit, oavsett vem man möter. Den matchen står visserligen ut mot resten av Arsenals matcher, men det har fortsatt att svikta ordentligt, och dagarna då Sol Campbell och Ashley Cole vaktade den rödvita linjen känns borta. Mertesacker är visserligen lång som en mastodontfilmsrulle, men saknar förtroende och pondus.
MITTFÄLT +++
Lite lättviktigt, men pinnar med tanke på omständigheterna på bra. Unge Ramsey har en anmärkningsvärd tyngd i sitt spel, och ger Arteta konstnärlig frihet framåt.
ANFALL +++++
van Persie är van Persie, och tycks ha lämnat den underpresterande centertanken från VM 2010 långt, långt bakom sig. Dessutom har han Gervinho brevid sig, ligans bäste brasse (?), som ger välbehövligt stöd och dssutom avlastning under de matcher när van Persie inte är på topp.
TRÄNARE +++
Har varit i blåsväder, men står stadigt kvar på båda benen. Skulle kanske göra klokt i att investera lite i muskler och försvarskompetens, samtidigt är det beundransvärt att han så hårt håller fast vid sin filosofi
PROGNOS
Väldigt svårbedömt, kan lika gärna bli flip som flop. Jag tror dock att Wengers mannar tar sig i kragen och axar förbi Chelsea under våren, med Henry tillbaka i truppen har jag svårt att se vilket försvar som ska kunna motstå anstormningen.
Tips: 4:a
4. CHELSEA
Det har skett tyst, nästan obemärkt, men i skrivande stund är faktumet klart och synligt: Chelsea är i gungning. Laget som så sent som förra hösten såg ut att kunna vinna ligan klart och dessutom gå långt i Europa tappar nu rutinmässigt poäng mot lag som Wigan och Fulham. När man dessutom har så svårt att stå emot topplagen, är det inte konstigt att man ligger där man ligger. Främst beror nedgången på att stjärnorna har blivit äldre utan att bli bättre, Drogba springer runt och är småskadad hela tiden och Lampard sitter mest på bänken och tjurar. Terry är dock trots sin gammalhet fortfarande sjukt bra, och genom honom hålls Chelseafansens flämtande hopp om framgång vid liv. Villas-Boas kallar det hela för en generationsväxling, huruvida han talar sant eller inte kan endast framtiden utvisa.
MÅLVAKT och FÖRSVAR +++
Är som sagt högst avhängiga John Terry, som varesig han är rasist eller inte fortfarande håller absolut världsklass. Cech har varit märkligt ojämn, och det är svårt att säga om det rör sig om en tillfällig formsvacka eller början på slutet för tjeckens del. Bosingwa gör ett bra jobb i det tysta.
MITTFÄLT ++
Chelseas stora akilleshäl, och med tanke på hur dagens fotboll ser ut är det ett synnerligen dåligt ställa att ha sin stora akilleshäl på. Det saknas inte kvalitet, Ramirez är inte dålig och Mata är rentav rikigt bra, men det är väldigt tomt i mitten, och därmed också ytterst idéfattigt. Alla gånger jag har sett Chelsea i år har man på ett nästan tvångsmässigt sätt sökt sig till kanten, vilket gör spelet lättläst och lättlåst. Jag förstår absolut varför de ville ha Modric.
ANFALL +++
Lider stort av Torres kroniska formsvacka och Drogbas sporadiska frånvaro, men har å andra sidan Sturridge, en av ligans stora genombrottsmän det här året, till sitt förfogande. Drogba är dessutom långt ifrån slut, utan håller fortfarande hög internationell klass.
TRÄNARE +++
Som jag tidigare skrivit känner jag en viss sympati inför Villas Boas, och det är trevligt med en tränare som snackar fotboll och inget annat på presskonferenserna. Utstrålar dock inte den där riktiga tryggheten, och petningen av Lampard känns mer som ett sätt att hävda sig än ett spelmässigt genomtänkt drag.
PROGNOS:
Chelsea kan bättre än vad man hittills har visat, men om jag vore Chelseasupporter skulle jag känna en viss oro över hur mycket mer kapacitet man egentligen har att ta av. Om Torres kommer tillbaka kan man strukturera om och kanske flytta ner Sturridge på mittfältet och därmed förstärka det, men eftersom detta scenario inte känns troligt, ämnar jag härmed förutspå en mörkare vår än vad laget från King's Road upplevt på länge.
TIPS: 5:a
3. Tottenham Hotspur
Det är naturligtvis svårt att göra en objektiv analys av det här laget för min del, men jag ska försöka. Det som började med misär, skam, en strulig Modric och en massa skador har efterhand utvecklat sig till triumf, ära, en glad Modric och en massa skador. När Ferguson sa att Tottenham spelade ligans bästa fotboll tror jag att många höll med honom, både spelmässigt och underhållningsmässigt sett. Framfarten har välkomnats av utomstående och upplevts som en frisk och frejdig injektion i toppstriden, men i takt med att de liljevita klättrat i tabellen har välkomnandet och pat-on-the-head-bemötandet förbytts till oro och rädsla. Troligen den psykiskt mest harmoniska truppen i toppen, men också den fysiskt mest instabila.
