Kvällen

Papprena från mackorna ligger under sittplatserna på den gigantiska tapasskålen öppen mot medelhavshimlen


1000€. Hur bortkastade de kan vara. 1000€. Yuhori Nakata, 25, skrider ner till taxin. Hennes Messi-tröja är kladdig av tilltugg hon spillt under lagets i hennes hjärtas vilda dödskamp.


Paco och Pedro, 56 och 47 är uppgivna. Föreställningen de blivit lovade av sin president var ovärdig.


Och Lionel Messi, 25, gråter. Han gråter över sin missade straff, över sin lilla kuk, över sin träff i stolpen, över hur mycket av hans värde som människa helt är beroende av vad han förmår att prestera i tapasskålen.


Sergio, 25, har krupit ner i kloaken. Han sitter och andas in de lugnande ångorna av avföring och äckel. Lössen kryper i hans päls. De är hans vänner. Hans bästa vänner. Sergios, 25, svans är rosa, hans råttänder glimmar oädelt i mörkret. Och han gråter. Han gråter ondskans tårar. Försöker sprida ondskan genom det smutsiga vattnet. Kommer Didier, 34, att besöka vattendraget för att släcka sin törst? 


Nej. Didier, 34, kommer inte ner. Han är på väg bort. Från tapasskålen och Medelhavet och Paco, 56, och Pedro, 47, och Yuhori Nakata, 25.


För ondskan behöver inte alltid segra. Den gör det ofta. Men ibland tvingas kloakråttorna ner i kloakerna bland mössen. Ibland är 1000€ bortkastade. Och ibland tvingas även de största inse att deras värde är förgängligt och att deras kukar är små.