Det kommer en dag i alla fotbollsbloggars liv när det är dags att citera den gamle mästerregissören Billy Wilder. För Fotboll 1.8 är den dagen kommen nu. Citatet är hämtat från filmen "Some Like It Hot" från 1959 och har ringt i mina öran ända sedan en frispark på Loftus Road och en efterföljande depression tvingade mig att börja fundera vem över vad fan jag egentligen håller på med och varför det alltid blir så här i livet. Det var då jag drog mig till minnes en scen från ovan nämnda film, där jazzsångerskan Sugar Cane (givetvis spelad av Marilyn Monroe) förklarar sitt varför hon aldrig kan få uppleva den där riktiga lyckan och framgången:
"I can't trust myself. I have this thing about saxophone players, especially tenor sax...I don't know what it is, they just curdle me. All they have to do is play eight bars of 'Come to Me, My Melancholy Baby' and my spine turns to custard. I get goose pimply all over and I come to 'em...every time... That's why I joined this band. Safety first. Anything to get away from those bums...You don't know what they're like. You fall for 'em and you really love 'em - you think this is gonna be the biggest thing since the Graf Zeppelin - and the next thing you know, they're borrowing money from you and spending it on other dames and betting on horses...Then one morning you wake up, the guy is gone, the saxophone's gone, all that's left behind is a pair of old socks and a tube of toothpaste, all squeezed out. So you pull yourself together. You go on to the next job, the next saxophone player. It's the same thing all over again. You see what I mean? Not very bright..."
Mina saxofonister stavas Hammarby IF, Tottenham Hotspur, Engelska Landslaget, Tyska Landslaget, Irländska Landslaget... listan kan göras lång över mer eller mindre seriösa äkta hälfter och älskare vars romantiska charm jag fallit pladask för på ett tidigt stadium för att sedan stå där uppgiven och övergiven när säsongen eller turneringen är slut. Jag önskar ibland att jag vore en mer förståndig pojke, som vänt sig till bayrare, milaneser, mancunians eller andra sorters ragg som kanske inte är så jävla spännande men som åtminstone håller vad de lovar. Älskare som kommer har ett stadigt jobb, kommer ihåg din namnsdag och kanske till och med ger dig frukost på sängen ibland. Istället dras jag år efter år med dessa dagdrivande libertiner, ohyfsade fredlösa som inte har gjort ett hederligt dagsverke i hela sitt liv, men som har det där lilla extra som gör att man ändå aldrig kommer kunna välja någon av de "fina" killarna.
Nu har det alltså hänt igen. Tottenhams saxofoner spelade i höstas med en sådan flärd och passion att man tänkte att "nu, nu kanske dom ändå menar allvar, nu kanske det äntligen är min tur att vara lycklig. Nu kan de inte svika mig". Men det gjorde dom. Nu sitter jag här med en utklämd Modric-tub och ett par strumpor som en gång i tiden varit liljevita, men som nu är smutsgrå likt himlen över Hackney en måndagmorgon. Och jag säger till mig själv: aldrig mer. Men jag vet samtidigt att det förstås är en ren och skär lögn.
För fastän det liljevita liket knappt ens är svalnat så har jag redan börjat svansa efter min femme fatale, mitt livs stora kärlek; Hammarby IF, som har slagit upp sår i mitt hjärta så många gånger att jag är förvånad över att det fortfarande slår. Men saken är den att nu har de ju vunnit två matcher, trumman ljuder över nejden och sambatakterna flödar. Det är vår. Jag tänker så klart att nu så ändå... jag borde inte göra det men jag gör det ändå. Hammarby har satt munstycket till läpparna och börjat spela "Come To Me, Me My Melancholy Baby" och jag följer hjälplöst efter likt en gris påväg till slakt. På väg till nästa säsong. Nästa hjärtekross. Nästa saxofonist.
<3
SvaraRadera