Olympique de Marseille vs Bayern Munchen

Utgångsläget inför den första kvartsfinalen mellan Marseille och Bayern såg utan tvekan ljusast ut för de senare. Marseille hade en förlustrad längre än Peter Crouch, och med duktige förstemålvakten Steve Mandanda avstängd efter förra CL-matchens episka holmgång mot Inter, samt andremålvakten skadad, såg läget lika mörkt ut för rivierans mannar som Sergio Busquets ruttnande hjärta. Vad europeiskt cupspel dock lärt oss genom åren är att lag som harvar i ligorna (Schalke 04, Werder Bremen och Liverpool till exempel), ofta presterar långt över sin kapacitet på den stora arenan. När ledan över mittenträskets enfald liksom bleknar i det starka strålkastarljuset och lagens sanna väsen bryter fram ur det gråa och vardagliga.

Bayern Munchen var utan tvekan inne i en trend utan dess like med 5 raka segrar, Róbbery hela och friska (!!!), Schweinsteiger på väg tillbaka och försvaret mer samspelt än tidigare. Bilden av Bayern innan matchen var att finalen hemma på Allianz inte alls kändes särskilt avlägsen längre (något den utan tvekan gjorde när spelarna grymtande vandrade av planen i Basel efter 1-0 förlusten). Startelvan verkade ha satt sig, Phillip Lahm hade flyttat över på högerkanten och David Alaba hade tagit steget ner från mitten till vänsterbacken och presterat över all förväntan som kan läggas på en 19-årig mittfältares axlar.

Eftersom jag inte orkar skriva ner exakta detaljer från matchen likt en fotbollsbloggosfärens Eichmann kan den intresserade se vad som hände här:

Och om man inte orkar ägna 02.51 minuter av sitt liv åt ovanstående video kan matchen beskrivas som nedan stående punkter:

• Gomez är så jävla bra
• Robben är så jävla bra

Bayern imponerade inte, men tog idag, trots mycket tvivelaktiga ingripanden på defensiva fasta, ett kliv in i semifinalen. På Allianz Arena förlorar man inte mot Marseille, det händer helt enkelt inte, och Marseille som nu åkte på sin 9:e förlust på 10 matcher, sjunker åter ner i mittenträskets enfald.