Englands största klubbar genom tiderna, plats 9.

Marcus Leifby på aftonbladet har sedan en tid tillbaka i en nätdokumentärserie gått igenom vad han kallar "the big 10" , dvs de 10 största klubbarna England. En trevlig serie, och framförallt en trevlig idé! Problemet är bara att dessa 10 klubbar har röstats fram av svenska folket självt, vilket lett till att skrattretande småklubbar såsom Leeds, West Ham och Millwall behandlas på bekostnad av t.ex. Everton. Av detta har jag dragit två slutsatser:

1. Svenska folket är idioter.
2. Jag måste nog göra en egen lista.

Till skillnad från Svenska Folkets lista bygger den här på fakta och inte på vilka lag som är coola i filmen Green Street Hooligans. Listan berättar helt enkelt vilka klubbar som har varit mest framgångsrika, mao. i vilken utsträckning de har rätt att kalla sig storklubbar. I första hand har jag utgått ifrån antal titlar, där FA-cupen och ligan rankas lika (FA-cupen är ju egentligen mer prestigefylld, men ligan ger en bättre fingervisning om faktisk kvalitet). I andra hand har jag vänt mig till marathontabellen, och slutligen har jag tagit viss hänsyn till Europeiska titlar.

Alltså finns det ingen som kan, får eller bör vilja kritisera den här listan eftersom den bygger på totalt autistiska  och därmed objektiva matematiska formler och principer. Det är helt enkelt bara att tugga och svälja. Var så goda, här kommer lag nr. 9!

PS. Anledningen till att jag börjar på 9 är att det var otroligt jämt kring 10:e-platsen, och alla inblandade lag (Blackburn, Sunderland etc.) var jättetråkiga att skriva om. Istället:

9. Manchester City FC

Alltsedan ärkerivalen United börjat breda ut sitt supporterupptagningsområde över hela den kända världen så har City börjat se sig själva som den enda "riktiga" Manchesterklubben. Huruvida detta stämmer eller inte kan diskuteras, men helt klart är att City genom åren har haft en av de mest lojala supporterskarorna i England. Tidigare hade klubben ett rykte om att vara extremt ojämna och stå för märkliga och ologiska resultat, ett beteende som fått namnet "typical City".

Klubben grundades av William Beastow och Anna Connel, i ett försök att bringa ljus och glädje till de sämre förmedlade i industristadens slumområden. Genom detta fick klubben en arbetarklassprägel som fortfarande i allra högsta grad finns kvar.

City vann FA-cupen redan 1894, men lyckades inte etablera sig som ordentlig toppklubb förrän under 30-talet. Den verkliga guldåldern inföll i i slutet av 60-talet, när City vann både ligan och cupen. Noterbart är att City vann ligan samma år som United vann Europacupen, 1968, vilket för de blå fansen var all bevisning som behövdes för att kunna kalla sig Europas Kungar.

I och med FA-cupfinalförlusten 1981 påbörjade City en färd neråt och nådde absolut Rock Bottom när man åkte ur dåvarande div. 1 1998. Sen dess har klubben kommit tillbaka med besked, och allteftersom pengar från de nya ägarna i Abu Dhabi (sedan 2008) pumpas in så tillkommer nya stjärnspelare. Det arabiska styret har dock än så länge bara genererat en titel, och hur framgångsrikt laget än blir så är många oroliga att lagets själ håller på att vattnas ur fullständigt, vilket rivningen av klassiska hemmaarenan Maine Road 2003 kan ha varit ett bevis på.

Klubbfakta
Grundad 1884

Ägare: Mansour bin Zayed Al Nahyan, Förenade Arabemiraten
Ordförande: Khaldoon Al Mubarak, Förenade Arabemiraten
Tränare: Roberto Mancini, Italien
Kapten: Vincent Kompany, Belgien

Ligamästare: 2 ggr (1937, 1968)
Cupmästare: 5 ggr (19084, 1934, 1956, 1969, 2011)
Europatitlar: Cupvinnarcupen 1970

Hemmaplan: Eithad Stadium, Manchester,

/Kulturell/Religös tillhörighet: Protetstantisk, arbetarklass, senare lokal.

Kändissupportern: Noel Gallacher är visserligen katolik, men har genom sitt ständiga kändisskap och envetna tjat för många blivit THE City Supporter. Brorsan Liam är även han blå om hjärtat, men har svårt att uttrycka fulla meningar och får därför i sammanhanget stå tillbaka för sin bror. Att dessutom Johnny Marr påstås hålla på klubben bestryker dess status som en elektromagnet för dryga indiemän med stort hävdelsebehov.

Smeknamn: The Citizens, The Blues, Shitty


Valspråk: Pride in Battle (Superbia in proelio)