Det kommer en dag i alla fotbollsbloggars liv när det är dags att citera den gamle mästerregissören Billy Wilder. För Fotboll 1.8 är den dagen kommen nu. Citatet är hämtat från filmen "Some Like It Hot" från 1959 och har ringt i mina öran ända sedan en frispark på Loftus Road och en efterföljande depression tvingade mig att börja fundera vem över vad fan jag egentligen håller på med och varför det alltid blir så här i livet. Det var då jag drog mig till minnes en scen från ovan nämnda film, där jazzsångerskan Sugar Cane (givetvis spelad av Marilyn Monroe) förklarar sitt varför hon aldrig kan få uppleva den där riktiga lyckan och framgången:
"I can't trust myself. I have this thing about saxophone players, especially tenor sax...I don't know what it is, they just curdle me. All they have to do is play eight bars of 'Come to Me, My Melancholy Baby' and my spine turns to custard. I get goose pimply all over and I come to 'em...every time... That's why I joined this band. Safety first. Anything to get away from those bums...You don't know what they're like. You fall for 'em and you really love 'em - you think this is gonna be the biggest thing since the Graf Zeppelin - and the next thing you know, they're borrowing money from you and spending it on other dames and betting on horses...Then one morning you wake up, the guy is gone, the saxophone's gone, all that's left behind is a pair of old socks and a tube of toothpaste, all squeezed out. So you pull yourself together. You go on to the next job, the next saxophone player. It's the same thing all over again. You see what I mean? Not very bright..."
Mina saxofonister stavas Hammarby IF, Tottenham Hotspur, Engelska Landslaget, Tyska Landslaget, Irländska Landslaget... listan kan göras lång över mer eller mindre seriösa äkta hälfter och älskare vars romantiska charm jag fallit pladask för på ett tidigt stadium för att sedan stå där uppgiven och övergiven när säsongen eller turneringen är slut. Jag önskar ibland att jag vore en mer förståndig pojke, som vänt sig till bayrare, milaneser, mancunians eller andra sorters ragg som kanske inte är så jävla spännande men som åtminstone håller vad de lovar. Älskare som kommer har ett stadigt jobb, kommer ihåg din namnsdag och kanske till och med ger dig frukost på sängen ibland. Istället dras jag år efter år med dessa dagdrivande libertiner, ohyfsade fredlösa som inte har gjort ett hederligt dagsverke i hela sitt liv, men som har det där lilla extra som gör att man ändå aldrig kommer kunna välja någon av de "fina" killarna.
Nu har det alltså hänt igen. Tottenhams saxofoner spelade i höstas med en sådan flärd och passion att man tänkte att "nu, nu kanske dom ändå menar allvar, nu kanske det äntligen är min tur att vara lycklig. Nu kan de inte svika mig". Men det gjorde dom. Nu sitter jag här med en utklämd Modric-tub och ett par strumpor som en gång i tiden varit liljevita, men som nu är smutsgrå likt himlen över Hackney en måndagmorgon. Och jag säger till mig själv: aldrig mer. Men jag vet samtidigt att det förstås är en ren och skär lögn.
För fastän det liljevita liket knappt ens är svalnat så har jag redan börjat svansa efter min femme fatale, mitt livs stora kärlek; Hammarby IF, som har slagit upp sår i mitt hjärta så många gånger att jag är förvånad över att det fortfarande slår. Men saken är den att nu har de ju vunnit två matcher, trumman ljuder över nejden och sambatakterna flödar. Det är vår. Jag tänker så klart att nu så ändå... jag borde inte göra det men jag gör det ändå. Hammarby har satt munstycket till läpparna och börjat spela "Come To Me, Me My Melancholy Baby" och jag följer hjälplöst efter likt en gris påväg till slakt. På väg till nästa säsong. Nästa hjärtekross. Nästa saxofonist.
Visar inlägg med etikett Tottenham. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Tottenham. Visa alla inlägg
söndag 22 april 2012
fredag 20 april 2012
Saturday Afternoon Fever
Dom säger på nyheterna att det ska hagla i Uppsala imorgon. Det är jag väldigt nöjd med, då jag har tre väldigt viktiga inomhusplikter att fullfölja. Dessa tre är:
13:45: Arsenal-Chelsea
16:00: Newcastle-Stoke
18:30: Queen's Park Rangers - Tottenham Hotspur
Oavsett vilket lag man hejar på eller vilket psykiskt tillstånd man befinner sig i så går det i alla fall att konstatera en sak: Fa-an vad spännande det är. Det här är en av de stora fördelarna med Champions League, fyra lag som annars skulle ha varit besvikna och desilusionerade efter att ha blivit avhängda från ligaracet befinner sig nu i elektriska tillstånd. Det är en tid för hjältar, tid för syndare, tid för gråt, tid för tandagnisslan, tid för glädje, tid för vilja. Det är en tid som dömer. Två vinnare. Två förlorare. Och den känns fanimej omöjligt att sia om.
