Fotbollens Historia del II, 1914-1929: Ragnarök, Hävdelsebehov och Det Intelligenta Spelet

det här inlägget skulle egentligen ha publicerats för typ två månader sen men jag har av olika anledningar inte kunnat med det. Ber om förlåtelse och förståelse. Ifall ni har glömt bort vad som hände i förra avsnittet har ni det här


Första världskriget och Vad Jimmy Speirs Barnbarn Aldrig Fick Höra

Trots att det gått hundra år sedan domaren satte pipan till munnen fortsätter den lilla klubben att minnas. Bradford City är inte, och har aldrig varit, någon storklubb, och FA-cuptriumfen 1911 är föreningens i särklass största triumf. Och allra mest minns man så klar Jimmy Speirs, den stora matchhjälten som med sitt 2-1 mål sänkte Norwich och skrev in sig själv och sitt lag i historieböckerna.

Jimmy Speirs blev en hjälte den dagen, och hade världen varit någorlunda rättvis hade Speirs gått samma öde till mötes som alla andra hjältar inom fotbollen; att efter karriären få sitta och älta sin triumf på lokala pubar, bli bjuden på öl av nostalgiska fans, samt tråka ut sina barn och barnbarn med historier om hur han satte de fisförnäma sydlänningarna på plats, och hur han fick skaka hand med självaste kungen efter matchen.

Detta öde förunnades inte Jimmy Speirs. Den 17 1915 maj, mindre än ett år efter att Stobritannien förklarat Tyskland krig, skrev han in sig för tjänstgöring vid The Queens Own Cameron Highlanders och skickades därefter iväg till skyttegravarna i norra Frankrike. Han kommer inte att komma tillbaka. Den 20 augusti 1917, under slaget vid Paschendaele, faller Jimmy Speirs offer för ett krigsmaskineri vars metalliska hjärta är fullständigt likgiltigt inför ett mål på Wembley.

Jimmy Speirs var inte ensam om att mista livet i det gyttjiga ingenmanslandet i detta krig. Miljoner unga män skickades ut att dö för sina länder och konungar, och en skrämmande liten andel kom någonsin tillbaka. Det första världskriget krävde förutom ofantliga mängder människoliv även hela den gamla världsordningen: Europas karta ritades om i grunden, revolutioner poppade upp som svampar ur marken och fyra kejsares kronor låg vid krigets slut på den blodiga marken invid sina forna ägares fötter.

I Öst hade Tsarryssland kollapsat inifrån och ur dess aska reste sig nu den nya Sovjetstaten.

I Norr hade Tyskland efter år av envishet slutligen tvingats på knä av den brittiska sjöblockaden som tvingat fram hungersnöd på land och myteri till sjöss.

I Södern hade så det teknologiskt efterblivna Osmanska Riket tack vare kriget gjort allvar av sitt mångåriga hot att sluta fungera helt, Sultanen i Istanbul avsattes och turkarna slöt sig efter kriget tillfälligt inåt för att slicka sina sår och så småningom utforma den moderna nationalstaten Turkiet.

Delningen av det Habsbugska imperiet 1918.

Det fjärde fallna Kejsardömet återfanns slutligen i Europas hjärta: dubbelmonarkin Österrike-Ungern som styrts av den urgamla Habsburgdynastin ända till slutet. Det mulitetniska Imperiet hade länge lidit av inre stridigheter och efter kriget styckades det helt sonika upp i en rad nya stater: i söder bildades kungadömet Jugoslavien, i norr utformades republiken Tjeckoslovakien och runt Budapest vid Donaus stränder gjordes Ungern till ett gravt stympat, om än självständigt, rike. Den lilla stump som återstod fick namnet Österike, ett litet och bergigt område som med sin miljonhuvdstad Wien liknades vid "en dvärgakropp med ett elefanthuvud". Dessa fyra nya och instabila länder såg kanske inte mycket ut för världen. Men det var här som historien om den europeiska fotbollen skulle komma att ta verklig fart.

Donauskolan

Det var nog många som efter kriget trodde att fotbollen skulle gå åt samma håll som Titanic, flottkapprustning, exlusivt manlig rösträtt och andra skojjiga förkrigsinstitutioner, dvs. åt skogen. Fotbollsligorna hade ju på de flesta håll stängt ner vid krigsutbrottet, och folk förväntades väl under den svåra tid ha bättre saker för sig än att springa efter bollar.

De hade fel.