FÖRSVAR och MÅLVAKT ++++
Enligt gammal sed och tradition bör Tottenham läcka som ett soll bakåt, men som tur är har årets fyrbackslinje lyckats slå sig fri från denna identitet, och under de senaste matcherna har det till och med sett riktigt säkert ut. Walker och BAE har utvecklats extremt i år. Problemen har uppstått i mitten, där både Dawson kommit tillbaka först nu, och Kings knän befinner sig i någonslags ständig limbo. Med båda på plan samtidigt har vi ett av ligans säkraste mittlås, men ett sånt scenario är väl för mycket att hoppas på... Tur då att gamla hackkycklingen Kaboul trummar på så bra som han gör.
MITTFÄLT +++++
Nyckeln till Tottenhams succé. På pappret ett klassiskt diamantmittfält med Modric som spindeln i nätet. I realiteten en häxkittel av kreativitet och rörelse där alla fyra rör sig över stora ytor och skapar chanser på löpande band. Problem tenderar att uppstå mot köttiga försvar när vissa spelare (hej Modric!) mest irrar runt planlöst med bollen utanför boxen. Tack vare grym kondition brukar dock även sådana hinder övervinnas.
ANFALL +++
De gör allt. Utom mål. Fast jo, mål blir det ju faktiskt oftast, till slut, men bara efter stora mängder Om och Men. Gäller främst Adebayor, som är grym på att hålla boll men som är lite väl pretentiös när bollen väl ska in. Defoe har visat gryende form på sistone, hur länge nöjer han sig med att vara supersub?
TRÄNARE: ++++
Han är ingen Rommel, den gode Harry, och ibland slår det mig bara hur jävla skum han egentligen är. Men han lyckas nå resultat, och jag tror att ovan nämnda harmoni i mångt och mycket är hans förtjänst. Har en förmåga att inkorporera starka egon som Modric och Adebayor i ett kollektiv, utan att beröva dom deras styrka som individer. Svag i matchcoachningen. Sjukt mysig och snäll.
PROGNOS:
Tottenhams fortsatta öden kommer att avgöras av två faktorer: Skadeläget i backlinjen och effektiviteten framåt. Vad gäller backlinjen tror jag att både King och Dawson kommer behöva vara hela större delen av återstoden, om man ska ha en chans på ligatiteln, och i såna fall måste även Adebayor skärpa till sig. En förstaplats kommer troligen att kräva vinst mot båda Manchesterlagen, och då duger det inte att sumpa 6 av 7 frilägen.
Det som talar mot en ligatitel är också att det överhuvudtaget pratas om en ligatitel, Tottenham är inte vana vid den här sitsen, och kan komma att drabbas av rampfeber. Därför tror jag inte på ligasger i år, men väl på CL-plats. Detta grundar jag inte så mycket på tillit till mitt lag, som i en trygg förvissning om att ingen av lagen under bör kunna komma ikapp. Tottenham kan darra rejält (KOMMER att darra rejält, man är ju Tottenham!), och ändå ta sig till CL, om inte något radikalt händer med lagen strax bakom.
Tips: 2:a
MANCHESTER UNITED
Efter att ha sett ut att vara på väg att bygga upp en ny dynasti i början av säsongen, står nu Sir Alex avtecknad mot en mörk vinterhimmel. Bespottad, hånad och till och med ifrågasatt, efter uttåg ur Champions League och ett andefattigt spel i ligan. Men hur allvarlig är egentligen krisen i United? Visst stämmer det att det har låst sig några gånger, och visst var Alpmatchen under all kritik. Men man ligger tvåa. Och man vinner fortfarande sina matcher. Man är helt enkelt Manchester United, och på något jävla sätt är man fortfarande med i racet när den digra skadelistan nu långsamt börjar kortas ner.
MÅLVAKT och FÖRSVAR: +++
Jag var imponerad av de Gea i början av säsongen, men när spelschemat tjocknade och matcherna belv viktigare har han visat sig allt svagare, och har till och med på senare tid fått ställas över till förmån för Lindegaard. Backlinjen har varit svårt tyngd av skadorna, främst då Vidic' frånfälle, och räddas många gånger av ett stabilt innermittfält. Evra håller fortfarande en klass som anstår en filmstjärna.
MITTFÄLT +++
Det säger en del att den egentliga mittbacken Phil Jones har varit Uniteds bästa mittfältare under hösten. Nu när Valencia har börjat röra på sig anar dock Unitedfansen bättring. Frågan är om gamle Scholes comeback ska ses som en positiv injektion eller ett illavarslande tecken. Giggs är väldigt gammal, men stundtals fortfarande väldigt bra.
ANFALL +++++
Den lagdel som har räddat United i år, och detta främst tack vare den nybehårade och ständigt slitande Wayne Rooney, som trots problem både på och utanför planen lyckas kombinera fysisk hårdhet med teknisk elegans. Rör sig över enormt stora ytor och är något mycket mer än en vanlig forward. Till sin hjälp har han en Welbeck som utvecklas för varje match. Framtidslöfte!
TRÄNARE +++++
Jag orkar inte skriva något här och jag behöver fanimej inte göra det heller.