Eller inte helt omöjligt förresten, för det finns ett lag som har en markant sämre form en det andra. Och vi vet ju alla vilket! Just det. Jag sa skämtsamt förut att jag var säker på att Tottenham skulle komma fyra för att sedan bli utslagna av Chelseas CL-seger, men egentligen tror jag att det blir väldigt svårt att klara ens det. Två och en halv mittback är skadade, en av de hela mittbackarna heter Gallas, och flera nyckelspelare befinner sig ur form. Och framförallt, som vanligt, de gör inte mål. Det som talar för Tottenham är att laget har det klart lättaste spelschemat kvar, och att man har visat förmågan till ett spel den här säsongen som inget av de andra lagen varit i närheten av.
Många menar på att det största hotet mot Tottenham lyser illblått två poäng längre ner i tabellen och stavas Chelsea, och det är onekligen svårt att inte hålla med om. På ett närmast mytologiskt sätt har de gamla storspelarna rest sig en sista gång för att uträtta ett sista stordåd. Terry, Lampard och Drogba spelar för historieböckerna, och sånt spel kan räcka länge. Dock har man i ligan sett svajjigt ut i flera matcher på sista tiden, och många av segrarna har berott mer på flyt än skicklighet.
Istället tror jag att det främsta hotet kommer norrifrån. Newcastle ser inte mycket ut på pappret, men jävlar vad de har smugit sig fram här på slutet. Pardrew har gått från syndare till ikon i nordsjömetropolen, och det enkla, raka spelet har visat sig svårstoppat och, vad viktigare är, hållbart under lång tid. Videoklippet nedan visar på en helt galen stämning i staden just nu. Detta kan stjälpa laget, men om Pardrew & Co lyckas kanalisera hajpen på rätt sätt så kan den här säsongen sluta hur kul som helst för skatorna.
Slutligen har vi då Arsenal, som ju efter en makalös vår i förra veckan såg ut att vara i det närmaste klara för tredjeplatsen. Jättedödarna från Wigan satte dock stopp för sådana tankegångar och vips så är Arsenal bara fem poäng bort för Newcastle och Tottenham. Morgondagens match är av monumental betydelse för Woolwich-gänget. Vinst och vinden kommer åter fylla skutans segel. Förlust eller oavgjort, och vi har ett lag i gungning med ett kanske helt uppkäkat försprång. Nu är Robin van Persie stora prövostund kommen. Är han den kapten och ledare han utger sig för att vara, eller "bara" en spektakulär primadonna som springer och gömmer sig när fiendens härskaror står invid murarna?
Imorn. Utegångsförbud. Serri.
söndag 15 april 2012
Jag hatar Chelsea.
Jag har hållit mången moralpredikan i mitt liv. En av de mest frekvent förekommande är den som handlar om att jag trots min stora fotbollspassion faktiskt inte hatar något fotbollslag ("inte ens AIK!"), om hur det är löjligt att kanalisera sina känslor på ett sånt negativt sätt. Fotboll handlar ytterst om kärlek och positiv energi, och att "hata" ett lag är att genera sporten i sig.
Ikväll gör jag högtidligen avkall på denna doktrin. För ikväll känner jag för första gången att jag verkligen hatar ett fotbollslag. Det är inget förnuftigt med det, jag kan inte analysera det, och jag kan inte riktigt säga varför. Jag kan bara säga att jag ser ett lag som är köpt på smutsiga, blodiga, kommunist-kapitalistiska oljepengar, pengar som lockat dit fotbollshoror från alla världens håll och kanter, och jag ser ett lag vars lagkapten är så väl en horbock som en rasist, jag ser ett lag som får ett helt obegripligt domslut med sig just på grund av att de är så stora och äckliga, jag ser ett lag som nu är på väg att lägga sin pestsmittade fingrar på den finaste av alla pokaler för vilken gång i ordningen jag vet inte för att jag vill inte tänka på det, jag ser ett lag som styrs av överbetalda divor och som körde iväg den enda tränaren som någonsin vågat stå upp mot dom. Nu sitter där något litet vått och dränkt och ryggradslöst på bänken, som passivt låter ondskan ha sin gång.
Jag ser också fansen. Chelseafansen hånade döda Liverpoolsupportrar under en tyst minut, vilket även för den neutrale åskådaren måste betecknas som omätbart lågt. Jag tycker synd om de som gjorde det, för de förlorade genom sin handling all rätt till att bemötas med respekt eller erkännande. De är ett hån mot människosläktet. De är lägre än råttor.