Fotbollen inte bara överlevde kriget, den kom till baka starkare än någonsin. Och starkast kom den i våra nyss nämnda centralstater. De fyra länderna befann sig i olika lägen psykologiskt men hade alla behov av att hävda sig. Jugoslavien och Tjeckoslovakien var båda nykomlingar i sammanhanget sammansatta av en rad olika etniska grupper, och behövde en plattform att hävda sin styrka och sin enighet på. Österrike och Ungern ansåg sig rånade och förnedrade efter Versaillesfreden och behövde en plattform för att återerövra den nationella stoltheten, och hävda att de fortfarande var nationer att räkna med. Och för dessa ändamål fanns naturligtvis inget bättre än den omåttligt populära, men på kontinenten än så länge ganska outvecklade, fotbollen.

Jimmy Hogan, när det begav sig.

Inspirationen till de nya ländernas fotboll kom inte sällan från Storbritannien. I Tjeckoslovakien hade skotten John William Madden redan 1905 coachat Slavia Prag, som sedan kom att skörda frukterna av dennes taktiska kunnande i en formidabel storhetstid efter kriget. I Prag växte även en av de första stora derbyrivaliteterna fram, mellan det borgerliga Slavia och den tydligt arbetarklassförankrade Sparta Prag (vars anglosaxiska influenser märktes av att de lånat sin klubbdräkt rakt av ifrån Arsenal).

I Ungern skulle en annan britt skapa en än större fotbollsdynasti, vars betydelse ger eko än i våra dagar. Ignorerad av sina landsmän i sina försök att introducera ett spel som byggde mer på bollskicklighet än fysik, vände Jimmy Hogan stegen mot Budapest, där han togs emot med öppna armar. I MTK Budapest förfinade han sina idéer och skapade en spel som gjorde Ungern till en stormakt i fotboll. Det snabba, rörliga passningsspelet kom att utgöra grunden för den gryende "Donauskolan" (dvs fotbollen som spelades av länderna vid Donau). Spelet kom att ligga till grund för både det ungerska storlaget på 50-talet och 70-talets holländska totalfotboll, som ju än idag utgör stereotypen för det man kallar "bra fotboll". När Ungern 1953 chockade hela England genom att slå dem med 6-3 på självaste Wembley förklarade deras president syrligt: "Vi spelar som Jimmy Hogan lärt oss. När de skriver vårt lands fotbollshistoria, ska hans namn vara skrivet i guld".

Jimmy Hogan och MTK Budapest må ha skapat Donauskolan, men det var i Österrike som den uppnådde sin mest fullfjädrade form. Det var Österrikaren Hugo Meisl, god vän till Jimmy Hogan, som lade upp riktlinjerna för det som under mellankrigstiden kom att utvecklas till kontinentens förmodligen bästa landslag: "das Wunderteam" som det med skräckfylld vördnad kallades av sina motståndare. Anledningarna till att detta Wunderteam aldrig vann några troféer är många och märkliga, och kommer att redogöras för i nästa kapitel.

The Splendid Isolation

Fotbollen på Storbritannien togs upp igen efter kriget och frågade man britterna själva så var det inget snack om vilka som fortfarande var fotbollsvärldens obestridliga herrar. England etta, Skottland tvåa, därmed basta. Denna hållning har för eftervärlden varit svår att överbevisa eftersom engelsmännen under hela mellankrigstiden uppvisade en remarkabel ovilja att spela mot lag utanför Öriket. Dels för att resor var både svåra och jobbiga att göra, dels för att man inte ansåg det vara mödan värt eftersom alla ändå visste vilka som var bäst. Att döma av de matcher som ändå spelades är den bisarra sanningen att engelsmännen förmodligen hade rätt i sina antaganden, få om ens något kontinentalt lag kunde rubba dem, och så sent som 1934 fick världsmästarna Italien ge sig med 3-2 mot ett segrande England.

Icke desto mindre förlorade engelsmännen på sin hållning, dels eftersom deras internationella prisskåp från tiden gapar tomma för eftervärlden att se, och dels eftersom nonchalansen gentemot den europeiska utvecklingen ledde till att de brittiska lagen på lång sikt kom att hamna på idémässig efterkälke.

Den största förändringen inom engelsk mellankrigstidsfotboll var geografisk. Fram till 1925 hade engelsk fotboll varit lika med nordengelsk fotboll. Lag som Liverpool, Everton, Huddersfield Town, Preston North End, Manchester Shitty och Newcastle United höljde sig i triumfer, medan allting söder om Birmingham var en vit fläck på fotbollskartan(Tottenham Hotspur hade visserligen skrällvunnit cupen två gånger, men hade redan såpass tidigt utvecklat en formidabel förmåga att i tid och otid dratta på ändan när det kom till ligaspel, vilket omöjliggjorde en etablering som toppklubb). Men i London fanns en herre som ville ändra på detta. Hans namn var Herbert Chapman, hans klubb var Arsenal. Men hur skulle förändringen ske?

