Inför Allsvenskan (Del 1)

En intensiv tentaperiod, präglad av ångest och kaos, är äntligen över och jag kan nu åter blicka mot fotbollens gröna gräsmattor, saftigt suktande finlir och blodiga kamp. Vår allra egna, kanske inte överdrivet omhultade liga, Allsvenskan, står för dörren och som jag ser det är det Fotboll 1.8:s plikt att delge sin syn på hur ligan kommer att spelas ut.

OM LAGEN:

Elfsborg: Stark trupp som vanligt med spetskompetens på mittfältet i form av Taco, Stefan Ishizaki och nyförvärvet Viktor Claesson, en mycket eftertraktad talang som hämtades från IFK Värnamo inför säsongen. Den sistnämnde gjorde hela 13 mål och 8 assist förra säsongen! Till dessa tillkommer klasspelare som David Elm, Daniel Moeback m. fl. Kort sagt blir Elfsborg, än en gång en guldkandidat av rang.

Malmö FF: Kanske Allsvenskans giftigaste anfall med skyttekungen Mathias Ranégie och Daniel Larsson på topp. Bakom dem återfinner man ett solitt och konkurrenskraftigt mittfält i form av Erik Friberg, Ivo Pekalski och Simon Thern varav de två sista även är starka framtidslöften för svenska landslaget. Ytterligare framtidslöften finner man i backlinjen där fjolårets bäste nykomling huserar: Pontus Jansson, 21-åringen som ska bli Malmös nya ledarfigur. Malmö blir inte att leka med i år, allt från målvakt till anfall är imponerande.

Helsingborg: Guldlagets glans tycks inte ha falnat då de fortsatt att roffa åt sig titlar under försäsongen. Frågan är dock om årets trupp kan leva upp till fansens förväntningar. Under fjolåret tappade man nyckelspelaren Alexander Gerndt och nu fick man också se viktige högerbacken Markus Holgersson skriva på för New York Red Bulls. Med spelare som May Mahlangu och Ardian Gashi är man dock fortfarande ett lag att räkna med. Men försvarar man guldet? Troligen inte.

IFK Göteborg: Arbetsklassens kamratgäng, som nu ironiskt nog kallas för Real Göteborg, har värvat så det knakat. Man har knutit till sig Sobralense, Gerzic, Farnerud och Alvbåge för att nämna några. Listan är lång. Man har därmed fått mången boråsare och skåning att vrida på sig av oro inför säsongen 2012, och förhoppningsvis skrapat fram några spelare som kan hålla samma klass som stjärnan Hysén; en Tobbe som var tämligen ensam i anfallsarbetet under fjolåret. Men som både Mancini, och inte minst AVB, skulle kunna berätta för dig är det inte lätt att skapa ett lag av många duktiga individualister. Om Göteborg ska utmana om titeln krävs det inte bara att man ställer upp ett namnkunnigt lag, utan även gammaldags hårt jävla skitjobb.

Gefle: Vad ska man säga om denna urtrista motpol till allt vad ett "publiklag" innebär? Deras största hopp i anfallsväg är två avdankade djurgårdare som ska försöka stångas och bråka in mål mot försvar som långt överstiger deras kvaliteter som fotbollsspelare. Min gissning är att ett snitt på 3-4000 gävlebor, varje vecka kommer att få se ett undermåligt allsvenskt lag slåss för sin överlevnad och fortsatt allsvenskt kontrakt.

GAIS: De har Wanderson. Han är för bra för Allsvenskan och borde egentligen letat sig ut i Europa redan under fjolårssäsongen. Istället får GAIS hoppas på att lyckas stänka in ett par mål innan han beger sig iväg på nya äventyr på kontinenten. Utöver brassen ser det rätt tamt ut i truppen och nyförvärven Jeffrey Aubynn och Peter Ijeh imponerar väl knappast? Det är ju inte 2005 längre.

Djurgården: Allsvenskans kanske hetaste manager just nu, Magnus Pehrsson, verkar ha lyckats göra mycket av lite. Förstahandsvalen blev svåråtkomliga då DIF värvade innan och under försäsongen men MP har ändå samlat in flera bra spelare som passar in i den spelfilosofi han har för sitt Djurgården. Med ett starkt mittfält i form av Hämäläinen, Sjölund och Gefle-värvningen Yussif Chibsah får DIF en grund att bygga utifrån. Det är anfallet som blir ett frågetecken. Kommer fjolårsflopparna Keene och Santos att leverera i sitt nya lag? Personligen tror jag att Djurgården höjer sig i år. Det blir minst top8!

AIK: Som vi alla vet kan man aldrig räkna bort Sveriges eget FC Mordor från toppstriden. Andreas Alm verkar vara en kompetent manager som lyckades ta ett AIK som slutade på elfte plats 2010 till en andraplats år 2011. Vilka är det som ska göra "det" för AIK då? Framåt sätter man sin tro till Celso Borges, en stark och bollskicklig spelare med rötter i Deportivo. Bakåt återfinner man klassmålvakten Ivan Turina och klippor som Nicklas Backman och Nils-Eric Johansson. Troligtvis 1-0:ar sig AIK till en topplacering i år igen.