Och jag ser honom. Vidrigheten. Drogba. Jag vet inte vad alla de ädla idrottsmän som gjort sporten och cupen till vad den är skulle säga om de fick se Drogba idag och jag vill inte veta. Det är återigen svårt att sätta fingret på något konkret, men hela hans väsen och attityd är bara raka motsatsen till vad begreppet "sportsmanskap" vill säga. Han hånar medspelare, han hånar motspelare, han hånar domare, han ger efterslängar, han lägger sig, han ligger och fejkar skada, you name it. Han saknar respekt för, och distans till, allt utom sig själv.
Förmodligen kommer folk (2 folk) att tycka att det här inlägget är larvigt och att min argumentation är lösryckt och dåligt underbyggd. Någon kommer säkert också prata om att "Bale också lägger sig". Till dessa säger jag bara fuck you. Fotboll är inte förnuftigt, fotboll handlar om känslor, jag är en fullblodig känslomänniska, och jag hatar Chelsea FC.
PS. Borde väl skriva något om mitt eget lag också men jag förmår inte riktigt. The grief is still too near. Jag kan bara säga att när Scott Parker (efter ännu en jättematch) slutligen tappade fattningen och började skrika på varenda blå amöba som fanns i närheten, efter att ha blivit sparkad på av en liggande Mikkel, så kände jag en sådan rush of affection som jag inte känt på år och dar för en spelare. I hans ögon fanns all den passion, den värdighet, och den positiva kraft som gör att jag trots alla förluster och svek fortfarande är så otroligt glad och stolt över att jag är en Tottenhamsupporter och inte en Chelseasupporter.
PPS. Som sista brasklapp vill jag säga till de eventuella Chelseasupportrar som läser detta: när jag säger att jag hatar Chelsea menar jag dagens Chelsea. Klubben i grunden har jag respekt för, och är till och med lite charmad av. Men för att den respekten ska komma tillbaka behöver ni ändra på lite grejer. Ganska många faktiskt.
PPPS. Till alla er som tror att jag skriver det här bara för att jag är bitter: ni förstår ingenting om fotboll. Ni förstår ingenting om någonting.
Ikväll gör jag högtidligen avkall på denna doktrin. För ikväll känner jag för första gången att jag verkligen hatar ett fotbollslag. Det är inget förnuftigt med det, jag kan inte analysera det, och jag kan inte riktigt säga varför. Jag kan bara säga att jag ser ett lag som är köpt på smutsiga, blodiga, kommunist-kapitalistiska oljepengar, pengar som lockat dit fotbollshoror från alla världens håll och kanter, och jag ser ett lag vars lagkapten är så väl en horbock som en rasist, jag ser ett lag som får ett helt obegripligt domslut med sig just på grund av att de är så stora och äckliga, jag ser ett lag som nu är på väg att lägga sin pestsmittade fingrar på den finaste av alla pokaler för vilken gång i ordningen jag vet inte för att jag vill inte tänka på det, jag ser ett lag som styrs av överbetalda divor och som körde iväg den enda tränaren som någonsin vågat stå upp mot dom. Nu sitter där något litet vått och dränkt och ryggradslöst på bänken, som passivt låter ondskan ha sin gång.
Jag ser också fansen. Chelseafansen hånade döda Liverpoolsupportrar under en tyst minut, vilket även för den neutrale åskådaren måste betecknas som omätbart lågt. Jag tycker synd om de som gjorde det, för de förlorade genom sin handling all rätt till att bemötas med respekt eller erkännande. De är ett hån mot människosläktet. De är lägre än råttor.
Och jag ser honom. Vidrigheten. Drogba. Jag vet inte vad alla de ädla idrottsmän som gjort sporten och cupen till vad den är skulle säga om de fick se Drogba idag och jag vill inte veta. Det är återigen svårt att sätta fingret på något konkret, men hela hans väsen och attityd är bara raka motsatsen till vad begreppet "sportsmanskap" vill säga. Han hånar medspelare, han hånar motspelare, han hånar domare, han ger efterslängar, han lägger sig, han ligger och fejkar skada, you name it. Han saknar respekt för, och distans till, allt utom sig själv.
Förmodligen kommer folk (2 folk) att tycka att det här inlägget är larvigt och att min argumentation är lösryckt och dåligt underbyggd. Någon kommer säkert också prata om att "Bale också lägger sig". Till dessa säger jag bara fuck you. Fotboll är inte förnuftigt, fotboll handlar om känslor, jag är en fullblodig känslomänniska, och jag hatar Chelsea FC.
PS. Borde väl skriva något om mitt eget lag också men jag förmår inte riktigt. The grief is still too near. Jag kan bara säga att när Scott Parker (efter ännu en jättematch) slutligen tappade fattningen och började skrika på varenda blå amöba som fanns i närheten, efter att ha blivit sparkad på av en liggande Mikkel, så kände jag en sådan rush of affection som jag inte känt på år och dar för en spelare. I hans ögon fanns all den passion, den värdighet, och den positiva kraft som gör att jag trots alla förluster och svek fortfarande är så otroligt glad och stolt över att jag är en Tottenhamsupporter och inte en Chelseasupporter.
