Eftersom Chelsea har vart så dåliga så länge hade jag glömt bort vilket vidrigt fotbollslag det faktiskt är. Drogba är nog den oskönaste varelse jag känner till på den här jorden, känns som att han totalt saknar aktning, empati eller respekt för något annat än sig själv. Jobbigast av allt är att kommentatorer och andra hyllar hans pinsamma maskningar som "taktiskt lagspel".
Sen var det också klart som det mest transparenta korvspad att domaren var, om inte direkt mutad, så åtminstone alltför påverkad av Chelski för att Napoli skulle ha en chans. Jag tappade räkningen på antalet billiga frisparkar som Napoli fick mot sig under sista kvarten, men de var iaf tillräckligt många för att spelrytmen skulle bli totalt upphackad.
Jag vill även tillägga att detta mitt hat alltså existerar trots att jag i Grunden inte har särskilt mycket emot Chelsea FC som institution, tvärtom har jag upplevt dom som rätt charmiga med sin kombination av King's Road-punk och borgerlig dekadens. Men de senaste åren... utveckligen är motbjudande.
Det är så tråkigt med storlag. Det är så tråkigt att ingenting någonsin förändras, att det Starka, Stora och Onda ändå alltid vinner till slut. Jag vet att jag säger så här i nästan varje bloginlägg numera, men jag säger det en gång till. Jag blir så trött. Jag blir så fruktansvärt trött.
Hur vidrigt Drogba än uppträdde och hur mycket respekt jag än tappade för honom som individ och fotbollsspelare så kunde jag inte annat än förundras av Chelseas mäktiga insats i den här matchen.
SvaraRaderaSäga vad man vill om John Terry som människa, men som ledare och klubbspelare är han en riktig ikon. Spelare som han och Frank Lampard var värda den här vinsten efter en ENORM kämpainsats.