Det finns inget skönare än att ge upp.

"But it's all right, it's all right
We've lived so well so long
Still, when I think of the road
we're traveling on
I wonder what went wrong
I can't help it, I wonder what went wrong"

Det är inte som att jag är orolig, jag har redan gett upp. Det är väl mitt undermedvetnas sätt att kompensera för min påtagliga brist för skinn på näsan och självbevarelsedrift: vid det här laget är jag så bra på att intuitivt känna igen ett hopplöst fall när jag ser det, och nu ser jag att Tottenham med 100% säkerhet kommer hamna utanför Champions League 2012.

Harry Redknapps laissez-faire attityd till spelet är väldigt sympatisk och väldigt framgångsgenerande när det väl går bra; spelarna är sina egna herrar och kan med kreativitet och spelglädje skapa ett flyt som inget fastlagt spelsystem i världen kan frambringa. Men liksom är fallet med de flesta liberala doktriner i verkligheten, så uppstår det avgrunder när nu spelet går i baklås och de feta åren tycks vara förbi. Det var i de här lägena som Lars Lagerbäck, fotbollens Keynes och gråsosse nummer ett, alltid lyckades gjuta olja på vågorna och neutralisera spiralen, eftersom laget då alltid kunde falla tillbaka på Lagerbäcks rigida, tråkiga men kreativitetsoavhänngiga system. Tottenham Hotspur har inga sådana institutioner att falla tillbaka på, spelarna har tappat styrfart och ingen vindpust står att hoppas på från Harry Redknapp. Och då går det som det går. Jag fruktar att Redknapps Tottenham är fin tanke, men att den inte funkar i verkligheten.


Så, uppgivenhet alltså. Ingen rolig känsla. Men samtidigt en känsla som tillåter en del positiva sentiment som t.ex. oro, förtvivlan eller panik omöjliggör. Jag kan känna stolthet över de fina dagarna, jag kan ägna mig åt (förhoppningsvis förklarande) analysmodeller. Och jag kan känna vemod. Över de Seasons In The Sun som jag ändå blev förunnad.