PPS. Som sista brasklapp vill jag säga till de eventuella Chelseasupportrar som läser detta: när jag säger att jag hatar Chelsea menar jag dagens Chelsea. Klubben i grunden har jag respekt för, och är till och med lite charmad av. Men för att den respekten ska komma tillbaka behöver ni ändra på lite grejer. Ganska många faktiskt.
PPPS. Till alla er som tror att jag skriver det här bara för att jag är bitter: ni förstår ingenting om fotboll. Ni förstår ingenting om någonting.
lördag 24 mars 2012
Tro och tvivel
För ett tag sen skrev jag något argt och sorgset om klubbmentalitet. Att vissa klubbar vann sina matcher för att de visste att de skulle vinna sina matcher och sen gjorde dom det medan andra klubbar... ja, ni fattar själva. Efter att Tottenham den senaste månaden sjunkit som ett jävla sänke genom tabellen har den här diskussionen intensifierats i tidningar, bloggar och kommentatorsfält.
Eller vaddå diskussion.
Det har mer rört sig om ett kollektivt konstaterande, ett idogt och entonigt malande från Sveriges alla fotbollskäftar: Tottenham kan inte vinna, Tottenham är födda till att förlora och svika och underprestera, Tottenham är en fin idé men den fungerar inte i verkligheten. Och anledningen till att just diskussionen har uteblivit: Tottenhamfansen biter inte tillbaka, tvärtom är det de själva som mal mest och bäst. De enda positiva tongångar som hörts är den gamla ramsan om att spelet inte handlat om att vinna, Utan Om Äran, och liknande. Något hopp eller tro om att Spurs faktiskt skulle komma att hålla på teve har inte existerat.
Jag själv har inte varit något undantag, jag har liksom alla andra vältrat mig i (själv)ömkan och domedagsprofetior.
Att det blir så här i en klubb som har en sån historia och sådana resultat som Tottenham är kanske förståeligt och berättigat. Men vi kanske skulle börja visa lite tåga. Jag menar inte att alla världens Tottenhamare ska börja gå runt och vifta kuk a la United eller Bayern München (det skulle inte vara klädsamt) eller börja ställa orimliga krav på sitt lag a la Engelska Landslaget. Men när Erik Niva, förste Hedersmogul inom svenska Tottenhamkretsar, i studion innan matchen mer eller mindre sitter och erkänner att han givit upp matchen på förhand, då känns det hela lite som... en självuppfyllande profetia.
Därför korrigerar jag härmed mina uttalanden från tidigare:
- Tottenham är inte ett födda att förlora, de är bara jävligt dåliga ibland
- Tottenham kan fortfarande ta en CL-plats. De har kanske till och med riktigt goda möjligheter till det.
Denna min omsvängning har naturlgtvis främst sin grund i dagens match. Det var inte någon av de bästa matcherna de har gjort, det var inte någon av den roligaste heller, men poängen som togs kändes otroligt viktig, så viktig att man knappt ens brydde sig om att Tottenham kunde, och kanske till och med borde, ha vunnit matchen om bara Adebayor och van der Vaart hade insett att meningen är att man ska träffa målet och inte spelaren som står i målet. Nej, känslan efter matchen var bra: dels på grund av Den Stora Lättnaden men även eftersom många individuella spelare, och laget i stort, verkar vara på väg tillbaka till det de hade för några månader sen.
Ja, Gareth Bale tror fortfarande att han är Leo Messi fångad i en apas kropp, nej Adebayor kan fortfarande inte bete sig som folk när han ska avsluta, nej Redknapp vet fortfarande inte hur man matchcoachar och jo, Gallas är fortfarande så jävla mycket Gallas att man bara vill springa till skogs och gömma sig i sin ångest.
Men nu fanns det där drivet igen. Det fanns rörelse. Det fanns blickar som gick uppåt i banan och såg möjligheter (mycket tack vare en för dagen mycket aktiv och bollhållande Adebayor). Jag dristar mig till att säga Tottenham har hittat tillbaka till sin själv. Därmed säger jag inte att det är klart än (Blasfemi! Hädelse!), fem poäng försvinner kan försvinna både lätt och snabbt och det är åtta matcher kvar. Men det är ändå fem poäng. Och ett lätt spelschema. Det kan gå. Paw Rikh Tight.
FRIEDEL +++
Stabil igen, revansch efter några svagare insatser
WALKER ++++
Finfin offensiv insats och inblandad i många chanser. Imponerad över tryggheten han utstrålar trots ålder och bristande rutin.