Häcken: Ett publiksnålt lag som åkt berg-och-dalbana mellan Superettan och Allsvenskan under 2000-talet. Med tre stabila säsonger i Allsvenskan bakom sig verkar man dock ha etablerat sig, åtminstone som ett mittenlag, i högsta ligan. De två mest namnkunniga spelarna heter René Makondele, en snabb och målfarlig ex-djurgårdare, samt Andreas Drugge, en viktig pjäs på mittfältet som kom från stadsrivalen IFK Göteborg i år. Häcken har ett övergripande starkt lag och kommer troligen hamna någonstans under den absoluta toppen.

Kalmar FF: Smålandslaget anförda av bastante, defensive mittfältaren Henrik Rydström verkade poppa upp helt plötsligt under det tidiga 2000-talet och blev plötsligt en helt självklar utmanare i toppstriden år efter år. Under senare år har dock Nanne Bergstrands imponerande lagbygge tappat momentum och fick nöja sig med en 8:e resp. 9:e plats de två förra säsongerna. Att de spelar på en arena vid namn Guldfågeln Arena och att det inte var fullsatt matchen de tog guld 2008, tycker jag talar om för oss ganska tydligt vilket typ av lag Kalmar FF är. Förhoppningsvis blir det ingen plötslig återgång till guldtakterna för det här publikfattiga laget.

Mjällby: Liksom GAIS har Mjällby 1 riktig stark anfallare man sätter sin tillit till. Marcus Ekenberg mäktade med 9 mål och 4 assist förra året och var (innan El Kabir lämnade) den stora anledningen till att man undslapp bottenstriden. I övrigt har man en relativt blek trupp och frågan är om man inte kommer få höra ramsor i denna stil skanderas mot en på bortamatcherna under hösten: "Vaaad ska Asper göra nu? Vad ska Asper, vad ska Asper, vad ska Asper göra nu!?"

IFK Norrköping: Ett historiskt storlag som lyckligtvis överlevde sin första säsong i återkomsten till högsta ligan. Under fjolåret hade man ett publiksnitt på uppåt 8000 vilket nästan är i klass med många Allsvenska toppklubbar. Norrköping som förening är något att ha respekt för. Fråga är om det ser lika bra ut när det gäller det sportsliga. Man har försökt täppa till det som läckte förra säsongen genom att värva en ny mittback och defensiv innermittfältare. Det finns dock inget riktigt starkt anfallsvapen. Det blir nog till att kämpa vidare i botten för denna anrika klubb.

GIF Sundsvall: Kul att ha ett norrlandslag i högsta ligan igen! Eller är det det? Jag vet inte. Det var den spontana känslan i alla fall. Men jag tycker nog ändå att Gif Sundsvall är ett lag som ska återfinnas i högsta ligan, om än i botten av den... Den mest notervärda värvningen är Simon Helg, som tidigare omnämnts i denna blogg som 'södertalangen som aldrig blommade ut'. Ska han lyckas motbevisa mina medbloggare? Det återstår att se. Något vi alla kan enas om är dock att Giffarnas icke-namnkunniga trupp kommer att få det svårt i Allsvenskan. Vi får väl spela ut "men storlagen kan ju underskatta dem"-kortet om vi ska ge dem någon form av hopp inför fotbollsåret 2012.

Syrianska: Jag tycker inte de har något i Allsvenskan att göra. När de krossade Ängelholms drömmar om spel i förstaligan på övertid på den förkastliga "Södertälje Arena" i höstas blev jag bokstavligt talat ledsen. Det var helt fel lag som fick allsvenskt kontrakt, tyckte jag och tycker jag fortfarande. Men nu är vi i alla fall här och Syrianska är ett av lagen som ska med och fightas i fotbollssveriges toppskikt. Men de har ärligt talat inte mycket att komma med på planen. Deras ess i rockärmen är en 33-årig, ärebefriad klubbhora och hans partner-in-crime på mittfältet är en intetsägande ex-djurgårdare som hade sin topp i karriären cirkus år 2006. Ingenting tilltalar mig när det gäller den här klubben, varken sportsligt eller det runt omkring. Eller jo, det var faktiskt lite roligt när Suleyman "Sulan" Sleyman sprang fram och hyllade hammarbyfansen (sina gamla fans) efter de båda lagens senaste sammandrabbning, 2010.

Åtvidaberg: Östgötarna hann knappast sätta sin prägel på Allsvenskan under sin senaste vistelse i ligan år 2010. Det blev ett snabbt uttåg i och med en femtondeplats, men detta kunde man följa upp med en imponerande säsong i Superettan 2011 då man vann ligan. Liksom Gif Sundsvall kommer ÅFF åtnjutna ett rätt mysigt läge där man både motståndare, supportrar och media helt saknar förväntningar på att de ska hänga kvar. Läget är på det viset fördelaktigt, men truppen lär vara alltför kvalitetsfattigt och tunn för att härda ut Allsvenskan 2012.

Örebro: Närkelaget stod för en minst sagt föredömlig säsong år 2010 då man lyckades roffa åt sig tredjeplatsen i ligan. 2011 gick det desto sämre, vilket troligen haft i del i de viktigaste spelarnas klubbflyttar. Både Alvbåge och Gerzic begav sig västerut till Göteborg och lämnade efter sig en förening utan kompetens nog att slåss i toppen av Allsvenskan. Viss kvalitet finns dock i form nyförvärvet Tobias Grahn, som var en av Mjällbys viktigaste spelare under fjolåret. Även anfallaren Valdet Rama är en intressant spelare som Örebro förlitar sig på när det kommer till målproduktionen. Rama har dock visat sig varit ojämn, och det återstår att se om han kan hitta en större kontinuitet i sina prestationer.