PROGNOS:
Uniteds stora fördel gentemot de andra två topplagen är enkelt formulerad: man har varit här förut. Dels har man varit i otaliga toppstrider, ofta täta sådana, och dels har man flertalet gånger varit med om att vara ifrågasatta, på efterkälken och almänt lite smått uträknade, för att sedan vända på steken och ta hem skiten i alla fall. Denna rutin och tradition finns inte bara i spelare som Vidic, Giggs och Scholes, den finns även i själva teglet som håller Old Trafford uppe, och det finns i hela kulturen kring klubben. Detta är en av anledningarna till att jag aldrig kommer kunna hålla på Manchester U, men det är den främsta anledningen till att jag tippar som jag gör. Ytterligare anledningar är att skadeläget nu ser ljusare ut, att spelprogrammet blir glesare, och att man har Wayne Rooney.
Tips: Ligamästare.
MANCHESTER CITY
Det mesta har sagts och det mesta har skrivit om klubben som har tagit fotbollsvärlden med storm. Resultatmässigt åtminstone, för i världens alla fotbollshjärtan dunkar oron och hatet tyst och hett... Men nog om detta nu, låt oss prata om spelet! För det har faktiskt, rent objektivt, varit riktigt trevligt. Det har sprutats in mål framåt och bakåt har Kompany trätt fram som en härförare av Beckenbauer-mått. Lagets framfart har mattats något på slutet, men man får fortfarande gälla som favoriter till ligatiteln. Ett lag utan egentliga svagheter.
MÅLVAKT och FÖRSVAR +++++
Stark fyra. Hart är ligans kanske bästa målvakt, och Kompany går som ovan nämnts från klarhet till klarhet. Anonyma kanter, kan bli ett problem om man möter snabbkontrande lag.
MITTFÄLT +++++
Konkurrerar med Tottenham om titeln ligans bästa. I och med Touré och Silva har man en offensiv som inte bara är snabb och påhittig, utan även tung som ett lokomotiv. Oerhört svåra att låna bollen ifrån.
ANFALL: ++++
Agüero, som började ligan på ett sätt som nästan skulle anstått hans svärfar, har mattats något. Men vad gör väl det när man har det självutnämnda geniet, showmannen, underhållaren och framförallt ruggigt giftige Mario Balotelli som understöd? Mannen som började säsongen som en tjurskallig skuggfigur längst bak på Citys bänk är nu skållhet, och högaktuell inför Italiens EM i sommar. Om han vill spela, vill säga.
TRÄNARE: ++
Citys svaghet. Mancini är meriterad och duktig på att rabbla taktiska termer, men vore jag citysupporter skulle jag ha svårt att känna förtroende inför honom. Han uppträder ofta lynnigt och nyckfullt, och drar sig inte för att käbbla loss i pressen på ett sätt som är både ovärdigt och i längden skadligt för det ena laget. Har inte imponerat i trängda situationer.
PROGNOS:
Det här är en liten önsketippning, men det finns allvar i den. Det maskineri som i höstas såg ut att kunna dunka på i all evighet har nu börjat hacka betänkligt, och reparationerna känns inte hundraprocentiga. När dessutom Kompany är avstängd och Touré rymt till Afrikas Djungler, så finns det luckor i laget som inte är lättfyllda. I Champions League visade laget att man har svårt att leverera när det verkligen gäller. En toppstrid i Premier League när det "drar ihop sig" kräver mod och förmåga att marschera på knäna när stövlarna gjorts obrukbara, och jag tvivlar på att City besitter den förmågan.
TIPS: 3:a
DREAM TEAM:
Joe Hart
Kyle Walker
Vincent Kompany
John Terry
José Enrique
David Silva
Scott Parker
Luka Modric
Gareth Bale
Wayne Rooney
Robin van Persie
Avbytare:
Reina, Agger, Touré, Sturridge, Ba
Vill man vara spydig kan man säga att detta beror på att Premier League är sämre än på riktigt länge. Detta påstående får stöd igenom de svaga resultat som engelska lag stått för i både Champions League och Europa League. Man City hade visserligen en svår grupp, men en engelsk ligaledare bör klara av att slå åtminstone Napoli, om än inte Bayern München. Uniteds eskapader har redan uppmärksammats tillräckligt, för mig återstår bara att konstatera att deras insats i turneringen var riktigt urusel. Arsenal och Chelsea är visserligen kvar i turneringen men har inte imponerat. Tottenhams EL-spel var pinsamt från början till slut och oavsett om man ställer upp med a- b- eller c-lag så kan inte en klubb nonchalera sitt eget varumärke på det sättet. Kortfattat: alla sex topplagen har saker att skylla sitt svajjiga europaspel på, men som helhet betraktat går det inte att förneka att engelsk fotboll i år inte håller riktigt samma standard som tidigare i det absoluta toppskiktet.
Främst beror detta på att ligan inför i år, åtminstone vad gäller de tre största klubbarna, dränerats på ren spelarkvalitet. Många (särskillt i United) har slutat, andra (särskillt i Chelsea) har blivit gamla och dåliga, medan ytterligare andra (särskillt i Arsenal) har flugit söderut till varmare och mer välbetalda breddgrader. Det räcker med att kolla på de här lagens startelvor för att förstå varför de inte längre presterar på samma sätt. Det är helt enkelt för ont om världsspelare i årets premier league.