GALLAS +
Inget får en att sörja Michael Dawsons frånvaro så mycket som åsynen av hur denne man rultar omkring i straffområdet på jakt efter en ny Chelseamöjlighet att skapa från ingenting. Jag skulle kunna skriva en hel avhandling om hur mycket Gallas suger, här kan bara kort konstateras att Chelseas taktik i denna match säger allt: långa bollar på Gallas, så blir det farligt direkt. Sköldpadderensningen var nog det värsta jag sätt.
KABOUL ++++
Får nu alltså dra det stora lasset som (ensam) mittback i Kings och Dawsons frånvaro. Det är inte riktigt det han är skapt för, men han gör fortfarande sitt jobb fullt ut.
BAE +++
Så avslappnad att det nästan såg lite väl lojt ut emellanåt
VAN DER VAART +++
Har fortfarande en bra bit kvar till max, men visar gryende form och vad mer är ett stort hjärta och god vilja. Beundransvärt defensivt slit.
PARKER ++++
Bäst på plan. En kapten. En gigant. En titan.
SANDRO +++
Alltså jag kommer aldrig på något att skriva om honom? Vet inte om det är en bra grej. Men ok... han jobbade på bra i det tysta. Säger vi.
MODRIC +++
Jobbade in sig i matchen efter hand, men slår fortfarande bort alldeles för många bollar. Är inne i en svacka nu.
BALE +++
Aktiv och farlig. Men varför så självisk? Valde att skjuta själv ett par fyra gånger trots att fria medspelare stod att finna. Redknapp borde kanske ta ett snack.
ADEBAYOR +++
En klar förbättring jämfört med den senaste tidens zombieinsatser. Höll i bollen bra och gjorde sig gång på gång spelbar. Men, som jag har sagt ungefär 33 130 gånger förut: han måste göra mål.
Eller vaddå diskussion.
Det har mer rört sig om ett kollektivt konstaterande, ett idogt och entonigt malande från Sveriges alla fotbollskäftar: Tottenham kan inte vinna, Tottenham är födda till att förlora och svika och underprestera, Tottenham är en fin idé men den fungerar inte i verkligheten. Och anledningen till att just diskussionen har uteblivit: Tottenhamfansen biter inte tillbaka, tvärtom är det de själva som mal mest och bäst. De enda positiva tongångar som hörts är den gamla ramsan om att spelet inte handlat om att vinna, Utan Om Äran, och liknande. Något hopp eller tro om att Spurs faktiskt skulle komma att hålla på teve har inte existerat.
Jag själv har inte varit något undantag, jag har liksom alla andra vältrat mig i (själv)ömkan och domedagsprofetior.
Att det blir så här i en klubb som har en sån historia och sådana resultat som Tottenham är kanske förståeligt och berättigat. Men vi kanske skulle börja visa lite tåga. Jag menar inte att alla världens Tottenhamare ska börja gå runt och vifta kuk a la United eller Bayern München (det skulle inte vara klädsamt) eller börja ställa orimliga krav på sitt lag a la Engelska Landslaget. Men när Erik Niva, förste Hedersmogul inom svenska Tottenhamkretsar, i studion innan matchen mer eller mindre sitter och erkänner att han givit upp matchen på förhand, då känns det hela lite som... en självuppfyllande profetia.
Därför korrigerar jag härmed mina uttalanden från tidigare:
- Tottenham är inte ett födda att förlora, de är bara jävligt dåliga ibland
- Tottenham kan fortfarande ta en CL-plats. De har kanske till och med riktigt goda möjligheter till det.
Denna min omsvängning har naturlgtvis främst sin grund i dagens match. Det var inte någon av de bästa matcherna de har gjort, det var inte någon av den roligaste heller, men poängen som togs kändes otroligt viktig, så viktig att man knappt ens brydde sig om att Tottenham kunde, och kanske till och med borde, ha vunnit matchen om bara Adebayor och van der Vaart hade insett att meningen är att man ska träffa målet och inte spelaren som står i målet. Nej, känslan efter matchen var bra: dels på grund av Den Stora Lättnaden men även eftersom många individuella spelare, och laget i stort, verkar vara på väg tillbaka till det de hade för några månader sen.
Ja, Gareth Bale tror fortfarande att han är Leo Messi fångad i en apas kropp, nej Adebayor kan fortfarande inte bete sig som folk när han ska avsluta, nej Redknapp vet fortfarande inte hur man matchcoachar och jo, Gallas är fortfarande så jävla mycket Gallas att man bara vill springa till skogs och gömma sig i sin ångest.
Men nu fanns det där drivet igen. Det fanns rörelse. Det fanns blickar som gick uppåt i banan och såg möjligheter (mycket tack vare en för dagen mycket aktiv och bollhållande Adebayor). Jag dristar mig till att säga Tottenham har hittat tillbaka till sin själv. Därmed säger jag inte att det är klart än (Blasfemi! Hädelse!), fem poäng försvinner kan försvinna både lätt och snabbt och det är åtta matcher kvar. Men det är ändå fem poäng. Och ett lätt spelschema. Det kan gå. Paw Rikh Tight.