Nu frågar sig kanske den uppmärksamme läsaren: vad fan var grejen med cliffhanger slutet från förra inlägget? Då kan jag lugna denne läsare med att nu kommer den.

Att WM-systemet (t.h.) var revolutionerande förefaller
inte så konstigt eftersom det gamla systemet (t.v.) utifrån
den här bilden ser ut att ha skapats av ett fullfjädrat CP.

Den regel som introducerades var nämligen, givetvis, Offsideregeln, vars introduktion 1925 sammanföll med Chapmans tillträde i Arsenal. Innan denna regen hade fotboll spelats formationen 2-3-5, som helt enkelt gick ut på att ha så många spelare framför mål som möjligt. Backarna var där dom var mest för att de inte fick plats någon annan stans. I och med offsideregeln tvingades dock lagen att ställa upp på ett mer taktiskt sätt, som på ett helt annat sätt byggde på rörlighet och djup. Offsideregeln har förbannats till tusen av mången supporter och givit Emanuel Adebayor många sömnlösa nätter, men det går inte att förneka att det var dess införande som på allvar gjorde fotbollen till en intelligent sport. Detta utnyttjade Herbert Chapman genom att skapa det dynamiska "WM-systemet" (3-2-2-3), och på bara några år gjorde han Arsenal till Londons, Englands, och möjligen också världens kungar.

Vindarna från Atlanten

Den engelska isolationismen framstår som märklig när man betänker det som hände i Donauländerna, men när man sedan med efterklokhetens välsignelse tar sig en titt på samtida händelserna i Sydamerika framstår den som direkt löjlig. För det var här som den verkligt revolutionerande fotbollen hade börjat utvecklas.

1924 års Olympiska mästare. Notera hatten och den sjukt
ofotogeniska andretränaren. Inte proffepic direkt.

Om den de britiska lagen var fysikens mästare, och Donaulagen passningsspelets mästare, så var Sydamerika det individuella artisteriets högborg, ett epitet som lever kvar än idag. Och det var främst vid Rio de la Platas stränder som utvecklingen skedde. Brasilien hade visserligen redan införskaffat sig en vibrerande stark fotbollskultur, men klubbrivalitet och byråkratiskt tjafs mellan två olika förbund omöjliggjorde tillsvidare triumfer för landslaget. Grannarna i söder tyngdes inte av dylika problem, särskilt lilla Uruguay präglades av betänkligt stabilitet och välstånd, och hade införskaffat ett rykte om sig att vara "Sydamerikas Schweiz". Ändå var det inte många som räknade med att uruguayanerna skulle utgöra något verkligt hot när OS i Paris gick av stapeln 1924. Desto större blev då krocken när Uruguayanerna krossade allt motstånd på sin väg mot titeln, och dessutom gjorde om bedriften fyra år senare.

Sydamerikanernas seger satte igång livliga diskussioner om hur deras lag skulle stå sig om de fick möta de "riktiga européerna" dvs. proffsen. Frågan kunde dock inte lösas genom en olympisk turnering, eftersom endast amatörer tilläts delta. Dessutom skulle IOK förmodligen inte riskera att den, redan vid det här laget, gigantiska fotbollssporten svalde de andra sporterna uppmärksamhetsmässigt.







Samtidigt... i en förort till Paris (kanske)

Trots att det är midnatt är han helt klarvaken. Frugan var inne för en timme sen och frågade vad fan det var frågan om, för att sedan med en demonstrativ smäll gå in till sovrummet och lägga sig. Nu är det bara han och Evra, familjens irländska setter som är vaken. Evra ligger vid hans fötter och undrar kanske även han vad fan det är frågan om. Även om husse är president för FIFA så hör det inte till vanligheterna att han jobbar hemifrån. Men det som husse nu jobbar med hör inte till vanligheterna. Jules Rimét ögnar snabbt igenom dagens inkomna PM. Sedan sätter han nyckeln i skrivbordslådan och drar fram papprena som är anledningen till att han sitter här och jobbar över. Sidhuvudet talar sitt tydliga språk. Framför honom på skrivbordet ligger ritningarna för ett officiellt Världsmästerskap i Fotboll.

Nästa kapitel: 1930-1939

För den som vill veta mer om Donauskolan rekommenderas Noble Entertainment's dokumentärserie "A History fo Football - The Beautiful Game", som ägnar ett helt avsnitt åt de centraleuropeiska pionjärerna. Slutstycket angående Jules Rimet är helt ohistoriskt och bör betraktas som ren och skär lögn.