Detta har dock inte på något sätt sänkt ligans underhållningsvärde, snarare har intresset tvärtom ökat när minst sex lag är med och slåss om de åtråvärda CL-platserna, och det är jämnt ända upp i den absoluta toppstriden.
För mig personligen har den årets liga varit enormt känslomässigt laddad, främst naturligtvis pga Tottenhams osannolika framfart, men även just på grund av att så mycket av den gamla ordningen tycks ha fallit sönder. Chelseas darranden har naturligtvis varit till stor belåtenhet (även om jag i år känner mig betydligt mindre hatisk gentemot klubben än vad jag gjorde under Mourinhos dagar), Arsenals och Manchester Uniteds syndafall framkallar mer blandade känslor hos mig. Det är båda två klubbar som jag aldrig lärt mig att hata, och när de nu börjar vackla känns det lite grann som det kändes när General Motors krisade: jag har aldrig brytt mig ett skit om General Motors men det skulle vara onaturligt och på något konstigt sätt otryggt om dom inte fanns där och var rika, kapitalistiska och själlösa (att kalla Man U:s utveckling för ett syndafall är diskutabelt, och jag ska återkomma till det längre ner). Desstuom väljer jag alla dagar i veckan allt vad ryssar, grodätare och tuggummituggande skottar heter framför det himmelsblå hot som nu tornar upp sig något inihelvetes mycket vid horisonten. Manchester City är inte bara ett köpelag, de är också ett historielöst, ondskeägt och usurperande lag som dessutom är äckligt bra på att spela fotboll. Jag förstår inte riktigt när och hur de blev så bra som det blev men helt plötsligt leder de premier league och på något läskigt sätt har man redan vant sig vid det, och på något ännu läskigare sätt tycker man att det är naturligt. 2011 var året som "de fyra stora" blev sex, och det har bringat mig både stor glädje, och stor oro. Den världsordning som tidigare såg ut att vara huggen i sten har börjat röra på sig, smälta och flyta. När den åter stelnar gäller det att vara på rätt plats.
Låt oss nu ta oss en närmare titt på topplagen. Vilka är dom? Varför har de gått som de gått? Vad bör hända nu? Vad kommer att hända nu?
6. LIVERPOOL FC
Som storlag betraktat kan man säga att Liverpool var ett föregångslag, då de började krisa flera år innan Chelsea och Arsenal satte igång. Inför denna säsong nämndes det gamla storlaget Liverpool paradoxalt nog som en uppstickare, då Dagliesh värvat friskt och nya vindar tycktes blåsa över the Kop. Vindarna har mycket riktigt fört med sig nytt, frågan är bara om de har fört med sig bättre.
Helt klart har Liverpool återfått sin förmåga att vinna när det gäller, man har en grymt bra statistik mot de fem lagen framför sig. Emellertid har man inte lagt sig av med ovanan att tappa poäng mot sämre lag, ett missförhållande som till stor del beror på att man har ligans kanske bästa försvar, spelandes bakom ligans kanske mest andefattiga anfall.
MÅLVAKT och FÖRSVAR +++++
Reina är säkerheten själv i målet, och Agger presiderar över en backlinje som sällan släpper något förbi sig, matchen mot Tottenham borträknad. Skrtel var i början av säsongen ett skämt, men han har spelat upp sig och har lyckats peta självaste Jamie Carragher. José Enrique kandiderar till titeln ligans bästa back.
MITTFÄLT ++
Liverpools mittfält består till väldigt stor del av brittiska spelare, och redan i och med detta faktum bör man ana oråd. Hårt och snabbt spel, men sällan några riktiga idéer framåt. Låser sig ofta mot sämre lag.
ANFALL +
Lol. Suarez, som öppnade så bra, visade sig vara grinig och och osportslig, och dessutom till bredden fylld med politisk ondska. Carrol är och förblir ett skämt. Maken till loj inställning får man fan leta efter, med tanke på den hjärndöda upppsyn flashar under såväl träning som bänknötning tvivlar jag starkt på att han överhuvudtaget har uppfattat att han representerar Liverpool och inte Newcastle.
TRÄNARE +++
Kenny Dagliesh har ingjutit fart, fläkt och fighting spirit i klubben, och detta ska han ha credd för. Emellertid verkar han ha svårt med att vända trender, både han själv och klubben genomgår väldiga humörskiftningar.
PROGNOS:
Liverpool har hög kapacitet, och kommer att resa sig igen. Dock tror jag att fansen får vänta tills nästa säsong innan något riktigt roligt händer, laget har halkat för långt efter och är alltför psykiskt sårigt. Om Suarez kommer tillbaka och levererar kan man ta sig förbi Arsenal eller Chelsea, men knappast båda två. Då behövs en kreativ mittfältare, och en anfallskollega till Suarez med rätt inställning och ordentlig frisyr.