FRIEDEL +++
Stabil igen, revansch efter några svagare insatser
WALKER ++++
Finfin offensiv insats och inblandad i många chanser. Imponerad över tryggheten han utstrålar trots ålder och bristande rutin.
GALLAS +
Inget får en att sörja Michael Dawsons frånvaro så mycket som åsynen av hur denne man rultar omkring i straffområdet på jakt efter en ny Chelseamöjlighet att skapa från ingenting. Jag skulle kunna skriva en hel avhandling om hur mycket Gallas suger, här kan bara kort konstateras att Chelseas taktik i denna match säger allt: långa bollar på Gallas, så blir det farligt direkt. Sköldpadderensningen var nog det värsta jag sätt.
KABOUL ++++
Får nu alltså dra det stora lasset som (ensam) mittback i Kings och Dawsons frånvaro. Det är inte riktigt det han är skapt för, men han gör fortfarande sitt jobb fullt ut.
BAE +++
Så avslappnad att det nästan såg lite väl lojt ut emellanåt
VAN DER VAART +++
Har fortfarande en bra bit kvar till max, men visar gryende form och vad mer är ett stort hjärta och god vilja. Beundransvärt defensivt slit.
PARKER ++++
Bäst på plan. En kapten. En gigant. En titan.
SANDRO +++
Alltså jag kommer aldrig på något att skriva om honom? Vet inte om det är en bra grej. Men ok... han jobbade på bra i det tysta. Säger vi.
MODRIC +++
Jobbade in sig i matchen efter hand, men slår fortfarande bort alldeles för många bollar. Är inne i en svacka nu.
BALE +++
Aktiv och farlig. Men varför så självisk? Valde att skjuta själv ett par fyra gånger trots att fria medspelare stod att finna. Redknapp borde kanske ta ett snack.
ADEBAYOR +++
En klar förbättring jämfört med den senaste tidens zombieinsatser. Höll i bollen bra och gjorde sig gång på gång spelbar. Men, som jag har sagt ungefär 33 130 gånger förut: han måste göra mål.
söndag 18 september 2011
Hoppets återfödelse 2.0
TOTTENHAM-LIVERPOOL 4-0
Inför matchen mot Liverpool nämndes ordet "Ödesmatch" lite varstans av olika experter och tyckare, och även om det snacket i vanlig ordning var något överdrivet, kan jag när jag smälter de angenäma intrycken från Tottenhams 4-0-seger känna att dagens tre poäng väger riktigt tungt. Tottenham hade mycket att bevisa för sig själva och för White Hart Lane den här dagen. Dels handlade om tre för tabellen viktiga poäng, dels handlade det om prestigen hos ett i grunden klassiskt möte, dels skulle de niya förvärven visa vad de gick för mot kvalificerat mostång, och slutligen skulle vi få svaret på om Manchesterdebacklerna var engångsföreteelser eller sanningsenliga indikationer på att Tottenham är ett lag som inte har med toppstriden att göra i år. 90 minuter senare hade de flesta av dessa frågetecken rätats ut.
Styrkebesked som väcker minnen till liv
Liverpool och Tottenham är i grunden jämbördiga i år, men just den här eftermiddagen var det klasskillnad, och 4-0 var inte i underkant. För första gången sedan i vintras visade Tottenham upp det fartfyllt markbundna spel som gav en kvartsfinalplats i Premier League, och detta främst tack vare Gareth Bale som tycks ha vaktnat från sin svårstörda slummer. Två utvisningar på Liverpool hjälpte naturligtvis till, men båda domsluten var helt korrekta och direkta resultat av att Liverpool även med 11 spelare kroniskt låg steget efter.
Parker: den Linderoth man väntat på
De nya rekryterna var precis så bra som man hoppats. Aktiviteten under Silly Season var relativt låg hos Tottenham, men med Parker och Adebayor tycks Redknapp än en gång lyckats plocka hem precis det som laget behöver utan att ha sprängt några budgetvallar. Målprotokollet talar sitt tydliga språk angående Adebayors lyckosamhet, och han var även inblandad och aktiv i flera andra situationer över hela planen. Trots detta är det inte vår togolesiske kamrat, utan Scott Parker som känns som den största förbättringen i startelvan. Att se Tottenhams försvarsspel den senaste tiden har haft samma feel-goodfaktor som en Bergmanfilm, dock utan att varesig målvakt eller backlinje gjort några exceptionellt dåliga insatser. Det som har fattats är en spelare som kan ge försvaret understöd centralt samtidigt som han skapar och arbetar framåt, en "Linderoth" helt enkelt. Vill man spela en så modern, snabb och flytande fotboll som Redknapp vill är denna spelare ett måste, och nu finns han äntligen hos oss i form av Scott Parker, som stup i ett slog intelligenta och vägvinnande passningar samtidigt som Liverpool inte kom någonstans på offensiv planhalva. Givetvis spelar andra faktorer in här, främst två utvisningar för motståndarna och Ledley Kings återkomst i backlinjen, men Parkers spelartyp är en som snarare märks än syns, och jag hoppas och tror att det stabilaförsvarsläget idag i mångt och mycket var hans förtjänst.
