9:e April

Om 4 dagar möter Hammarby Halmstad BK inför ett fullsatt Söderstadion. Jag ska dit. Eftersom jag bara fått min brorsas säsongsbiljett i sista stund har jag ingen att gå med. Förutom mina 12 000 bröder då alltså. Nu ska jag berätta vad som kommer hända på måndag:

Solljus kommer att falla över mitt ansikte där jag ligger och slumrar den samvetsgranna sömnen hemma hos mina föräldrar på Söder (solen skiner alltid på Söder). Jag öppnar ögonen, och ser med ens hur renhet liksom strålar från mitt hjärta, hur rummet fylls av grönt och vitt, och i taket ovanför min säng ser jag Kentas tandlösa glada jävla leende. Jag ler tillbaka. Detta är dagen då vi gemensamt kör en järnbalk så djupt in i Kung Bores fitta att han förblöder likt en hund. Det är Vår! Det är Fotboll! Det är Bajen! Kärlek! Jag reser mig, och lätt lätt blåser stråk av svart damm ur mina ögon och från min mun. Det är minnena från en ångestriden svart jävla vargavinter i obygden som reser med vindens expresståg för att aldrig med återkomma. Det är vad jag inbillar mig, nej det är vad jag VET, ingenting kommer någonsin att vara mörkt och ont igen, ALDRIG!

För det är ju VÅR, och FOTBOLL och BAJEN och KÄRLEK. Jag käkar min frukost (äggvita och något grönt) och tänker lite på det ledsamma att jag inte har någon att gå med. Måhända glider lite av det där svarta dammet in i min kropp igen? Det gör kanske det. Men jag är ändå lycklig... jag är så jävla glad. FÖR DET ÄR JU BAJEN OCH KÄRLEK OCH VÅR. Och jag glider över till Medborgarplatsen där vi skall tåga, likt en enda grönvit organism, mot söderort, över bron och mot våra hjärtans hemvist. I tåget träffar jag ett fyllo. Utan tvekan var vintern hårdare mot honom än mot mig. 15% av hans vänner dog säkert, övergivna av den blå makten, i en port någonstans. Vi omfamnar varandra, i tårar. Förenade av våra armar, kärlek och det gröna och det vita runtomkring och i oss.

Vi går, och vi berättar om våra liv, om våra sorger, om den lilla glädje som ändå förunnats oss, och vi skrattar och livet är för en gångs skull mer värt att leva än att kasta bort. Väl på Söderstadion spelar Bajen bättre än någonsin. Greg Berhalter har svetsat samman grabbarna till en enhet värdig ett Bajentåg. Christophe Lallet, bajaren som kommit hem, avgör matchen i 93:e, och kaoset som uppstår på Östra Norra Södra Västra och runtom och överallt skulle få även den mest förhärdade råtta att sluta tugga på sin morsas lik och fälla en tår.

Jag och fyllot går hemåt, över bron till Skanstull. Vi drar förbi hans port och går in och tar en bärs i hans knarkarkvart (han är knarkare oxå). Jag drar ner hans byxor och penetrerar hans röv hårt och skoningslöst. Sedan målar jag en lagerkrans i hans ansikte med min sperma.

Det här är exakt vad som kommer att hända på måndag.