TIPS: Sexa
5. ARSENAL
Arsenal målades inför säsongen upp som Det Stora Krislaget i samband med försäljningarna av Nasri och Fabergas, och visst hade säsongsinledningen en hög Ragnaröksfaktor. Inte ens efter 8-2 förlusten mot United räknade jag emellertid bort laget från toppstriden, och resten av hösten gav mig till viss del rätt. I Robin van Persie har laget ligans bäste anfallare, kanske den bästa spelaren överhuvudtaget, och när det stämmer för Arsenal kan man fortfarande producera hänförande fotboll. Problemet är dock att det stämmer lite för sällan för att man på allvar ska kunna vara med i toppen. Hoppet för Arsenal består i att man ska får behålla sina spelare, och att något av lagen framför börjar svikta. Förslagsvis Chelsea.
MÅLVAKT och FÖRSVAR +
Ett lag som släpper in åtta mål i en match ska ha skit, oavsett vem man möter. Den matchen står visserligen ut mot resten av Arsenals matcher, men det har fortsatt att svikta ordentligt, och dagarna då Sol Campbell och Ashley Cole vaktade den rödvita linjen känns borta. Mertesacker är visserligen lång som en mastodontfilmsrulle, men saknar förtroende och pondus.
MITTFÄLT +++
Lite lättviktigt, men pinnar med tanke på omständigheterna på bra. Unge Ramsey har en anmärkningsvärd tyngd i sitt spel, och ger Arteta konstnärlig frihet framåt.
ANFALL +++++
van Persie är van Persie, och tycks ha lämnat den underpresterande centertanken från VM 2010 långt, långt bakom sig. Dessutom har han Gervinho brevid sig, ligans bäste brasse (?), som ger välbehövligt stöd och dssutom avlastning under de matcher när van Persie inte är på topp.
TRÄNARE +++
Har varit i blåsväder, men står stadigt kvar på båda benen. Skulle kanske göra klokt i att investera lite i muskler och försvarskompetens, samtidigt är det beundransvärt att han så hårt håller fast vid sin filosofi
PROGNOS
Väldigt svårbedömt, kan lika gärna bli flip som flop. Jag tror dock att Wengers mannar tar sig i kragen och axar förbi Chelsea under våren, med Henry tillbaka i truppen har jag svårt att se vilket försvar som ska kunna motstå anstormningen.
Tips: 4:a
4. CHELSEA
Det har skett tyst, nästan obemärkt, men i skrivande stund är faktumet klart och synligt: Chelsea är i gungning. Laget som så sent som förra hösten såg ut att kunna vinna ligan klart och dessutom gå långt i Europa tappar nu rutinmässigt poäng mot lag som Wigan och Fulham. När man dessutom har så svårt att stå emot topplagen, är det inte konstigt att man ligger där man ligger. Främst beror nedgången på att stjärnorna har blivit äldre utan att bli bättre, Drogba springer runt och är småskadad hela tiden och Lampard sitter mest på bänken och tjurar. Terry är dock trots sin gammalhet fortfarande sjukt bra, och genom honom hålls Chelseafansens flämtande hopp om framgång vid liv. Villas-Boas kallar det hela för en generationsväxling, huruvida han talar sant eller inte kan endast framtiden utvisa.
MÅLVAKT och FÖRSVAR +++
Är som sagt högst avhängiga John Terry, som varesig han är rasist eller inte fortfarande håller absolut världsklass. Cech har varit märkligt ojämn, och det är svårt att säga om det rör sig om en tillfällig formsvacka eller början på slutet för tjeckens del. Bosingwa gör ett bra jobb i det tysta.
MITTFÄLT ++
Chelseas stora akilleshäl, och med tanke på hur dagens fotboll ser ut är det ett synnerligen dåligt ställa att ha sin stora akilleshäl på. Det saknas inte kvalitet, Ramirez är inte dålig och Mata är rentav rikigt bra, men det är väldigt tomt i mitten, och därmed också ytterst idéfattigt. Alla gånger jag har sett Chelsea i år har man på ett nästan tvångsmässigt sätt sökt sig till kanten, vilket gör spelet lättläst och lättlåst. Jag förstår absolut varför de ville ha Modric.
ANFALL +++
Lider stort av Torres kroniska formsvacka och Drogbas sporadiska frånvaro, men har å andra sidan Sturridge, en av ligans stora genombrottsmän det här året, till sitt förfogande. Drogba är dessutom långt ifrån slut, utan håller fortfarande hög internationell klass.
TRÄNARE +++
Som jag tidigare skrivit känner jag en viss sympati inför Villas Boas, och det är trevligt med en tränare som snackar fotboll och inget annat på presskonferenserna. Utstrålar dock inte den där riktiga tryggheten, och petningen av Lampard känns mer som ett sätt att hävda sig än ett spelmässigt genomtänkt drag.
PROGNOS:
Chelsea kan bättre än vad man hittills har visat, men om jag vore Chelseasupporter skulle jag känna en viss oro över hur mycket mer kapacitet man egentligen har att ta av. Om Torres kommer tillbaka kan man strukturera om och kanske flytta ner Sturridge på mittfältet och därmed förstärka det, men eftersom detta scenario inte känns troligt, ämnar jag härmed förutspå en mörkare vår än vad laget från King's Road upplevt på länge.