Mersmaken som uppstår...
Framförallt var dagens vinst psykologisk. Den injicerade nytt liv i drömmen om en Champions Leagueplats och återupprättar både status och heder hos Spurs. Redan nu har man bara tre poäng upp till en kvalplats, poäng som mycket väl kan komma i den försenade matchen mot Everton, och med Lennon, Dawson och VDV (som visserligen hoppade in idag men knappast är tillbaka 100%) har man återigen anleding att vara full av tillförsikt inför hösten. Största utmaningen just nu känns som att det är att få Adebayor att fortsätta leverera utan att strula och tjura utanför planen, något som varken Arsenal, City eller Real riktigt lyckats med tidigare. Kanske är detta ett jobb för den självutnämnde människokännaren Harry Redknapp?
SPELARBETYG:
Brad Friedel +++
Hade inte mycket att göra, men agerar med stor auktoritet. Ytterligare en nolla lär stärka självförtroendet
Kyle Walker ++++
Sattes visserligen inte på några riktiga prov bakåt, men gjorde mer grejor framåt än vad jag sett Corluka göra på ett år.
Ledley King +++
Blotta närvaron av en av lagets mest älskade spelare inger en känsla av trygghet och tyngd. Gjorde det han skulle och fick viktig matchträning
Yones Kaboul +++
Säker i sitt agerande, och dessutom en rejäl tillgång framåt på fasta situationer. Möjlig konkurrent med King när Dawson kommer tillbaka
BEA ++++
Visserligen var den här matchen som gjord för en offensiv ytterback utan ansvarskänsla, men från att ha varit något av en belastning för klubben är BEA nu på väg att etablera sig som en av ligans bästa backar. Bra samspel med Bale
Niko Krancjar ++
Något osynlig, byttes ut i halvlek.
Luka Modric: ++++
Efter några mindre omdömesgilla turer i pressen angående klubbpreferenser och annat, följt av under-isen-prestationer mot City och Wolves, tycks norra Londons favoritkroat åter fokusera på det väsentliga: att prestera på topp för sitt lag. 1-0 var en delikatess, och Modric var nära att näta flera gånger.
Scott Parker: ++++
Stark Fyra. Parker var överallt och verkar stortrivas i sin roll. Med lite bättre pricksäkerhet hade han även återfunnits i målprotokollet.
Gareth Bale +++
En klart godkänd insats och ett tydligt tecken på att det Walesiska fartfenomenet är tillbaka på allvar. Saknar fortfarande lite självförtroende i passningsspelet.
Jermaine Defoe +++
Missar mycket chanser, men skapar lika mycket. 2-0 var en prestation som vittnar om att Defoe kan bättre än han hittills visat. Bra samspel med Adebayor.
Emmanuel Adebayor ++++
Med tre mål på två matcher kan man inte kalla nyförvärvet för något annat än en succe. En spelare som stundtals genom sin karriär visat prov på bristande engagemang och nonchalans överraskade glatt med att jobba för laget, hämta bollar djupt och slita ordentligt för att skapa chanser för sina medspelare. Fortsätt så.
Inför matchen mot Liverpool nämndes ordet "Ödesmatch" lite varstans av olika experter och tyckare, och även om det snacket i vanlig ordning var något överdrivet, kan jag när jag smälter de angenäma intrycken från Tottenhams 4-0-seger känna att dagens tre poäng väger riktigt tungt. Tottenham hade mycket att bevisa för sig själva och för White Hart Lane den här dagen. Dels handlade om tre för tabellen viktiga poäng, dels handlade det om prestigen hos ett i grunden klassiskt möte, dels skulle de niya förvärven visa vad de gick för mot kvalificerat mostång, och slutligen skulle vi få svaret på om Manchesterdebacklerna var engångsföreteelser eller sanningsenliga indikationer på att Tottenham är ett lag som inte har med toppstriden att göra i år. 90 minuter senare hade de flesta av dessa frågetecken rätats ut.
Styrkebesked som väcker minnen till liv
Liverpool och Tottenham är i grunden jämbördiga i år, men just den här eftermiddagen var det klasskillnad, och 4-0 var inte i underkant. För första gången sedan i vintras visade Tottenham upp det fartfyllt markbundna spel som gav en kvartsfinalplats i Premier League, och detta främst tack vare Gareth Bale som tycks ha vaktnat från sin svårstörda slummer. Två utvisningar på Liverpool hjälpte naturligtvis till, men båda domsluten var helt korrekta och direkta resultat av att Liverpool även med 11 spelare kroniskt låg steget efter.
