Tro och tvivel

För ett tag sen skrev jag något argt och sorgset om klubbmentalitet. Att vissa klubbar vann sina matcher för att de visste att de skulle vinna sina matcher och sen gjorde dom det medan andra klubbar... ja, ni fattar själva. Efter att Tottenham den senaste månaden sjunkit som ett jävla sänke genom tabellen har den här diskussionen intensifierats i tidningar, bloggar och kommentatorsfält.

Eller vaddå diskussion.

Det har mer rört sig om ett kollektivt konstaterande, ett idogt och entonigt malande från Sveriges alla fotbollskäftar: Tottenham kan inte vinna, Tottenham är födda till att förlora och svika och underprestera, Tottenham är en fin idé men den fungerar inte i verkligheten. Och anledningen till att just diskussionen har uteblivit: Tottenhamfansen biter inte tillbaka, tvärtom är det de själva som mal mest och bäst. De enda positiva tongångar som hörts är den gamla ramsan om att spelet inte handlat om att vinna, Utan Om Äran, och liknande. Något hopp eller tro om att Spurs faktiskt skulle komma att hålla på teve har inte existerat.

Jag själv har inte varit något undantag, jag har liksom alla andra vältrat mig i (själv)ömkan och domedagsprofetior.

Att det blir så här i en klubb som har en sån historia och sådana resultat som Tottenham är kanske förståeligt och berättigat. Men vi kanske skulle börja visa lite tåga. Jag menar inte att alla världens Tottenhamare ska börja gå runt och vifta kuk a la United eller Bayern München (det skulle inte vara klädsamt) eller börja ställa orimliga krav på sitt lag a la Engelska Landslaget. Men när Erik Niva, förste Hedersmogul inom svenska Tottenhamkretsar, i studion innan matchen mer eller mindre sitter och erkänner att han givit upp matchen på förhand, då känns det hela lite som... en självuppfyllande profetia.

Därför korrigerar jag härmed mina uttalanden från tidigare:
- Tottenham är inte ett födda att förlora, de är bara jävligt dåliga ibland
- Tottenham kan fortfarande ta en CL-plats. De har kanske till och med riktigt goda möjligheter till det.

Denna min omsvängning har naturlgtvis främst sin grund i dagens match. Det var inte någon av de bästa matcherna de har gjort, det var inte någon av den roligaste heller, men poängen som togs kändes otroligt viktig, så viktig att man knappt ens brydde sig om att Tottenham kunde, och kanske till och med borde, ha vunnit matchen om bara Adebayor och van der Vaart hade insett att meningen är att man ska träffa målet och inte spelaren som står i målet. Nej, känslan efter matchen var bra: dels på grund av Den Stora Lättnaden men även eftersom många individuella spelare, och laget i stort, verkar vara på väg tillbaka till det de hade för några månader sen.

Ja, Gareth Bale tror fortfarande att han är Leo Messi fångad i en apas kropp, nej Adebayor kan fortfarande inte bete sig som folk när han ska avsluta, nej Redknapp vet fortfarande inte hur man matchcoachar och jo, Gallas är fortfarande så jävla mycket Gallas att man bara vill springa till skogs och gömma sig i sin ångest.

Men nu fanns det där drivet igen. Det fanns rörelse. Det fanns blickar som gick uppåt i banan och såg möjligheter (mycket tack vare en för dagen mycket aktiv och bollhållande Adebayor). Jag dristar mig till att säga Tottenham har hittat tillbaka till sin själv. Därmed säger jag inte att det är klart än (Blasfemi! Hädelse!), fem poäng försvinner kan försvinna både lätt och snabbt och det är åtta matcher kvar. Men det är ändå fem poäng. Och ett lätt spelschema. Det kan gå. Paw Rikh Tight.


FRIEDEL +++
Stabil igen, revansch efter några svagare insatser

WALKER ++++
Finfin offensiv insats och inblandad i många chanser. Imponerad över tryggheten han utstrålar trots ålder och bristande rutin.

GALLAS +
Inget får en att sörja Michael Dawsons frånvaro så mycket som åsynen av hur denne man rultar omkring i straffområdet på jakt efter en ny Chelseamöjlighet att skapa från ingenting. Jag skulle kunna skriva en hel avhandling om hur mycket Gallas suger, här kan bara kort konstateras att Chelseas taktik i denna match säger allt: långa bollar på Gallas, så blir det farligt direkt. Sköldpadderensningen var nog det värsta jag sätt.

KABOUL ++++
Får nu alltså dra det stora lasset som (ensam) mittback i Kings och Dawsons frånvaro. Det är inte riktigt det han är skapt för, men han gör fortfarande sitt jobb fullt ut.

BAE +++
Så avslappnad att det nästan såg lite väl lojt ut emellanåt

VAN DER VAART +++
Har fortfarande en bra bit kvar till max, men visar gryende form och vad mer är ett stort hjärta och god vilja. Beundransvärt defensivt slit.

PARKER ++++
Bäst på plan. En kapten. En gigant. En titan.

SANDRO +++
Alltså jag kommer aldrig på något att skriva om honom? Vet inte om det är en bra grej. Men ok... han jobbade på bra i det tysta. Säger vi.

MODRIC +++
Jobbade in sig i matchen efter hand, men slår fortfarande bort alldeles för många bollar. Är inne i en svacka nu.

BALE +++
Aktiv och farlig. Men varför så självisk? Valde att skjuta själv ett par fyra gånger trots att fria medspelare stod att finna. Redknapp borde kanske ta ett snack.

ADEBAYOR +++
En klar förbättring jämfört med den senaste tidens zombieinsatser. Höll i bollen bra och gjorde sig gång på gång spelbar. Men, som jag har sagt ungefär 33 130 gånger förut: han måste göra mål.