TIPS: 5:a
3. Tottenham Hotspur
Det är naturligtvis svårt att göra en objektiv analys av det här laget för min del, men jag ska försöka. Det som började med misär, skam, en strulig Modric och en massa skador har efterhand utvecklat sig till triumf, ära, en glad Modric och en massa skador. När Ferguson sa att Tottenham spelade ligans bästa fotboll tror jag att många höll med honom, både spelmässigt och underhållningsmässigt sett. Framfarten har välkomnats av utomstående och upplevts som en frisk och frejdig injektion i toppstriden, men i takt med att de liljevita klättrat i tabellen har välkomnandet och pat-on-the-head-bemötandet förbytts till oro och rädsla. Troligen den psykiskt mest harmoniska truppen i toppen, men också den fysiskt mest instabila.
FÖRSVAR och MÅLVAKT ++++
Enligt gammal sed och tradition bör Tottenham läcka som ett soll bakåt, men som tur är har årets fyrbackslinje lyckats slå sig fri från denna identitet, och under de senaste matcherna har det till och med sett riktigt säkert ut. Walker och BAE har utvecklats extremt i år. Problemen har uppstått i mitten, där både Dawson kommit tillbaka först nu, och Kings knän befinner sig i någonslags ständig limbo. Med båda på plan samtidigt har vi ett av ligans säkraste mittlås, men ett sånt scenario är väl för mycket att hoppas på... Tur då att gamla hackkycklingen Kaboul trummar på så bra som han gör.
MITTFÄLT +++++
Nyckeln till Tottenhams succé. På pappret ett klassiskt diamantmittfält med Modric som spindeln i nätet. I realiteten en häxkittel av kreativitet och rörelse där alla fyra rör sig över stora ytor och skapar chanser på löpande band. Problem tenderar att uppstå mot köttiga försvar när vissa spelare (hej Modric!) mest irrar runt planlöst med bollen utanför boxen. Tack vare grym kondition brukar dock även sådana hinder övervinnas.
ANFALL +++
De gör allt. Utom mål. Fast jo, mål blir det ju faktiskt oftast, till slut, men bara efter stora mängder Om och Men. Gäller främst Adebayor, som är grym på att hålla boll men som är lite väl pretentiös när bollen väl ska in. Defoe har visat gryende form på sistone, hur länge nöjer han sig med att vara supersub?
TRÄNARE: ++++
Han är ingen Rommel, den gode Harry, och ibland slår det mig bara hur jävla skum han egentligen är. Men han lyckas nå resultat, och jag tror att ovan nämnda harmoni i mångt och mycket är hans förtjänst. Har en förmåga att inkorporera starka egon som Modric och Adebayor i ett kollektiv, utan att beröva dom deras styrka som individer. Svag i matchcoachningen. Sjukt mysig och snäll.
PROGNOS:
Tottenhams fortsatta öden kommer att avgöras av två faktorer: Skadeläget i backlinjen och effektiviteten framåt. Vad gäller backlinjen tror jag att både King och Dawson kommer behöva vara hela större delen av återstoden, om man ska ha en chans på ligatiteln, och i såna fall måste även Adebayor skärpa till sig. En förstaplats kommer troligen att kräva vinst mot båda Manchesterlagen, och då duger det inte att sumpa 6 av 7 frilägen.
Det som talar mot en ligatitel är också att det överhuvudtaget pratas om en ligatitel, Tottenham är inte vana vid den här sitsen, och kan komma att drabbas av rampfeber. Därför tror jag inte på ligasger i år, men väl på CL-plats. Detta grundar jag inte så mycket på tillit till mitt lag, som i en trygg förvissning om att ingen av lagen under bör kunna komma ikapp. Tottenham kan darra rejält (KOMMER att darra rejält, man är ju Tottenham!), och ändå ta sig till CL, om inte något radikalt händer med lagen strax bakom.
Tips: 2:a
MANCHESTER UNITED
Efter att ha sett ut att vara på väg att bygga upp en ny dynasti i början av säsongen, står nu Sir Alex avtecknad mot en mörk vinterhimmel. Bespottad, hånad och till och med ifrågasatt, efter uttåg ur Champions League och ett andefattigt spel i ligan. Men hur allvarlig är egentligen krisen i United? Visst stämmer det att det har låst sig några gånger, och visst var Alpmatchen under all kritik. Men man ligger tvåa. Och man vinner fortfarande sina matcher. Man är helt enkelt Manchester United, och på något jävla sätt är man fortfarande med i racet när den digra skadelistan nu långsamt börjar kortas ner.
MÅLVAKT och FÖRSVAR: +++
Jag var imponerad av de Gea i början av säsongen, men när spelschemat tjocknade och matcherna belv viktigare har han visat sig allt svagare, och har till och med på senare tid fått ställas över till förmån för Lindegaard. Backlinjen har varit svårt tyngd av skadorna, främst då Vidic' frånfälle, och räddas många gånger av ett stabilt innermittfält. Evra håller fortfarande en klass som anstår en filmstjärna.
MITTFÄLT +++
Det säger en del att den egentliga mittbacken Phil Jones har varit Uniteds bästa mittfältare under hösten. Nu när Valencia har börjat röra på sig anar dock Unitedfansen bättring. Frågan är om gamle Scholes comeback ska ses som en positiv injektion eller ett illavarslande tecken. Giggs är väldigt gammal, men stundtals fortfarande väldigt bra.