Parker: den Linderoth man väntat på
De nya rekryterna var precis så bra som man hoppats. Aktiviteten under Silly Season var relativt låg hos Tottenham, men med Parker och Adebayor tycks Redknapp än en gång lyckats plocka hem precis det som laget behöver utan att ha sprängt några budgetvallar. Målprotokollet talar sitt tydliga språk angående Adebayors lyckosamhet, och han var även inblandad och aktiv i flera andra situationer över hela planen. Trots detta är det inte vår togolesiske kamrat, utan Scott Parker som känns som den största förbättringen i startelvan. Att se Tottenhams försvarsspel den senaste tiden har haft samma feel-goodfaktor som en Bergmanfilm, dock utan att varesig målvakt eller backlinje gjort några exceptionellt dåliga insatser. Det som har fattats är en spelare som kan ge försvaret understöd centralt samtidigt som han skapar och arbetar framåt, en "Linderoth" helt enkelt. Vill man spela en så modern, snabb och flytande fotboll som Redknapp vill är denna spelare ett måste, och nu finns han äntligen hos oss i form av Scott Parker, som stup i ett slog intelligenta och vägvinnande passningar samtidigt som Liverpool inte kom någonstans på offensiv planhalva. Givetvis spelar andra faktorer in här, främst två utvisningar för motståndarna och Ledley Kings återkomst i backlinjen, men Parkers spelartyp är en som snarare märks än syns, och jag hoppas och tror att det stabilaförsvarsläget idag i mångt och mycket var hans förtjänst.
Mersmaken som uppstår...
Framförallt var dagens vinst psykologisk. Den injicerade nytt liv i drömmen om en Champions Leagueplats och återupprättar både status och heder hos Spurs. Redan nu har man bara tre poäng upp till en kvalplats, poäng som mycket väl kan komma i den försenade matchen mot Everton, och med Lennon, Dawson och VDV (som visserligen hoppade in idag men knappast är tillbaka 100%) har man återigen anleding att vara full av tillförsikt inför hösten. Största utmaningen just nu känns som att det är att få Adebayor att fortsätta leverera utan att strula och tjura utanför planen, något som varken Arsenal, City eller Real riktigt lyckats med tidigare. Kanske är detta ett jobb för den självutnämnde människokännaren Harry Redknapp?
SPELARBETYG:
Brad Friedel +++
Hade inte mycket att göra, men agerar med stor auktoritet. Ytterligare en nolla lär stärka självförtroendet
Kyle Walker ++++
Sattes visserligen inte på några riktiga prov bakåt, men gjorde mer grejor framåt än vad jag sett Corluka göra på ett år.
Ledley King +++
Blotta närvaron av en av lagets mest älskade spelare inger en känsla av trygghet och tyngd. Gjorde det han skulle och fick viktig matchträning
Yones Kaboul +++
Säker i sitt agerande, och dessutom en rejäl tillgång framåt på fasta situationer. Möjlig konkurrent med King när Dawson kommer tillbaka
BEA ++++
Visserligen var den här matchen som gjord för en offensiv ytterback utan ansvarskänsla, men från att ha varit något av en belastning för klubben är BEA nu på väg att etablera sig som en av ligans bästa backar. Bra samspel med Bale
Niko Krancjar ++
Något osynlig, byttes ut i halvlek.
Luka Modric: ++++
Efter några mindre omdömesgilla turer i pressen angående klubbpreferenser och annat, följt av under-isen-prestationer mot City och Wolves, tycks norra Londons favoritkroat åter fokusera på det väsentliga: att prestera på topp för sitt lag. 1-0 var en delikatess, och Modric var nära att näta flera gånger.
Scott Parker: ++++
Stark Fyra. Parker var överallt och verkar stortrivas i sin roll. Med lite bättre pricksäkerhet hade han även återfunnits i målprotokollet.
Gareth Bale +++
En klart godkänd insats och ett tydligt tecken på att det Walesiska fartfenomenet är tillbaka på allvar. Saknar fortfarande lite självförtroende i passningsspelet.
Jermaine Defoe +++
Missar mycket chanser, men skapar lika mycket. 2-0 var en prestation som vittnar om att Defoe kan bättre än han hittills visat. Bra samspel med Adebayor.
Emmanuel Adebayor ++++
Med tre mål på två matcher kan man inte kalla nyförvärvet för något annat än en succe. En spelare som stundtals genom sin karriär visat prov på bristande engagemang och nonchalans överraskade glatt med att jobba för laget, hämta bollar djupt och slita ordentligt för att skapa chanser för sina medspelare. Fortsätt så.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)