Real Madrid vs Bayern München

Det fanns en tid i Onsdags, precis efter Cristiano Ronaldos 2-0, under vilken jag kände ungefär såhär:

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!
Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar,
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.
Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!
Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

Allt var helt enkelt åt helvete. Bayern hade fått en hård straff emot sig (säger inte att den var fel, säger bara att den var hård), Robben hade missat öppet mål och Pepe, denna vidriga schakal bland män, vädrade as och förruttnelse, vilket stimulerade alla onda delar i hans svarta limbiska system och gav honom en erektion som syntes ända ner till helvetet och far hans (hans far är djävulens rövhål). Men de bayerska hjältarna gav inte upp. De visste att det de kämpade för var allt det som var rätt, och att deras kamp skulle leva kvar även efter att de stupat. Så Schweinsteiger manade på sina mannar. För att gå till strids mot kommersialismen som strömmade ner från de vita väggarna på Santiago Bernabeu. För att gå till strids mot Pepes oändliga ondska.

Och visst stred de. Tempot var... Shadowfaxigt. En böljande storm som måste dödat mången överviktiga med svaga hjärtan runt om i världen och som fick mig att gripa efter mitt slagsvärd. Känslan av att falla handlöst och okontrollerat fyllde en med osäkerhet och paranoia. Det fick en förbereda sig på regeringar i upplösning, på utkablade bilder av Peterskyrkan som störtade samman i ett svampmoln av damm och skuggor, på enorma skogsbränder, på djur som samlades i stora antal på högre belägen terräng där Lejon och Lamm grät tillsammans över jordens undergång.

Att säga att första halvlek var "spännande" skulle vara som att säga att Rihanna "ser bra ut", alltså en underdrift som bara kan beskrivas som ett helgerån och en hädelse, med döden som enda värdiga straff. Rihanna "ser inte bra ut". Hon är så JÄVLA snygg. Och den första halvleken mellan Real Madrid och Bayern München är antagligen den bästa jag sett i mitt 21-åriga liv.

 Expressens Johan Orrenius formulerade det kanske bäst när han skrev följande:

"Jag tror aldrig jag har blivit så skamlöst underhållen av en fotbollshalvlek. Real anföll. Bayern anföll. Cristiano Ronaldo gjorde två mål. Arjen Robben reducerade. Men det var egentligen inte målen som var grejen, utan intensiteten och känslan av att går jag och pissar nu riskerar jag att missa mer fotbollskonst än vad jag vanligen samlar på mig på ett helt år. Det kunde förstås inte fortsätta så. Det hade blivit för mycket. Då hade vi varit tvungna att låta Chelsea spela mot två motståndare i finalen."

Första halvlek slutade alltså 2-1. Och den var en propaganda för fotbollen bra nog för att få Leni Riefenstahl att skjuta sig själv i huvudet av gränslös skam.

Den andra halvleken har beskrivits som tråkig. Men om man tycker det är man ett jävla retarderat cp. Alltså man är cp OCH efterbliven. För det var nu spänningen kröp in under huden på spelarna, och det var ett fascinerande skådespel i mänsklig psykologi och natur. Bayern förde matchen alltmer, men de vågade inte riktigt kasta fram allt folk som de gjort tidigare. Någonstans var andra halvlek baksmällan efter en vild kväll på Reperbahn, där de båda lagen insett hur mycket energi  de gjort av med i den frustande inledningen. Och matchen gick till förlängning där Real Madrid faktiskt var det vassare laget, men som man nästan insett redan i början av andra halvlek skulle matchen inte avgöras där, utan gå till straffar.

Nu vill jag att du som läser det här föreställer dig följande: Du är fotbollsspelare. I Real Madrid. Vilket alltså innebär att du är så jävla bra. Och du har så jävla stor press på dig. Ditt lag är världens största klubb (ja det är den). Och ni har inte varit i CL-final på över tio år. Sa jag att du hade en sådan jävla ENORM press på dig? Och det är CL-semi. På hemmaplan. Och du stegar fram för att ta en straff. Du bär världen på dina axlar. Det är ett under att du ens står. Skulle du vilja möta följande man 11 meter framför dig?





















Bayern München vann och gick till final.