ANFALL +++++
Den lagdel som har räddat United i år, och detta främst tack vare den nybehårade och ständigt slitande Wayne Rooney, som trots problem både på och utanför planen lyckas kombinera fysisk hårdhet med teknisk elegans. Rör sig över enormt stora ytor och är något mycket mer än en vanlig forward. Till sin hjälp har han en Welbeck som utvecklas för varje match. Framtidslöfte!
TRÄNARE +++++
Jag orkar inte skriva något här och jag behöver fanimej inte göra det heller.
PROGNOS:
Uniteds stora fördel gentemot de andra två topplagen är enkelt formulerad: man har varit här förut. Dels har man varit i otaliga toppstrider, ofta täta sådana, och dels har man flertalet gånger varit med om att vara ifrågasatta, på efterkälken och almänt lite smått uträknade, för att sedan vända på steken och ta hem skiten i alla fall. Denna rutin och tradition finns inte bara i spelare som Vidic, Giggs och Scholes, den finns även i själva teglet som håller Old Trafford uppe, och det finns i hela kulturen kring klubben. Detta är en av anledningarna till att jag aldrig kommer kunna hålla på Manchester U, men det är den främsta anledningen till att jag tippar som jag gör. Ytterligare anledningar är att skadeläget nu ser ljusare ut, att spelprogrammet blir glesare, och att man har Wayne Rooney.
Tips: Ligamästare.
MANCHESTER CITY
Det mesta har sagts och det mesta har skrivit om klubben som har tagit fotbollsvärlden med storm. Resultatmässigt åtminstone, för i världens alla fotbollshjärtan dunkar oron och hatet tyst och hett... Men nog om detta nu, låt oss prata om spelet! För det har faktiskt, rent objektivt, varit riktigt trevligt. Det har sprutats in mål framåt och bakåt har Kompany trätt fram som en härförare av Beckenbauer-mått. Lagets framfart har mattats något på slutet, men man får fortfarande gälla som favoriter till ligatiteln. Ett lag utan egentliga svagheter.
MÅLVAKT och FÖRSVAR +++++
Stark fyra. Hart är ligans kanske bästa målvakt, och Kompany går som ovan nämnts från klarhet till klarhet. Anonyma kanter, kan bli ett problem om man möter snabbkontrande lag.
MITTFÄLT +++++
Konkurrerar med Tottenham om titeln ligans bästa. I och med Touré och Silva har man en offensiv som inte bara är snabb och påhittig, utan även tung som ett lokomotiv. Oerhört svåra att låna bollen ifrån.
ANFALL: ++++
Agüero, som började ligan på ett sätt som nästan skulle anstått hans svärfar, har mattats något. Men vad gör väl det när man har det självutnämnda geniet, showmannen, underhållaren och framförallt ruggigt giftige Mario Balotelli som understöd? Mannen som började säsongen som en tjurskallig skuggfigur längst bak på Citys bänk är nu skållhet, och högaktuell inför Italiens EM i sommar. Om han vill spela, vill säga.
TRÄNARE: ++
Citys svaghet. Mancini är meriterad och duktig på att rabbla taktiska termer, men vore jag citysupporter skulle jag ha svårt att känna förtroende inför honom. Han uppträder ofta lynnigt och nyckfullt, och drar sig inte för att käbbla loss i pressen på ett sätt som är både ovärdigt och i längden skadligt för det ena laget. Har inte imponerat i trängda situationer.
PROGNOS:
Det här är en liten önsketippning, men det finns allvar i den. Det maskineri som i höstas såg ut att kunna dunka på i all evighet har nu börjat hacka betänkligt, och reparationerna känns inte hundraprocentiga. När dessutom Kompany är avstängd och Touré rymt till Afrikas Djungler, så finns det luckor i laget som inte är lättfyllda. I Champions League visade laget att man har svårt att leverera när det verkligen gäller. En toppstrid i Premier League när det "drar ihop sig" kräver mod och förmåga att marschera på knäna när stövlarna gjorts obrukbara, och jag tvivlar på att City besitter den förmågan.
TIPS: 3:a
DREAM TEAM:
Joe Hart
Kyle Walker
Vincent Kompany
John Terry
José Enrique
David Silva
Scott Parker
Luka Modric
Gareth Bale
Wayne Rooney
Robin van Persie
Avbytare:
Reina, Agger, Touré, Sturridge, Ba
måndag 9 januari 2012
Hämnden är ljuv
Men den är också en aning bitter när den kommer efter så bedrövligt spel som Man U visade upp i andra halvlek mot City. När Sergio Kun Agüero, vansinnesmannen från Argentina, petade in målet som betydde 2-3 för City, såg man som United-supporter – som vår egen Zlatan Ibrahimovic skulle uttrycka det – mentala bilder. Tankarna fördes motvilligt tillbaka till när United tappade 2-0 mot FC Basel. Det fick en att påminnas om när 2-1 mot Benfica blev 2-2. Så som dessa genomklappningar slutligen beseglade Uniteds öde i CL, skulle samma sak hända nu med FA-cupen? Så blev nu inte fallet, utan United lyckades med nöd och näppe säkra vinsten med en man mer på plan och därmed återtog man också sin heder efter 1-6 förlusten (förnedringen) mot City i höstas.
