Saturday Afternoon Fever

Dom säger på nyheterna att det ska hagla i Uppsala imorgon. Det är jag väldigt nöjd med, då jag har tre väldigt viktiga inomhusplikter att fullfölja. Dessa tre är:

13:45: Arsenal-Chelsea

16:00: Newcastle-Stoke

18:30: Queen's Park Rangers - Tottenham Hotspur

Oavsett vilket lag man hejar på eller vilket psykiskt tillstånd man befinner sig i så går det i alla fall att konstatera en sak: Fa-an vad spännande det är. Det här är en av de stora fördelarna med Champions League, fyra lag som annars skulle ha varit besvikna och desilusionerade efter att ha blivit avhängda från ligaracet befinner sig nu i elektriska tillstånd. Det är en tid för hjältar, tid för syndare, tid för gråt, tid för tandagnisslan, tid för glädje, tid för vilja. Det är en tid som dömer. Två vinnare. Två förlorare. Och den känns fanimej omöjligt att sia om.

Eller inte helt omöjligt förresten, för det finns ett lag som har en markant sämre form en det andra. Och vi vet ju alla vilket! Just det. Jag sa skämtsamt förut att jag var säker på att Tottenham skulle komma fyra för att sedan bli utslagna av Chelseas CL-seger, men egentligen tror jag att det blir väldigt svårt att klara ens det. Två och en halv mittback är skadade, en av de hela mittbackarna heter Gallas, och flera nyckelspelare befinner sig ur form. Och framförallt, som vanligt, de gör inte mål. Det som talar för Tottenham är att laget har det klart lättaste spelschemat kvar, och att man har visat förmågan till ett spel den här säsongen som inget av de andra lagen varit i närheten av. 

Många menar på att det största hotet mot Tottenham lyser illblått två poäng längre ner i tabellen och stavas Chelsea, och det är onekligen svårt att inte hålla med om. På ett närmast mytologiskt sätt har de gamla storspelarna rest sig en sista gång för att uträtta ett sista stordåd. Terry, Lampard och Drogba spelar för historieböckerna, och sånt spel kan räcka länge. Dock har man i ligan sett svajjigt ut i flera matcher på sista tiden, och många av segrarna har berott mer på flyt än skicklighet.

Istället tror jag att det främsta hotet kommer norrifrån. Newcastle ser inte mycket ut på pappret, men jävlar vad de har smugit sig fram här på slutet. Pardrew har gått från syndare till ikon i nordsjömetropolen, och det enkla, raka spelet har visat sig svårstoppat och, vad viktigare är, hållbart under lång tid. Videoklippet nedan visar på en helt galen stämning i staden just nu. Detta kan stjälpa laget, men om Pardrew & Co lyckas kanalisera hajpen på rätt sätt så kan den här säsongen sluta hur kul som helst för skatorna.

Slutligen har vi då Arsenal, som ju efter en makalös vår i förra veckan såg ut att vara i det närmaste klara för tredjeplatsen. Jättedödarna från Wigan satte dock stopp för sådana tankegångar och vips så är Arsenal bara fem poäng bort för Newcastle och Tottenham. Morgondagens match är av monumental betydelse för Woolwich-gänget. Vinst och vinden kommer åter fylla skutans segel. Förlust eller oavgjort, och vi har ett lag i gungning med ett kanske helt uppkäkat försprång. Nu är Robin van Persie stora prövostund kommen. Är han den  kapten och ledare han utger sig för att vara, eller "bara" en spektakulär primadonna som springer och gömmer sig när fiendens härskaror står invid murarna?

Imorn. Utegångsförbud. Serri.

Jag hatar Chelsea.

Jag har hållit mången moralpredikan i mitt liv. En av de mest frekvent förekommande är den som handlar om att jag trots min stora fotbollspassion faktiskt inte hatar något fotbollslag ("inte ens AIK!"), om hur det är löjligt att kanalisera sina känslor på ett sånt negativt sätt. Fotboll handlar ytterst om kärlek och positiv energi, och att "hata" ett lag är att genera sporten i sig.

Ikväll gör jag högtidligen avkall på denna doktrin. För ikväll känner jag för första gången att jag verkligen hatar ett fotbollslag. Det är inget förnuftigt med det, jag kan inte analysera det, och jag kan inte riktigt säga varför. Jag kan bara säga att jag ser ett lag som är köpt på smutsiga, blodiga, kommunist-kapitalistiska oljepengar, pengar som lockat dit fotbollshoror från alla världens håll och kanter, och jag ser ett lag vars lagkapten är så väl en horbock som en rasist, jag ser ett lag som får ett helt obegripligt domslut med sig just på grund av att de är så stora och äckliga, jag ser ett lag som nu är på väg att lägga sin pestsmittade fingrar på den finaste av alla pokaler för vilken gång i ordningen jag vet inte för att jag vill inte tänka på det, jag ser ett lag som styrs av överbetalda divor och som körde iväg den enda tränaren som någonsin vågat stå upp mot dom. Nu sitter där något litet vått och dränkt och ryggradslöst på bänken, som passivt låter ondskan ha sin gång.

Jag ser också fansen. Chelseafansen hånade döda Liverpoolsupportrar under en tyst minut, vilket även för den neutrale åskådaren måste betecknas som omätbart lågt. Jag tycker synd om de som gjorde det, för de förlorade genom sin handling all rätt till att bemötas med respekt eller erkännande. De är ett hån mot människosläktet. De är lägre än råttor.

Och jag ser honom. Vidrigheten. Drogba. Jag vet inte vad alla de ädla idrottsmän som gjort sporten och cupen till vad den är skulle säga om de fick se Drogba idag och jag vill inte veta. Det är återigen svårt att sätta fingret på något konkret, men hela hans väsen och attityd är bara raka motsatsen till vad begreppet "sportsmanskap" vill säga. Han hånar medspelare, han hånar motspelare, han hånar domare, han ger efterslängar, han lägger sig, han ligger och fejkar skada, you name it. Han saknar respekt för, och distans till, allt utom sig själv.

Förmodligen kommer folk (2 folk) att tycka att det här inlägget är larvigt och att min argumentation är lösryckt och dåligt underbyggd. Någon kommer säkert också prata om att "Bale också lägger sig". Till dessa säger jag bara fuck you. Fotboll är inte förnuftigt, fotboll handlar om känslor, jag är en fullblodig känslomänniska, och jag hatar Chelsea FC.

PS. Borde väl skriva något om mitt eget lag också men jag förmår inte riktigt. The grief is still too near. Jag kan bara säga att när Scott Parker (efter ännu en jättematch) slutligen tappade fattningen och började skrika på varenda blå amöba som fanns i närheten, efter att ha blivit sparkad på av en liggande Mikkel, så kände jag en sådan rush of affection som jag inte känt på år och dar för en spelare. I hans ögon fanns all den passion, den värdighet, och den positiva kraft som gör att jag trots alla förluster och svek fortfarande är så otroligt glad och stolt över att jag är en Tottenhamsupporter och inte en Chelseasupporter.

PPS. Som sista brasklapp vill jag säga till de eventuella Chelseasupportrar som läser detta: när jag säger att jag hatar Chelsea menar jag dagens Chelsea. Klubben i grunden har jag respekt för, och är till och med lite charmad av. Men för att den respekten ska komma tillbaka behöver ni ändra på lite grejer. Ganska många faktiskt.


PPPS. Till alla er som tror att jag skriver det här bara för att jag är bitter: ni förstår ingenting om fotboll. Ni förstår ingenting om någonting.