Jag hatar Chelsea.

Jag har hållit mången moralpredikan i mitt liv. En av de mest frekvent förekommande är den som handlar om att jag trots min stora fotbollspassion faktiskt inte hatar något fotbollslag ("inte ens AIK!"), om hur det är löjligt att kanalisera sina känslor på ett sånt negativt sätt. Fotboll handlar ytterst om kärlek och positiv energi, och att "hata" ett lag är att genera sporten i sig.

Ikväll gör jag högtidligen avkall på denna doktrin. För ikväll känner jag för första gången att jag verkligen hatar ett fotbollslag. Det är inget förnuftigt med det, jag kan inte analysera det, och jag kan inte riktigt säga varför. Jag kan bara säga att jag ser ett lag som är köpt på smutsiga, blodiga, kommunist-kapitalistiska oljepengar, pengar som lockat dit fotbollshoror från alla världens håll och kanter, och jag ser ett lag vars lagkapten är så väl en horbock som en rasist, jag ser ett lag som får ett helt obegripligt domslut med sig just på grund av att de är så stora och äckliga, jag ser ett lag som nu är på väg att lägga sin pestsmittade fingrar på den finaste av alla pokaler för vilken gång i ordningen jag vet inte för att jag vill inte tänka på det, jag ser ett lag som styrs av överbetalda divor och som körde iväg den enda tränaren som någonsin vågat stå upp mot dom. Nu sitter där något litet vått och dränkt och ryggradslöst på bänken, som passivt låter ondskan ha sin gång.

Jag ser också fansen. Chelseafansen hånade döda Liverpoolsupportrar under en tyst minut, vilket även för den neutrale åskådaren måste betecknas som omätbart lågt. Jag tycker synd om de som gjorde det, för de förlorade genom sin handling all rätt till att bemötas med respekt eller erkännande. De är ett hån mot människosläktet. De är lägre än råttor.

Och jag ser honom. Vidrigheten. Drogba. Jag vet inte vad alla de ädla idrottsmän som gjort sporten och cupen till vad den är skulle säga om de fick se Drogba idag och jag vill inte veta. Det är återigen svårt att sätta fingret på något konkret, men hela hans väsen och attityd är bara raka motsatsen till vad begreppet "sportsmanskap" vill säga. Han hånar medspelare, han hånar motspelare, han hånar domare, han ger efterslängar, han lägger sig, han ligger och fejkar skada, you name it. Han saknar respekt för, och distans till, allt utom sig själv.

Förmodligen kommer folk (2 folk) att tycka att det här inlägget är larvigt och att min argumentation är lösryckt och dåligt underbyggd. Någon kommer säkert också prata om att "Bale också lägger sig". Till dessa säger jag bara fuck you. Fotboll är inte förnuftigt, fotboll handlar om känslor, jag är en fullblodig känslomänniska, och jag hatar Chelsea FC.

PS. Borde väl skriva något om mitt eget lag också men jag förmår inte riktigt. The grief is still too near. Jag kan bara säga att när Scott Parker (efter ännu en jättematch) slutligen tappade fattningen och började skrika på varenda blå amöba som fanns i närheten, efter att ha blivit sparkad på av en liggande Mikkel, så kände jag en sådan rush of affection som jag inte känt på år och dar för en spelare. I hans ögon fanns all den passion, den värdighet, och den positiva kraft som gör att jag trots alla förluster och svek fortfarande är så otroligt glad och stolt över att jag är en Tottenhamsupporter och inte en Chelseasupporter.

PPS. Som sista brasklapp vill jag säga till de eventuella Chelseasupportrar som läser detta: när jag säger att jag hatar Chelsea menar jag dagens Chelsea. Klubben i grunden har jag respekt för, och är till och med lite charmad av. Men för att den respekten ska komma tillbaka behöver ni ändra på lite grejer. Ganska många faktiskt.


PPPS. Till alla er som tror att jag skriver det här bara för att jag är bitter: ni förstår ingenting om fotboll. Ni förstår ingenting om någonting.