Matchen då? Det var City som började starkast, de första 10-12 minuterna. Men vad hjälpte det när Wayne Rooney, med all sin majestätiska makt och med sitt nytransplanterade hår, löpte in i Citys straffområde och satte pannan till Valencias inlägg? Efter målet som satt snyggt, ribba in, passade Rooney på att kyssa klubbmärket, som ett otvetydigt svar till alla som tjatat om att han inte trivs i United och att han vill lämna klubben för att söka lyckan i andra ondskefulla lag.
Sedan kom då utvisningen på Kompany. Det var en tvåfotstackling med dobbarna först och sträckta ben, men den träffade inte Nani. Enligt regelboken kan man nog argumentera att ett rött kort var rätt beslut. Men jag tycker Erik Niva uttryckte det rätt bra…
Som United-supporter kunde man dock bara glädjas åt att City nu skulle få spela med en man mindre i drygt ¾ av matchen.
2-0 och 3-0 kom rättvist efter mål från Welbeck och ytterligare ett av Rooney som missade straff men kunde nicka in returen till de redan jublande City-fansen på Eastlands (aka Etihad Stadium) förtret.
Men City-fansen skulle få jubla igen. Vi får nog aldrig veta vad Mancini sade till sina spelare i halvtid men troligen något likt detta: ”Nu jävlar går ni ut och vänder det här trots att ni är en man mindre för jag pallar ju fan inte åka ur FA-cupen också efter att jag misslyckats i Champions League!”. Med dessa ord i ryggen, eller vad Mancini nu sade, gick i alla fall Alexander Kolarov ut på planen och placerade in reduceringsmålet på det första läget (en frispark) City fick efter halvtidsvilan. I och med detta mål verkade någon typ av moralisk/taktisk/logisk panik infinna sig i United. Man verkade tappa det mod man fått av 3-0-ledningen, eller så hade man helt enkelt för mycket mod? I alla fall påbörjades en färd, för alla som stod på Uniteds sida i denna match, ned i förtvivlan och hjärtskärande nervositet.
Paul Scholes gjorde comeback, och blev inbytt efter 1-3-målet, vilket applåderades av både kommentatorer, United-spelare och United-supportrar på plats. Enligt mig är det dock bara ett tydligt bevis på att Uniteds mittfält inte räcker till, och att man borde öppnat plånboken inför säsongen. Personligen, blev jag inte överraskad när det var just Scholes som stod för det misstag som bäddade för Agüeros 2-3-mål. Lindegaard såg inte direkt glad ut när han tittade långt efter United-veteranen.
Det var sannerligen målfoto, när United till slut ändå stod som segrare på Eastlands, med återvunnen heder och stolthet, samt ett steg närmre den pokal Wayne Rooney aldrig har fått lyfta. Men det finns fortfarane mycket att jobba på för Sir Alex Fergusons mannar, inte minst inför nästa FA-cup omgång, där man ställs mot sin historiska rival Liverpool borta på Anfield.
Wayne Rooney, efter att ha nickat in 1-0 för United.
lördag 7 januari 2012
Om 2011
Även om det kan må vara lite sent, så tycker jag att det hör en så ambitiös fotbollsblogg som fotboll 1.8 till, att faktiskt sammanfatta det gångna året i fotbollsvärlden (dvs fotbollseuropa). Att göra detta opartiskt hör däremot INTE fotboll 1,8 till, och därför så börjar jag helt enkelt med att konstatera att våren 2011 var en mörkrets vår. Svarta moln skymde allt hopp på en fotbollshimmel som ju i och för sig inte var särskilt ljus efter förkastliga Spaniens VM-guld och tråkiga, iskallt beräknade Inters CL-vinst. För mig personligen blev de stora ligorna en besvikelse, om och inte lika frustrerande som Superettan. Barcelona, Manchester United, Milan (och sedan Dortmund i och för sig), men ändå kändes det som en onda jättars vår. Och så då CL, ointressant som ett kadaver i ett dike, och ungefär lika älskvärt. SJÄLVKLART tog klubben som gjort det omöjligt för mig att någonsin skänka pengar till UNICEF hem saken och SJÄLVKLART var det världens blivande bästa spelare genom tiderna som dominerade turneringen och vann skytteligan. Något mindre självklart under CL-våren stavades Schalke 04, ett märkligt komponerat lag som skakade om fotbollseuropa med kämpaglöd (Raul), kreativitet (Raul), offensivlusta (Raul) och världens bästa målvakt i Manuel Neuer.
Nåja, sedan kom hösten, och det jag främst kommer att ta med mig därifrån är väl, förutom Bayern Munchens FANTASTISKA inledning, faktiskt Sverige-Holland. När Sverige blev Sverige igen, när vi vann SOM ETT JÄVLA LAG igen. Och där Toivonens mål och spelarnas vilda glädje blev ett sånt där ögonblick där man är stolt ända in i kärnan av sin själ över att vara svensk och inte vara en jävla norrman.
torsdag 5 januari 2012
Målskillnadsmysticism revisited
Okej, hur fan kan Manchesterlagen ha så INIHELVETE mycket bättre målskillnad än Tottenham. Fan orättvist. Och hur kan Stoke ha så JÄVLA DÅLIG målskillnad? Inte så orättvist men skumt.
onsdag 4 januari 2012
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)